Ginny Weasleys kärleksliv[SV]

okej, då kommer jag att läsa den!!! om du gör en ny FF sen då ^^x) ♥

Har ingen aning om vad den ska heta, men har planer på att fortsätta med kärlek mellan elevhemmen. Jag skriver om sånt som jag själv skulle vilja läsa om så ja. Och bara för att jag ska försöka skriva klart den här i veckan så kommer jag försöka att uppdatera den rätt mycket bara så ni vet!
Kapitel tretton

Vid Merlins himla skägg! Vad hade jag gjort? Jag älskade ju Draco. Jag hade alltid haft ett val, även om jag blev tvingad. Jag hade kunnat välja att bli bortförd för evigt, men jag var så dum att jag valt att göra slut med den som betydde mest i hela mitt liv. Jag var så egoistisk. Jag grät så mycket att jag såg suddigt. Halsbandet som Draco gett till mig höll jag mot mitt hjärta. Jag studerade den smaragdgröna asken, och strök med fingrarna över den mjuka sammeten. Jag öppnade asken och studerade dess insida. Svart, bara svart. Jag kände lite inuti den. Vänta.. Pappersbiten som halsbandet vilat på... Jag tog upp den. Den var prydligt ihopvikt med vassa kanter. Jag vek upp den. Och jo, mycket väl så var det ett meddelande. Inte vilket meddelande som helst.
''Ginerva Molly Weasley,
Var ska jag börja?
Du är det finaste jag vet, det finaste som vandrar på denna jord. Bara tanken av att du tillhör mig glädjer mig så enormt mycket.
Jag kan meddela dig om att jag aldrig har känt såhär för någon förut. Verkligen ingen. Och vet du vad? Jag skulle aldrig lämna dig, även om många får intrycket av att jag tänker göra det, men jag lovar, aldrig. En så fin gåva som dig kan man inte bara kasta bort. Jag kommer alltid att göra allt för dig, jag lovar.
Det är inte värt att jag fortsätter försöka förklara med ord, för det kommer bara att bli fel.
Jag älskar dig, Ginny. Glöm aldrig det.
Din Draco
Varför skulle allt han gjorde bli så perfekt? Verkligen allt. Jag kunde inte låta bli att stoppa ner lappen i fickan. Draco var det enda som snurrade i min skalle. Jag hade nästan glömt bort Ron.
Jag bestämde mig för att ta en promenad runt den frusna sjön. Ingen i sällskapsrummet lyfte ens blicken när jag gick förbi. Var jag osynlig eller vad?
Jag kom ut på slottsgården och gick ner mot sjön, så långt kom jag inte förens jag stannade vid trädet som jag och Draco suttit vid kvällen då den första snön kom. Jag grät och grät. Plötsligt klarnade allt och ett rejält ljus uppstod. Bakom mig stod alla mina vänner och precis bakom mig stod Draco och höll om mig. Han hade lagt sin haka mot min axel och hans öra snuddade vid min kind. Hela lag rös. Mittemot mig stod Ron med en massa dödsätare bakom sig. Han hade ett läskigt ansiktsuttryck som såg samtidigt väldigt inbjudande ut.
''Det är din tur nu, syster'' Sa han och alla dödsätare började skratta, mest av alla skrattade Bellatrix Lestrange. Jag hade bara hört talas om henne, men det var klart att det var hon, svart, långt lockigt hår och en gäll röst. Allt började skaka och marken under mig försvann. Allt utom Draco, som fortfarande stod och hade ett fast grepp om mina höfter.
''Det här är ditt straff för att du inte stod upp för din vilja'' Sa han och såg besviken ut. Han försvann också. Jag var ensam nu. Ljuset hade förändrats till mörker och tillslut föll jag pladask mot marken.

var det en dröm, eller verklighet?
MEN DET VAR AWESOME! mer när du har tid!

det var verklighet! skriver på nästa nu , och det kommer upp så fort jag är klar!

okey, men det var en grej jag nt fattade
stod ron och draco därµed alla dödsätare? elelr?

woooow! vad var det som hände!!!!! ^^
skriv meeeeer!

VA?! Verklighet?! Aja det var jättebraa! Meeer!

Meer

ojj verklighet ! men jätte bra,, meer!♥

Mer, mer, mer!