[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

”Så du ger alltså upp?” Kontrade Natsume och skakade på huvudet. ”Bara för att du inte vill tänka på det? Du vet, bara för att någon är borta i några år betyder det inte att de är döda. Jag var borta i tre år och mår i alla fall hyfsat bra. Kanske inte världsbäst, men hyfsat”, fortsatte han och gav Hideo en lätt klapp på axeln. ”Äh, jag ska inte lägga mig i.” Och med de orden försvann han in i vardagsrummet igen, slog sig ner på soffan och fiskade upp tekoppen från soffbordet. Det hade kallnat ganska mycket vid det laget, så det fanns inga större problem med att ta stora klunkar. Usch, nu var alla de där tankarna igång igen och hamrade inne i huvudet. Perfekt.

"Ger upp?" upprepar Hideo och känner genast hur hjärtat sjunker, och en viss ilska börjar bubbla i honom. Han har tillbringat nätter, dagar med att leta efter sin lillasyster, och visserligen hoppas han fortfarande på att få möta henne, hitta henne och få hålla om henne. Men han klarar inte av att konstant tänka på det, inte nu.. Hideo har knappt kommit i fund med att hon försvunnit, och saknar henne varenda dag. Men hur ska Natsume, som aldrig känt henne komma längre än staden som sökt överallt? Som faktiskt känt henne? "Om det är det du tror, kör på det. Skillnaden här Natsume är att hon blev kidnappad, bortrövad. Jag söker efter hennes ansikte vart jag än går, och har lagt all min energi i massvis med år på att hitta henne, med efter alla dessa år börjar man fatta att man måste gå vidare på ett eller ett annat sätt, och om det betyder att jag gett upp i dina ögon så visst. Då har jag gett upp." tjugoåringen kan inte göra mycket annat än att skicka en besviken blick mot den yngre, innan han stiger in i hans och Kotaros sovrum för att stänga dörren efter sig.

Och där hade Natsume sagt någonting dumt igen, utan att tänka sig för. Han var så extremt simpel att han inte kunde föreställa sig hur det måste vara för andra, till exempel för Hideo som förlorat sin syster och varit tvungen att sälja sin kropp bara för att få mat på bordet. Fan. Nittonåringen stirrade ner i den tomma koppen ett slag. Tänderna gnagde hårdare och hårdare i den stackars underläppen och det hela slutade med att han slängde muggen i väggen, där den krossades till tusentals små delar. Återigen hade de där nedrans känslorna tagit över. Fan, fan, fan. Natsume gömde ansiktet i händerna i några sekunder, funderade över vad i helskotta han ens höll på med. Hur skulle den där trasiga koppen egentligen hjälpa honom? Den gjorde ju bara mer skada i slutändan - ännu någonting som han gått och förstört. Precis som han befarat verkade det ju vara vad han var bäst på. Inte att vara snäll, inte på att kramas, nej utan istället på att ställa till det för allt och alla.

Den ynkliga kroppen faller ner mot den stora sängen. Albumet i händerna är gammalt, Hideo har inte rört det på väldigt länge. Minnen är farliga saker det, de kan påminna en om så hemska saker, men även de mest fantastiska stunder man haft under livets gång. Tjugoåringen ignorerar ljudet av någonting som slås sönder i vardagsrummet, det får han helt enkelt ta itu med senare, och slår upp albumets första sida. Varje barn fick ett eget album tillägnat dem, men i dessa album finns även syskonbilder. Väldigt fina sådana. Hideo kommer mycket väl ihåg hur hans äldsta bror alltid envisats med att dokumentera deras varje rörelse, och tagit massa bilder på dem tillsammans. Nu i efterhand är Hideo oerhört tacksam över det. Andra bilder av sin lillasyster har han inte. Ett smalt finger stryker sig över det lilla ansiktet, hennes hår är klippt i page med en lugg hängandes över pannan. Hon var så glad på den tiden.

Natsume tog några djupa andetag. Andas in, andas ut, repetera. Med en besvärad suck sänkte han händerna från ansiktet och stirrade blankt upp mot taket. Så jävla dålig, okänslig och taktlös. Vad skulle han ens säga till Hideo nu? Lägga sig i fosterställning och börja gråta? Faktiskt inte den värsta idéen någonsin. Fast i en situation som denna var nog ord bättre, även om nittonåringen sög på det där med just ord.
”Hideo”, gnällde han och vandrade fram till den stängda dörren, där han försiktigt knackade på. ”Förlåt, jag tänkte mig verkligen inte för”, halvt om halvt snyftade han fortsättningsvis. Natsume kanske inte visste hur man tryckte på särskilda knappar men..på något sätt hade han en tendens att göra det ändå. Ungdomen i fråga var ju ganska känslig av sig, vilket kunde vara bra när han fucked up. Det hände ju tyvärr ganska ofta att han gjorde det och utan de där sorgsna ögonen hade han nog aldrig blivit förlåten. Inte ens av Hideo.

Hideo lyssnar knappt på orden som ekar in till rummet, men han tvingar upp blicken. Försiktigt stryker han bort tårar som funnit sin väg över kinderna, innan han tassar fram mot dörren för att öppna den.
"Det är okej.. jag är rätt känslig." viskar tjugoåringen med ett ursäktande leende och håller upp albumet mot Natsume. "Vill du kolla med mig?"

”Kolla på vadå?” De mörka ögonen fäste sig osäkert på albumet och nittonåringen kliade sig själv i nacken, fortfarande oändligt besvärad över sin taktlöshet. ”Åh..är det bilder eller? På vadå?” Undrade Natsume sedan, när han slutligen insåg vad den inbundna boken måste innehålla. Människor gillade ju att spara på allt möjligt, däribland bilder som minnen. Det var ganska svårt att förstå sig på, men på något sätt var det ändå förståeligt. Bilderna i albumet var väl det sista som Hideo hade kvar av sin yngre syster?

Tjugoåringen griper tag i den yngres händer och drar med honom till sängen där han slår sig ner. Med albumet i sitt knä öppnar han första sidan på nytt och möts av en söt liten bild av de fyra syskonen, och deras mormor som de bodde hos under deras tidigare år av sin uppväxt.
"Kanske är lite tråkigt för dig.. men betydligt mer känslomässigt för mig." berättar Hideo och låter än en gång sina fingrar nudda vid lillasysterns fina ansikte innan han bestämmer sig för att rycka upp sig, sluta tycka synd om sig själv. Hideo vänder blad, där det är massvis med bilder av honom som liten, liten och gullig, kinderna puffiga och knubbiga. "Kolla vad söt jag var."

Var? Det där hade Hideo fått helt om bakfoten verkade det som. Den unga pojken på bilderna var mycket riktigt söt, nästan mer än så. Syskonen kunde han inte säga så mycket om dessvärre, men det spelade ingen roll. Han kände ingen av dem, inte kvinnan som verkade vara deras mor heller för den delen.
”Du är fortfarande söt”, påpekade Natsume och log snett innan han pekade på den lilla flickan. ”Det där är din syster, eller hur? Hur gamla var ni när de här bilderna togs?” Undrade han och betraktade sidorna som var alldeles smockfulla med bilder. Hm, det var faktiskt ganska trevligt med fotoalbum. Kanske bilder var ett fint sätt att minnas på - att kunna åka tillbaka i tiden och återuppleva allting.

Huvudet faller på sniskan och Hideo lutar den försiktigt mot den yngres axel med en djup suck.
"Ja, det är hon." medger tjugoåringen och granskar sin systers ansikte, minns varje kontur, varje drag. Hon är en mer feminin version av sina bröder, men de har liknande drag. "Jag var tio, hon var sju.. mina bröder var fjorton." det är som inbyggt, varje ålder, varje datum till alla bilder i albumet. Hideo har kollat igenom den oerhört många gånger.