The cold in our bodies [PRS]

Hon såg på honom och drog sig undan.
"Jag är Alice. Jag KAN inte säga mer. Det är omöjligt." Sa hon och blickade upp på honom. Hon sneglade sedan mot maten, den såg så god ut och hon knep ihop ögonen.

Ivan suckade igen. Var det ens någon idé att fråga Alice något? "Varför är det omöjligt?", suckade han och tog en tugga av maten.

Hon hade inte märkt att han hade gått tillbaka och hon drog ett andetag och svalde.
"På grund av det här." Sedan stack hon ut tungan där ett märke satt och hon kände hur tårarna rann ner för hennes kinder.

Ivan vred på huvudet igen. Han hostade av den nästa svalda tuggan från maten när han fick syn på märket på Alices tunga. "Vad i-..", fick han fram och slog sig själv på bröstet för att få ner tuggan i matstrupen. Han hämtade andan och reste sig upp igen. "Vad är det där?" Han ögnade märket. Han kände inte igen symbolen. Men något måste det väl betyda? "Kom hit hörni, du med Cecilia, har ni sett? Vad betyder det där märket?"

Hon drog in tungan när de kom fram och hon såg sorgset på honom och såg Cecilia resa sig och ta sig fram.
"Som jag sa. Jag KAN inte tala om det. Det GÅR inte." Sa hon och blickade sedan ner.
Cecilia såg på märket.
"Det är inget jag har sett. Men snälla vännen sträck ut din tinga så jag får se. Annars får vi be Rion fixa det....."

"Såhär såg det ut." Ivan var snabb att återvända till bordet. Han plockade upp en servett och ryckte en fjäderpenna från en möbel i rummet. Han klottrade ner symbolen på servetten och gick tillbaka till de andra. "Se. Vad kan det betyda?"
Vampyren, som än så länge inte hade yttrat ett ord vid middagen öppnade munnen. "Jag är inte säker, men om ni vill ha svar, så får ni nog ta det med häxan.", sa han. Ivan tittade hastigt mot mannen med det långa mörka håret. "Maurice? Vad får dig att säga det?" Både Rion och Leo tittade mot Maurice. "Det där tecknet bådar inte gott. Så mycket är jag säker på.", sa han.
Ivan rynkade pannan. Han var trött på att alla talade i gåtor. "Alice har ingen förbannelse över sig. Om det är det du menar, Maurice." Maurice svarade inte Ivan.
Ivan tittade på Alice igen. "Har du det? En förbannelse?"

Hon stod tryckt mot väggen medan de diskuterade om henne och Cecilia nickade.
"Jag tror du har rätt. Det såg ut så. Eller var det ett sträck vit tungans spets?" Frågade hon tyst och stoppade in en bit mat i munnen.
Alice såg på dem. Nog var det en förbannelse alltid. Eller det beror på vem man frågade.
"Ja." Sa hon och såg nu ner.

"Det såg ut så.", sa han och viftade med handen mot den slarvigt klottrade symbolen på servetten.
"Den här förbannelsen då? Påverkar den bara dig, eller vi också iblandade nu?", frågade Ivan och svalde ner tuggan med en klunk vin.
"Såja, Ivan. Alice har svarat tillräckligt. Du ser hur slutkörd hon är.", sa Rion, lät ganska opåverkad över hela situationen. Leo kunde svära på att han skymtade ett litet flin på hans läppar.
"Alice har varit länge hos oss. Hon behöver också samla på sina krafter. Och äta. Skicka henne tillbaka till dem andra tjänarna. Så kan du fråga henne mer imorgon igen.", sa Rion i lugn ton och torkade läpparna rena med en servett.
Ivan såg en aning stött på Rion och suckade igen. Jaja. Orken verkade rinna ur honom.
"Edgar. Gå med Alice tillbaka till tjänarna." Edgar visade sig strax därpå i matsalen. Han sa inget. Bara stirrade med tom blick på Alice. Väntade på att hon skulle följa efter honom.

Hon kände hur benen vek sig nästan och hon såg på dem. Skulle hon gå? Nu när allt var över kunde hon vila upp sig. Men så fort hon skulle ta ett steg frammåt så blev allt svart. Hon föll ihop på golvet.
Cecilia vände sig om när hon hörde dunsen och hon for upp.
"Hämta vatten." Sa hon och tog sig fram till Alice.

Leo var snabb på fötterna och plockade fram karaffen med vatten och ett glas att hälla upp det i. Han hällde vätskan i glaset och räckte över det till Cecilia. "Här."