Racing roll wolfy & Emma07

Matthew drog ett djupt andetag, försökte hålla sig samlad och lugn. Varför måste det sluta såhär? Han älskade henne och det så otroligt mycket, varför skulle hon tvinga honom att välja så? Hade han ens gjort rätt? Han fick en allt växande känsla av att han gjort fel.

Då hon kom hem brast det ännu mer för henne. Det gjorde fysiskt ont i hjärtat. Åtminstone kändes det som så. Hon sjönk ner på golvet i fosterställning och grät allt vad hon orkade. På bara några månader hade han kommit att bli otroligt viktig för henne. Men hon borde ha förstått att det inte skulle bli en dans på rosor, och hon borde ha förstått att hon skulle komma tvåa efter racingen för honom.

Ju längre tid han fick på sig att tänka på det, desto säkrare blev han på att han hade gjort fel. Bara tanken på att vara utan henne - och att det var hans fel - fick hjärtat att gå i tusen bitar. Men skulle hon ens vilja ha tillbaks honom efter att han gjort såhär? Han hatade sig själv för att det skulle bli såhär, men på något sätt måste han försöka få tillbaks henne. För bara tanken på att leva utan henne var olidlig.

Om dagarna försökte hon hålla upp en fasad om att hon var okej, men då kvällen kom och det var dags att krypa till kojs kom tårarna fram igen. Smärtan var fortfarande olidlig. Hon greppade med fingrarna tag om lakanet och knep ihop ögonen, orkade inte må så dåligt som hon gjorde nu. Det var fruktansvärt.

Matthew kunde inte göra mycket annat på dagarna än att vara i lägenheten, tack vare benet. Han var åtminstone tacksam för Oliver, som ofta dök upp bara för att prata eller se på nån film eller dra med honom ut. Det fick honom att tänka på något annat än Sienna för en stund åtminstone, för han stod inte ut med all den smärtan det innebar att vara utan henne. Men det var också den smärtan som fått honom att bestämma sig för vad han skulle göra, och Oliver hade faktiskt följt med honom ut och hjälpt honom hitta en ring. Han hade väl märkt också att Matthew inte riktigt varit sig själv. På morgonen var det märkligt svårt att skriva till Sienna, visste inte ifall hon skulle vilja dyka upp eller inte. Men till sist ringde han hennes nummer.

Sienna torkade håret med en mindre handduk innan hon hängde upp den på tork, fortsatte vidare ut till rummet för att klä på sig. Det fick bli en somrig mörkblå klänning med små gula blommor som motiv. Längre än så kom hon inte förrän hon la märke till hur mobilen vibrerade. Hon stelnade till då hon såg vem det var som försökte nå henne, tvekade länge innan hon sträckte ut handen för att svara. Hennes undermedvetna bannade henne för det, menade att hon bara gjorde det svårare för sig själv. Det räckte med att höra hans röst för att hon skulle bli alldeles knäsvag.
"Hallå?"

Matthew hann tänka mycket på den ändå relativt korta stunden det tog innan hon svarade, han var precis påväg att lägga på när hon svarade. Jösses vad han saknat att höra hennes röst.
"Hej", fick han först bara fram, var tyst lite innan han fortsatte.
"Kan du komma hit idag? Jag vill gärna prata med dig", sade han sen. Prata och fråga en sak, men det sade han inte.

"Varför då?" frågade hon efter en stunds tystnad, förstod inte riktigt varför han först nu kontaktade henne eller vad han möjligtvis kunde ha att säga henne längre. Dessutom var hon långt ifrån säker på om hon ville utsätta sig för mer smärta. Hon förväntade sig inte riktigt något gott om hon bestämde sig för att besöka honom.

Matthew suckade lite, hade väntat sig att det skulle vara en utmaning att ens få henne att komma. Och han kunde verkligen förstå henne, om han varit i hennes sits hade han nog tänkt likadant.
"För att du betyder mer för mig än något annat. Snälla kom", bad han, hoppades verkligen att hon skulle göra det.

"Det lät inte så på dig senast vi talades vid." Orden lät betydligt vassare än hon hade trott och menat, men samtidigt så var hon sårad. Sårad över att bilar och fortkörning betydde mer för honom än vad hon gjorde. Eller nu verkade det som om han kommit på andra tankar. Om hon kunde lita på honom var en annan sak. Sienna avslutade samtalet efter att med en liten suck ha lovat honom att komma över inom en halvtimme. Hon gjorde sig klar innan hon gav sig av till busshållplatsen, hade ingen lust för att promenera. Det var med hjärtat i halsgropen hon knackade på dörren ungefär tjugofem minuter senare.