Flowers in the dark [PRS]

Det låter väl rätt bra, eller hur? Att bli avsläppt lite tidigare. Nu vet inte Hayley precis vart det ligger, men det kommer hon kunna lösa oavsett. Hon stryker bort de blonda lockarna från ögonen innan hon sträcker sig efter kopplet. Gud, kroppen är verkligen seg. Hon måste tvinga sig själv till varje lilla rörelse, uppenbarligen vill hon inte gå ut i kylan för att ta sig till Isaacs jobb. Men vad ska hon egentligen göra? Stanna inne i lägenheten och inte göra någonting? Inte berätta förrän bebisen är född så att han inte får någon minut med bebisen? Självklart kan hon inte göra så, det vet hon själv. Men hon vill verkligen stanna kvar där.
”Det blir jättebra,” säger hon innan hon bär upp den lurviga bollen i famnen. Chuchu slickar henne om de redan rosiga kinderna. Blicken glider upp till Yaosu medan vovven fortsätter med sitt eviga slickande. Han verkar lite borta, inget som helst ansiktsuttryck går att tyda. Varför hade det förändrats så mycket? Atmosfären de haft där uppe i sovrummet verkar ha tagit en stor vändning, av någon anledning verkar det som att den äldre av de två inte riktigt vill visa några som helst känslor. Hur som helst ställer hon sig upp med bollen i famnen, och börjar försiktigt att hjälpa henne ner under jackan. Ja, nu tänker hon allt vara den person som kånkar runt på hunden. Det är lite försäkrande, värmande. Blicken glider upp mot turturduvorna i lägenheten. Ena sitter fortfarande på diskbänken, och den andra i soffan. Nej, det är nog vettigt att köra ut dem innan de tar sönder resten av lägenheten. Mycket möjligt att de skulle göra det.
”Självklart,” svarar Joshua och skuttar ner från diskbänken, innan hon rör sig mot soffan. Nu hade pojkvännen vitfat bort hans hand, men förhoppningsvis kommer han inte att vifta bort honom nu. Ändå tar han tag i nittonåringens hand, och börjar dra i den för att tvinga upp honom.

Den här gången verkade det som om Zihao lugnat ner sig, då han mysigt flätade ihop fingrarna med Joshuas och klängde sig fast vid artonåringen likt en koala. Om man bortsåg från hur överdrivna de kunde vara ibland, var det faktiskt ganska gulligt. Tjugoettåringen hade i vilket fall aldrig sett din yngre bror sådär lycklig, eller komfortabel, runt en annan människa. Det var härligt att se, trots att han tyckte extremt synd om både sitt sovrum och badrum. Nästa gång tänkte han absolut inte låta dem sätta fot innanför just den dörren.
”Då säger vi så”, konstaterade Yaosu och höjde ännu en gång blicken från mobilskärmen. ”Dock finns det bara två säten, så ni två får ta er dit eller hem på annat sätt”, fortsatte han och slängde en menande blick mot de två turturduvorna. De var verkligen både söta samtidigt som de inte var det. Längdskillnaden var skrattretande stor och deras utseenden helt olika på alla sätt och vis - varandras raka motsatser med andra ord. Den äldre av de fyra ungdomarna skakade på huvudet och frustade till för sig själv. Om han tyckte att de var varandras raka motsatser, vad var då han och Hayley? Från två olika planeter? Nu var de i och för sig inte ett par ett liknande, men det var i alla fall en intressant tanke. Hur lång kunde den tre år yngre flickan ens vara? Runt hundrasextio centimeter? Och Yaosu själv? Närmare hundranittio. Inte undra på att hon blivit rädd när han fått sitt lilla utbrott tidigare under morgonen - han var ju för fan gigantisk i jämförelse med henne! Alltså bokstavligen.
De nästintill svarta ögonen vandrade tillbaka mot flickan och Chuchu, som nu satt bekvämt nerbäddad innanför jackan på henne. Åh, det såg så mysigt ut. Men men, han kunde gosa ner sig själv senare under dagen, när han avklarat det där dumma ärendet och plockat upp Hayley igen. För även om han inte kunde klia sig själv bakom öronen eller på hjässan, kunde han faktiskt rulla ihop sig till en väldigt fluffig boll.

Det verkar som att Zihao inte verkar särskilt sur eller besvärad längre, då han klamrar sig fast vid pojkvännen sonen liten, skräckslagen koalabjörn. Hon måste medge att det ser rätt gulligt ut, paret är gulliga helt generellt trots deras kaninbeteende. Hayley har aldrig riktigt förstått det där, hon har aldrig haft ett sådant fint förhållande med någon innan. Hon har inte haft ett förhållande överhuvudtaget. De två visar varandra i princip villkorslös kärlek som hon själv bara finner hos hundar. Hon är riktigt lycklig för sin bästa vän, trots att det kanske inte är med den bästa kandidaten. Helt ärligt är hon nog lite avundsjuk på det hela, hon skulle vilja ha någon som visade henne sådan kärlek. Men hon själv vet att hon inte förtjänar det. Hon kan inte riktigt se hur någon skulle gilla henne på det viset, uppskatta hennes sällskap. Hon är för dryg och för utgående, två egenskaper som inte brukar finnas särskilt uppskattande. Hur som helst är en liten del av henne påväg att påpeka att de kan sitta i knäna på varandra, men hon själv vet att de två turturduvorna nog skulle gilla det lite för mycket. Så nej. Hon tänker inte påpeka den hemliga lilla tanken. 
”Ni behöver nog röra på er lite,” påpekar hon retandes. Inte för att någon av de två är i dålig form, hon om någon vet väldigt mycket om Joshuas bekymmer, men luften kan de nog behöva. Efter natten de haft, det vill säga. Med ett nöjt litet leende strykandes över läpparna faller blicken ner mot Chuchu, lämnar en liten puss på hennes huvud. Den lilla vovven gillar verkligen att slicka på hennes fräkniga kinder. Hayley själv klagar inte, det kittlas bara lite väl mycket. Joshua ignorerar det lilla påpekandet, han vet redan att den jämnåriga flickan har rätt, och fokuserar på att sätta på sig sina skor och sin kappa.
”Vill du att vi ska följa med Hayley till Isaac, eller ska vi bege oss tillbaka?” får han tillslut ur sig medan fokuset riktar sig mot pojkvännen igen. Det är faktiskt något han behöver ta beslut över.

”Vadå röra på oss? Vi har rört på oss hela morgonen”, påpekade Zihao och stack ut tungan, för att därefter börja dra på sig skorna.
”Ni har vadå?” Kontrade Yaosu med rynkade ögonbryn och försökte desperat hålla ett rakt ansikte. Jaha, så hans oroande hade alltså inte varit för ingenting. Med andra ord skulle han bli tvungen att slänga ut hela madrassen, lakanen, kuddarna och skrubba rent duschen hundrafemtioelva gånger. Härligt, riktigt härligt. Han fick väl gå och beställa en ny madrass och nya kuddar senare under eftermiddagen, hur knasigt det än lät. Dock visste han mer än väl att han inte skulle klara av att sova i sängen med den lilla vetskapen han nyss skaffat sig. Själva stommen fick stå kvar, men allt annat skulle bort. Bort, bort, bort.
”Vadå? Vi bäddade faktiskt rent efter oss”, svarade nittonåringen med en axelryckning, samtidigt som han räckte en av jackorna han fiskat ner till Joshua.
”Så du erkänner alltså?” Manade den äldre brodern på, vars ögon blev mörkare och mörkare för varje sekund som passerade.
”Ja, det finns ingen direkt anledning att smyga omkring med det hela.” Zihao drog på sig sin egen jacka och drog upp dragkedjan. ”Och jag tänker i alla fall åka hem, har ingen lust att träffa Isaac just nu”, fortsatte han och vände blicken ner mot golvet. Cirklarna under ögonen var mer tydliga än de brukade vara, huden såg lätt grå ut och hela auran talade för att någonting inte stod riktigt rätt till - men så var det ju alltid efter fullmånen, så för någon som var van var det inte särskilt konstigt.
”Zihao, kom hit ett tag”, morrade tjugoettåringen och slöt barskt de långa fingrarna runt den yngre broderns hals. När greppet slutligen kändes stabilt släpade han ut den lilla skiten utanför ytterdörren och vidare bort mot dörren som dolde trappnedgången.
”A-aj!” Ylade nittonåringen i högan sky och försökte förgäves slingra sig loss. Nej, det var fan inte synd om honom där och då. Inte överhuvudtaget.
”Äsch, sluta gnälla”, väste den äldre och tryckte utan några som helst problem upp den sprattlande krabaten mot plåtdörren. ”Jag kommer bli tvungen att praktiskt taget köpa en ny säng pågrund av dig, skäms du inte överhuvudtaget? Det är min lägenhet, mitt rum och därmed mina regler”, fortsatte han morrandes, med smalnande ögon. Överdrivet och dramatiskt? Inte med tanke på hur Yaosu i grund och botten var. Han kunde helt enkelt inte hantera saker som dessa och hade aldrig heller kunnat.

Nej, det där var betydligt mer än vad Hayley velat veta. Även betydligt mer än Joshua ville dela med sig av. Varför i helvete hade nittonåringen slängt ut sig något sådant? Han borde känna sin bror vid det här laget, och det verkar lite som att han bara sagt det för att irritera den äldsta av de fyra något förskräckligt. Den andre pojkvännen gömmer ansikte i händerna en sekund, fullkomligt generad. Nu hade de två andra ungdomarna kunnat ana vad som pågått bakom stängda dörrar, då de två aldrig drar händerna ifrån varandra, men det är lite annorlunda att medge till det. Kunde de inte bara hållit det hemligt för allas bästa?
”Det går verkligen inte att få käft på dig.” Påpekar flickan när den ett år äldre bara babblar på. Han verkar inte riktigt förstå vad som varit fel med det hela. Hon själv hade trott att hon är svår att få tyst, då hon brukar slänga ur sig ett och annat utan att tänka efter, men hon skulle inte ta upp det där från absolut ingenstans. När den äldsta Huaze brodern sedan sluter handen om skitens hals, ja då blir de två artonåringarna båda måttligt förvånade. Hayley främst för att hon är helt ny till den här typen av syskonbråk. Hon och Luke hade varit mer passivt aggressiva gentemot varandra. Konstant. Joshua däremot, han känner sig fruktansvärd över allting. Ajdå. Han tar åt sig det där. För hur dumt hade det varit av dem två att hålla på som de gjort när de stannat över hos någon annan? Någon som i det här fallet är väldigt angelägen i att ha det precis på sitt sätt, som Joshua själv. Jo, skuldkänslorna bubblar upp hos honom, men Hayley drar med honom ut genom ytterdörren, och låser efter dem. ”Då har du fått en bra start på morgonen iallafall, tänkte väl att du sett förskräckligt nöjd ut när ni kommit ut.” Elakt? Kanske en smutta.
”Åh snälla sluta.” Gnäller han medan blicken glider mellan de två bröderna. Skamsen till hundraprocent. Med näsan i vädret, och ett nöjt leende över läpparna börjar Hayley röra på sig till hissen, armarna runt om Chuchu som ligger undangömd mot hennes bröstkorg under jackan.

”Släpp mig innan jag råkar göra dig illa”, stötte Zihao fram och började gräva in de nu mer kloliknande naglarna i tjugoettåringens arm. Det var inte direkt som om det här var den första gången de bråkade med varandra på det här viset, nej det brukade hända åtminstone några gånger per år. Till Yaosus försvar visste den yngre brodern mer än väl vart gränsen gick och han borde ha förstått att den var mer än nådd vid det här laget. Att han inte kunde hålla käften, det var ett helt annat problem.
”Du? Göra mig illa? Du kan ju alltid försöka, men vi vet ju hur det brukar sluta”, svarade den äldre och sneglade mot armen där naglarna nu grävt ner sig. ”Inte nog med att du har förstört min säng, ska du förstöra min skjorta nu också?” Fortsatte han och slöt ögonlocken för några korta sekunders tid. Det var ingen hemlighet att den äldre Huaze brodern var betydligt mer i form, men kanske han använde det lite för mycket till sin egen vinning för stunden?
”Jag är seriös Yaosu, det..jag..” Först när nittonåringens annars mörka ögon skiftade lätt i dess färgton, släppte Yaosu hastigt greppat han fattat innan.
”Hur? Jag trodde inte att det..Zihao andas, jag är fortfarande förbannad på dig men du inser väl att ingenting av det där var på allvar?” Rösten hade glidit tillbaka till vad som skulle kallas ”normalt”, mjuk men samtidigt bestämd. ”Hörru, kolla på mig”, sade han därefter och tvingade upp den yngres haka, så att de kunde se varandra i ögonen. ”Det är inte fullmåne längre, varför ser dina ögon ut som två lyktor?” Istället för att tala tydligt och artikulerat som innan, på det språk de alla fyra kunde förstå sig på, hade han övergått till modersmålet.
”Jag vet inte..det händer mer ofta på sistone och jag tror inte att jag kan kontrollera det”, svarade Zihao, som snappat upp hinten och därmed också bytt språk. De stirrade på varandra i några sekunders tid, med tystnaden hängandes över dem. Härligt, nu hade han ett till problem att hantera.
”Jo tack, jag ser det”, mumlade Yaosu och slängde en blick över axeln mot de andra två. Lyckligtvis verkade de vara uppslukade i sin egna lilla konversation och därmed hade de kanske inte lagt särskilt stor uppmärksamhet mot detta lilla syskongräl. Egentligen spelade det ingen roll, kanske det var bättre om de också visste? Att hantera en panikslagen alldeles själv var inte någon lätt uppgift.

Det är lite svårt för de båda artonåringarna att inte låta blickarna glida fram och tillbaka mellan de två Huaze bröderna. Inte något uppenbart, bara små sneglande blickar då och då, för att se till så att bråket inte blir på hemskt allvar. Nu spelar det ingen roll för lilla Hayley om den mellersta brodern får lite ont, för efter allt han gjort förtjänar han att ha måttligt ont. Hon är däremot rätt orolig över Yaosu, hur hans humör förändrats så snabbt genom morgonens gång. Kanske det är vanligt i hans fall, men hon har verkligen ingen aning om hur hon ska reagera över det. I Joshuas fall är han definitivt orolig över sin pojkvän, definitivt när språket byts ut. Det brukar mena hemligheter, att de två bröderna inte vill att de två andra ska ha någonting med saken att göra. Vilket är rätt oroväckande. Åtminstone för någon som oroar sig konstant.
”Nej men det är bra att du blivit så nöjd, trodde bara att ni kunde hålla er en kväll,” Tänker hon att sluta retas? Nej, inte direkt. Den jämnåriga kommer få höra det ett flertal gånger, men det är så det är när han har henne som vän. Hon kommer vara glad för honom, retas men inte vara dömande. En perfekt blandning, inte sant? Joshua blänger på henne under tystnad. Det får honom åtminstone att tänka på något annat än att oroa sig över de två äldre.
”Det kan vi!” Hayley vet inte riktigt om hon tror på det eller inte. Visserligen finns det dagar då de beter sig lite bättre åt, men det här hade definitivt inte varit en sådan dag. Uppenbarligen. Istället för att fortsätta vara elak rör hon sig mot hissen, armarna fortfarande slingrande om vovven under jackan. Med ett litet pling öppnas hissdörrarna, och både hon och vännen stiger in.
”Kommer ni?” De kan ju inte röra på sig utan Yaosu och Zihao, nej de två behövs.

När den där frågan slutligen lyckades skära igenom den tjocka tystnaden, tog Yaosu ett steg tillbaka och drog en av händerna genom de mörka lockarna. Helvete, nu kunde han ju inte direkt lämna sin yngre bror i någon annans sällskap, i alla fall inte ensam. För om Zihao faktiskt råkade göra någon illa, skulle han bryta ihop och aldrig lyckas ta sig upp igen. Det hade hänt en gång förr och tjugoettåringen visste att nästa gång skulle det inte sluta lika bra.
”Ni får ta något av gästrummen”, mumlade den äldre och drog löst med sig nittonåringen mot de öppna hissdörrarna. ”Vi löser det här på något sätt, okej? Ge mig bara lite tid..och du borde nog berätta för i alla fall Joshua”, fortsatte han och tryckte på en av knapparna, så att hissdörrarna gled igen.
”Vart ska du sova då? På golvet?” Frågade Zihao tyst och slingrade en av de slanka armarna runt Joshua, med rynkade ögonbryn och tänderna febrilt gnagandes i underläppen.
”På golvet eller möjligtvis ovanpå överkastet”, svarade han och drog på munnen. Det var inte ofta de talade modersmålet med varandra, speciellt inte på senare dar. Förr hade det varit naturligt och någonting de gjort nästan varje dag, men nu skedde det verkligen inte ofta. Troligen var det just därför som det kändes så otroligt uppfriskande att tala språket igen, eftersom det så sakteliga blev mer och mer av ett blott minne. Ganska sorgligt faktiskt och bara en av de anledningar till varför tjugoettåringen egentligen ville flytta tillbaka hem, lämna staterna och gå tillbaka till det han saknade så förfärligt.
”Joshua”, sade Zihao plötsligt och grävde ner ansiktet i pojkvännens arm. Så han tänkte alltså följa den äldre broderns råd trots allt? ”Det är någonting fel på mig..alltså mer fel än vanligt”, fortsatte han tyst samtidigt som greppet hårdnade. ”Jag är rädd..” Åh, bara att höra de orden komma från nittonåringen fick det att hugga till i Yaosu. Stackarn, det kunde verkligen inte vara lätt när det kom till kritan. Men men, det var ingen konversation han hade någon rätt att stå och tjuvlyssna på och därmed ställde han sig bredvid Hayley och sneglade ner mot henne. Trettio centimeter ungefär, så stor var längdskillnaden mellan dem.
”De får stanna tillsvidare, men jag tycker att vi bannlyser dem från sovrummet på nedervåningen.”

Av någon anledning försöker Hayley att urskilja det som sägs på de andras modersmål. Helt förgäves. Hon kan verkligen inte förstå ett endaste ord som sägs. Den jämnåriga är däremot i ett annat läge, han är väldigt språkkunnig, och vill nog verkligen lära sig det kinesiska språket. Främst för att han ska kunna följa med om pojkvännen vill åka tillbaka till sitt hemland, men också för att han alltid varit fascinerad av kulturen. Hon själv kan åtminstone förstå att det är om något allvarligt, annars skulle de nog inte vara lika noga med att hålla det för sig själva, men också pågrund av den generella tonen av deras röster. Hon lutar sig mot hissväggen medan blicken glider mellan de två Huaze bröderna. Den fastnar däremot på den äldsta av de alla fyra. Han är så omtänksam, något hon finner annorlunda från de män hon stött på. Nu kanske hon inte stött på särskilt bra män, så ribban ligger lite väl lågt, men han är verkligen en väldigt fin människa. Både mot sin bror, som nyss förstört både hans sov och badrum. Rösten är lite mjukare än vad den varit innan, som den varit när de varit uppe i rummet tillsammans. Mjuk och välkomnande. Inte lika hård. Hon gillar verkligen den rösten. Hon står där i tystnad med armarna om vovven, och blicken fäst på Yaosus ansikte. Fin. Hon verkar inte få upp medvetet förrän språket byts till engelska, och hon äntligen kan förstå igen. Hon kan verkligen se hur Joshua försöker att hålla borta paniken, för det är verkligen inte det som Zihao behöver där och då.
”Vad är det som är fel?” Frågar han i låg ton, viskandes så att samtalet ska hållas mer privat. Hon zoomar ut där och då, hon har verkligen ingenting med det där att göra. Svårt att hålla ett privat samtal när de är fasta i en hiss. Men lyckligtvis börjar tjugoettåringen prata med henne, och hon kan andas ut igen. Blicken som legat på hennes skor glider tillbaka upp mot Yaosu.
”Det är nog bra det, annars kommer du behöva bränna ner hela lägenheten,” Hon kan inte undgå att le åt samtalsämnet, även om det är rätt patetiskt. Det är inte förrän då som hon verkligen inser hur lång den andre är, och längdskillnaden mellan dem. Nu när hon väl tänker på det hade deras händer varit väldigt olika, jösses. Hur hade hon inte sett det innan. ”Har du alltid varit så lång?” Tja, med det menar hon de dygn de känt varandra. Riktigt dum fråga egentligen.

Med tanke på hur Yaosu nu var skulle det inte förvåna honom om han någon dag blev tvungen att faktiskt bränna ner hela lägenheten. Tvungen och tvungen, inte enligt någon annan kanske, utan uteslutande pågrund av hans egna standarder. Däremot hade han bestämt sig för att stanna i sin lilla lya tills vidare. Läget var bland de absolut bästa i hela New York och han gillade planlösningen. Plus att det skulle bli en massa bråk om han la ut den på marknaden - alltså bråk om vem som skulle få den. Folk var galna och när ett sådant objekt avslöjades brukade det kunna bli en hel del tumult. Det var bara att tänka tillbaka på tiden när han själv suttit i den positionen. Hur han nu lyckats sno åt sig den hade han ingen aning om, förmodligen hade väl fadern tryckt på en massa dolda knappar tills allting gått som dennes son planerat.
”Jag kommer i alla fall bli tvungen att bränna den där madrassen förr eller senare..kommer inte sova direkt på den förrän jag fått hem en ny”, konstaterade tjugoettåringen och frustade till. Gud vad fånig han var, precis som en liten barnunge. Visst tänkte småbarn kanske inte riktigt i lika invecklade banor, dock var han minst lika envis. Om inte värre. Det verkade vara lite av ett släktdrag, då alla tre Huaze bröder var precis lika ovilliga att backa undan. Eller så handlade det helt enkelt om hur de blivit uppfostrade och med tanke på vilka föräldrar de hade, skulle det inte förvåna honom om den teorin stämde mer än väl överens med verkligheten.
Frågan som kom därnäst fick Yaosu att höja på ett av de mörka ögonbrynen och de svarta ögonen att bli en aning roade. Han kunde inte hålla sig från att le en smula, sådär gulligt så att påsarna under ögonen framträdde mer än vanligt. Lång? Nej, han hade inte alltid varit lång, inte förrän han nått tonårsåldern. Då hade han däremot skjutit i höjden, precis som den två år yngre brodern. De var ovanligt långa - återigen någonting som måste ligga i släkten. Fast Weimin var ju å andra sidan fortfarande ganska kort och verkade inte ha några planer på att växa mer.
”Är det jag som är lång eller du som är kort?” Frågade den äldre efter en stunds tystnad. Stämman var lätt fundersam och ögonbrynen var nu istället rynkade. Kanske både och? Alltså att Hayley var kort och han lång? Men jösses, det var väl ändå ganska uppenbart? Suck.
”Är det en bra sak? Att vara lång?” Undrade han fortsättningsvis och fäste blicken på henne, tillät sig själv att diskret utforska ansiktsdragen. Och där gick det utför igen. Hade han inte precis intalat sig själv att han inte skulle fortsätta sukta efter henne? Jo, jo det hade han. Tyvärr lydde varken hjärnan eller hjärtat längre, hur mycket han än strävade emot vid det laget.