Dumbeldores hemliga dotter

Nej, be inte om förlåtelse!♥
Det är inte ditt fel, det är idé-torkans fel.

Någon som kan be om förlåtelse är jag som precis som mican00 har övergett sin fanfiction med ett stort frågetecken, haha, jag känner mig så ***** dum! Vill du ha några idéer till din handling? I så fall är det bara att uggleposta mig så kan jag säkert hjälpa till med något. =)

MAN KAN INTE SLUTA SÅDÄR!!!!!!!!!!!

Detta är en av världens bästa ff mer!!!!

Har börjat skriva nästa kapitel

Vad bra! =)

Just nu har jag inga idéer till denna fanfiction, men jag mejlar om jag kommer på något.♥

Dörren öppnades sakta. En lång mager man kom in. Han hade långt silver färgat hår och skägg. Mannen hade ett sorgset uttryck i ansiktet. När han kom in tittade han på de två livlösa kropparna på golvet. De varken rörde sig eller sov. Det här var något annat än vanlig sömn.
- Ååå, professor Dumbeldore! Äntligen! Snälla, vad har hänt med dem?
Hermione rusade fram till rektorn. Hon såg så orolig ut att Albus fick dåligt samvete av att han tidigare tvekat om att följa med.
- Jag vet inte, Ms. Granger. Jag ska undersöka dem.
Han vände sig mot Minerva.
- Har du någon aning om varför de kan sova?
Hon skulle precis öppna munnen och svara "nej", när Ron sa ivrigt: Vi hittade det här glaset som Mira druckit ur. Vi tror att drycken kan vara förgiftad.
Han gav varsamt Dumbeldore glaset. Dumbeldore vände och vred på det, petade i vätskan med staven och luktade på den bruna saften. Tillslut sa han: Kan du vara så snäll och hämta professor Snape, Mr. Weasley?
Ron blev för ett ögonblick stilla men ruskade sedan lett på huvudet och rusade brådskande iväg mot Snapes kontor.
- Tror du att det är förgiftat? frågade McGonagall när Ron försvunnit ut genom dörren.
Albus tänkte ett tag innan han svarade.
- Jag tror inte att NÅGON har förgiftat drycken, men jag har en aning om att det är något fel på den.
- Men vad förgiftade den då, Albus?
- Jag skulle satsa på själva rummet.
Varken Minerva, Harry eller Hermione förstod vad rektorn menade. De stod där tysta och väntade. Hermione och McGonagall funderade på vad Albus kunde ha menat, men ingen av dem kom på det.
Efter någon minut kom Snape insvepande med Ronald i hälarna. Han stannade upp när han såg Lavender och Mira på golvet helt livlösa.
- Vad har hänt? frågade han.
Dumbeldore gick fram till honom och sa med låg röst: Det har hänt igen, Severus...
Severus hajade till och tittade med iskall blick på glaset i rektorns hand.
- Är det det där? frågade han viskande och pekade på vätskan.
Dumbeldore nickade sorgset.
- Vi kan inte göra något, de måste klara det själva. Kan du undersöka det här försäkerhets skull?
Snape tog glaset och började undersöka det med olika kryddor och apparater.
- Snälla Dumbeldore, kan du berätta vad som händer?
Det var Hermione som talade. Dumbeldore övervägde vad hon sagt,men började sedan berätta.
- En gång för ungefär 10 år sen var ett par vänner i detta rum. De skolkade från lektionen de egentligen skulle ha och var här i stället och åt godsaker. Det var tre tjejer från Slytherin. När det gått en timme och de ätit många chokladgrodor och pumpapajer blev de trötta och somnade, men de vaknade aldrig igen.
Han tystnade och svalde. Alla stod knäpp tysta och väntade på fortsettningen.
- Vi hittade dem inte för ens en vecka senare. Då var de redan döda för länge sen. De hade ätit av rummet på Salazar Slytherines födelsedag. Om man gör det och är Gryffindorare händer inget. Men gör man det på Godrics födelsedag somnar man också. Det sägs att grundarna satte till den regeln på rummet för att man inte skulle kunna utnyttja dess kraft allt för ofta.
Han tittade sakta runt i rummet.
- Det är en mäktigt kraft som bor i dessa väggar.
- Men vad ska vi göra för att få Mira och Lavender att vakna? frågade Harry snabbt.
Dumbeldore svarade på hans fråga med sju ord.
- De måste klara sig ur sömnen själva.
En kall kåre gled ner för ryggraden på Harry.
- Kan vi inte hjälpa dem?
- Nej, jag är ledsen.
Harry suckade. Snape klev fram mot Dumbelsore.
- Men när åt eller drack Ms. Brown något?
Det hade Hermione ett svar på.
- Hon ville ha ett glas vatten när vi tränade.
- Drack hon upp allt?
Hermione tänkte efter.
- Ja....Jag tror det.
- Inte bra, inte bra.
- Vad då? undrade Ron oroligt.
- Det kommer bli svårt för dem att ta sig tillbaka.
Det blev knäpp tyst. Tillslut bröt McGonagall tystnaden.
- Vi kan bara vänta. Det är deras strid.

(dröm)

Där kom det igen. En röst! Miras hjärta klappade hårdare.
- Hör du? frågade hon Lavender.
- Ja! Det är dem igen!
Hela dagen hade röster flugit fram och tillbaka i luften. Ibland hade de hört dem ibland inte. Just nu var rösten starkare en någonsin. Det var hennes far som talade.
- De måste klar sig ur sömnen själva, sa den lågt.
- Jag hör honom! Jag hör Dumbeldore! ropade Lavender.
- Jag hör honom med! Han säger att vi måste ta oss ut här ifrån själva....
Hon funderade. De hade dragits så länge i den här drömmen att det kändes konstigt att det fanns en verklighet. Hon kände efter i huvudet för att se om hon visste något om sånt är. Plötsligt, längst bak i hjärnan, kände hon som ett ljus. Ett ljus som blev starkare och starkare.
- Känner du också det där?
Mira nickade. Nu var ljuset i huvudet så starkt att det brände. Dsomom slukade henne som en mun. Allt var vitt och ljust.
- Mira! hörde hon Lavender ropa. Mira!
Men det var försent Mira var redan borta. Hon slungades genom ljus och mörker och så plötsligt stannade allt upp. Hon kände att ho måste fortsätta så hon försökte simma fram genom ljuset. Med sin vilja försökte hon komma fram åt. Hon blundade och tänkte : Fram, fram, fram, fram, fram!
Hon började röra på sig och så var det som ett täcke dragits av henne. Hon öppnade ögonen och.....

(verklighet)


......så va hon vaken och tittade upp på ett par oroliga ansikten.
- Mira!
Hon vred lite på huvudet. Där var hennes far. Han hade tårar i ögonen och såg väldigt orolig ut.
- Mira? Viskade han, Kan du förlåta mig?
Mira tvekade. Hon visste att Albus inte hade behandlat henne rätt, men han var hennes far och hon älskade honom av hela sitt hjärta.
- Ja, det gör jag! Snyftade hon och slog armarna om honom.

Sen den dagen fick Mira gå på Hogwarts. Hon var fortfarande vän med Harry, Ron och Hermione. Men Mira och Lavender blev ännu hettes vänner. Efter en sådan förfärlig händelse som hänt dem blev de oskiljaktiga. Efter att Mira vaknat vaknade Lavender också. Hon hade blivit så bra vän med Mira att när Mira vaknat drogs hon också med av bara farten.
Albus och Miras liv blev mycket bättre efter det. Jag måste avsluta denna historia med det gamla vanliga uttrycket :

"så levde de lyckliga i alla sina dagar"

SLUT

---------------------------------------

Så nu är denna historia slut. Det blev inte ett så spännande slut bara. Förlåt
Men hoppas att ni tyckte den var bra ändå!

^ Hoppas,HOPPAS!
Självklart tycker vi att den var bra!
Den var asm!

Tack!

Berättelsen var superawesomez! Kommer det mer? Lyckades Mira bli en animagus?

Hehe, glömde skriva det...

Det kommer tuvär inte mer. Men jag har börjat på en ny ff som jag ska länka till strax

Yey! PARTY-party-partyyy!