Almost PRS

Såhär på efterhand hade det varit en extremt dålig idé att låta Zihao följa med till sjukhusflygeln. Men vad skulle de ha gjort? Satt honom i ett hörn någonstans och tvinga honom stanna där tills någon av dem kom och hämtade honom? För det första hade det inte funkat då artonåringen bara skulle ha vandrat iväg på egna små utfärder. För det andra ansåg han det vara tortyr att vara ensam runt fullmånen. Helt ärligt alltså, han klarade inte av det. När han varit yngre och fortfarande bott kvar hemma hade modern tvingat honom stanna nere i källaren fler dygn, både före och efter fullmånen - trots att han alltid tog elixiret och inte utgjorde någon större fara för hushållet Huaze. Inte undra på att han var ärrad från all den ensamheten. Yaosu hade alltid försökt hålla honom sällskap, men så snart modern fått nys om att han ens befann sig i närheten av källaren, hade han genast blivit bortsläpad. I hennes ögon hade det alltid funnits en liten risk att hennes mellersta son skulle sätta tänderna i någon, vilket det uppenbarligen gjort..men det hade ändå varit väldigt elakt, inte särskilt moderligt alls faktiskt.
”Jag har ingen aning om vad en slyngel är”, svarade artonåringen buttert och vek undan med blicken. ”Engelska är inte mitt förstaspråk”, fortsatte han ännu tystare och muttrade därefter någonting otydbart för sig själv, medan han borrade ner ansiktet i Joshuas axel. Jo, det där med intelligens var ett känsligt ämne, men han fick allt skylla sig själv. Den äldre Huaze brodern tyckte i vilket fall inte vidare synd om honom. Kanske han hade gjort det om han inte sagt allt det där till Hayley. Visserligen verkade det vara på skoj, men en liten del av det kanske ändå var ganska genuint. Tjugoåringen hade ingen aning längre, allt det här tjafsandet hade fått honom att börja dagdrömma om andra saker. Typ som den yngre flickans doft och hennes kristallblå ögon. Betydligt bättre att tänka på än de två småbarnens lilla bråk.
”Du är inte lika illa som jag trodde heller”, muttrade Zihao och slängde en kort blick mot sjuttonåringen, innan han återgick till att halvt tugga på pojkvännens axel. Gnaga, gnaga, gnaga. Att bita i saker gjorde tydligen allting betydligt bättre.
Yaosu ryckte lätt till när Hayley började stryka tummen över kinden på honom. Han hade verkligen lyckats segla iväg i tankarna och hennes beröring förde honom tillbaka till verkligheten med ett litet ryck. Det var med andra ord inte för att han blivit rädd, snarare väckt. Ett litet leende letade sig över läpparna och han behövde inte tänka två gånger innan han besvarade kyssen. Den kändes varm, lycklig på något sätt. Kanske beblandat med en gnutta ångest, då de båda två visste att de inte hade hela kvällen att ta vara på. Men än så länge var det fortfarande förmiddag, så några timmar hade de allt kvar.
”Jag önskar att jag kunde stanna här inatt..vill verkligen inte lämna dig ensam igen”, mumlade den äldre och drog henne närmare intill sig. ”Kan jag inte typ få bosätta mig under ditt täcke? Madam Pomfrey kanske inte märker något..” Visst, försök med den du så ska vi se hur bra det går.

Okej, så Hayley har uppenbarligen sjunkit till den andres nivå. Fan. Nu tycker hon att det är rätt åt Zihao efter allt han sagt, men hon vet själv hur känsligt det är att bli kallad för korkad. Hon gnager sig i underläppen med rynkade ögonbryn medan hennes pillande med den äldres tröja blir mer febrilt. Ännu värre måste det vara när hon tog upp ordet slyngel, det är väl klart att han inte förstår det. För det första är engelska inte hans förstaspråk, och för det andra är det inte ens ett populärt ord nu i tiden. Nej, hon vet själv att det inte är många som använder det, men i hennes gamla by var det ett ord som förekom rätt ofta faktiskt.
”Förlåt.. om det är någon här som är korkad är det faktiskt jag,” säger hon trevandes med blicken fäst på tjugoåringens tröja som fingrarna så gladeligen pillar med. Såja, nu mår hon faktiskt lite bättre. Att be om ursäkt hjälper faktiskt, det får både henne att må bättre, och förhoppningsvis får det Zihao att må lite bättre också. Plus så är det sant, hon är korkad. Även om det är ett känsligt ämne så inser hon det själv, särskilt när hon är omkring människor som de andra två. Hm, väldigt smart av henne att omringa sig av människor som här hundra gånger smartare än henne. Ett tacksamt leende glider upp över Joshuas ansikte, han skulle nog säga något om att han inte håller med, men inte nu när hans pojkvän är ledsen. Han får helt enkelt förklara för sin vän att hon inte alls är korkad lite senare. Just nu vänder hon sig till den ett år äldre och slingrar armarna om honom i en varm kram. Plus är en kram betydligt bättre än Zihaos gnagande. Hayley blir på bättre humör när Yaosu drar henne intill sig. Det tillåter henne att sluta ögonlocken en stund och huvudet att sjunka ner mot hans nacke. Armarna slingrar sig runt honom och hon putar med underläppen. Hon vill inte bli lämnad ensam heller.
”Joshua kommer kanske kunna stanna en stund längre, så det är okej.” Viskar sjuttonåringen och börjar göra små mönster över ryggen på den äldre. Tyvärr är det inte samma sak, hon älskar sin väns sällskap, men hon mår ännu bättre när hon är med Yaosu. Hur det är möjligt vet hon inte. ”Du får gärna prova.. risken är att hon puttar iväg dig med en dammvippa.”

Okej, nej. Yaosu klarade inte av att sitta och höra på när Hayley klankade ner på sig själv på det där sättet. Hade hon helt plötsligt glömt bort att hon var en av hans mest begåvade elever? Bara det i sig talade ju för att hon var så långt ifrån korkad man kunde vara, vilket hon också var. Att råka säga lite dumma saker då och då bara för att hon hade en ostyrig mun var inte ett tecken på låg intelligens.
”Sluta, du är inte korkad, Hayley”, protesterade tjugoåringen och skakade på huvudet. ”Du är en av de klokaste, mest underbara personerna jag någonsin stött på..den enda personen jag stött på som jag gillar på det sättet jag gillar dig”, fortsatte han med rynkade ögonbryn och pillade därefter under tystnad med de ljusa lockarna som föll över ryggen på den yngre flickan. Han klarade verkligen inte av att höra sådant trams, speciellt inte när det som sades var så långt ifrån sant man bara kunde komma. Sedan var Zihao inte heller korkad, däremot hade han en ganska stor mängd brister som kanske kunde uppfattas på lite olika sätt. Det den äldsta av dem ville komma fram till, var att ingen av de två andra var korkade, och han hoppades innerligt att de båda två kunde lita på det i slutändan.
”Fast det känns verkligen inte okej”, mumlade den äldre och lutade sig tillbaka en smula, så att han kunde se Hayley i ögonen. ”För när jag lämnade dig igår kändes det skit och det fortsatte kännas skit tills jag kom tillbaka hit”, förklarade han fortsättningsvis och grimaserade. ”Samtidigt kommer madam Pomfrey bara börja ställa en massa frågor om jag stannar och som du sa kommer hon säkert jaga bort mig med en dammvippa.” Rösten blev mer och mer klagande för varje ord han fick fram. Det var nog ganska uppenbart att han inte ville röra sig ur fläcken, snarare faktiskt gräva ner sig under täcket och aldrig släppa taget om sjuttonåringen.
”Om du vill stanna kan du väl typ..jag vet inte, göra illa dig själv? Kanske bryta en arm eller något sånt”, föreslog Zihao, där han satt och klamrade sig fast vid Joshua med stora ögon. Jo det var ju sant, men att gå igenom så mycket trubbel kändes väldigt..tja, korkat.

Är Hayley en av de klokaste personerna den andre någonsin stött på? Då kan han inte ha mött särskilt kloka människor. Nu är hon bra på en del saker, visst. Men hon är inte klok. Åtminstone inte på det sättet som de andra, nej Yaosu och Joshua kan hon inte ens mäta sig med. Nu är det inte så att hon klankar ner på sig själv, hon vet bara att hon inte är vidare smart. Inte i hennes egna ögon, men ett leende stryker sig över läpparna på henne och hon griper försiktigt tag i de betydligt större händerna, kramar om dem hårt.
”Okej.. jag är inte korkad,” upprepar hon och lämnar en fjäderlätt kyss på hans ena hand. Anledningen till att hon först ansett att hon är korkad är väl för att hon allt för många gånger inte har någon aning om vad hennes vän pratar om. Sen är hon rätt duktig i skolan, åtminstone i de praktiska ämnena. Men med tanke på att hon inte gått i skolan förrän hon blev elva är det väl förståeligt att hon inte är riktigt lika duktig på.. ja, allting. Nej, hon är faktiskt duktig på en del saker, hon måste påminna sig själv om det. Hayley släpper taget om händerna och hennes egna glider upp mot den ena kinden. Så len och varm. Fortfarande blek, men lätt rosig. Lite färg har han iallafall, även om han ser förskräckligt utmattad ut.
”Det kommer vara samma sak ikväll, vill inte lämna dig ensam under fullmånen heller,” Nej, hon vill kunna stanna hos honom, se till så att allting är okej. Så att ingen försöker göra honom illa. Hon vill så gärna hjälpa honom, finnas där. Hayley flyttar sig lite närmre Yaosu och slingrar armarna om honom, och placerar en kyss på de så vackra läpparna. Där hör de hemma, pressade mot hans respektive.
”Herregud nej, en bruten arm kommer bara göra skiftningen ännu värre, eller?”

”Precis, du är långt ifrån korkad”, instämde Yaosu med underläppen putandes. ”Typ så långt ifrån korkad man kan komma”, fortsatte han bestämt och slöt ögonlocken när handen placerades över kinden på honom. Den var ganska kall, inte sådär iskall, men ändå sval. Eller så var det bara hans kinder som var varma, med tanke på att han satt och rodnade svagt. Lyckligtvis verkade de inte kunna bli ordentligt röda för stunden, annars hade de utan tvekan varit det. Snacka om att försöka se det positiva i en annars dyster situation. För det var ganska dystert. Inte faktumet att de satt och klängde på varandra, nej det var snarare vackert, utan snarare att allting de talade om var smått jobbigt.
”Jag klarar mig..jag har i alla fall gjort det hittills så varför skulle jag inte göra det inatt också?” Svarade den äldre med ett svagt leende på läpparna, bara för att därefter besvara kyssen medan händerna kupades runt kinderna på Hayley. Kanske det var dumt att säga sådär, för vem visste vad universum skulle slänga mot honom dagen till ära? Det var ju nästan alltid något nytt, dag ut och dag in. Ganska tröttsamt faktiskt.
”Att bryta något precis innan? Nej, det gör det snarare lättare skulle jag säga”, avbröt Zihao med en axelryckning och började klämma på Joshuas puffiga kinder. ”Det gör förvisso ont, men då slipper du bryta det senare”, förklarade han fortsättningsvis och gäspade stort. Stackars Joshua som var tvungen att sitta där med en blöt axel och Zihaos ruttna andedräkt rakt i ansiktet. Det kunde verkligen inte vara lätt.
”Jag tänker inte bryta armen på mig själv”, konstaterade Yaosu och ruskade på huvudet, innan armarna försiktigt slingrade sig runt den yngre flickan igen. ”Och hur vet du ens det här? Brukar du sitta och försöka bryta dina egna ben innan fullmånen ofta eller?” Undrade tjugoåringen därefter med ett höjt ögonbryn.
”Försöka? Jag brukar faktiskt lyckas! Och ja, om jag vill att skiftningen ska börja tidigare så kan jag få för mig att göra det.” Artonåringen lipade mot de två ungdomarna i sängen medan fingrarna fortfarande klämde på pojkvännens kinder. De var ju så mjuka och trevliga att sitta och klämma på.

Nu håller Hayley inte med, men det känns bra att veta att åtminstone tjugoåringen inte ser henne som korkad. Det värmer hjärtat på ett sätt som hon inte förväntat sig. Precis som alla andra komplimanger han skämmer bort henne med. Det känns förskräckligt bra, och hon skulle gärna vänja sig vid det. Samtidigt förtjänar han precis lika många komplimanger.. nej, ännu mer. Just nu känns däremot inte som rätt tillfälle att strö en massa komplimanger, samtalsämnet har blivit mer seriöst och att ägna sig åt det skulle kanske kännas som att hon förminskar det han säger. Det vill hon verkligen inte. Se där, ibland tänker hon faktiskt efter innan hon öppnar munnen. Det trodde hon aldrig skulle göra.
”Jag vet att du klarar dig, men vill bara finnas där,” mumlar hon och gnager sig i underläppen, så som hon alltid brukar göra. Nu har hon inte känt Yaosu i så många månader, och än så länge har hon bara hållit honom sällskap en fullmåne. Men det hade känts bra, och hon hade ju lovat att hon kunde sitta inne i kontoret med honom, för att se till så att ingen gör något dåligt mot honom. Det kommer inte gå nu. Nu är hon fast i sjukhusflygeln i iallafall ett dygn till, troligen mer. Sjuttonåringen är mer än medveten om att den tre år äldre klarar sig, men ändå. För det första gillar hon hans sällskap mer än något annat, och för det andra så skulle det bara vara lite säkrare. Hon låter blicken glida till hennes vän och hans pojkvän. Zihao har fått för sig att börja klämma på de där puffiga kinderna. Joshua verkar van vid det, däremot är det nog inte särskilt roligt om det pågår en längre tid. Den jämnårige börjar efter en stund att klämma på sin pojkväns kinder han också, som för att lära honom en läxa. Hans kinder är ju faktiskt inte en stresskudde, trots att de känns som det. Alldeles mjuka och puffiga. Hayleys är nästan lika puffiga, men inte riktigt. Hon är faktiskt lite avundsjuk på det, för det är så förbaskat gulligt.
Det här med att bryta armen innan skiftningen känns rätt dumdristigt, men Hayley har ju ingen koll. Hon vet inte hur det fungerar än, men förhoppningsvis lär hon sig med tiden, tiden som hon hoppas kunna få spendera med Yaosu.
”Det låter helt sjukt.” Konstaterar hon med rynkade ögonbryn. Fan vad ont det måste vara att bryta armen på sig själv.. eller kanske det gör det hela lättare med tanke på att man vet att det kommer, man hinner förbereda sig. Men än en gång, det här är sånt som Hayley inte har någon koll på alls.

Egentligen satt de väl båda två ungefär i samma båt. Yaosu ville inte lämnade Hayley, trots att han visste att hon var i goda händer och skulle klara sig, medan den yngre flickan på samma sätt inte ville lämna tjugoåringen trots att hon visste att han i slutändan skulle klara sig. Det var ganska ologiskt, men det var väl så kärlek var? Väldigt ologiskt och underligt, samtidigt som det lyckades vara absolut underbart. Kärlek hade många dimensioner helt enkelt och kunde framkalla typ alla känslor som existerade.
”Det känns precis på samma sätt för mig..jag vet att du klarar dig, men vill ändå finnas här som någon slags försäkring”, mumlade den äldre och sneglade ut genom ett av de stora fönstren. Solen sken fortfarande men en del små, disiga moln hade börjat glida fram över den blåa himlen. De var inte stora eller så, mer som ett tunt täcke som sakta men säkert började lägga sig över världen. Inte heller gjorde de omgivningen mörkare, de bara dolde solen och fick allting att verka mer blekt.
När Joshua sedan började klämma på den yngre broderns kinder, och denne gav ifrån sig ett missnöjt läte i form av ett morrande, vaknade tjugoåringen genast tillbaka till liv. Merlin, han var verkligen lättskrämd under dagar som denna. Ljudet av en nål som föll mot golvet hade varit tillräckligt för att sända honom rakt i panik.
”Det är inte helt sjukt, det är bara ett faktum”, knorrade Zihao och fiskade upp Joshuas händer i sina egna, bara för att börja lämna en massa små kyssar över ansiktet på den yngre. Hämnd på hämnd, plus att han älskade att överösa pojkvännen med kyssar, varesig han ville det eller ej. ”Varulvar här i Storbritannien verkar helt bortkopplade från deras mer vargiga tendenser..vad jag kommer ihåg från lektionerna i försvar mot svartkonster verkar de bara förvandlas under en viss tid och inte heller kan de..” Den mellersta Huaze brodern tystnade vid åsynen av Yaosus mörka blick, för att genast återgå till att störa Joshua.
”Lyssna inte på honom, han har ingen aning om vad han babblar om”, muttrade den äldre och drog en av händerna genom håret. ”Usch, jag hatar när man blir släng i en kategori på det där sättet..varulvar. Hatar ordet också, det får mig att vilja spy”, fortsatte han bittert och vände de mörka ögonen mot Hayley istället för fönstret. Humörsvängning much? Tjugoåringen krånglade sig ner under täcket och kurade ihop sig till en liten boll, med kinderna en smula rödare än innan och ögonlocken hopknipna.
”Jag skäms.”

Jo, det är väl så det ligger till. Ingen av dem vill lämna den andre ensam, särskilt inte under de här omständigheterna. Hayley skulle inte ha några problem med att den andre sover själv om det inte varit fullmåne. Precis som han antagligen inte skulle ha några problem om det inte varit så att hon nyss haft missfall. Sen så kanske de ändå skulle vilja sova med varandra, just för att de är så klängiga.. men ändå.
"Det är rätt åt dig," hör hon hennes vän säga medan han fortsätter att klämma de bleka kinderna. Nej, det där morrande som har farit ut ur munnen på Zihao hade väckt även henne från sitt stirrande ut genom fönstret. De är rätt gulliga, det kan till och med hon medge. Jösses vad hon känner sig utmattad. De smärtstillande tabletterna funkar på flera sätt, de gör henne alldeles seg, både kroppen och hjärnan. Det är väl därför hon säger så konstiga saker. Jadå, skyll på det du. Hayley lyssnar bara lite vagt på det artonåringen säger, det är inte förrän Yaosu lägger sig ner i sängen och kryper ihop i en liten boll som blicken glider mot honom. Hayley sjunker ner mot sängen, aningen svårt. Nu är den mesta smärtan borta, men det gör fortfarande ont att flytta på sig. Handen glider upp mot en av kinderna, och tummen stryker sig försiktigt över den sköra huden. Sängen som hon minns som liten är rätt stor egentligen, båda ungdomarna får plats, plus en stor katt.
"Varför skäms du? Pågrund av det ordet?" Undrar hon stillsamt medan handen rör sig över pannan på Yaosu, stryker bort luggen över pannan.

Yaosu slingrade armarna hårdare runt benen och gömde ansiktet i madrassen. Han hade ingen aning varför, men helt plötsligt hade han världens lust att sjunka rakt ner genom golvet och vidare genom marken under slottet. Det var svårt för honom att greppa varför någon så perfekt som Hayley ville slänga bort sin tid på någonting så trasigt. Självfallet önskade han att det inte var så, att han inte ens skulle behöva fundera över att han i själva verket var trasig..men helt ärligt, så snart han blivit biten visste han att han var det. Och inte bara han, för även om det inte gick att dra alla varulvar över samma kam, kunde de nog alla hålla med om att de inte längre var hela, att de kanske inte var ämnade för samma slags lycka som en vanlig människa. Ja, det var hemskt men samtidigt var det väl ändå sant, eller?
”Ja”, svarade den äldre efter en stunds tystnad och vände bort ansiktet från madrassen, så att hon kunde börja stryka bort luggen från pannan. ”Jag skäms över att vi ens sitter och pratar om något så..jag vet inte ens vad man ska kalla det för”, fortsatte han och kände hur ögonen blev alldeles glansiga. ”Kanske bara är överdrivet känslosam just nu med tanke på allt som har hänt och det som kommer att hända, men det slog mig precis hur mycket jag förstör..du ska inte behöva oroa dig för mig, än mindre varje fullmåne.” Tjugoåringen drog händerna längsmed ansiktet med en suck och snörvlade till. ”Det känns som om jag bara tillför en massa problem.” Och det gjorde han nog också, men förhoppningsvis var kärleken mer värd än att låta de där små aspekterna komma i vägen. Nu kunde han inte riktigt tänka i de banorna, men innerst inne fanns förfasande den lilla förhoppningen.
Yaosu vek undan med blicken och började pilla med nattlinnet den yngre flickan bar. Det var dumt av honom att tänka på det viset, det visste han. Samtidigt ville han inte att hon skulle behöva gå igenom ännu fler svårigheter på grund av hennes missfoster till pojkvän. Pojkvän. Kunde han ens kalla sig själv för det? Alltså att han var hennes pojkvän. Med ens gled de svarta ögonen tillbaka mot det där vackra ansiktet och tänderna började gnaga i underläppen.
”Skulle du ha någonting emot om jag..eh..” Tjugoåringens röda kinder blev så sakteliga ännu rödare och gnagandet i läppen övergick till något som mer liknade tuggande. ”Kallar mig själv för din pojkvän?” Den sista meningen kom ut som ett viskade, högre än så förmådde han inte tala.

Hur hade allting gått så snett? Hayley känner hur skuldkänslorna bubblar upp inne i bröstkorgen. Hon vet inte ens vad det är hon känner skuld för, eller om hon gjort något fel, men hon blir iallafall fylld med skuldkänslor av någon oklar anledning. Hon borde lära sig vad som är okej att prata om och vilka ämnen hon ska se till att hålla sig borta ifrån. Men det här är väl något som kommer med tiden, desto mer de lär känna varandra. Helt ärligt önska hon att det skulle komma naturligt, att det bara skulle dyka upp. Tyvärr funkar det inte så.
"Yaosu, du förstör ingenting. Absolut ingenting," börjar sjuttonåringen medan tummen stryker sig över den ljusa, porslins liknande huden. "Jag vill oroa mig för dig. När man bryr sig om någon så oroar man sig för dem, oavsett vad det är. Precis som du oroar dig för mig. Och även om du kommer med dina egna problem, precis som vi alla gör, så älskar jag även dem.." hade hon försagt sig där? Älskar.. jo, det ordet känns rätt, hon älskar Yaosu. Nu trodde hon inte att hon inte var redo för att säga det, men så hade det bara glidit ur munnen på henne. Men det var nog dags för det. Hayley kupar händerna om Yaosus kinder så att tummarna kan stryka bort tårarna. När nästa fråga kommer kan Hayley inte undgå att le. Först får hon för sig att skämta med honom, men det är nog inte läge för det.
"Bara om jag får kalla mig själv för din flickvän."