Flowers in the dark [PRS]

Okej, så det där hade varit riktigt kladdigt gjort. Riktigt, förbaskat klantigt. Även om nu Zihao vanligtvis brukar vara lite trög, lite seg i skallen så hade det varit dumt att ta upp det mitt framför nosen på honom. Såklart han ska snappa upp saker och ting för hon som allra minst vill det. Jösses vad irriterande. Hayley hade ju diskuterat det hela med den äldsta Huaze brodern, och av någon anledning hade hon fått för sig att det skulle vara bra att prata med de två andra vid bordet om det. För hur ska hon annars ta sig till regeringen där Isaac håller hus? Nej, det skulle hon inte ha gjort. Åh, för engångsskull skulle hon verkligen uppskatta om kugghjulen inne i skallen på tröghuvudet stannat upp helt och hållet. Men nehej då. De kristallblå ögonen är fastfrusna på honom, försöker läsa av varje ansiktsdrag som kan visa vad det är han tänker på. Samtidigt verkar det som att Joshua är lite kluven över hur han ska agera. Ska han kasta en besvärjelse och ändra minnet på sin pojkvän, eller är det att gå för långt? Mycket möjligt. Hayley skulle då inte ha något emot det. Alls faktiskt. När Zihao väl börjar prata sjunker axlarna, och ett uppgivet uttryck glider över ansiktet på henne.
”Vadå hon? Jag sitter här,” muttrar artonåringen, som inte riktigt gillar det som kommer ur munnen på honom. Aja, hon kan inte göra något åt det nu. Så hon himlar bara med ögonen åt sig själv innan hon tar åt sig av maten. Nu har hungern försvunnit pågrund av situationen, men det spelar ingen roll. Hon behöver få i sig mer. Och mer te. I situationer som denna skulle det verkligen sitta bra med något starkare än te, men nej. 
”Förlåt, jag ville inte berätta för dig innan Isaac visste,” försöker Joshua och stryker sin hand över pojkvännens axel. Vilket faktiskt irriterar Hayley en smutta. Som att Zihao har rätten att förvänta sig något sådant. Han är inte direkt inblandad.
”Han har faktiskt ingenting med saken att göra!” Envis? Kanske lite grann. Men det känns faktiskt inte rätt att Zihao vet innan pappan, som är hans bästa vän, gör det. Tyvärr.

”Tror du inte att jag också vet det? Att jag inte har någonting med det här att göra?” Svarade Zihao med ett litet morrande och viftade halvt irriterat bort Joshuas hand. ”Men Isaac har det”, fortsatte nittonåringen och sköt tillbaka stolen mot bordet, för att därefter duka undan sin tallrik. Jodå, när det kom till att äta snabbt var han en riktig expert. ”Och jag vet att han skulle vilja veta..jag är faktiskt helt säker på det.” Efter att ha slängt en mörk blick mot bordet och de som satt runt det, svängde han runt på stället och marscherade bort mot balkongen. Där öppnade han dörren och smällde igen den efter sig. Tydligen behövde han lite frisk luft och det var nog bra, vem visste hur låg han kunde tänkas sjunka annars?
”Förlåt, han har ingen självbehärskning och det verkar som om just Isaac är ett känsligt samtalsämne”, mumlade Yaosu och skakade på huvudet för sig själv. Varför skulle han inte skämmas över sin yngre bror? Var det inte precis vad syskon gjorde? Och med tanke på Zihaos relativt ruttna beteende som inte alls var rättfärdigat, kunde han inte undgå att be så förfärligt om ursäkt. Det tärde säkert även en hel del på Hayley, att så många fått reda på den lilla bebisen innan dennes far, och han ville mer än gärna hålla den känslan borta från den yngre flickan. För även om han kanske halvt om halvt lyckats stänga av sig själv, brydde han sig fortfarande mycket om henne. Hon var som sagt en härlig person, någon han utan tvekan ville skydda från precis allting ont. Nu var det inte möjligt, men försöka kunde han alltid göra - precis som han gjorde nu, eller försökte i alla fall.
”Jag vet att Zihao kan vara ett riktigt as ibland”, konstaterade den äldre efter ett slag och åt upp den sista dumplingen som fanns på tallriken. ”Och just nu är han det..bry dig inte om honom”, fortsatte han och sköt ut stolen från bordet. Tallriken ställde han in i diskmaskinen tillsammans med alla andra tomma behållare och renskrapade tallrikar, däremot inte den artonåriga flickans då hon verkade ha mat kvar. Det var bara bra, hon åt för två. När han stängt igen diskmaskinen satte han sig ner igen och smuttade på koppen med teet som sakta men säkert började svalna.
”Vill ni ha skjuts till den där magiska kongressen eller tar ni er dit på annat sätt?” Undrade Yaosu och slängde ett öga bort mot fönstret som värre ut mot den rediga balkongen. Dumma Zihao, alltid lika dramatisk.

Allt som Zihao säger gör det inte direkt lättare för Hayley att hålla rak min. De välplockade ögonbrynen rynkar ihop sig, de kristallblå ögonen tränger sig fast i den andres och taget om den varma tekoppen hårdnar.
”Tror du inte att jag själv vet det? Varför tror du att jag vill åka till honom?” Frågar hon, rak på sak och ingen svajande röst. Hennes bästa vän verkar en snutta förnärmad över att hans pojkvän viftat bort hans stackars hand, men hon själv känner sig mer förnärmad över den äldres beteende. Skuldkänslor har hon gott om, men hon orkar inte ha en till person som trycker ner henne för de där valen. Både hon själv och hennes föräldrar har gjort det tillräckligt mycket. Det är väl klart att hon velat berätta för Isaac, men hon har aldrig stött på honom och inte heller vetat vart hon kunnat få tag på honom. Visserligen hade hon kunnat fråga ut Zihao tidigare, kanske fått veta det innan nu, men hon har haft så mycket att tänka på. Blicken följer efter nittonåringen, ser på när han slår igen dörren efter sig och låter blicken vila där ett bra tag. Under tystnad. Hon vet att hon gjort fel, att hon borde ha berättat för Isaac för länge sedan. Ingen ser ner på henne mer för det lika mycket som hon gör… om nu inte den ett år äldre gör det. Hon mår hemskt över att så många fått reda på det innan fostrets pappa, och det är verkligen en tanke som tär väldigt mycket på henne. Faktumet att Zihao tagit upp det gör det ännu värre. Som att hon kunnat intala sig själv annorlunda när ingen annan pratar om det. Detta betyder dock inte att hon inte är arg på honom, för det är hon verkligen. Han har ingen rätt att skälla på henne på det sättet.
”Han är alltid ett riktigt as,” det kommer ut som muttranden, och är mest för sig själv än ett svar på Yaosus fråga. Ögonen har åtminstone glidit från dörren till den äldsta Huaze brodern, medan axlarna sjunker.
”Åh, vi kan nog hitta något annat sätt, du ska få jobba,” säger Joshua trevandes, ögonen fäst på sin bästa vän som inte verkar särskilt förtjust i maten längre. Stackarn.

”Kanske inte riktigt hela tiden”, svarade tjugoettåringen tyst och vek undan med blicken, fäste den återigen på fönstret som värre ut mot balkongen. Zihao stod med armbågarna lutandes mot räcket och ansiktet i händerna. Det hade inte förvånat Yaosu om han ångrade sig rejält över det han sagt. Han brukade göra det i vilket fall och även om han och Hayley inte alltid kom överens, hade han nog inte menat allt det där. Rättare sagt så hade han inte menat det, men kunde se det klart och tydligt i ögonen på honom. En annan kanske inte kunde det, men de var ändå bröder och hade växt upp tillsammans.
”Ni får ursäkta mig”, konstaterade den äldre och reste sig upp igen, fortfarande med tekoppen i en av händerna. ”Jag kan be min chaufför skjutsa er annars, det är bara att säga till”, tillade han med ett blekt leende innan han, precis som sin yngre bror, försvann ut genom balkongdörren. Dock smällde han inte igen den efter sig, utan stängde den tyst och försiktigt. Det fanns liksom ingen anledning till att smälla och stöka till allting, någonting som den mellersta Huaze brodern uppenbarligen inte listat ut ännu.

Under tystnad ställde han sig bredvid Zihao och vilade även sina armbågar mot räcket. Han smuttade frånvarande på sitt te en stund, innan de svarta ögonen riktade sig mot den andre.
”Varför sa du sådär till Hayley?” Frågade Yaosu långsamt och tog ytterligare en klunk av teet, för att sedan låta luften bli alldeles tjock av den utandade vattenångan. ”Du vet..Zihao, hon har tillräckligt mycket att tänka på och du har ingen anledning att lägga sig i..” började han därefter, bara nästan genast bli avbruten.
”Vet du varför jag och Isaac inte har umgåtts på så länge?” Undrade nittonåringen och log ett sånt där bittert leende, utan någon som helst äkta känsla - och för den sakens skull, mitt från ingenstans.
”Nej..jag förstår inte ens vad det har med saken att göra”, svarade den äldre och rynkade på ögonbrynen.
”Isaac valde att göra någonting som..som jag antar sårade mig? Avdelningen han jobbar för..de hanterar såna som mig och tja, du vet redan hur deras generella inställning är”, förklarade Zihao och stirrade ut över parken som sträckte sig framför dem, en ganska vacker utsikt med all snö. Kallt, men vackert.
”Så med andra ord är Isaac på det stora hela ett allmänt jobbigt samtalsämne?” Yaosu tog ännu en klunk av teet för att sedan ställa ner koppen på ett litet bord täckt av tjock snö.
”Jo, det är väl så det ligger till..” muttrade den yngre och mötte slutligen sin äldre brors blick.
”Men det är ju inte Hayleys fel och varför försvarade du ens Isaac?” Nja, det där gick inte att förstå sig på direkt, men å andra sidan var Zihao en relativt komplicerad fillur, precis som de flesta människor är på sitt eget sätt. Alla är olika och det är någonting man måste acceptera i slutändan, det är vad som gör dem alla unika.
”Jag vet inte, okej? Jag bryr mig fortfarande om honom och..alla visste förutom jag och ni har inte ens någon relation till Isaac..” knorrade Zihao och flackade med blicken.
”Du och ditt explosiva humör..vad fan ska jag göra av dig ens?” Frågade Yaosu och frustade till, samtidigt som han skakade lätt på huvudet. ”Be om ursäkt, det du sa var långt ifrån okej. Och ni två måste i alla fall försöka komma överens, för hon kommer att stanna varesig du gillar det eller ej.” Bättre att säga sanningen och vara rak på sak, japp.

Okej, så än en sak som de två är oense om. Inte riktigt hela tiden. Kanske det är så att Hayley är lite för hård när det kommer till kritan, men efter mobbningen som hänt mellan Zihao och hennes bästa vän tänker hon inte låta sig själv bli naiv. Sen har han varit riktigt otrevlig varje gång de ses, nu är hon själv inte direkt oskyldig, men beskyddande. Det är väl bara förståeligt att hon ser nittonåringen som ett riktigt as efter allt som hänt? Hon är inte lika snabb med att förlåta folk som Joshua är, men det tänker hon inte be om ursäkt över. Hon har mycket erfarenhet i det ämnet, och hon är trött på att ge dumma människor fler chanser än de förtjänar. Nittonåringen förtjänar inga fler, vilket hon är lite besviken över.
”Är du okej?” Frågar Joshua efter den äldsta av ungdomarna försvunnit ut till balkongen han också. Dörren stängs igen bakom dem, och lämnar vännerna ifred tillslut. Hayley nickar bara innan hon ställer sig upp från stolen, och tar tallriken till diskmaskinen.
”Jag mår fint. Hade inte förväntat mig att han skulle vara snäll om det,” hon ställer in resterande disk innan hon sätter på diskmaskinen. Därefter börjar hon torka av bordet och diskhon. Hon behöver något annat att fokusera på, och att göra i ordning i köket är en bra sysselsättning. Främst för att Yaosu nog skulle uppskatta det. ”Önska bara att jag kunnat berätta det för Isaac innan hans bästa vän fick reda på det. Eller någon annan överhuvudtaget.” När hon sedan blir klar lutar hon sig mot diskbänken, innan hon hoppar upp för att svänga lite på benen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
”Det hade nog varit det bästa.. men han får reda på det idag, bättre än ingenting, eller hur?” Den jämnåriga killen ställer sig upp han också, och skuttar även upp på diskbänken för att kunna sitta bredvid sin vän. ”Kommer du någonsin att acceptera honom? Jag menar, vi har varit tillsammans rätt länge nu..” Bra fråga. Riktigt bra fråga. En fråga som Hayley inte alls vill fundera över.
”Ha inte höga förhoppningar.”

”Måste jag?” Gnällde Zihao och gjorde en grimas, uppenbarligen extremt ovillig när det kom till att be om ursäkt.
”Ja, det måste du..annars kommer jag tvinga dig till det”, svarade Yaosu barskt och knäppte löst till den yngre ungdomen i bakhuvudet. ”Fast även om det skulle sluta med att jag måste göra det, ska ursäkten vara genuin”, fortsatte han och greppade bestämt tag om nittonåringens haka, så att han kunde vrida huvudet på honom. Sådär, nu såg de varandra i ögonen och det var nog bra det. Det brukade vara först då Zihao insåg att den äldre menade allvar, annars var det liksom lätt att skaka av sig. Ögonen var däremot så genomträngande och svala att det inte gick att slingra sig ur.
”Jag ska, okej?” Muttrade den andre och slet sig loss, bara för att därefter ta några steg åt sidan. ”Usch, du är obehaglig ibland”, knorrade han fortsättningsvis och ryste till.
”Och du är dryg, alla har sina brister”, konstaterade tjugoettåringen och plockade upp sin tekopp igen. Efter att ha stått i snön hade vätskan svalnat, dock betydde det inte att det inte gick att dricka av den. Han tog några klunkar, tömde innehållet och gläntade därefter på balkongdörren.
Innan han gick tillbaka in i lägenheten sparkade han av sig tofflorna, som vid det laget hunnit bli både kalla och blöta. Usch, inte bekvämt alls. Fingrarna kändes stela och kinderna hade hunnit bli alldeles röda av kylan. Vintern var inte hans favorittid på året, trots att den i vissa fall kunde vara väldigt vacker. Nej, sommaren var helt klart att föredra, speciellt när man hade nära till vattnet och kunde sitta utomhus utan att frysa tårna av sig.
”Det är svinkallt därute, ni får mer än gärna låna extra vantar och halsdukar innan ni åker”, sade Yaosu och ruskade lätt på sig.
”Svinkallt och blött”, tillade Zihao och slängde sig ner över soffan, där Chuchu låg och sussade sött. Det var inte uppskattat och snart blev han lydigt biten i tårna. Rätt åt honom efter allt som skett.
”Du Hayley..” fortsatte nittonåringen efter att han lyckats fatta tag om den lilla vovven så att hon istället motvilligt satt i famnen på honom. ”Förlåt att jag sa sådär..det var väldigt drygt”, mumlade han tyst och sänkte blicken.

Det där är faktiskt någonting som förvånar Hayley, att den ett år äldre snubben skulle be om ursäkt hade hon verkligen inte förväntat sig. Vilket får henne att fundera över hur mycket den äldsta av de fyra försökt övertala honom. Det är knappast så att Zihao gör det självmant, det är uppenbart. Nu skulle hon väldigt gärna påpeka det här, men även en person så trög som hon själv förstår att det inte skulle leda någon vart. Det skulle bara göra stämningen jobbigare, finns liksom ingen bra anledning till att göra det. Plus måste det ta en del på krafterna för den andre att faktiskt få ut sig de där orden, det ser ju ändå inte särskilt genuint ut. Det är imponerande, de är trots allt inte särskilt bra vänner till att börja med.
”Nej.. det är lugnt,” svarar hon trevandes och gnager sig i underläppen. Det känns rätt dumt, för det som blivit sagt hade varit väldigt drygt, och det hade varit långt ifrån något hon uppskattat. Så i grund och botten vill hon bara visa att ursäkten inte är accepterat, men det skulle vara ännu drygare. Så istället för att säga något mer hoppar hon ner från sin plats på diskbänken, och börjar röra sig mot hallen. För även om de kanske rett ut det kortvariga bråket så får det inte faktumet att hon behöver träffa Isaac att försvinna. Nej, om något så behöver hon det ännu mer nu. ”Jag borde åtminstone börja röra på mig nu.” En djup suck slinker ifrån hennes läppar, och alldeles seg i kroppen drar hon på sig sina kängor. Kroppen verkar inte riktigt vilja fungera nu när både hjärtat och hjärnan vet vad det är hon kommer att göra. Hon hade verkligen inte förväntat sig ett sådant motstånd från sig själv, men uppenbarligen är hon en smutta konflikträdd. ”Om ni vill följa med får ni gärna det, men det fungerar nog iallafall.” Jodå, hon ska lösa det. Hon har gått igenom en hel del värre saker än att prata med en viss Isaac. Men det är ändå väldigt svårt.

Nåja, ursäkten hade kanske inte varit den bästa Yaosu någonsin hört under sitt relativt korta liv, men den dög. Han tänkte i alla fall inte tvinga Zihao att göra det igen, då skulle det bara bli en massa bråk. Tjugoettåringen följde med Hayley ut i hallen och började plocka ner grejerna som var hennes från hatthyllan. Inte för att hon inte kunde göra det själv, utan mer för att hyllan var hög och hon skulle troligen behövt hämta en pall att stå på.
”Är du säker på att du inte vill ha skjuts?” Frågade han och räckte både mössa och vantar till den yngre flickan, efter att hon dragit på sig kängorna. Han drog försiktigt på munnen och lutade sig mot en av de spegeltäckta väggarna. Åh, han hoppades verkligen att allting skulle gå bra, att hon skulle hitta Isaac och få ur sig allting hon behövde få ur sig. Nu var det egentligen bara en grej, men den var troligen komplicerad nog bara den. Och nu hade det ju även gått så pass lång tid att den ett år äldre ungdomen säkert skulle ifrågasätta varför han inte fått höra det förrän nu.
”Jag kan skjutsa dig..måste tydligen ändå plocka fram bilen”, sade nittonåringen, som för tillfället stod och glodde på mobilskärmen. Ögonen gled upp och sedan nerför den stora skärmen och ansiktsuttrycket blev mer och mer känslolöst. Det hade varit skönt med en ledig dag men nu när huvudet ändå var så pass rörigt som det var, var det ingen idé att ens försöka. Han hade saker att ta hand om, såna där saker som ingen fick veta om. Egentligen var det ingenting han hade någon större lust att ägna sig åt, däremot kunde han inte skjuta upp det alltför länge hellre.
”Så länge du har adressen och kan vänta tills jag är färdig med mitt, det vill säga.” Nejdå, det där lät inte alls kryptiskt. Inte för fem öre. Med en liten suck släckte den äldre ner skärmen och vände tillbaka blicken mot Hayley. Det var mycket möjligt att hon inte ville dras med honom mer än nödvändigt, men men. Bättre att fråga nu när han ändå skulle ut på språng.

Helt ärligt hade Hayley inte förväntat sig att den äldsta av de fyra skulle följa henne till dörren. Uppenbarligen är det mycket hon inte förväntat sig som under dagen inträffat. Klagar hon? Till viss del, när det kommer till nittonåringen. Men Yaosus sällskap.. det klagar hon verkligen inte på. Vilket är något nytt, det är en hel drös med människor vars sällskap hon inte uppskattar. Hon kan inte undgå att le över hans handling, så gulligt av honom. Hon har inte direkt något högt krav på vad gulligt är, men hon finner hela Yaosu gullig. Bedårande faktiskt. Så snäll. Snällare än de män hon stött på tidigare. De kristallblå ögonen fäster sig på honom, och tar emot både mössan och vantarna. Mössan är av matta, varma färger med en liten, brun och luddig tofs på toppen av huvudet. Vantarna är i samma färger, den färgskalan som är hennes favorit. Vilket går att utgöra bara av en glans mot hennes håll.
”Jag behöver nog ändå frisk luft, Chuchu också.” Påpekar hon efter en stunds tanketid. Hon sätter på sig mössan, med de blonda lockarna ner mot höfterna. Hon kan verkligen inte sluta att kolla på tjugoettåringen. Av någon konstig anledning. Det där leendet som pryder hans läppar är vackert, och hon önska att hon kunde få honom att le ännu bredare på något sätt. Bara vida tanken på det får läpparna att spricka upp i ett eget leende. Patetiskt eller gulligt? Svårt att avgöra. Förhoppningsvis märker inte Yaosu det, han har ändå näsan i mobilen. Han skulle nog finna henne lite underlig.
”Jag tänker inte protestera, skulle bara uppskatta ditt sällskap.” Det där breda leendet som bubblat upp över hennes läppar försvinner dock när den andres ansikte blir så känslolöst. Hon har verkligen ingenting med det att göra, och kommer inte påpeka det, men det gör ändå lite ont att se. Hayley ruskar på huvudet åt sig själv, och sätter sig på huk. Lite svårt att komma ner med bullen, men det går fortfarande åtminstone. Hon trummar försiktigt med de vita naglarna mot golvet för att fånga Chuchus uppmärksamhet. ”Kom då gumman, kom då,” rösten blir lite högre, så som den brukar bli när man pratar med en vovve. Lyckligtvis lyssnar Chuchu, och kommer skuttandes mot henne.

”Jag kan droppa dig några kvarter innan, beroende på vart du ska alltså”, svarade Yaosu frånvarande och plockade ner en av vinterjackorna från dess respektive galge. Idag fick det bli en såndär ganska stor jacka, lång med mycket isolering för att hålla den stackars kroppen varm. Sedan var han naturligtvis tvungen att para ihop den med en halsduk och ett par handskar. Mössa kunde han klara sig utan, eller rättare sagt föredrog han att använda luvan på jackan istället. Av någon anledning hade han aldrig riktigt förstått grejen med just mössor. Hayley var förvisso väldigt gullig i sin och den höll henne förmodligen varm om öronen, däremot kunde han inte undgå att undra om det inte kliade något alldeles förfärligt. Nej, just mössor och saker som täckte öronen rent generellt var inte hans grej. Alls.
”Zihao, Joshua”, ropade tjugoettåringen när han slutligen fann tillbaka till sin svala, trygga bunker. Bort med alla känslor. Ja, den yngre flickan var smärtsamt söt och allt han ville göra var att dra in henne i famnen och aldrig släppa taget, men det var bara en dröm. En väldigt dum och omöjlig dröm som han inte borde ha. Hon hade för det första inte någon bra relation till män och tja, han var tyvärr en man till ungefär hundra procent. För det andra skulle hon oavsett ändå aldrig vilja ha en så bipolär, manisk person som Yaosu själv var. Ingen skulle det, allra minst den människa han personligen gått och fattat tycke för.
Den äldsta ungdomen ruskade frustrerat på huvudet och plockade ännu en gång upp mobilen, bara för att skicka iväg ett hastigt sms till dörrvakten. Lika bra att ha bilen redo och varm, eller hur? Han skulle bli tvungen att åka en ganska bra bit för att komma dit han behövde ta sig. Bort från Manhattan mot Brooklyn. Nåväl, hursomhelst ville han i alla fall inte att Joshua och Zihao skulle vara kvar i lägenheten. Inte själva, när de nyss gått och fått nys om hur otroligt bekvämt och trevligt hans sovrum var. Usch och fy.
”Jag vill att ni också drar”, fortsatte Yaosu efter en lång stunds tystnad och slängde en diskret blick mot den nittonåriga flickan som satt på huk framför Chuchu. Fan. Fan, fan, fan. Varför kunde han inte sluta titta på henne? Varför hade han följt efter henne ut i hallen från första början? Vad i helvete höll han på med? För helt ärligt verkade det som om han med avsikt försökte förgöra sig själv i en enda stor storm av förvirring.