PRS botillia1 & Lupple

" Den växer inte normalt älskling. " Sa hon oroligt och slöt ögonen hårt.
"Eller så håller jag på att tappa förståndet." Väste hon upprört, följde honom med blicken när han gick ned på huk och började prata.
Hon ville förklara att det inte var rimligt, att hon inbillat sig men så kände hon en skarp smärta i magen. Hon flämtade förvånat till och skakade på huvudet.
"Inte sparka." Gnällde hon. Den måste vara större än vad hon trodde. Starkare, kanske till och med äldre. Hon kanske hade burit på den längre.
"Jag måste till nått sjukhus älskling. De måste filma, ultraljud jag måste veta hur långt gången jag är." Viskade hon.

Han svalde hårt och reste sig upp igen och la händerna på hennes kinder.
- ingen läkare kan hjälpa dig, hur ska du förklara att du har något onaturligt i kroppen? Så han och höll henne i sina armar.
- Vi får ta hit en mer erfaren vampyr som kan försöka ta reda på det. Vi kanske kan hitta någon som varit med om samma sak sa han tyst.
- men då måste jag gå ut och läsa på han till och såg på henne.

Hon stampade frustrerat i golvet och lutade huvudet mot hans axel.
"Jag vet inte. " Viskade hon och nickade sakta.
"Läs du. " Sa hon och tog sig loss och la sig i sängen och slöt ögonen.
"Jag kommer vara här." Sa hon och la händerna på magen. Försökte på nått sätt acceptera detta.

Han nickade sakta.
- jag älskar dig Amelia, glöm aldrig det sa han innan han gick ut från rummet. Ett par timmar kom han tillbaka in i rummet.
- jag har letat och hittat en kvinna som varit med om liknande och som gärna kommer hit sa han tyst och satte sig på sängkanten och drog en hand genom sitt hår.

Hon öppnade ögonen när han satte sig på sängkanten, men hennes synfält var otroligt suddigt. Hon visste att det var sin älskling men hon kunde inte uppfatta honom.
"Okej. " Sa hon och la händerna för sina ögon och slöt dem och tog bort händerna och öppnade dem igen och det var inte suddigt längre.
Paniken minskade.

Han satte satte sig på sängkanten och såg på henne.
- Hon har lovat att komma imorgon sa han innan han la sig ner bredvid henne med handen mjukt på hennes mage.
- Finns det något jag kan göra för dig? Frågade han Amelia och smekte med mjuka rörelser hennes mage medan han såg på hennes ansikte.

"Jag måste dricka. Jag är törstig, utsvulten. Men blodet är, jag kan inte få i mig det. Jag mår bara illa. Men jag tror inte att den gillar det. Den låter mig inte dricka." Viskade hon och la sig närmare honom.
Men det kändes så mycket bättre att ha honom nära, att ha hans hand på sin mage. Det kändes lugnande.
"Fortsätt så." Viskade hon och pekade mot hans hand. Det var nästan som magi. Som om all oro försvann och hon började förstå att hennes känslor kanske inte alltid var hennes egna.

Han nickade sakta.
- jag ska prova en sak sa han mjukt och såg ner på hennes mage.
- snälla älskling, kan du låta mamma dricka utan att få henne att kräkas. Jag vet att du inte tycker om det men din mamma måste verkligen dricka blod för att hon ska må bra och för att du ska må bra sa han med lugn röst samtidigt som han smekte hennes mage. Han sträckte sig efter ett glas blod.
- försök igen nu sa han mjukt och räckte det till Amelia.

Amelia tog emot glaset och drog några djupa andetag och började sedan dricka. Hon mådde inte illa men hon kände en stark avsky mot det.
Som om det var riktigt äckligt när hon visste att hon älskade det.
Hon drack ivrigt upp glaset och ställde undan det och sken upp lite.
Hon var mindre törstig och mer pigg.
"Tack." Viskade hon leendes och kysste Theodor mjukt på läpparna och smekte sin mage sakta.

Han gav henne ett litet leende.
- det är verkligen som om barnet lyssnar mumlade han och besvarade lätt kyssen och la sin hand på hennes hand.
- du är verkligen säker nu på att du vill behålla det? Trots att du inte vet vad det är därinne? Frågade han och såg på henne med kärleksfulla ögon.