Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Det dröjde en relativt lång stund utav HLR innan sköterskan till sist lyckades få igång andningen igen, precis innan de tänkt sluta - som tur var. De var redan påväg mot sjukhuset i full fart, en av sköterskorna vände snart blicken till Sophie och lade en hand mot hennes axel.
"Vi gör allt vi kan", sade hon vänligt.

Hon nickade sakta.
- det är andra gången på kort tid som han varit svårt skadad mumlade hon och höll hans hand hårt innan hon försiktigt och fjäderlätt kysste hans panna. Vägen till sjukhuset kändes enormt lång och hon ville bara att de skulle få allt stabilt så att han vaknade.

Sköterskan såg vänligt på henne, tyckte såklart synd om henne.
"Vi ska göra vårt bästa så att han fixar det här", peppade hon mjukt, de hade relativt snabbt kommit fram till sjukhuset och genast skyndat in med honom till akuten och få in honom till operation. De misstänkte att några revben tagit värsta smällen och kanske även en lunga, men brännskadorna var väldigt kritiska snarare.

Sophie satt utanför medan hon oroligt finhrade på sin mobil för att tänka på något annat. När han var opererad och lades på ett rum så gick hon direkt in där och tog hans hand försiktigt
- herregud älskling, vad har du gjort? Mumlade hon tyst och såg på hans bröstkorg som var täckt i förband som redan blödde genom.

Det dröjde ett bra tag innan Aaron började vakna till igen, och vid det laget hade dem redan hunnit byta bandagen om brännsåren ännu en gång då de både varade och ännu blödde. När han först vaknade till såg han bara hur vitt hela rummet var, förstod först inte alls var han var - han kom bara senast ihåg att det hade rasat, och sen var allting bara svart. Dock fick han snart kopplat att han måste vara på sjukhuset igen.

Hon log mjukt när hon såg att han vaknade.
- Hej älskling, det är jag. Ta det bara lugnt mumlade hon och reste sig upp och tryckte mjukt hans hand medan hon såg på honom. Bara att hans ögon var öppna var ett underbart tecken på att han hade en bättre chans.

Aaron vände blicken till henne, insåg att det förstås hänt något just den gången som hon följde med. Typisk tajming. Än så länge hade tanken inte slagit honom att han var skadad och att det var en anledning till att han var på sjukhuset - medicinerna och händelsen gjorde honom trög i huvudet, och tack vare desamma mediciner kände han inte av smärtan riktigt än.
"Vad hände?" fick han fram mellan torra läppar.

Hon svalde hårt och smekte hans hand mjukt och satte sig ner igen.
- du var med om en olycka, du fastnade för att något rasade i huset och du satt där ganska länge. De fick göra HLR för ditt hjärta stannade, nu har du opererats och kommer få byta förband eftersom du har brännmärken här och var sa hon som en snabb sammanfattning medan bilderna kom upp i huvudet.

Aaron lyssnade tyst, det kändes overkligt att bara höra någon berätta om vad som hänt när han inte kom ihåg det helt själv.
"Ah", sade han, såg upp då en läkare kom in i rummet och log försiktigt emot de båda.
"Strålande att du är vaken", sade han vänligt och gick fram, kollade snabbt på några av de värden datorerna mätte ut.
"Vi kommer snart för att göra lite tester. Som du kanske förstått har du fått ganska omfattande brännskador av hög grad, och vi måste testa känsel och lite annat - har du tur har inte nerverna förstörts, men de kan ha dött vilket vi måste kolla. I så fall är frågan i stor hur utbredning, hur stor skada de gjort inom dig - men det kan vi inte veta förräns vi kopplar ur respiratorn", wqe hqb allvarligt, läget var väldigt allvarligt ännu tills de visste mer.

Sophie klämde hans hand lite hårdare när hon hörde allt han sa, hon kunde inte förlora honom, inte nu när allt började bli bra igen.
Hon såg efter doktorn när han var klar och började gå ut igen.
- Jag borde nog tacka Jorge nästa gång jag träffar honom sa hon tyst.