PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

Någon timme senare lade My ner boken och somnade så gott som med en gång.
Nästa dag grydde och solen stod åter på himlen mär My vaknade. Hon hann se att åtminstonde Fanny redan var vaken.
”Godmorgon,” sa hon.

Lana vaknade av att solen sken rakt in i hennes ögon. Långsamt blinkade hon och reste sig. Gnuggade sig i ögonen. Hon började bli väldigt trött på att köra, men visste att de inte hade någor annat val, heller.
"Om allt går som planerat kommer vi korsa gränsen till Idaho idag. Vilket betyder att vi kommer ny fram till månparken imorgon," sade hon och gäspade.
Ana tittade på kartan över Idaho som de hade tagit från biblioteket i Washington.
"Craters of the moon-parken ser ut att vara väldigt stor," sade hon bekymrat. "Hur ska vi veta vart vi ska leta?" frågade hon
Lana ryckte på axlarna. Hon visste faktiskt inte.

Fanny vaknade först av alla. Hon hade återigen vaknat ur en mardröm. I början hade hon alltid varit så trött av att vakna hela tiden och sova dålig men hon hade väl vant sig nu. Solen hade knappast gått upp än så hon spenderade ett par timmar med läsa, trots att det inte var något hon tycket var så roligt, fram tills My vaknade.
En stund senare hade allihop vaknat och Fanny satt och sneglade på kartan Ana hade i knäet.
"Det är väl knappast så att vi kommer känna stenen eller att den kommer typ lysa," sa Fanny ironiskt. Hon började bli lite lätt trött på uppdraget och alla frågetecken, hur hade hon hamnat här egentligen liksom? Vad var hennes uppgift?

Lana startade bilen.
"Vi får hoppas att det visar sig," mumlade hon och backade ut från skogsvägen ut på stora vägen. De började köra. Lana kände frustrationen i bilen, alla var förvirrade och lite clueless om vart uppdraget egentligen skulle leda dem. Hon var också frustrerad, men hon försökte hålla god satämning och inte visa det.

Fanny började verkligen bli helt rastlös av att åka så mycket bil. Hon hade alltid varit lite dålig på att sitta still och att sitta still såhär länge var knappast något hon tyckte om.
Hon och My spelade kort en stund och sedan läste de.
Snart hade större delen av dagen gått och klockan passerat 5.
”Vi borde vara i Idaho snart av?”, frågade Fanny.

"Ja," svarade Lana. "Om mindre än tjugo minuter, om inget händer."
Och mycket riktigt, tjugo minuter senare körde de förbi en skylt där det stod "Welcome to Idaho".
"Äntligen!" utbrast Ana.
"I den här takten kommer vi nå fram till Craters of the moon om tre timmar," sade Lana och kastade en blick på klockan

”Äntligen, snart framme”, sa Fanny glatt. Hon var så trött på allt åkande. Tyvärr skulle de väl behöva köra tillbaka oxå...
Det fick ytterligare två och en halv timme och snart var de framme.

Lana kände genast att någonting var fel med bilen när de närmade sig Craters of the moon-monumentet.
Motorn stakade sig och det började lukta gas.
"Alla, ut ur bilen!" skrek hon och bromsade. Hon slet upp dörren och kastade sig ut på vägen. Hon hörde de andra springa efter henne. Sedan hördes en högljudd explosion. Hon vände sig om och såg att Rhemes Postal Service-bilen stod i lågor. Hon vände sig åt andra hållet och drog efter andan.
"Kolla!" sade hon. Rakt bakom dem var en skyllt med texten Welcome to Craters of the Moon national monument.
"Tja, man måste ju ändå säga att bilen valde rätt plats att explodera på," sade Ana med ett nervöst skratt

Bilen började ryka och lukta märkligt och sekunden efter hade alla hoppat ut ur den och landat på asfalten. Fanny reste sig upp, borstade av allt damm som bara yrde och såg sig omkring. En skylt talade om för dem att de äntligen var framme.
"Nu då?", frågade hon förbryllat när alla var uppe på benen igen.

Ana tittade sig omkring. Det var nästan mörkt ute och den enorma parken sträckte sig så långt hennes ögon kunde nå. Hon började förstå namnet Craters of the Moon - parken såg verkligen ut som kratrar. En kall kår gick igenom hennes ryggrad.
Det var då hon hörde rösten. Hon tittade sig förvånat omkring. Ingen av de andra tre verkade ha hört någonting alls.
Det var inte en välkomnande röst. Inte heller kunde hon avgöra om det var en man eller en kvinna, det var typ bara... en röst. Anastasia... sleduy za mnoy sade rösten. Det tog henne ett par sekunder att processa att rösten snackade ryska, inte engelska. sleduy za mnoy betydde följ mig. Hon hade en ond aning om vem rösten tillhörde. En viss titan.
"Jag tror vi ska den här vägen," sade Ana till sist. Lana tittade förvånat på henne.
"Va? Hur vet du det?" frågade hon
"Jag har bara... en känsla," sade Ana tyst. Hon vände sig om och började gå. Det kändes inte ens som att hon kunde styra sin egen kropp. Vad tusan höll på att hända med henne?