PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

Resan fortsatte på samma sätt som tidigare. Kortspel som plocka in i vindrutan vid svårstopp och svordomar över just det. My hade lite mer motivation nu efter en natts sömn i en riktigt säng.

"Vad vet vi om månstenen egentligen?" frågade Lana efter ett tags tystnad. Att köra blev verkligen långtråkigt efter ett tag, upptäckte hon.

"Jag vet typ ingenting...", erkände My.
"Vet du något?," frågade hon Ana.
Om någon av dem visste så var det väl hon, hon verkade veta det mesta.

Ana rycktes ur sina tankar av frågan.
”Tja... jag vet att den var Selenes sten en gång i tiden och att man kan transportera sig varsomhelst med dess hjälp... inte mycket mer än så,” sade hon med en axelryckning.

"Den verkar vara väldigt mystisk...", sa My.
"Hur länge har den ens varit borta? 100 år? mer? Tänk om den inte ens existerar?", fortsatte hon.

"Tja.. Kieron sa väl att månstenen försvann när Selene bleknade? Apollon berättade för mig en gång att han varit solgud i typ tusen år, för det var cirka tusen år sedan Helios, den förre solguden, bleknade. Eftersom Helios och Selene var syskon, och Artemis tog över månen efter Selene, så kan vi typ anta att den varit borta närmare tusen år," sade Lana eftertänksamt. Det kändes som att leta efter en nål i en höstack att leta efter en liten sten som försvann under medeltiden.
De hade korsat gränsen till Wyoming för ungefär en timme sedan, och solnedgången glödde bakom bergen.

”Jag borde verkligen försöka lyssna bättre när Keiron babblar om historia”, sa My.
Historia hade aldrig varit henne grej, inte ens när hon var yngre och de första skolämnena var roliga så hade hon inte förstått sig på historia.
Himlen glödde i flertalet olika färger och de had ekonmin en bra bit mer än halvvägs till Idaho ni, vilket alltid var något att glädjas över.

När Lana blev för trött för att köra mer så körde hon in en bit på en skogsväg och parkerade bilen.
"Jag orkar inte nu, har kört i nästan tolv timmar," mumlade hon och klättrade till baksätet. Hon fällde ner ryggarna på sätena så att baksätet blev som en lång, platt yta och kollapsade. Hon kände hur någon lade en filt över henne, hon visste inte vem. Sedan somnade hon.

Bilen saktade in och de stannade vid en skogsväg. Klockan var mycket nu och de var mörkt. Lana lade sig i baksätet och My la en filt över henne. Hon var ytterst imponerad av hur Lana orkat köra så länge, sjölv hade hon fått spel efter typ 2 timmar om hon ens klarat sig så långt. Fanny hade också somnat så My bestämde sig för att plocka upp sin bok och försöka läsa lite mer i den. Det har inte särskilt lätt i mörkret men tillsist hittade hon en ficklampa och då blev det lätttare.

Ana somnade också väldigt fort. Hennes drömmar var oroliga och när hon vaknade dagen efter kände hon sig knappt utvilad. Hennes huvud kändes tungt och hon kände sig både trött och rastlös på samma gång.