Kraften (femte året)

AHHHHH! De gjorde det! De hade en stund tillsammans! En väldigt... speciell stund!



De där ärren hon har fått se: Kan det vara något från barndomen? Vi vet ju hur pappan var.
Det är bara en teori.

Angående spoilern! Puh! Jag var rädd att jag var otydlig! Det rätt att du lutar åt det hållet att Sirius inte säger något.

Såå bra! Längtar till nästa kapitel♥!

Hejhej, kära du. Stressiga dagar och otydliga framtidsvisioner… Men nu är jag tillbaka. Jag är lite flyktig.

Kap 32.
Dina miljöbeskrivningar är som vanligt ditt sätt att sätta tonen på berättandet. De första två meningarna avslutas perfekt med ”luddig tystnad” för den känslan får man ju när du skriver att snön fallit så tätt att man bara kan se ett par meter omkring sig.

Åååh. Så ömt och kan verkligen se framför mig hur Snape (i kontrast till den vita snön) stryker bort snöflingor från hennes kind.
ALLTSÅ ÅTERIGEN - så pratar hon på Svenska. Döööör för det är sååå gulligt!

Detta tycker jag blir… Lite konstigt? ”Flingorna nästan täckte fönstren,”
Täckte nästan <- skulle jag säga blir bättre ordföljd. Och inte lika talspråkigt, kanske? Men vad vet väl jag. Spontan tanke bara.


”Besvärjelserna som höll oss osynliga för omvärlden var nästan överflödiga. Milt lampsken bildade små öar kring de bekväma fåtöljer, där gästerna satt försjunkna i lågmält samtal.”
Fullkomligt älskar den här beskrivningen. Jag är där! Lampskenet och det lågmälda sorlet…

OH HERRE
Snape är uppklädd! Aaaaldrig hade jag kunnat ana det, HAHA! Så gulligt och.. Udda.
DÖÖÖÖR - röker Snape cigarr med Mirres pappa? Hoooho. Underbart. Snape kanske gör magiska rökmönster?

Åååh, (jag har tjuvläst lite), såklart förstår Mirres mamma att det är något mellan Snape och Mirre när Snape pratar om månskenssonaten. Det är liksom oundvikligt.
(Vilken tur förresten, att Sverige och England firar jul på olika dagar. )

När Mirres mamma frågar om Snape och Mirre, och Mirre håller på att tappa glaset, så kan ju Mirres mamma liksom hjälpa Mirre att inte tappa glaset. Som en naturlig och underliggande känsla över att mamman finns där - även om det är överrumplande.
Typ efter ”Du kan vara lugn”, log hon <- och fångade glaset när det gled ur mitt grepp(Eller något annat bättre som du kan komma på)..
Glöm inte att det bara är förslag!!!! ♥

Kap 33.

Okej jag fullständigt dör över faktumet att hon av Ron fick en bok om parfym.
Och att Snape använder parfym.
+ Att han gillar hennes flätor. (Tänker alltid på flickor med flätor) och flätor… Ja. Alltså det känns lite nervigt. Förlååååååt!!!!

ÅÅÅÅH! FORESHADOWING. Den läkande essensen lär ha stooooor roll när Sirius typ dör! Känner det på mig!!!!
(Där har du ju även en anledning till att Jess faktiskt ändrar åsikt också om det skulle vara så..)

Åååh >kraften i essensen<. Gillar när man knyter an till titeln på berättelse/kapitel!!!

”En lätt vind hade också börjat bita till då och då, som för att påminna oss om svårigheterna som tryckte på utifrån.”

Återkommande från dig är ju vädret i berättandet. Som vanligt älskar jag det.

”vid hans ord brände det till i hjärtat. Han sa aldrig något han inte menade. ”

PRECIS MIN TANKE!!!!

Jag älskar förresten din beskrivning av fotografiet. Och hur mycket som kan avläsas av hur människor står eller beter sig. Även i stillbilder. Fantastiskt av dig att gestalta!

Det här känns lite creepy: ”“Kommer du, Miriam?” Jag vände på huvudet och såg in i samma svarta ögon”
Just för att han står precis bakom henne och har koll på vad hon gör?

Omgggg jag dör också av feels och hjärtskutt när Mirre blir fladdrig av känslor av tanken på att sova däääääär. Iiiiih.

OHMYGODDDD HON KALLA HONOM SEVERUS!!!!!!!!
Jag kan seriöst taaa på spänningen i rummet när de slänger sig mot varandra. Hur stolarna välter och skriker när de putts bort alldeles för fort. Gaaah. Så bra!!! Oooh branta trappsteg! Det går uppför!

Älskar början av kapitel 34. Dina beskrivningar är ju poetiska och underbara på samma gång. Sjukligt bra och väldigt beroendeframkallande. Helt rätt för fantasy-genren också!

I början skriver du ”vart skimrande veck” <- menar du vaGt skimrande?

Oooh herre. Kan inte låta bli att fnittra och dö av andnöd när jag läser. Det är så.. .HIIHIHIH.
Och IIIIIIIH.

Alltså, Snape verkar sååå … Mogen? Som om han varit med om detta innan. Ändå får jag typ känslan av att han inte har det. Oops. Förutfattade meningar. Men den här retsamma tonen de har mot varandra, och hur han låter hennes armar vara kvar i luften när han tar av henne linnet. Allllllt är helt i mitt tycke! Så bra!

Ahhh här kom ju det skygga över ansiktet och osäkerheten. Tänkte väl det.

OCH SOM VANLIGT SLÅR DU MIG MED ALL THE FEELS. Alltså vet du hur bra du är på det här med att ändra ton i berättandet!? PÅ ett snörp sker så mycket man inte anar. OH MY. Han älskar henne! Han har inte sagt det innan väl? Jag kan inte minnas det!?!?!! Men å andra sidan är jag lite opålitlig i mitt tillstånd atm.

Sååå bra! Och speciellt det sista stycket fick mig återigen att tycka lite mer om Snape. Kanske för att han låter sig själv vara sårbar och att det är Mirre som tar hand om honom.

Flummig är bara förnamnet - och just inatt är jag ännu mer flummig men det får du leva med. ♥

Vet inte riktigt vad jag ska inleda med... jag har längtat sjukt mycket efter att få sätta mig ner och läsa detta nya kapitel. Irriterande när man ser att det är uppdaterat och så har man inte tid att läsa!! Vad betyder jobb anyways?
Skämt åsido. Jag är jättetaggad för att få dyka ner i detta nya kapitel och hoppas bara att du kan make some sense utav min spontana kommentering, för klockan är närmre 01 och jag är lite trött i huvudet... så jag ber om ursäkt i förväg för lite flum och trötthetstankar.

Det klara skenet försilvrade konturerna i den lilla sovkammaren och gjorde allt mycket tydligt: Varje skimrande veck i våra klädnader, där de låg kastade på golvet, varenda rundning och ljusskiftning i de gammaldags linnelakanen och filtarna, som låg spridda omkring oss i den enkla järnsängen.

Älskar inledningen, särskilt den här delen. Hur tiden, och dess månljus får leda oss fram till där vi är. Hur det nästan känns som att man är de där ljusstrålarna som sakta letar och trevar sig fram i mörkret. Hur vi upptäcker först klädnaderna på golvet, och sedan fortskrider vi in i rummet i takt med att ljuset letar sig in i de mörka vrårna runt sängen. Underbart.

Hans ansikte var delvis dolt av mörker, medan min gestalt badade helt i ljus

Vet inte om du gjort detta medvetet, men alltså vilken mening. Det känns verkligen som att den beskriver respektive karaktär. Fast att det bara är positionen av ljuset på månen. Men vi vet ju att Snape lever ett dubbelliv, delvis i mörkret – inte bara av hans spionuppdrag men också i sin hemska barndom, samtidigt som han har detta ljus som Miriam tillhör. Men Miriam är nästan en representation av hopp, hon fullkomligt strålar av ljuset, nästan avger det. Hon är ett ljus i mörkret, och på något sätt vill jag också koppla det lite till hennes oskyldighet, hennes, jag vill inte säga naiva, men hennes öppna sett att se världen med väldigt lite fördomar… ah, nu har jag glidit iväg lite från ämnet, och lämnar det innan jag flyter iväg mer.

Och med ansiktet begravt mot min bara hals: “Så oskyldig.”

Jag undrar om Snape känner lite skuldkänslor över det faktum att hon bär på så mycket ljus i kontrast till det mörkret han bär på. Om han känner det som att han nästan svärtar ner hennes oskyldiga ljusa närvaro… att han känner att han inte är värdig hennes kärlek på grund av det.

Han låg stilla mot kuddarna och såg länge på mig, medan en road glimt tändes i hans ögon:
“Går det bra för dig?”
Åh, den där repliken kom precis vid rätt ögonblick, för den kom nästan oväntat så att jag fick mig ett extra gott skratt av bara det. Men alltså, så söt och jag ser verkligen framför mig hur han nästan blir ’ung’ (Fel ord men du fattar säkert vad jag menar) igen, bekymmerslös och fri. Fullt kapabel till att vara lite sådär obesvärat gullig…

Ett svindlande ögonblick höll han mina händer i luften och kysste mig djupt och hastigt.

Jag ska inte hålla tillbaka med att jag tyckte att detta var oehört gulligt och att jag just väckte min syrra med mitt upprymda skri. Har jag sagt hur mycket jag älskar kärlek, mush och sådant? – Säkert tusen gånger, och jag blir lika glad varje gång jag läser om det. Denna kyssen om än hastig känns så viktig och så fin, vacker och öm. Ah, jag älskar det!

Lyhörd för oron började jag varsamt smeka av den konstfärdiga skjortan

Vill bara inflika att jag tycker att det blev så vackert och betydande att du använde ordet smeka. Att det kändes ömt, varmt och kärleksfullt och stannade upp lite i denna ’vilda åtrå’ som de känner till varandra.

Med en våldsam ansträngning försökte jag behärska mig, men snyftade okontrollerat och hulkande medan tårarna föll i mängder på hans bröst.
“Vem gjorde det här?” kved jag.

Usch, stackars Miriam och stackars Snape. Jag förstår hennes känslor och tycker att det är ett tecken på hur mycket hon bryr sig om honom. Oavsett om det är gamla ärr, oavsett om det ligger långt bak i tiden. Jag förstår också hennes kraftiga reaktion, för vem hade inte reagerat så om man upptäckt att den man älskade mest i världen blivit utsatt för misshandel och tortyr. Hujedamej jag vill helst inte alls tänka på det. Sannerligen, stackars de båda två av olika anledningar förstås.

“Så mycket värre!” grät jag med kinden mot den ärrade huden. “Vem kan göra något sådant mot en ung oskyldig som inte kan försvara sig?”

Miriam är en så ren varelse, hon har ett sådant rättvisetänk, ömhet, kärlek till allt hon möter nästan som ett oskyldigt barn, på ett ingalunda negativt sätt. Utan på det allra bästa sätt. Hon har ett så vackert tänkesätt. Hennes upprörda tårar betyder desto mer för att vi vet att hon verkligen bryr sig, och hon som växt upp i ett ändå kärleksfullt hem och själv är så kärleksfull måste ha svårt att ta till sig att någon skulle kunna göra så mot någon oskyldig, eller skyldig för den delen. För om jag lärt mig något om Miriam i denna fanfiction så är det väl att hon aldrig skulle ge någon skada även om de förtjänade det. Hon skulle aldrig döda en annan människa även om de hade begått hemska brott. Kanske har hon bara kommit underfund med det som vi saknar många av oss… det faktum att man kan förlåta även dem som har betett sig rysligt illa därför att man vet att det inte är för deras skull man gör det utan för sin egen…
^ Om du lyckas förstå något av det där så får du ett nobelpris, för jag är väldigt trött och blir lätt lite flummig då…

Och han fortsatte, medan han höll mig varsamt i famnen: “Du skulle inte kunna döda någon överhuvudtaget. Och det är bara en av anledningarna till att jag älskar dig.”

Ville bara lyfta det här för att jag tycker det är så fint och stämmer väl överens med hur Miriam är som person… vänta lite… har han sagt att han älskar henne tidigare? – Eller har jag glömt bort det? Isåfall… YAYY WAY TO GO SNAPE!!! ♥


Hans ord landar i rummet. Deras eko är närvarande i den stilla, lysande natten, där jag ligger kvar i hans famn och vi till sist somnar i varandras armar. Minnet av orden viskar mjukt kring väggarna, som sakta antar gryningens milda nyans. Kanske är det första gången denna plats bevittnar sådana ord.

Som vi redan etablerat har jag en soft spot för kärlek, och jag gråter på riktigt nu. För detta är så otroligt vackert beskrivet, och träffar verkligen mig på djupet. Hur dessa ord bara får finnas kvar och bli ett minne i rummet… ah, så… ♥

Förundrade över kraften de besitter, viskar vi på dem på nytt, om och om igen. De blandas med nya kyssar och smälter till sist samman med våra silhuetter, vars rörelser avtecknar sig mot väggen, när vi i ljuset från en stigande vintersol njutningsfullt utforskar varje del av varandra.

Oh, alltså… du dödar mig med feelings. Jag tänker på den där sången ’Säg det igen’ ( https://www.youtube.com/watch?v=EdSDMVGJlFc ). Det här att när man väl har sagt de tre orden vill man aldrig sluta höra de och det är därför man är så rädd för dem. Men de har klivit upp över den backen och säger öppet vad deras hjärta redan känt. Vad deras tanke redan tänkt och jag blir så rörd. Kärleksorden beblandas med ömhetsbetygelser och när jag läser det här är jag helt övertygad om att kärlek är det viktigaste vi har. Det är den starkaste kraft och det starkaste vapnet vi har. Snape och Miriam är okrossbara i den bubblan. Kärleken kan ingen ta ifrån dig.

Tack för ännu ett kapitel av läsning som berör, skänker glädje, hopp, och sprider lite kärlek. Jag längtar som bekant redan efter mer! Det här är fantastiskt. ♥
Amor vincit omnia.

Avis Fortunae, du skrev ju att du tycker det är roligt när jag delar med mig av tankar och idéer, så nu under dagarna har jag fått en till idé, så jag skriver ner den medan jag kommer ihåg det!

Spoiler från våra ugglor:



Så, nu har jag luftat mina tankar! Känns skönt!

Berättelsen skrivs tillsammans med er. Den såg helt annorlunda ut i sin första version. Era kommentarer betyder oerhört mycket!

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥

♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥

Kärleksorden beblandas med ömhetsbetygelser och när jag läser det här är jag helt övertygad om att kärlek är det viktigaste vi har. Det är den starkaste kraft och det starkaste vapnet vi har. Snape och Miriam är okrossbara i den bubblan. Kärleken kan ingen ta ifrån dig.


SweeneyTodd 1 maj 2019



Kapitel 35 - Grimmaldiplan

Du sa det till mig, det jag längtat hela livet
att få höra
Du sa, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig
Och säg det igen, säg det igen, säg det igen,
jag vill höra, så säg det igen
(Lisa Nilsson - Säg det igen)
https://www.youtube.com/watch?v=EdSDMVGJlFc

efter en kommentar från SweeneyTodd190210



“Idag är det precis ett år sedan jag vaknade hos dig för första gången.”
“Verkligen?” Han drog den mörka filten lite tätare om oss, trots hettan som dröjde sig kvar på vår hud. Jag reste på mig och tryckte lekfullt läpparna mot hans sedvanligt höjda ögonbryn, vilket fick honom att skratta dovt.
“Men jag vill minnas att du inte vaknade i mina armar den gången”, sa han retsamt. “Vad skulle du ha sagt då, tror du?”
“Åh”, mumlade jag och gömde ansiktet mot honom, “jag skulle ha trott att jag kommit till himlen.”
“Du var nära att göra det också.” Han omfamnade mig hårt och gav mitt hår en lätt kyss: “Jag förstod verkligen inte då, hur du kunde handla som du gjorde.”
“Förstår du det nu?”
“Åh, Miriam.” Hans röst var fylld av ömhet. “Jag förstår så väldigt mycket mer nu. Tack vare dig.”
Han strök mig tankfullt över håret, medan jag låg kvar och drog in hans underbara doft, fortfarande matt i älskandets efterdyningar. Min hand darrade, när jag sträckte mig efter hans och tryckte den mot mina läppar. Han gav mig en fundersam blick.
“Bara du klarar transferensen idag”, sa han tyst. “Hoppas att jag inte gjort dig … utmattad.”
“Det har du.” Jag kunde inte låta bli. “Så vi måste nog stanna här …”, fortsatte jag listigt och kikade upp på honom med min mest oskyldiga blick.
“Åh, ditt lilla odjur.” Hans magiska fingrar gled längs min rygg och en eldslåga flammade återigen upp djupt från maggropen. “Så det måste vi, säger du …”, viskade han med sin allra mörkaste sammetsröst. “Säg mig bara en sak, Miriam ...”, mumlade han tätt mot mitt öra, “... vad ska jag göra med dig?”
Vad du vill. Med de där underbara händerna. Jag ägnade mig ivrigt åt den vänstra, kysste den, kände pulsen i handleden mot mina läppar. Det älskade hjärtats slag, under huden som var oväntat len, så varm och mjuk att jag måste kyssa den på nytt. Hur hett önskade jag inte, att jag med mina läppar kunnat förinta alla hans bekymmer, sudda ut det svarta märket som sträckte sig över en stor del av underarmen. Det var mörkare och tydligare än någonsin.

Även Severus vände nu sin uppmärksamhet mot det och sa sorgset: “Jag kommer sannolikt att bli inkallad snart, förmodligen redan ikväll. Innan dess måste vi få dig i säkerhet.”
Smärtan gick i en häftig stöt genom mig där jag låg, öppet sårbar efter kärleksakten, men jag knep beslutsamt ihop läpparna. En gång för alla hade jag föresatt mig att inte belasta eller försöka hindra honom från det han ålagt sig att göra. Men naturligtvis kände han min oro:
“Så, så … jag klarar det”, mumlade han. “Speciellt nu, när jag har dig.” Han drog mig tätare intill sig med båda händerna fast slutna om min darrande gestalt: “Seså, min skatt. Du behöver inte dölja dina känslor …”
I en enda snyftande utandning slog jag armarna om honom och kröp så nära intill som det gick att komma.
“Det är bara det …”, sa jag tätt gömd mot hans halsgrop, “ … att du är så … älskad. Jag har älskat dig ända sedan den dagen du försvarade Elvira mot de där pojkarna på lektionen.”
“Du är också älskad”, viskade han och kysste min panna. “Även om jag i det längsta försökte kämpa emot det, för din skull. Du vet inte ens om, hur dyrbar du är. Hur många som skulle vilja ha dig. Som skulle kunna ta bättre hand om dig …”
“Sssch.” Jag smekte med fingret över hans vackra mun. “Det är bara dig jag vill ha. Severus …” Det var ljuvligt att se effekten namnet hade på honom - skälvningen som for genom hela hans varelse och glöden som tändes i hans ögon när han såg på mig.
“Du måste komma i säkerhet”, upprepade han, och vid anblicken av sorgen i mina ögon tillade han plötsligt, med oväntad hetta: “Förlåt att jag ibland varit … hård mot dig.” När jag långsamt skakade på huvudet vidhöll han envist: “Jag vet att du stundtals känt av skyddet som en begränsad frihet. Du har befunnit dig under väldigt speciella omständigheter ... min oro för dig har varit stark … så att jag ibland, ehm, förivrat mig ... “ Han tycktes söka efter orden, medan han höll skyddande om mig. “Jag är ledsen för hur det kan ha fått dig att känna”, sa han slutligen. “Som när jag fann dig i snödrivan vid sjön. Jag uttryckte mig … okänsligt.” Det lät som om han tog ordet i sin mun för första gången, ovan men likväl utan tvekan.
“Tänk inte på det, Severus. Det är glömt.” Jag menade det verkligen; det enda som betydde något just nu var de korta ögonblick som ännu kunde tillbringas i hans armar.
“I vilket fall”, återtog han, “med risk för att åter verka överbeskyddande, vill jag helst inte ha dig i närheten av vår kära överinkvisitor just nu, även om Albus finns på plats. Vad säger du om att komma till Orden på Grimmaldiplan?”
“Det blir perfekt!” utbrast jag vid tanken på ungdomarna. “Mina vänner är ju där nu.” Glädje och förväntan måste ha avspeglat sig i mitt ansikte, för han log ömt mot mig:
“Det blir bra för dig att vara där.”
Jag suckade skuldmedvetet: “Om jag ändå hade kunnat vara med och hjälpa dig.”
“Åh”, skrockade han, “tro mig på mitt ord när jag säger att det är det sista jag skulle vilja. Tänk inte ens den tanken, Miriam.” Jag kunde se hur han, trots sin avväpnade sinnesstämning, gjorde sitt yttersta för att uppbåda något av sin forna stränghet när han sa: ”Lova mig det.”



Så vred han slutgiltigt om den rostiga nyckeln - som av någon anledning användes istället för en besvärjelse - och vi gjorde oss redo att lämna Spinnargränden.
“Återvänder du om ett år?” undrade jag nyfiket.
“Jag antar det”, sa han lugnt, “och jag brukar tillbringa en avsevärd tid av sommarledigheten här också.”
“Åh.” Jag kunde verkligen inte tänka mig en plats mindre lämpad för sommarferier än denna krokiga labyrint av gator, anmärkningsvärt tomma på annan växtlighet än diverse ovårdade kala buskar och enstaka, kuvade små trädstackare. Samtidigt slogs jag av insikten, att om han var i min närhet, hade jag mer än gärna tillbringat en hel sommar här.
“Jag tycker om den här platsen”, anförtrodde jag honom. “På något konstigt sätt.”
“Åhå.” Han skrockade oväntat muntert. “Då är du nog den första.”
“Jag tycker om alla platser som har med dig att göra.”
Han ruskade i dörren för att se om den var ordentligt låst och vände sig mot mig med ett nästan generat, snett leende, som om han hade svårt att bemöta min tillgivenhet:
“Nog med smicker.” Varligt drog han upp huvan över mitt ansikte och såg allvarligt på mig: “Låt oss få dig i säkerhet nu.”



Långsamt och suddigt framträdde de slitna väggarna med sina ålderstigna gamla porträtt, medan jag sakta blev medveten om hans beskyddande grepp och oroliga ansikte framför mig.
“Såja, den här gången klarar du det. Är du med mig, Miriam?” Han skakade lätt i mig och jag försökte fokusera blicken på honom: “Jag är med dig … Se … sir.”
I nästa ögonblick flög dörren till rummet upp och jag fick se hur Hermiones välbekanta ansikte strålade mot mig.
“Jag tyckte väl att jag hörde ljud härifrån!” utropade hon och slängde sig om halsen på mig, så att jag nästan tappade balansen.
“Ta det lugnt, miss Granger.” Severus såg en smula sträng ut. “Transferens är påfrestande för miss Silver, som du säkert vet.”
“Oh ja, förlåt mig”, flämtade Hermione och drog sig en bit från mitt ansikte utan att släppa sitt grepp, “är du okej?” Jag nickade förtjust.
“Miss Granger, miss Silver.” Severus gjorde en lätt bugning och lämnade rummet. Om jag ändå kunnat berätta för Hermione allt som fanns att veta! Jag var helt övertygad om att hon skulle ha förstått alltsammans, och dessutom varit ett perfekt vänskapligt stöd. Hon såg ivrigt på mig med sina hasselbruna ögon.
“De blev glada här när jag dök upp”, sa hon. “Mina föräldrar förstod också, även om de blev lite besvikna. Hur har du haft det?”
“Underbart”, sa jag varmt och övervägde hur mycket jag kunde berätta om personer och platser. Lyckligtvis hade Hermiones tankar dock redan vandrat vidare till ett nytt spår. Hon blev snabbt allvarlig:
“Det är så här förstår du, Miriam”, sa hon, “att Harry inte mådde så bra ett tag innan juldagarna. Det har blivit ännu mer komplicerat och jobbigt med hans ärr … men jag tror att det är bäst att han själv får tala med dig om det. Just nu är det väldigt känsligt för honom att vi pratar bakom hans rygg, så att säga.”
Jag nickade förstående och följde med henne ut i huset, som trots sin slitna inredning var betydligt trivsammare än vid mitt senaste besök. Överallt fanns julpynt av olika slag och till och med de olycksaliga porträtten i hallen var prydda av glittergirlanger. Strax innan entrén kom Sirius själv klivande emot oss och även han såg betydligt muntrare ut än jag någonsin sett honom.
“Välkommen, miss Silver!” sa han med ett vinnande leende som riktigt lyste upp det magra ansiktet. Han blinkade okynnigt mot mig. “Trevligt med så många gäster i den här gamla kåken. Molly åkte till Arthur, han kan nog muntra upp henne ... Kom med ner i köket, ni båda, så ska ni få er varsin honungsöl.”
“Är professor Snape kvar?” undrade Hermione artigt.
“Nej nej, han gav sig av direkt”, sa Sirius och ryckte likgiltigt på axlarna. “Hade mycket att stå i, som alltid.” Han såg med ens lite irriterad ut, men tycktes strax glömma det då vi närmade oss köket och de livfulla rösterna, som trängde ut genom dörröppningen.



Han klarar det. Han var lugn. Inga nyheter är goda nyheter. Tankarna upprepades hela tiden i mitt huvud, medan jag såg Ron livligt diskutera med Sirius, tvillingarna tävla med varandra i fyndiga skämt och Ginny bygga små konstverk av honungsölskorkar. Den gyllene drycken spred sig som en värme i mina ådror och jag flydde in i den lindrande känslan, som det pratsamma sällskapet erbjöd. De hade under juldagarna besökt mr Weasley, som var vid gott mod och vars läge var stabilt, även om han inte var helt återställd. Stämningen var hög efter den utståndna oron. Den ende, som var lite tystare än de andra, var Harry. På samma sätt som jag, tycktes han söka skydd i gemenskapen och trivas väl med en lite mer tillbakadragen position.
“Vid Merlins alla hippogriffer!” vrålade George, när en av Freds förhäxade ölflaskor kom susande i luften och spilldes ut på honom av misstag. Han kontrade genast med att låta två korkar lyfta från Ginnys konstverk och häfta fast vid Freds huvud som små horn, varvid balansen i Ginnys torn rubbades och alltsammans rasade. Katten Krumben skuttade med ett lekfullt jamande efter de studsande korkarna. Syskonen grälade skrattande med varandra och genom tumultet såg jag plötsligt Harrys gröna ögon iaktta mig. Han lutade sig fram över bordet och gjorde ett tecken åt dörren till.
“Ska vi ta en paus från oljudet, tycker du?” Han slängde åt mig en ny flaska och reste sig från bordet. Jag nickade och vi drog oss obemärkt ut från köket med långsamma steg. Harry skålade försiktigt med sin egen flaskhals mot min. Tankfullt smuttade vi på drycken och om igen lade jag märke till, hur mycket längre och vuxnare han hade blivit. Vi hade kommit in i ett litet förrådsrum som påminde om ett skafferi, med många burkar och stora kistor längs väggarna. Det doftade svagt av fikon och rökt kött. Sakta slog vi oss ner på varsin stor tunna.
“Så hur var din jul?” undrade Harry.
“Underbar”, sa jag tveklöst och rodnade. Han såg nyfiket på mig:
“Har du en pojkvän i Sverige eller något?”
“Nja. Nej. Inte direkt.” Jag skrattade och tog en djup klunk. “Hur var din egen jul, Harry?”
“Intressant”, sa han menande. “Minst sagt … men det är bättre nu.” Jag kände tydligt att han hade något på hjärtat och väntade tyst på fortsättningen.
“Du vet, ditt ärr …”, började han och såg lite skyggt på mig. “När hon, älvan, fortfarande levde. Då drömde du om henne, eller hur?”
“Ibland”, nickade jag. “Starka drömmar som visade sig stämma med verkligheten.”
“När du drömde om älvan”, sa han fundersamt, “från vilket håll såg du det?”
Jag kände direkt igen frågan; det var det första Severus velat veta om mina drömmar i våras.
“Alltid utifrån”, sa jag, “men väldigt verkligt, med tydliga ljud och ett grönt sken. Varför är det så viktigt från vilket håll man ser det, Harry?”
Han suckade plågat och tömde flaskan i ett enda svep.
“Därför att det kan ha att göra med om man är besatt eller inte”, sa han entonigt. “Vilken sorts makt den länkade varelsen har över en.”
“Jag vet, Harry”, sa jag. “I våras var jag under sträng bevakning på grund av det, även om jag var tvungen att hålla formerna för övervakningen hemliga - och det måste jag nog fortfarande, är jag rädd.”
“Jag är också vaktad”, sa Harry mörkt utan att ta notis om mitt hemlighetsmakeri. “Och inte bara för att Voldemort är ute efter mig. Du förstår, jag drömde om olyckan som hände mr Weasley. Han blev angripen av en orm … och jag var ormen, Miriam. Jag var inuti huvudet på den.”
Jag drog djupt efter andan och såg deltagande på honom:
“Åh, så svårt det måste varit för dig att behöva uppleva.”
“De andra ser det som att jag räddade mr Weasley, eftersom jag slog larm så fort jag vaknade upp i sängen på Hogwarts. Men jag begrep inte det där att jag varit inuti ormen. Jag trodde att det kanske var Voldemort som besatt mig på något sätt, och sedan fick jag veta att de andra var rädda för det också. Det var … fruktansvärt.”
“Det förstår jag verkligen.”
“Ja, jag såg hela tiden framför mig hur Voldemorts ansikte kanske skulle pressa sig fram ur bakhuvudet på mig … som han gjorde med professor Quirrell.” Harry gjorde en grimas vid det hemska minnet.

När jag hörde Quirinus Quirrells namn, fylldes mitt hjärta av medlidsamhet och jag tänkte tillbaka till hans minnen. Han hade varit en ung oskyldig man, som från början inte hade haft onda avsikter med sitt liv. Voldemort måste ju ha tagit över honom helt - och nu var Harry rädd att samma sak skulle hända honom själv. Det måste vara outhärdligt tungt att bära ensam.
“Fanns det någon du kunde tala med?” undrade jag försiktigt.
“Ja, jag har talat med Sirius - och efter ett tag med de andra. Ginny sa en sak som gjorde mig lite lugnare: att om han hade besatt mig, skulle jag inte komma ihåg vad som skett. Han lyckades nämligen ta sig in i hennes medvetande under andra året på Hogwarts. Genom en dagbok som han på något sätt fäst en del av sig själv i. Ett minne.”
Det här var för komplicerat. Jag såg bekymrat på Harry.
“Fick hon hjälp?”
“Ja, hon är utom fara och dagboken förstördes. Du kanske har hört berättas om det …”, sa han med en ironisk grimas.
Harry har räddat livet på Rons syster. Kanske var det den händelsen han syftade på - ett av hans berömda äventyr. Men jag återgick till mina tankar om länken.
“Jag tror det ska väldigt mycket till innan en varelse kan besitta en annan från ett långt avstånd”, funderade jag. “Svartälvan gjorde det aldrig med mig. Vi hade drömmar om varandra, men inte mer.”
“Ja, jag försöker tänka så också”, sa Harry och såg tacksamt på mig, medan han makade sig lite bekvämare tillrätta på tunnan. “Att han inte kan komma åt mig mer än att jag ibland drömmer om det som händer honom. Alla säger ju att det är så säkert och skyddat på Hogwarts - för dig också, eller hur?”
“Jo”, höll jag med och tömde min flaska.
“Men jag längtar då inte tillbaka dit”, sa han dystert. “Fatta, det är första gången någonsin som jag inte saknar det. DA-mötena är faktiskt det enda som får mig att inte be om att få stanna här med Sirius. Den där ondskefulla Umbitch som styr över allt, livstids avstängning från quidditch och så … det värsta …”
Han avbröt sig och såg på mig, som om han tvekade ifall han skulle avslöja det.
“Vad är det värsta?” undrade jag och såg lugnt och allvarligt på honom, fastän hjärtats takt ökat betydande.
Harry höll sina trubbiga pojkhänder om den tomma flaskan och stirrade sorgset ner i den. Så såg han upp på mig och sa:
“Det är något som inte stämmer, Miriam. Dumbledore har undvikit mig hela hösten och nu, efter min dröm när vi kom till hans kontor, vägrade han se mig i ögonen. Och när han ändå råkade nudda mig med blicken en kort sekund …” Han avbröt sig igen och såg förtvivlat på mig när han viskade:
“Miriam, jag ville angripa honom.”

Åh, blev så lycklig när jag loggade in såhär på kvällskvisten och såg att du uppdaterat denna underbara fanfiction. Vad roligt att du lagt in ’Säg det igen’ – en helt fantastisk låt som jag för alltid kommer att associera till Snape och Miriam. Nu är jag fruktansvärt nyfiken på att få läsa vidare och gör det med just ’säg det igen’ i lurarna… ♥


“Idag är det precis ett år sedan jag vaknade hos dig för första gången.”

Känslan som inges vid första meningen är bara… ja, kärleksfull. Jag ser de verkligen framför mig, trötta, nyvakna och så bara nämns det där. Kanske tittar hon upp i taket och bara säger det sådär för att hon plötsligt kommit ihåg det. Men det betyder också att hon haft det minnet nära i huvudet, kanske med ömhet. Sedan det där ’första gången’ tycker jag låter så ljuvligt. Den initierar att det följts av flera gånger och det låter oss ana att detta heller inte är sista. Men det är betydelsefullt för det blir ett landmärke för hur mycket som passerat sedan den dagen för ett år sedan. Vad som blivit annorlunda och vilken kärlek som har spirat därifrån.

Jag reste på mig och tryckte lekfullt läpparna mot hans sedvanligt höjda ögonbryn, vilket fick honom att skratta dovt.

Alltså mitt hjärta klarar inte av sådan här söthet… jag älskar det. Den där, vad ska vi kalla den? – vardagskärleken, de där ömhetsbetygelserna som bara sker av förbifarten men som ändå ger så mycket, en bekräftelse på den kärleken som finns där. Fast att det inte är den mest passionerade av kyssar är den ändå viktig och meningsfull… det där lekfulla som också initierar att de blivit allt mer bekväma med varandra vilket jag också fullkomligt älskar!

“Åh”, mumlade jag och gömde ansiktet mot honom, “jag skulle ha trott att jag kommit till himlen.”

Jag kan inte låta bli att skratta lite för att jag tycker att deras retsamma ’banter’ är så fruktansvärt gulligt och härligt. Särskilt också för att jag tror att Snape inte förväntade sig det svaret!

och gav mitt hår en lätt kyss:

Samma som föregående, jag fullkomligt älskar dessa kyssar som strös lite förstrött men dock så meningsfullt på samma gång… (Har jag sagt att jag är en hopplös romantiker? )


“Åh, Miriam.” Hans röst var fylld av ömhet. “Jag förstår så väldigt mycket mer nu. Tack vare dig.”

Tänk ändå vad mycket hon måste ha läkt inom honom. Även om ärren finns kvar på utsidan, och insidan måste hon ha stängt det blödande sår som pulserat inom honom så länge. Helat det hjärta som smärtat allt för länge efter någon som skulle älska honom för den han var. Miriam måste verkligen bragt ljus till hans närvaro på det allra mest fantastiska sätt. Vi vet ju hur Snape var i Harry Potter serien, men tänk om allt som krävdes för att få honom sådan här var en Miriam? – Det gör mig otroligt ledsen att han inte fick någon sådan i den riktiga serien, någon som på riktigt kunde ha rättfärdigat honom och fått honom att ändra sig istället för den kassa uppgörelsen han fick i boken. Glad är jag att vi fått ta del av den har historien istället så vi kan låtsas att det fick ta den här vändningen istället. Att han fick någon som kunde hela hans inre och framförallt hela honom från hans bitterhet och ge honom smak av den goda livet istället, en smak av besvarad oändlig kärlek.

“Det har du.” Jag kunde inte låta bli. “Så vi måste nog stanna här …”, fortsatte jag listigt och kikade upp på honom med min mest oskyldiga blick.
“Åh, ditt lilla odjur.”

Alltså AHHH jag fullkomligt älskar dessa två, och jag vet att jag har sagt det många gånger men det tåls att säga om igen. Jag tycker det är så mysigt med lite kärleksfull, lekfull retsamhet och kan inte låta bli att totalt dö av sötdöden här!

Det älskade hjärtats slag, under huden som var oväntat len, så varm och mjuk att jag måste kyssa den på nytt.

Så fantastiskt vackert beskrivet att jag bara måste lyfta det lite extra! ♥

sudda ut det svarta märket som sträckte sig över en stor del av underarmen. Det var mörkare och tydligare än någonsin.

Jag kände faktiskt hur jag påtagligt blev nästan lite ångestfylld av detta. För allt den underbara kärleken som har genomgått de allra senaste kapitlen hade nästan fått mig att glömma det uppdrag han faktiskt har. Det var precis som att jag stod där i rummet, betraktade och kände samma klump formas i magen. Av att det snart skulle vara över.

Smärtan gick i en häftig stöt genom mig där jag låg, öppet sårbar efter kärleksakten, men jag knep beslutsamt ihop läpparna.

Usch, jag känner verkligen för Miriam. Det måste vara fruktansvärt att veta att när som helst kan vara sista gången de ses. Sista gången de kysser varandra, för ingen går säker, särskilt inte en som spionerar för båda sidorna.


“Du är också älskad”, viskade han och kysste min panna.

Jag gråter. Detta är så ömt och vackert. Pianissimo är det enda jag kan tänka. Mjukt, ömt och kärleksfullt. Följt av en kyss av ren kärlek, bortom passionen. Det som kvarstår även efter att lustan lämnat kroppen. Det som gör att människor älskar och blir gamla tillsammans…




“Jag tycker om den här platsen”, anförtrodde jag honom. “På något konstigt sätt.”

Åh, kan inte låta bli att tycka att det är lite gulligt för att det förmodligen är associationen till honom och vad som pågått innanför väggarna medan de varit där. Men kan inte låta bli att flina lite åt att det kanske var ett sätt att berätta att hon gärna spenderade en sommar där… för att få vara med honom


“Har du en pojkvän i Sverige eller något?”

Fick mig ett riktigt gott skratt här kan man lugnt säga! – Harry skulle bara veta hur det verkligen låg till! Han hade nog trillat av stolen om han suttit på en.



Fantastiskt kapitel som alltid, och jag tyckte det var så fint hela det samtalet som Miriam hade med Harry på slutet. Jag tror att hon kan vara till mycket tröst för honom, som en röst utanför som är lättare att lyssna till och att hon har lättare att förstå och lyssna till vad han säger.
Det här kapitlet har inte mättat min hunger att få veta mer, få läsa mer och jag längtar otroligt mycket till nästa kapitel redan!
Keep up the good work och kom ihåg; Amor vincit omnia.

Jättebra kapitel!! Längtar till nästa!

Så underbart kapitel! Finns nästan inga ord som beskriver hur bra det var! Haha! Jag gillar början, då Snape och Miriam har sin lilla stund tillsammans. Som vanligt tycker jag om vänskapen mellan Hermione och Miriam!
Hihi! Kan inte låta bli att skratta, då Harry frågar ifall Miriam har en pojkvän i Sverige! Ja, hon tar det bra i alla fall! Harry skulle bara veta.

Roligt att hon möter Sirius! Fast jag trodde det skulle bli som i boken, alltså lite bråk. Nå, det gick ändå bra. En sak är jag nyfiken på. Har Harry, Hermione och familjen Weasley varit på Sankt Mungos? Har de andra fått veta något om Nevilles föräldrar?

När Quirrell nämns, kan jag känna hur Miriam har medlidande för honom. Vilket i och för sig inte är så konstigt. Hon har ju sett vad han råkade utför. (Min story! Hehe! )

Tips:

“Miss Granger, miss Silver.” Severus gjorde en lätt bugning och lämnade rummet. Om jag ändå kunnat berätta för Hermione allt som fanns att veta! Jag var helt övertygad om, att hon skulle förstått alltsammans och dessutom varit ett perfekt vänskapligt stöd. Hon såg ivrigt på mig med sina hasselbruna ögon.

Om du ser den röda delen av texten: Flytta komma-tecknet, det ser bättre ut. Lägg även till ett ord


“Miss Granger, miss Silver.” Severus gjorde en lätt bugning och lämnade rummet. Om jag ändå kunnat berätta för Hermione allt som fanns att veta! Jag var helt övertygad om att hon skulle ha förstått alltsammans, och dessutom varit ett perfekt vänskapligt stöd. Hon såg ivrigt på mig med sina hasselbruna ögon.


“Vid Merlins alla hippogriffer!” vrålade George, när en av Fred förhäxad ölflaska kom susande i luften och spilldes ut på honom av misstag.

Lägg till ett s på namnet! Lägg även till ett e i slutet på förhäxad, så blir det bra.

“Vid Merlins alla hippogriffer!” vrålade George, när en av Freds förhäxade ölflaska kom susande i luften och spilldes ut på honom av misstag.


Quirrell. Quirinus. En ung man som, från början, verkligen inte haft några onda avsikter med sitt liv.


Det är egentligen inget fel med meningen, men den känns inte riktigt "levande" på något sätt. Kolla mitt exempel.


När jag hörde Quirinus Quirrells namn, fylldes mitt hjärta av medlidsamhet och jag tänkte tillbaka till hans minnen. Han hade varit en ung oskyldig man, som från början inte hade haft onda avsikter med sitt liv.


Harry höll sina trubbiga pojkhänder om den tomma flaskan och stirrade ledset ner i den. Så såg han upp på mig och sa:

Skriv hellre sorgset eller dystert. Det låter bättre i mina öron när jag läser texten. Du bestämmer själv vilket ord du vill ha.

En sak bara: Det står i texten att Harry öppnar Miriams flaska med magi. Det får han inte göra, i och med att han är utanför Hogwarts och omyndig.

Kopian från texten med gul färg: (Se delen som är understruken)

Jag nickade och vi drog oss obemärkt ut från köket med långsamma steg. Harry korkade vant upp min öl med hjälp av magi och skålade försiktigt med sin egen flaskhals mot min

Tror du att du kan ändra den delen? För som sagt, han får inte göra en sådan sak utanför skolan, när han bara är femton år. I början av boken använde han magi i ett sätt att försvara sig själv, så därför blev han friad. Hoppas du förstår att jag vill hjälpa dig. Det är INTE klagomål.

I övrigt älskade jag detta kapitel. Längtar till nästa avsnitt. Ser dock inte fram emot att möta paddan Umbridge! Undrar om det blir mugglarslagsmål!
Angående spoiler:Glad att du förstod vad jag menade. Gud, vad jag längtar!

♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


Kapitel 36 - Försvar

“MOSA HONOM! Vid Merlin, han är ju en vanlig bonde! Det är bara att ta honom!”
Harry drev entusiastiskt på sitt torn mot Rons bonde i schackspelet. De små rörliga pjäserna hade just en våldsam dust och Harry verkade hoppfull över utgången på det hela. Schack var nämligen annars det enda område, där Ron brukade vara skickligare än honom.

Det hade blivit många glada stunder med spel under det lata jullovet på Grimmaldiplan. Vi hade inga speciella uppgifter annat än att hjälpa till att hålla huset fortsatt trivsamt. Det enda som var bekymmersamt var, att mr Weasley fortfarande var kvar på sjukhuset. Han var mycket pigg och vid gott mod, men blev inte fysiskt bättre - såret började hela tiden blöda när de tog bort bandagen. Han hade till och med provat så kallad alternativ medicin, att på mugglarnas vis låta sy ihop såret, vilket förutom att det gjort hans fru rasande, ändå inte lett till någon förbättring. Således stannade familjen Weasley på Grimmaldiplan, för att ha nära till att besöka honom.

Sirius, som tillbringat långa stunder av ensamhet här under hösten, var eld och lågor över att ha sällskap. Han kunde ju inte lämna platsen av risk att bli upptäckt och anhållen, eftersom han officiellt fortfarande var efterlyst. Det var precis som i mitt och Harrys fall - ministeriet hade sin egen version av sanningen.

Finaste Harry. Att se honom så här lekfullt glad och avslappnad var guld värt. Den där kvällen, då vi suttit och pratat i det lilla förrådet, hade jag försökt göra allt för att stötta honom i det synnerligen svåra dilemmat.
“Jag ska inte försöka släta över det du säger”, hade jag sagt till honom. “Det är anmärkningsvärt att du upplevde någon annans vilja inuti dig. Men de som finns i din närhet är inga duvungar. De vet vad de gör och kan både försvara sig och beskydda dig. Dumbledore skulle inte utsätta varken dig eller dem för onödiga risker, det vet du. Du är omgiven av vänner, Harry.”

Han hade sett ganska generad ut, men ändå gett mig ett tacksamt leende. Det fanns någonting som gjorde att vi två kunde prata om riktigt svåra saker. Vi hade liknande och unika erfarenheter.

Nu log han ett stolt litet leende mot mig genom rummet, när hans torn slutgiltigt segrade över bonden. Jag log tillbaka och föll in i Ginnys applåder. Hermione lyfte ett halvt öga från sin bok, men såg tämligen ointresserad ut.

En tydlig knackning på dörren hördes och mrs Weasley kikade in.
“Harry, lille vän”, sa hon moderligt. “Kan du komma ner till köket? Professor Snape skulle vilja prata lite med dig.”
Blodet började rusa i alla ådror. Visst hade jag genom Orden nu länge känt till, att han bevisligen klarat uppdraget och levde och verkade som vanligt, men vetskapen om att han fanns så nära kändes nästan berusande.

Harry såg dock fullständigt oförstående ut.
“Snape? Här? I köket?” Han lät en orolig blick glida över oss.
“Professor Snape, lille vän”, sa mrs Weasley förebrående. “Kom nu, fort, han säger att han inte kan stanna länge.” Hon lämnade rummet efter en uppfordrande blick på Harry.
“Vad kan han vilja dig?” frågade Ron Harry, ganska nervöst. “Du har väl inte gjort någonting, eller hur?”
“Nej, såklart inte!” utbrast Harry irriterat och såg väldigt konfunderad ut. “Även om jag fått K på min senaste läxuppsats, tvivlar jag på att han skulle söka upp mig här. Han brukar inte vilja ha mer än nödvändigt med mig att göra.”
Plötsligt såg han bönfallande på mig.
“Kan inte du följa med, Miriam?” undrade han.
“Jo … jovisst, Harry”, sa jag med bankande hjärta och tyckte att det måste synas hur tydligt som helst på mig hur gärna jag ville. Ungdomarna hade dock annat i tankarna och de såg fundersamt på oss, när vi hastigt lämnade rummet tillsammans.



De satt vid varsin ände av det långa köksbordet, medan de demonstrativt hade blicken så långt från varandra de kunde. Sirius hade händerna i kors och vägde otåligt på stolen, medan Severus satt alldeles stilla som en svartvit tavla mot den mörka bakgrunden. När han fick syn på mig gick en lätt skälvning genom honom, men han samlade genast ihop ansiktsdragen.
“Miss Silver, mr Potter”, sa han lågt. “Slå er ner.”
“Vet du vad, Snape”, sa Sirius uppretat men fortfarande utan att se på honom, “jag skulle nog föredra att du inte gav order här. Det här är mitt hus, som du kanske vet.”
Severus svarade inte, men han fick lite mer färg i ansiktet. Ögonen glittrade som is när han vände sig mot Sirius. Harry hade följt uppmaningen och slagit sig ner, vid mitten av bordet men lite närmare sin gudfar. Jag satte mig bredvid honom, på Severus sida.
“Det var meningen att jag skulle träffa dig i enrum, Potter”, förklarade Severus lugnt, “men Black …”
“Jag är hans gudfar!” utropade Sirius förtretat.
“Jag är här på Dumbledores order”, fortsatte Severus ännu lugnare och med en slug glimt i ögonen. “Men stanna, Black, för all del - jag har ingenting att dölja. Och ni, miss Silver - får man fråga vad som för er hit?” Han såg på mig med antydan till ett leende som kändes djupt inne i mig. Jag log försiktigt tillbaka: “Jag är med som stöd för Harry.” Ärlighet var nog det bästa i den här situationen.
“Ser man på”, sa han nästan roat och det märktes att han njöt av sin behärskning i kontrast till Sirius brist på densamma. När Sirius såg på mig, tycktes han däremot lugna sig något och hans ögon glittrade till.
“Ja, ni kunde ju inte veta att jag redan befann mig här för att stötta min gudson”, sa han och blinkade åt mig, något han ofta brukade göra. Ibland trodde jag nästan att han fann det roande att se hur generad jag blev. Han var mycket medveten om sin charm.

Severus gav honom en högdragen blick och vände sig sedan till Harry:
“Rektorn har skickat mig för att meddela dig, Potter, att han vill att du ska studera ocklumenering den här terminen.”
“Studera vad då?” sa Harry oförstående.
“Ocklumenering, Potter. Magiskt försvar av medvetandet mot intrång utifrån. En ganska okänd trolldomsgren, men en mycket nyttig sådan.”
Harry såg upprörd ut och jag förstod vad han tänkte på: intrång utifrån, det han fruktade att bli drabbad av och råka skada andra med. Jag såg deltagande på honom och kom precis ihåg hur jag känt i våras, när jag varit så rädd att svartälvan skulle kunna styra mig. Nu visade det sig alltså att det fanns ett sätt att lära sig försvar mot sådant, om man hade magiskt blod.
“Varför måste jag studera ocklu … vad det nu hette?” undrade Harry och man kunde höra frustrationen i hans röst.
“För att rektorn tycker att det är en bra idé”, sa Severus med bibehållet lugn. “Du ska få privatlektioner en gång i veckan, men du får inte tala om för någon vad du håller på med, minst av alla Dolores Umbridge. Förstår du?”
“Ja”, svarade Harry, “vem ska undervisa mig?”
Severus höjde ett ögonbryn mot honom: “Det ska jag.”
Harry ryckte till och vände sig sedan snabbt mot Sirius, som i sin tur fortsatt blängde på Severus.
“Varför kan inte Dumbledore undervisa Harry?” frågade han kritiskt. “Varför ska du göra det?
“Därför att det är rektors privilegium att delegera arbetsuppgifter, antar jag”, sa Severus lent och det märktes att han var medvetet kryptisk. “Det var ju inte så att jag sprang efter honom och tiggde om jobbet …” Jag tittade till på honom och han tystnade genast. “Nåväl”, fortsatte han raskt, “jag väntar dig klockan sex på måndag kväll, Potter. På mitt kontor.”
Han reste sig för att gå och gjorde en lätt bugning åt mitt håll. Jag kunde inte ta ögonen från honom; han var så vacker i sin svarta resmantel, och nu skulle han försvinna från mig igen.
“Vänta ett ögonblick”, sa Sirius plötsligt. Severus betraktade honom överlägset:
“Jag har lite bråttom, Black. I motsats till dig har jag inte obegränsad fritid.”
“Jag ska fatta mig kort”, sa Sirius och reste sig upp, vilket gjorde att man såg att han var mycket längre än den andre. Severus gjorde en hastig rörelse innanför manteln - han hade trollstaven beredd. Sirius fortsatte: “Om jag får höra att du använder de här lektionerna i ocklumenering till att göra livet surt för Harry, ska du få med mig att göra.”
“Så rörande”, sa Severus hånfullt, “men du oroar dig i onödan, Black. Ser du inte att Potter liknar sin far?”
“Det är klart att jag ser!” morrade Sirius. “Och?”
“Nå, då vet du också att ingen kritik biter på honom.” Severus log illvilligt, vilket fick Sirius att rasande resa sig och stega runt bordet mot honom. Både Harry och jag reste oss och såg på varandra i panik. Trollkarlarna på var sida om oss hade dragit sina stavar.
“Sirius!” utropade Harry, men de båda männen var nu helt fokuserade på varandra. Sirius såg rasande ut, medan Severus var kall och beräknande.
“Jag har varnat dig, Snorgärsen,” sa Sirius hotfullt medan han närmade sig Severus. “Jag struntar i om Dumbledore tror att du är omvänd, jag vet bättre…”
Vad var det han kallade honom? Jag kände igen ett öknamn när jag hörde det. Misstänksamt stirrade jag på Sirius, medan jag instinktivt drog mig närmare Severus.
“Varför talar du inte med Dumbledore om det, då? Om du tycker att jag lämnar felaktiga upplysningar … hur du nu kan ha någon åsikt om det?” väste han mot Sirius. “Det är ju nästan så man kan tro …” Hans ögon smalnade ett ögonblick, men sedan tillade han hånfullt: “Eller är du kanske rädd att han inte bryr sig om rådet från någon som tryggt gömt sig undan alla nyttiga göromål i ett halvår?”
Sirius höjde sin stav.
“Nej!” skrek Harry och samtidigt trängde vi oss emellan dem, Harry framför Sirius och jag framför Severus.
“Kallar du mig feg!” vrålade Sirius och försökte skjuta undan Harry, som vägrade flytta på sig.
“Det var du som sa det, Black”, hördes Severus lena röst bakom mig. Han lade handen på min axel och drog mig närmare, medan han höll staven riktad mot Sirius.
“Låt varandra vara nu”, försökte jag med förtvivlans lugn. “Ni vill väl inte skada mig eller Harry?” Jag stod som en skyddande barriär framför Severus, som lätt kramade min axel så att jag mitt i alltsammans, ofrivilligt men njutningsfullt, rös till av hans beröring. Sirius lade märke till rörelsen och log plötsligt hånfullt:
“Det var värst vilken framgång du fått med damerna på ålderns höst, Snorgärsen. En liten välplacerad förhäxning, kanske?”
“SIRIUS!” utbrast jag och såg förolämpat på honom, men han flinade bara med sin stav fortsatt höjd och bakom mig var även Severus stridsställning oförändrad.
“Du tror visst att jag använder mig av trolldom i allt jag företar mig”, sa han dovt.
“Hur skulle du annars klara dig?” sa Sirius med ett snett leende. “Utan all din vidriga svartkonst, alla förbannelser och förhäxningar som du kunde redan innan du ens började första året på Hogwarts?”
“Det är enbart idiotiskt att inte lära sig försvar”, hördes Severus sammanbitna röst tätt bakom mig och mina tankar nuddade vid alla de ärr som täckte hans kropp. Hetare än någonsin önskade jag ännu mer öppet ha kunnat vara på hans sida.
“När har du någonsin försvarat dig som en man?” fortsatte Sirius obehindrat, medan han nästan omärkligt kom ännu några centimeter närmare. Han gav mig ett snabbt, utmanande ögonkast. “Vad tror du den här vackra flickan skulle säga om hon fick se dig kämpa utan trollstav, Snorgärsen?” Han slängde sitt vildvuxna, mörka hår bakåt.
Och i en blink hade han kastat sin stav över rummet.
Harry följde den förskräckt med blicken och såg sedan ångestfyllt mot Severus.
Samtidigt hörde jag ett lätt föremål landa på marken bredvid oss. Det var Severus som hade släppt sin trollstav.
Jag frös i fasa.
“Om ni ursäktar, miss Silver”, sa Sirius och sköt nu med lätthet bort Harry från sig. Harry stirrade helt handfallen på Severus trollstav, som om han inte kunde ta in det som lett till att den befann sig på golvet.
Det var sannerligen omöjligt att förstå det som nu skedde - och omöjligt att acceptera. Jag kände raseriet stiga i mig när jag vände mig mot Severus.
“Hur kan ni låta er provoceras på det här primitiva sättet? Jag trodde verkligen ni visste bättre.” Ursinnigt stirrade jag på honom. Han stod alldeles stilla, fortfarande med en öppnad hand mot marken, och såg avvaktande på mig, som om ingen annan i rummet existerade.
“Hur känns det, Snorgärsen?” inflikade Sirius segervisst. “Skraj?”
Severus tog ingen notis om honom. Han fortsatte att se på mig och det fanns något skadeskjutet i hans blick. Som om han redan förlorat.
Jag stod inte ut med det.
Rasande vände jag mig om mot Sirius, så häftigt att jag kände mitt långa hår piska mot Severus mantel:
“Tro inte att jag tycker att du är ett dugg bättre!” for jag ut mot min värd. “Så fullständigt meningslöst med den här uppgörelsen! Vad är det ni försöker bevisa?” Jag bredde ut armarna, utan att släppa honom med blicken: “Om ni tänker gå på varandra utan trollstavar, får ni ta mig först.”
Sirius stirrade på mig, helt mållös under några sekunder.
Så höll han avvärjande upp händerna och började gapskratta.
“Sannerligen”, flämtade han, “du har mer ruter i dig än jag först trodde. Sådant gillar jag.”
“Jag struntar fullständigt i vad ni gillar, så länge ni beter er så här!”
Ilskan fick mig att koka och jag övervägde starkt att använda kraften på något föremål i rummet, för att distrahera alla och få ett slut på eländet.

I samma ögonblick blev vi avbrutna. Köksdörren öppnades och hela familjen Weasley, samt Hermione, vällde in. De såg glada och uppsluppna ut och mitt ibland dem stod mr Weasley, till synes helt frisk.
“Botad!” tillkännagav han glatt för alla och envar, “fullständigt botad!” Han vände sig mot Severus, som såg fortsatt avvaktande ut men lyste upp något.
“Jag är dig tack skyldig för evigt, Severus.”
Severus höjde på ögonbrynen med återvunnet lugn: “Det gläder mig att det visade sig användbart, Arthur.” Så kallade han till sig sin trollstav från golvet med ett enda ögonkast, svepte värdigt förbi alla och vände sig om i dörren: “Klockan sex på måndag, Potter.”
“Jag vill ha Miriam med mig”, sa Harry plötsligt. Severus såg ut att tveka en sekund men log sedan svagt:
“Ja, det är ingen dum idé, Potter. Om en lärare som miss Silver är närvarande, kanske jag kan ha bättre tålamod med att undervisa dig - och Merlin ska veta att det kan behövas.” Utan att säga något mer, gick han iväg och var sen borta.
“Den där …” , flämtade Sirius, åter upprörd, och såg mot dörren där den sista fliken av den svarta resmanteln försvunnit.
Mr Weasley såg konfunderad ut.
“Synd att han inte hade tid att stanna”, sa han godmodigt. “Det är tack vare Severus Snape som jag står här nu, ska ni veta. Fullständigt frisk igen, som sagt.”
Sirius såg förvånad ut.
“Det gläder mig, Arthur - det är storartat, naturligtvis”, sa han. “Men hur var det möjligt?”
“Jo, förstår ni”, började mr Weasley medan han sjönk ner vid köksbordet med sin familj runt sig, “det var ju ingenting av det traditionella som hjälpte, så jag provade till och med alternativa metoder … läkekonst som mugglarna använder sig av …” Han kikade försiktigt på sin hustru, som gav honom en förintande blick. “Och Orden började känna en viss oro för att det inte blev någon förbättring”, vidhöll han och log förbindligt mot henne. “Så nyligen fick jag besök på sjukhuset av Severus Snape och i samråd med honom provade jag det allra senaste. Ett motgift som ingen någonsin sett make till, enligt honom. Visserligen inte registrerat av ministeriet ännu, så vi fick vara väldigt diskreta …” Han fortsatte att betrakta sin hustru, en aning skuldmedvetet. “Men, som ni ser, gjorde det susen! Det var nästan så att jag med blotta ögat såg såret läka ihop.”
“Hmpf”, fnös mrs Weasley, men man såg att hon höll på att tina upp. “Åtminstone var det inga mugglarmetoder.” Hon lade en rund liten hand på sin mans axel och log mot honom: “Äntligen har vi dig hemma, Arthur. Det var sannerligen på tiden.”
Jag såg på dem och den självklara aura av vardaglig lycka, som omslöt deras familj och vänner. Den fientliga stämningen som uppstått mellan Sirius och Severus, var som bortblåst och hjärtats intensiva slag började lugna sig. Jag tänkte på miniatyrflaskorna i sidenbandet, som jag numera alltid bar nära ärret, och sakta började ett hopp gro i mig. Ett hopp om att krafter från olika världar, om de förenas med ett gott syfte, kan åstadkomma lindring man inte trodde var möjlig.