Eredhel PRS Emma07 & wolfy

"Naturligtvis." Candra sneglade ner på hans hand, som letat sig till hennes höft. Vilket budskap han försökte få fram var inte svårt att förstå. Hon lutade sig närmare honom, började med att blåsa varm luft mot hans öra innan hon detaljrikt berättade om sina funderingar för honom. Han hade bett om att få höra mer, och det skulle ju inte ha varit så snällt av henne att utelämna några viktiga detaljer. Med ett nöjt leende lutade hon sig tillbaka, höll fortfarande blicken fäst på honom.

Ailred rös till ordentligt då hon blåste luft på honom, både av värmen och hur nära hon var honom. Och det ryckte minst sagt i mungiporna på honom då hon började berätta, visserligen hade han bett om det men hon förvånade honom med att berätta så mycket.
"Det ska nog kunna ordnas", sade han retsamt, med ett lika retsamt leende mot henne. Samtidigt så flyttade han nu handen till hennes innerlår istället, trots allt hade hon bett om en del och Ailred hade verkligen inga planer på att göra henne besviken.

Det dröjde långt in på dagen innan de slutligen lämnade hans kammare, och det var bara för att gå ner till matsalen en sväng. Candra hade åtminstone inga planer på att låta det roliga ta slut än, och hon hoppades att Ailred inte trodde att hon så lätt skulle släppa det hela heller.
"Ers majestät!" hördes plötsligt en barsk röst, och en rund man kom gående med korta, ilskna steg, "jag har väntat i över en timme på att träffa er!" Mannen var högröd i ansiktet då han viftade med några papper i luften, samt skällde ut Ailred för att vara svår att få tag i. Candra knep ihop läpparna för att hålla tillbaka ett leende, hoppades att Ailred skulle ge ett bra svar på tal.

Ailred stortrivdes med att ha en ledig dag som han kunde ägna helt åt henne, och såg fram emot att få ägna resten av dagen med henne också. Han hade sagt till dagen innan att han ville vara ifred idag, men då hade hans planer varit att han skulle vara med Amethyst, så det förvånade honom faktiskt lite att mannen försökt så iallafall. Han fick dölja ett litet leende, han hade sannerligen ägnat sig åt allt annat än möten och plikter tidigare. Han harklade sig lätt, fick väl åtminstone försöka hålla sig någorlunda formell.
"Jag ägnar mig åt andra plikter idag. Men det är knappast så brådskande att det inte kan vänta tills imorgon", sade han vänligt men något bestämt, han tänkte inte ändra sina planer om att ägna dagen åt Candra. Hade det varit något brådskande tvivlade han inte på att dem skulle ha skickat nåt bud till honom. Och ifall Candra skulle ha varit hans fru kunde det nog tekniskt sätt räknas som plikter dessutom, det berodde väl på hur man valde att se på saken. Men enligt Ailred borde det väl räknas till plikter att ägna tid åt personen man älskade. Kanske inte enligt hans rådgivare, men det var trots allt han som bestämde idag.

"Jag gillar inte ert tonfall, ers majestät!" gnällde mannen upprört, muttrade något om att kungen hade en väldigt vass tunga. Candra lekte med sitt hår, kunde inte låta bli att ingripa trots att hon nog borde hålla sig utanför det här.
"Som kvinna kan jag inte påstå att jag klagar över sättet han använder sin tunga på," kommenterade hon ljuvt och sneglade upp på Ailred, innan hon såg mot den runda mannen igen som verkade ha blivit ännu rödare i ansiktet.
"Är det såna plikter ni ägnar er åt? Glädjeflickor?" frågade han ilsket. Candras blick mörknade. Hon uppskattade inte att bli tilltalad på det viset.
"Förolämpa mig aldrig igen." Hon avslutade inte meningen trots att det låg ett tydligt 'eller' kvar på tungan. Utan att ägna mannen en blick till rörde hon lätt vid Ailreds arm, som en tyst uppmaning om att de skulle fortsätta, innan hon började gå.

Ailred hade inte varit överförtjust i den där mannen innan, och han fick honom inte direkt att gilla honom mer nu. Speciellt inte som han tilltalade Candra, utan blicken mörknade direkt.
"Du är inte så högt uppsatt här som du verkar tro, så om någon ska vakta sin tunga är det du. Och om det är så du väljer att tilltala din framtida drottning tvivlar jag allt starkare på att du förtjänar den ställning du har", sade Ailred varnande, gick sen utan ett ord med Candra därifrån igen. Han var något hård mot en del av männen på hovet nu i början, men det var för att det inte var särskilt stabilt än - visserligen hade han tagit tronen, men han skulle inte påstå att han var helt säker på att få behålla den än. Han visste inte än vilka han kunde lita på på hovet än så länge, och tills han hade män han litade på runt sig gällde det att inte heller verka för svag. Sen var han inte heller särskilt förtjust i mannen. Att det var hans framtida drottning var egentligen något han mest sagt för att skrämma mannen lite, för att förolämpa någon av så hög adel var något som i vissa länder kunde resultera i fängelse. Sen skulle han själv aldrig kunna tänka sig någon annan att gifta sig med än Candra, men det var egentligen inget han haft några planer på med tanke på att de setts igen kvällen innan. Visst, önsketänkande kanske, men realistiskt däremot var väl en annan sak även om han hemskt gärna skulle önska att hon ville bli hans drottning.
"Du får ursäkta honom, han är en riktig viktigpetter som uppenbarligen inte heller fått nån uppfostran", sade han till Candra.

Candra stannade nästan upp då hon hörde Ailred tillrättavisa mannen. Framtida drottning? Hon satte nästan i halsen. Det var en position hon aldrig ens hade tänkt på att möjligtvis ha någon gång i framtiden, och det enbart på grund av att hon försökte tänka någorlunda realistiskt. Trots att chansen var stor att han bara sagt så för att ge mannen något att tänka på, så kunde hon ändå inte låta bli att fundera på om det ändå fanns en del av Ailred, som faktiskt ville göra henne till sin drottning. Under tystnad fortsatte hon mot salen, tog sig där friheten att slå sig ner på en stol. Tjänstefolket som var närvarande bugade och neg sig då kungen plötsligt var bland dem. Candra lät blicken vandra över maten innan hon sträckte sig efter en jordgubbe. Hon bet av en liten bit innan hon med ett leende förde den mot Ailreds läppar och mun istället.

De hade ju kommit iväg rätt sent till att äta frukost, och det märktes lite också då där nästan bara var tjänstefolk som börjat plocka iordning i salen. Men det spelade ingen roll, det var inte för att prata med några andra som dem kommit dit utan för matens skull. Väl där slog han sig ner på stolen bredvid Candra, märkte hur de fick några blickar av tjänstefolket - det var väl bara en tidsfråga innan ryktena skulle gå om vem det var som umgicks med kungen - men det spelade heller ingen roll. Aldrig att han skulle skämmas för eller dölja att han var med Candra, för hon var det bästa, och definitivt sötaste, som hänt honom. Han log roat och bet av en bit av jordgubben hon räckte fram, det riktigt sken om ögonen på honom av glädje och lycka när han var med henne. Aldrig ville han skiljas ifrån henne igen. Det verkade inte längre spela någon som helst roll att hon gett sig av eller varför. Med ett lite busigt leende lade han händerna om hennes midja, för att istället lyfta över henne till sitt knä - han var på sånt lite busigt humör, och tjänstefolket skulle ändå redan prata så mycket så det spelade ingen roll vad de fick se.
"Mycket mysigare så", sade han retsamt med huvudet över hennes axel, samtidigt som han tog in varje detalj i hennes vackra ansikte. Det han sagt till mannen hade låtit en idé slagit rot hos honom, för det skulle vara fantastiskt att få gifta sig med henne och ha henne till sin drottning. På ett vis var hon redan hans drottning, för han skulle göra vad som helst för henne. Men han var lite osäker på att ta upp det ämnet med henne redan, trots allt hade de träffats igen kvällen innan. Men samtidigt hade också hans känslor varit starkare än nånsin innan.

Hon log brett då han tog en tugga av jordgubben, studerade honom en stund innan hon åt upp det sista. Då han lyfte över henne till sitt knä gav hon ifrån sig ett litet klingande skratt, sneglade mot tjänstefolket som inte var särskilt diskreta med sina blickar. Candra kunde dock inte bry sig mindre. De fick prata om henne, om dem, så mycket de ville om de inte hade annat för sig.
Hon sträckte sig efter en klase vindruvor, rörde sedan lätt på sig i hans famn i jakt på en något bekvämare ställning. Det var åtminstone så det skulle se ut i tjänstefolkets ögon, egentligen satt hon och rörde på sina höfter med flit, gned sig mot honom för att få ur honom en reaktion. Under nattens, och morgonens gång, hade hon flera gånger upptäckt hur roligt det var att retas med honom. Hon njöt av att se hans ansiktsuttryck förändras, och göra honom mer eller mindre galen. Själv behöll hon en neutral min för att inte avslöja sig.
"Framtida drottning?" frågade hon honom efter en stund, lutade huvudet bakåt för att se på honom.

Ailred sträckte sig efter en matbit han också, hade inte förräns nu tänkt på att han faktiskt var hungrig. När hon började flytta på sig trodde också han först att det var för att hitta en bekvämare ställning, men såg rätt snabbt igenom vad hon höll på med och kände nästan direkt hur hans puls började höjas. Kanske att han också fick en lite rödare ton i ansiktet, trots allt var dem omgivna av andra, men han hoppades att det inte syntes riktigt lika mycket som det kändes. Men skulle hon retas kunde väl han passa på att göra detsamma. Han hade haft handen om hennes midja, men flyttade den nu istället till hennes innerlår för att nästan smekande flytta den uppåt. Visst hade de folk runt sig, men vad han höll på med var åtminstone rätt skyddat av bordet. Han log lite då hon frågade om vad han sagt tidigare.
"Ja, aldrig att jag skulle gifta mig med nån annan än dig. Du kommer alltid vara min drottning som jag skulle göra vad som helst för", sade han uppriktigt, för det fanns inte i hans värld att vara med nån annan än henne. Och dem här känslorna han hade för henne blev bara starkare och starkare så han tvivlade starkt på att dem nånsin skulle kunna svalna.