Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Hon verkade faktiskt lite mer allvarligt sur än vad Ederel hade trott, vilket fick honom att skärpa sig lite nu. Kanske han varit lite väl retsam emot henne iallafall. Men ändå var han på väldigt gott humör när han slog sig ner vid matbordet, och varför skulle han inte vara det? Han fick vara med henne, bara det var ju en ynnest. Han tog för sig lite av maten, såg nästan förväntansfullt på henne i väntan på att hon skulle smaka - det var alltid kul att höra vad andra tyckte om maten och det blev ju självklart lite speciellt att göra det till henne.
"Hoppas det smakar", sade han med ett leende.

"Ja, det är gott," nickade Grace. Precis som vanligt då han stod bakom matlagandet så hade hon enbart komplimanger att dela ut. Ibland var det kanske en gnutta irriterande att han verkade kunna klara av allt felfritt men det var väl färdigheter som kom med tiden, speciellt ju mer man övade och så vidare bortåt. Då maten senare var avslutad reste hon sig upp för att duka undan. Han hade stått för maten så hon kunde städa upp efter dem. Hon sköljde av kärlen de använt sig av innan hon ställde in allt i diskmaskinen, torkade därefter av bordsytan innan hon gick ut till vardagsrummet.

Ederel log nöjt mot henne.
"Jag är glad att du gillar det", sade han snällt. Efter att han ätit upp och hjälpt till att plocka undan - även om han ordnat det mesta med maten idag kunde han ändå allt hjälpa till tyckte han själv - så följde han efter henne ut till vardagsrummet, var fortfarande inte riktigt helt på det klara ifall hon faktiskt velat att han skulle förklara vad de gått igenom på lektionerna eller ifall det bara varit skenmantel för något annat. Men hon behövde ju ändå veta vad hon hade missat.
"Ifall du undrade vad du hade missat så ska ni börja på att göra presentationer om vändpunkter i andra världskriget, men ni jobbar i grupper så du har inte missat så mycket", sade han uppriktigt.

"Okej." Att jobba i grupp lät inte sådär speciellt spännande, hon föredrog att göra saker på egen hand i sin egna takt. Sedan så brukade hennes klass ha svårt att jobba i grupper: det var alltid en som gjorde allt jobb, de andra förstod antingen inte vad det var de höll på med eller så försvann de iväg någonstans och dök upp först när det var dags för presentationen. Grace fick åtminstone hoppas på att hon hade vettiga personer i sin grupp för det skulle underlätta allting. Hon lutade huvudet bakåt mot soffans nackstöd och vilade händerna på sin mage.

Det var första gruppuppgiften Ederel hade gett klassen, och han hade åtminstone försökt dela upp grupperna utefter vilken ambitionsnivå eleverna låg på. Men om det hade varit lyckat eller inte återstod att se, det skulle han få reda på först vid presentationen.
"Men det var kanske inte en sån slags lektion du tänkt dig?", frågade han i en lätt retsam ton, slog sig ner bredvid henne och lutade sig bak med en tyst suck. Inte av nån direkt anledning mer än att det bara var skönt att sätta sig ner efter matlagningen, och sen innan dess hade han varit nervös - först för deras bråk och sedan för hans lilla överraskning till henne. Han vände blicken till henne igen.
"Du verkar tyst?", sade han frågande, undrade ifall det var något särskilt eller ifall hon bara råkade vara på sånt humör.

Grace struntade i hans retsamma tonfall. Han hade ju inte velat diskutera innehållet av lektionerna innan maten, så hon tyckte inte att han behövde ha så roligt efter maten heller. Han kunde gott få vänta en stund. Det kanske bara var hon som var småsint, eller det var hon ju, men hon kunde ju ibland ta åt sig också av små saker. Vilket i sig var löjligt och det var en dålig egenskap hon var medveten om att hon hade också.
"Vad vill du att jag ska säga då?" frågade hon och vände blicken till Ederel. Hon hade inte så mycket på hjärtat för stunden helt enkelt, därav orsaken att hon satt tyst.

Ederel såg tyst på henne, kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var med henne. Ifall hon var sur eller inte, och i så fall på honom eller något annat? Han visste inte riktigt och det gjorde honom lite fundersam. Eller snarare kanske orolig.
"Jag vet inte, du behöver inte säga nåt. Jag ville bara vara säker på att du inte var sur på mig eller något", sade han mjukt, det var egentligen vad han undrat även om han inte sagt det rent ut först. Och han var inte sur eller något på det, men han ville bara veta vad han gjort fel i såna fall.

"Varför skulle jag vara det?" Grace såg förbryllat på honom. Hon hade ingen anledning att vara sur på honom, hon var bara kanske inte till hundra procent nöjd över hans val under kvällen. Inte för att hon högt skulle erkänna det då det nästan redan tog emot att fundera på det själv. Hon sträckte sig efter fjärrkontrollen för att bläddra mellan några kanaler, hittade inte direkt något program som hon verkligen ville se på, så hon bestämde sig därför för Amazing race. Ett bra program i sig men hon var inte direkt på humör för att titta på teve.

Ederel såg på henne och log snett, nu när han fick bekräftat att hon inte var det så kändes det nästan lite löjligt att han först hade trott det.
"Jag vet inte riktigt, jag blev bara orolig för det när du var så tyst", sade han med ett lite skuldmedvetet leende. Han lade försiktigt armen om henne för att dra henne intill sig, nu när han var mer säker på att hon inte var sur så vågade han på sig det mer. Eller ja, han hade vågat det iallafall, men det var mer säkert att göra något sådant då.

Hon svarade honom inte då det inte fanns mycket att säga, och ett 'mm' skulle bara vara onödigt och kunna tolkas som att hon ändå var sur. Vilket hon inte var. Grace lät honom lägga sin arm om henne, sträckte ut benen framför sig för att en halv minut senare dra upp knäna till hakan istället. Blicken höll hon nästan bestämt fäst på teve rutan, men lät den vandra omkring i rummet varje gång det blev dags för reklamer. Hon kastade en blick mot klockan som visade lite efter fem, än skulle det dröja innan hennes kära mor kom hem. Det skulle bli först ordentligt på kvällskvisten.