Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

SÅÅÅÅÅ SPÄNNANDE!!!!!!!!!!!! OCH SÅÅ BRA!

Vilket underbart kapitel!

Oh, Snape och Miriam fick en stund i tårar tillsammans!Undrar hur det ska gå.

Alltså... fantastiskt fint kapitel! Blev väldigt berörd utav känslostämningen, särskilt mellan Snape och Miriam. Tänk att efter allt hon har varit med om ska hon bara återvända till mugglarvärlden, där hon kommer behöva låtsas som om det aldrig varit en del av henne. Iallafall gentemot omvärlden. =,(

Som vanligt har du lyckats att skildra allting väldigt vackert, här är några utav mina favoriter i detta kapitel;
"Stämningen var dämpad på hela skolan, där Cedrics för tidiga död vilade som ett tungt minne i kontrast mot den ljusa sommaren utanför."

"[...] sjön drömde ljusa drömmar i skymningen."

"Hjälplöst såg jag på honom, in i det sista med hopp om en öppning, en ljusglimt i detta mörker."

"Som i storm vaggade vi varandra fram och åter. När han lade sin kind mot mitt hår, kände jag att även han grät, förtvivlade, dova snyftningar från sitt djupaste inre."

Det där sista var så rörande, det träffade precis rätt. Hoppas verkligen att vi får läsa mer om Miriam snart!♥

Är inte OTP = ”one true pairing” :o
https://www.urbandictionary.com/define.php?term=OTP

Jag älskar hur du börjar kapitel 49! Det där med att använda miljö i kontrast mot stämningen är ett säkert kort att köra med och fungerar alltid bra! (Så länge man inte göra fel, förstås!)

Ååååh Krum och Hermione. ♥ Shippar det mer än Ron och Hermione, faktiskt! Haha!

”Båda hade återvänt tidigt till våningen trots den vackra sommarkvällen”
Inget vackert väder kan hålla dem isär när de har så lite tid kvar med varandra. ♥ ♥ ♥

Hihi en stöt genom kroppen. ♥

”Så kände han varsamt på ärret med sina varma, känsliga händer och då slog eldslågor ut i mig.”
Jag dööör vilken perfekt beskrivning! Lite pg13 på den du…


”Jag försökte lugna min andhämtning.” Hohooo sakta i backarna.

Och Miriam vet vem det är Snape beskyddar! Jag är väldigt kluven kring Snape i vanliga fall men i din story älskar jag honom. ♥

En sak jag funderade på är om man ska kalla de unforgivable curses för olagliga förbannelser // kanske olovliga förbannelser klingar bättre?

Åhh. Lev ditt liv. ♥
”Som i storm vaggade vi varandra fram och åter.” Väldigt fin formulering.

Längtar efter fortsättning! Tycker om att Snape inte riktigt släpper sina tankar om Lily trots att han verkar hålla av Miriam väldigt mycket.

Du är magisk, glöm inte det!

Just det, tänkte fel när jag skrev det. Tack!

Tack vare er fina läsare bearbetar jag nu varje kapitel igen innan det läggs ut. Den här storyn blir verkligen till i samspel med er. ♥

c8aina och Viloss, tack för er trogna uppmuntran! Nu kan man ju undra hur det ska gå för Miriam och Snape och jag håller med dig, Pride Potter, till hundra procent: neeej, de får inte göra så här! Synd att du inte kan kliva in i berättelsen och förbjuda dem! Nu är det sorgligt och mycket tårar, precis som du skriver, Mintygirl89 . Visst är det helt absurt att tänka sig att Miriam efter alla händelser bara ska återvända och låtsas som ingenting gentemot omvärlden, precis som du SweeneyTodd skriver om i din, som alltid, underbara kommentar. Tack för alla exempel och jag blir själv så berörd när du skriver om dem med sådan inlevelse. Miriam och Snape är väldigt levande och verkliga för mig i min fantasi och då är det så fint att få denna medkännande respons.

Men Trezzan, hade inte du influensa och feber? Ändå tar du dig tid och skriver den mest underbara kommentaren någonsin? Det är du som är magisk! ♥ Vad roligt att du upptäckte den där lilla pg13gråzonen och du har helt rätt, "olovliga" är ett mycket vackrare ord. Precis som "hålla av". Det är så fint ... men det som gör mig överlycklig är att du, trots att du är kluven till Snape i vanliga fall, ändå älskar honom i min story. Det är det absolut finaste beröm jag kan få och det jag strävar efter att uppnå!



Kapitel 50 - Förtroenden



Det var så varmt nu att vi sökte oss till de svalare platserna
under träden. Vinden i skuggan fläktade smeksamt över ansiktet. Att ligga på marken så nära doften av gräs var som att höra jordens stora hjärta slå. Om man ändå kunnat sakta ner hjärtslagen, nu när varje timme, varje minut, varje sekund var dyrbar.

Harrys dämpade silhuett avtecknade sig mot himlen. Han satt som vanligt fördjupad i tankar och ritade förstrött med en pinne i gräset. Cho satt en bit ifrån oss med sina vänner, men även hon var dämpad. Hon och Harry var inneslutna i var sin sorg, sorgen över Cedric.

Bredvid Harry satt Ron och såg om möjligt ännu mer dyster ut, då han betraktade Hermione som samtalade ivrigt med Viktor Krum. Hon visade honom en väl förseglad glasburk med några blad och kvistar samt en ilsket surrande insekt inuti. Jag kände igen den där burken från sjuksalen och förstod plötsligt.
– Tänker du släppa ut henne, Hermione? frågade jag en smula strängt.
– När vi kommit fram till London om några dagar, sa Hermione lugnt. Det ligger en Krossfribesvärjelse över glasburken. Hon ska få lova att låta snabbcitatpennan ligga ett helt år, så får vi se om hon kan vänja sig vid att hålla sig till sanningen i sina fortsatta skriverier.
– God journalistik, instämde jag och tillade: - Hermione, jag kommer att sakna dig så mycket.
– Vi kommer att sakna dig också, sa hon vänligt. Du kommer att bli bombarderad med ugglor, ska du se.

Då kunde jag äntligen le litet, vid tanken på ugglor på fönsterbrädan till mitt sovrum i mugglarvärlden. Någon sorts hopp fanns, trots allt.




Och hopp behövdes sannerligen. Jag satt i våningen lutad mot hans axel och förstod inte hur det skulle vara möjligt att lämna honom. Det fanns så mycket som jag kanske aldrig skulle få veta. Men jag hade bestämt mig. Jag skulle våga fråga. Hellre våga och vinna än att förbli tyst och inte leva sitt liv fullt ut. Det var vad som gällde för mig hädanefter.
– Hur kom det sig att du hamnade på den mörka sidan? frågade jag nu. Det var tyst en stund medan orden landade i rummet, en tystnad så lång att jag befarade att bli utan svar. Om igen var det som om allt i omgivningen höll andan. Pergamenten på skrivbordet vid fönstren låg alldeles stilla och den utbrunna askan i öppna spisen var svart och stum som tystnaden.

Men så började han tala, långsamt och dröjande.
– Mörkret fanns med redan från början. Det fanns nära i mitt liv och användes mot mig. För att försvara mig behövde jag känna det på djupet, förstå hur det fungerade. Och när jag undersökte mörkret, drogs jag själv mot det, upptäckte de starka och förförande krafter som fanns där.
– Fanns det ljus?
– Ja, hon var ljuset. Hela tiden, genom alla år. Men mörkret fanns kvar och det var nödvändigt att försvara sig. Jag kunde inte överge krafterna och blev allt skickligare på att använda dem. Hon tog alltid avstånd från det och så småningom skildes våra vägar. Jag vågade ändå aldrig hoppas … att hon …

Jag förstod vad han menade. Har man blivit hånad och bortstött upphör man till slut att hoppas, även då man kanske borde göra det. Han fortsatte:
– Sedan var jag helt utlämnad åt mörkret och fann en gemenskap där, vilket gjorde att jag även anammade deras sätt att se på … människovärde.

Jag kunde känna hur en svag rysning for genom honom och han såg bort, som om han plötsligt inte kunde möta mina ögon. Länge satt han tyst, innan det slutligen kom, mycket lågt och fyllt av ångest: - Något jag bittert fick ångra, när den som kom i vägen för deras framfart var - hon.

När jag hörde hur plågad han blev av att minnas ångrade jag att jag lett in honom på de tankarna, men nu var det för sent. Han fortsatte, nästan tvångsmässigt:
- Jag försökte hindra dem. Det var då jag kom tillbaka till ljuset och sökte beskydd till henne och de andra, men det fungerade inte. De blev ändå förrådda och han fann dem.
Rösten bröts och jag såg tårar på hans kinder i det svaga kvällsljuset. Instinktivt smekte jag hans hand och ångrade ännu en gång att jag fått honom att minnas. Jag lade båda mina händer runt hans, som för att skydda honom från det som gjorde ont.
– Sedan vet du vad som hände, sa han. Alla vet.
Händelsen, som var så känd att det var något av det första jag fått veta då jag stod inför den här världen, hade varit helt avgörande också för honom.

Jag iakttog honom försiktigt. Hans blick var tom, nästan glasartad, som om minnena var så smärtsamma att sinnet tömdes. Om det ändå funnits något att säga. Något som kunde lindra smärtan, åtminstone en aning.
– Du kom tillbaka från mörkret, sa jag trevande. Det är inte många som gör det. Inte fullt och helt, som du.
– Ändå är det många som tror att jag inte återvänt på riktigt, konstaterade han och såg med ens lite lugnare ut, om än med ett kvardröjande vemod i ögonen.
– Därför att de inte känner dig på riktigt, vidhöll jag och kände hur marken började bära igen, som efter att ha varit ute på en tunn is.
Han skakade sorgset på huvudet, såg dröjande på mig men skådade sedan åter ut i fjärran, långt bortom svartsjön och bergen.
– Miriam, du vet inte vad jag varit med om … då, i den mörka tiden. Om du visste skulle du kanske inte …
Men nu var det min tur att skaka på huvudet:
- Jag vet hur du är nu, sa jag bestämt. Mot mig och mot andra.
Och så var det. Det måste vara det, som betydde något. Ett stort, varmt lugn spred sig plötsligt inom mig, för detta var något jag kände mig helt säker på. Med mina händer fortfarande beskyddande slutna om hans sa jag:
- Det måste få finnas förlåtelse i världen. Annars finns det inget hopp för någon av oss.

Superbra kapitel!

Alltså... du har bara lyckats igen med att skriva ett fantastiskt bra kapitel! Man blir alltid lite besviken när det tar slut, haha.
Som vanligt älskar jag hur du lyckas porträttera karaktärer och miljöer, allting blir så fint sammanhållande och man slukas av berättelsen och vill hela tiden bara veta mer och mer. Även denna gången tog jag ut några utav mina favoritbeskrivningar/citat, det var när på att jag tog ut hela kapitlet den här gången kändes det som. Det var så mycket som bara var helt solklart.

Att ligga på marken så nära doften av gräs var som att höra jordens stora hjärta slå.
För ens tankar genast till den varma sommaren som varit och jag kände det som om jag var där med de!

Då kunde jag äntligen le litet, vid tanken på ugglor på fönsterbrädan till mitt sovrum i mugglarvärlden.

Blev så glad över att läsa att de tänkte hålla kontakten, måste ju nästan kännas för Miriam lite som det varit för Harry att hon blir helt exkluderad ifrån en värld hon tillhör...

Instinktivt smekte jag hans hand och ångrade ännu en gång att jag fått honom att minnas. Jag lade båda mina händer runt hans, som för att skydda honom från det som gjorde ont.
Snape och Miriam alltså ♥

Hans blick var tom, nästan glasartad, som om minnena var så smärtsamma att sinnet tömdes.

- Det måste få finnas förlåtelse i världen. Annars finns det inget hopp för någon av oss.
Alltså det här sista som Miriam säger bara grep totalt om mitt hjärta. Kändes väldigt nära och tog verkligen på sanningen inte bara gällande berättelsen men också för oss i verkligheten. Snyggt avslut, verkligen! Salut till dig!

Alltså qhOHJAHSFHUIwriuheiuvjabcabXJGQFUEYGQ vad bra!

Då kunde jag äntligen le litet, vid tanken på ugglor på fönsterbrädan till mitt sovrum i mugglarvärlden.

YES! De kommer hålla kontakten! Men kommer Snape och Miriam det? Jag menar, Snape har ju sitt uppdrag och så kanske han inte kan skicka ugglor direkt, när han hänger efter Voldemort.

Dock hittade jag en yttepytteliten mini-grej, som lät lite konstig i mina öron (kolla det röda ordet) :

Han satt som vanligt böjd i tankar

Tycker det låter bättre så här (kolla det gröna ordet) :

Han satt som vanligt fördjupad i tankar

Har även dubbelkollat synonymer till "fördjupad" på synonymer.se, men det kan ju vara fel där. I alla fall låter det bättre i mina öron!

Nytt kapitel woooh!

Och det verkar som att jag undkommit influensan - däremot har jag någon slags mansförkylning... Eller något. Och du har ju man så du förstår säkert hur jag mår. Trots mancolden är jag ju kvinna så klarar av att göra allt det där jag inte borde göra ändå... Ajajaj.. ♥

Först och främst!!! TVÅ kapitel kvar! O herre!

Första två meningarna tycker jag du ska kasta fram eftersom vi vid första meningen inte vet vart Miriam befinner sig men om du har den andra meningen först så vet vi ju det!
Sen tycker jag du ska skippa "de" innan "hjärtslagen"!
Och kasta om så; 'varje timme, varje minut var dyrbar." (Kanske till och med varje sekund? men det är bara en önskan!)

Åååh vad underbart typiskt Miriam att fråga om Hermione tänker släppa ut Rita Skeeter.
Känns lite som det är du själv som smitit in och skrivit raden "Då kunde jag äntligen le litet, vid tanken på ugglor på fönsterbrädan till mitt sovrum i mugglarvärlden. Någon sorts hopp fanns, trots allt."

Helt rätt gjort Miriam! Ibland kan man säga att tala är silver tiga är guld men oftast får man ingenting veta då! Tycker det är himla intressant att försöka förklara varför människor gör 'mörka' eller onda saker i sina liv. Så den här delen när Snape försöker förklara är spännande!
Hoppet... ♥
Precis som Snape säger så är det ofta gemenskapen man stannar för. Hur knasig och konstig den än må vara. Tänk, typ kriminalitet om man ska försöka ha en liknelse!

Du gestaltar sååå bra att han tycker det är jobbigt att förklara och berätta om Lily för Miriam.

"Instinktivt smekte jag hans hand och ångrade ännu en gång att jag fått honom att minnas. Jag lade båda mina händer runt hans"
ÅÅÅÅÅÅH vad FINT ♥

Och precis som Miriam säger, det spelar ingen roll (nästan) vad man gjort för ont om man djupt ångrar det och har valt en annan väg i livet.

Sista raden - perfektion!

Sen måste jag få säga att även om du inte har så mycket miljöbeskrivningar med (och det ska jag inte säga med förakt för jag är inte jättebra på det hela tiden heller) så har jag en sån klar bild över hur våningen ser ut. Självklart, säkert, tvärtemot din egen bild.

Men om man sitter i soffan så är det ett panoramafönster framför en, brasan till höger, skrivbordet till vänster. Men det är sådana gamla panoramafönster där det typ är tre smala, höga fönster, bredvid varandra. Och utsikten är såklart över svartsjön och bergen... Ja - typ så ser jag det framför mig. För att inte glömma bort att väggarna är i tunga stenblock. Hihi.

Ha en fin dag på jobbet och en fin helg. ♥