Kraften (femte året)
Forum > Fanfiction > Kraften (femte året)
Användare | Inlägg |
---|---|
Viloss
Elev |
Underbart kapitel! Mår inte så super nu men blir så glad när du har uppdaterat!
21 apr, 2019 21:29 |
Borttagen
|
Jättebra och spännande kapitel! Längtar efter nästa
21 apr, 2019 21:31 |
Ginerva2003
Elev |
super bra!!!
Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi 21 apr, 2019 22:05 |
SweeneyTodd
Elev |
Vad jag blir glad att du finner någon form av glädje av mina smått förvirrade kommentarer. Jag är jättelycklig över det faktum att du trots publicering bara för någon dag sedan ändå la upp idag. Det är verkligen värt några extra förlorade timmars sömn för att få läsa vidare om Miriam och Snape och deras julfirande!
Som vanligt följer här min smått galna, spontana och oredigerade kommentering; Som om den varit vår bundsförvant, hade snön fortsatt att falla så tätt att man bara såg några få meter omkring sig. Ah, du vet hur man ska inleda ett bra kapitel… älskar denna vackra beskrivning. Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig men det berör en liten glädjepunkt i mitt hjärta och mitt sinne och bilden fastnar för mitt inre öga. “Jag tycker inte om att utsätta dig för det här”, sa Snape bekymrat och strök bort några snöflingor från min kind. Som vanligt lyckas du kittla mitt romantiska hjärta som riktigt svämmar över med känslor vid denna enkla sak som att stryka bort några snöflingor från en frusen kind. Det är något så ömsint och kärleksfullt och med orden blir det riktigt omtänksamt. Trots … det jag måste göra dagen efter?” Min första spontana känsla är att de har en överenskommelse att för hennes säkerhet modifiera minnet på hennes föräldrar efter mötet… en liten del hoppas att jag har fel, men en annan del känner att det kan bli farligt om de vet för mycket och bli ett utsatt mål. Så skönt. Svart och mjukt som sammet mot kinden. Den välbekanta doften av tyget i hans resmantel. Jag gillar den här beskrivningen av klädnaden… att den är något mjukt, tryggt och innehar en för henne härlig doft. Det kontrasterar så underbart mot min forna bild av sträva, torra tyger som luktar malkulor… “Du är så vacker”, viskade jag upp mot honom. “Så … väldigt älskad.” Detta är så fint! Särskilt att hon säger det liksom omedvetet, och på svenska. Att det finns där i hennes bakhuvud konstant och hennes förvirrade sinne ger mod att säga just ordet ’älskad’. För det ordet är så farligt, så sårande för när du väl har sagt det får du aldrig sluta säga det därför att du har väckt längtan och kärleksglöden i din älskade och man behöver det plötsligt – ordet. Likväl du behöver vatten om dagen. Jag önskar innerligt att hon ska få tillfälle att uttrycka detta när hon och han är redo för det. “Det är julafton”, sa jag. “Och vi är hemma.” Jag njuter och hänger fast vid det där lilla ordet ’vi’. Vi är hemma. Inte jag. Vi. Så underbart är det med kärlek och gemenskap. Dessutom undrar jag hur det rör om i hans inre. När han plötsligt efter så lång tid blir en del av ett vi. En enhet istället för en ensamhet… Jag, mamma och pappa rörde oss hela tiden mellan rummet och köket, för att se till att alla hade det bra. Jag har alltid tyckt om Miriams egenskap att hon alltid vill hjälpa människor runt omkring henne, nästan till varje pris. Oavsett vem det är, en fantastiskt bravur och vad voro livet värt om vi inte räckte våra medmänniskor en hand. Därför tycker jag att det är roligt att läsa att hennes föräldrar verkar äga exakt samma egenskap att hjälpa andra och se till att de har det bra. Och vi tre spelade och sjöng som vi gjort i alla år sedan jag var så liten att jag satt på golvet och klappade i händerna, när de skapade sin musik med tangenter och stråke. En fantastiskt fin tradition, musik är, som alla vet som utövat det någon gång, en fantastisk gemenskap som bygger många broar, läker många sår och öppnar upp för alla underbara kärlekskänslor. Då och då vågade jag en blick på Snape, som stilla betraktade oss genom tonerna med ett nästan fridfullt uttryck i ansiktet. Ser verkligen denna scen spelas ut framför mina ögon. Hur hon försiktigt mitt i sången, kanske vid en textrad som värmer extra mycket, tittar lite försiktigt mot hans håll, kanske möter hans fridfulla varma blick i ett kort ögonblick innan tonerna för de vidare i den fridfulla julnatten… Månskenssonaten. Alltså… mitt musikerhjärta klappar extra varmt för denna otroliga sonat. Jag kan inte med ord beskriva vad den väcker inom mig, men en sorts blandning mellan melankoli, ensamhet, längtan efter befrielse, trängtan och kärlek. Jag vet inte om du förstår vad jag menar… men nästan som Snapes känslor representerat i en sonat. Det succesiva ökandet av känslor, som blir oumbärliga, en suckan, nästan förtvivlan över ett fängelse, av en oförmåga att leva ut det man vill. Viljan är bunden av plikten. Ett skri efter att slippa bojorna som binder en vid mörkret, en längtan mot månens sken. Månen som är dess befriare och vars ljus speglas på den mörka, svarta, kalla sjön. “I dessa mörkrets tider behöver vi ljus av alla de slag, också det som når oss via reflektion.” Väldigt vackert sagt och väldigt sant. När har vi inte under något tillfälle i livet livnärt oss på en liten strimma ljus som endast når oss via en reflektion? – Annars hade mörkret redan segrat oss. kände jag hjärtat dra ihop sig till en iskall sten i bröstet. Usch, vår kära stackars Miriam som måste utstå hjärtesorg till följd av det fruktansvärda dubbelliv som Snape måste leva. Jag önskar bara att de en gång kan få vara tillsammans i öppenhet, om så inte förrän de lämnat detta jordeliv, men en gång att de får vandra hand i hand utan rädsla för det yttre. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för jag känner mig lite stum och mållös... delvis för att mitt inre fortfarande rör sig i månskenssonatens känslorymd, men också för att det är så svårt att sammanfatta en sådan känslostorm, en sådan perfekt och underbar undanflykt från livets törnar. Vad det betyder att få sjunka in och iväg i Miriams värld, och få lov att engagera sig nästan känslomässigt i dessa människors livsöden som värmer mitt ångestfyllda bröst med kärlek, värme och längtan. Med andra ord; så fruktansvärt bra, ännu en gång! – Det går aldrig att jämföra dina kapitel men de håller alla samma höga kvalité och jag förundras av din fantastiska skrift – och fantasiförmåga. På Latin: Capitulum erat Magnificus! 22 apr, 2019 01:14 |
Mintygirl89
Elev |
Underbart kapitel som vanligt! Angående Hermione och Miriam: Jag fattar direkt! Jag hoppas ändå att Miriam får veta vad Harry har haft för dröm och besöket på Sankt Mungos. Hoppas hon får träffa dem... och Sirius och Remus.
Spoiler från ugglorna: Spoiler: Tryck här för att visa! Mugglarslagsmål?! Oh, nu blir det spännande! Gillar att Miriams mamma är lojal och lovar att inget säga angående Snape. Hon verkar ana att Amors pilar flyger i luften! jag ögonen och såg, hur tät snö virvlade mot avlägsna, Ta bort det röda komma-tecknet. Det ser lite bättre ut. jag ögonen och såg hur tät snö virvlade mot avlägsna, Precis som jag trott var Leonardus och hans fru Janet i vårt hem denna dag och även deras vuxna dotter Linette hade tittat förbi. Här vore det bra med kommatecken, då meningen känns lite väl lång. Precis som jag trott, var Leonardus och hans fru Janet i vårt hem denna dag, och även deras vuxna dotter Linette hade tittat förbi. Blir ännu mer spännande att se hur det ska går. Längtar till nästa kapitel! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 23 apr, 2019 18:35 |
Avis Fortunae
Elev |
♥♥♥Viloss♥♥♥
Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Devilssnare♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Ginerva2003♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Mintygirl89♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 33 Spinnargränden En glimmande adventsljusstake var det första jag såg. Den fick gryningen där utanför fönstret i min barndoms flickrum att framstå som mörker. Den grå himlen doldes fortfarande av moln, men det hade slutat snöa och juldagen såg ut att få lugnare väder. Jag satte mig sakta upp i sängen och lade genast märke till den lilla högen av julklappar vid fotändan. Hur de kunnat förflytta sig hit var en gåta. Varm i hjärtat packade jag upp personliga gåvor från var och en av ungdomarna. En bok om försvar mot svartkonster från Harry, en om latin från Hermione och en parfym från Ron. Elvira, som fått sin gåva strax innan min avresa, var antagligen med på alla presenterna. Pojkarnas klappar från mig hade Hermione fått ta med sig när hon reste. Det fanns också ett litet paket som jag smugit in bakom gästrummets vita dörr sent igår kväll. Svart med gröna sidenband, precis som förra året. Trägolvet var ganska kallt och knarrade under mina bara fötter, när jag gick fram mot det lilla bordet med spegel för att göra mig i ordning. De antika vitmålade utsirningarna ramade in mitt ansikte som en tavla. Mitt hår blev alltid lite mörkare under vintern, men hyn var nästan lika ljus som nattlinnet. Jag skulle just börja lösa upp de långa flätorna, när det hördes en diskret knackning på dörren. När jag öppnade stod Snape där, redan klädd och redo för dagen. “Din mor bad mig meddela dig att de har frukosten färdig där nere om ett ögonblick”, sa han lågt och såg mot trappan. “Jag har också något att ge dig från mig och miss Faded, men jag vill överlämna det själv, eftersom det behöver förklaras.” “Kom in”, sa jag hastigt och stängde dörren om oss. Han såg sig dröjande omkring i rummet, medan han höll händerna varsamt om ett litet föremål. Jag kunde svagt känna doften av parfymen som legat i det svarta paketet. Den var diskret, så att den inte skulle ta över hans egna - doften av trygghet. Jag ville så gärna omfamna honom, men dröjde mig också försiktigt kvar där jag stod. “Tack för julgåvan, Miriam”, sa han allvarligt, nästan lite högtidligt. Så lyste han upp och drog lite lätt i en av flätorna: “Jag tycker om de här.” “Jag brukar ha dem när jag sover.” “Ja, det minns jag. När du hade haft drömmarna …” Han smekte tankfullt med tummen över flätans utformning, och det började fladdra i maggropen på mig. “Vilket för mig till saken”, återtog han, lade försiktigt tillbaka flätan över min bara axel och plockade fram det lilla föremålet han höll i. Det var ett ganska litet paket, som när jag vecklade upp det visade sig innehålla två flaskor i miniatyr och ett mjukt sidenband som verkade elastiskt. “Jag har utfört ett antal noggranna tester på den essens vi lyckades framställa med hjälp av din kraft och miss Fadeds illuminering”, sa han. “Den visade sig ha en mycket stark läkande förmåga.” Han tystnade och såg återigen högtidligt på mig: “Faktiskt den mest effektfulla jag någonsin sett.” “Ett motgift alltså?” Jag synade en av de små flaskorna som inte såg ut att innehålla många droppar. “Och en läkande salva. Inte fullt lika stark, men även den mycket effektiv.” “Kan de komma till nytta, tror du?” undrade jag hoppfullt och kände en spirande glädje. “Det skulle de onekligen kunna så småningom”, svarade han medan han tog dem ur min hand och smidigt fäste dem i sidenbandet. “Bara att beklaga att de ännu inte kan bli officiellt registrerade av trolldomsministeriet, eftersom man i så fall är tvungen att redogöra för de exakta omständigheter under vilka de tillverkats.” Ja, så var det naturligtvis. Jag suckade resignerat och kastade en hastig blick ut mellan de tunna, ljusa gardinerna. “Jag fick i alla fall tanken att de kan komma till nytta för dig”, sa han. “Naturligtvis hoppas jag att du aldrig behöver använda dem, men de kan ses som en livförsäkring …” Alltid min säkerhet i fokus. Jag anade vart det var på väg och skrattade lite nervöst: “Menar du att … Det blir ju lite som att bära omkring ett vapen …” “Onekligen. Ett användbart sådant.” Nu hade han flaskorna redo, väl förankrade i sidenbandet. “Var inte orolig, de har en krossfribesvärjelse över sig.” Han fäste sin sammetssvarta blick på mig och sa med sin mest övertygande stämma: “Kraften i den här essensen kommer från dig. Jag tror det ger en extra effekt att förvara den nära ärret.” Han lade bandet med de små behållarna i mina tvekande händer och omslöt dem med sina egna, medan han oavvänt såg på mig. Jag kunde inte låta bli att le: “Det här är den mest udda present jag någonsin fått.” Jag såg hur mina ord träffade honom och hur en svag skugga drog över hans ansikte. “Lita på mig, Miriam”, sa han nästan bedjande. “Det vet du att jag gör”, sa jag mjukt och tillade, fortfarande leende: “Det här är den bästa julen i mitt liv.” Han fortsatte att allvarligt se på mig och kramade lätt mina händer. Så sa han, mycket tyst: “Min också.” “Jag beklagar verkligen att jag måste ta med mig er dotter så snart igen. Det finns tyvärr åtaganden som måste utföras snarast och förmodligen blir jag inom kort inkallad på nya uppdrag.” Snape såg verkligen uppriktigt beklagande ut, där han stod vänd mot mina föräldrar utanför vårt hus. Snön hade börjat singla ner lätt igen och julljusen i trädgårdar och fönster hade redan börjat tändas. En lätt vind hade också börjat bita till då och då, som för att påminna oss om svårigheterna som tryckte på utifrån. “Åh, det var stort av er att ta er tid under en sådan viktig helgdag”, sa pappa. Tårar rann stilla nerför hans lätt fårade kinder. Mamma stod bredvid honom, mer än huvudet kortare, med sin arm fast förankrad under hans och det eldröda håret blåsande i de små iskalla vindpustarna. “Jag är säker på att det kommer fler tillfällen då vi kan träffas?” sa hon hoppfullt. “Och vi får använda ugglorna flitigt. Jag har blivit riktigt fäst vid vår Heidi.” Hon gjorde ett tappert försök att le, och jag kunde se att hon gjorde allt som stod i hennes makt för att göra avskedet lättare för mig och pappa. “Ta nu hand om min dotter. Jag litar på er, sir.” Pappa fick upp en sidennäsduk ur rockfickan och tryckte den mot de tårvåta kinderna. “Oroa er inte. Jag lovar att skydda henne med mitt liv.” Snape gjorde en lätt bugning mot dem och vid hans ord brände det till i hjärtat. Han sa aldrig något han inte menade. Annars kände jag mig märkligt hård, liksom stålsatt, och önskade bara att det hela skulle vara över. Det var så svårt att behöva lämna dem och ingenting kunde egentligen göra det mer uthärdligt. “Vi ses, Miriam,” sa mamma på svenska och höll ett fast tag om pappa, som för att hindra honom från att upplösas i tårar. “Det gör vi”, svarade jag med darrande röst. “Jag har det väldigt bra på Hogwarts - oroa er inte. Jag menar det.” Snape drog försiktigt fram sin trollstav och behöll ögonkontakt med min far, medan han lade en beskyddande hand på min mantelklädda axel. “Jacob, nu säger vi adjö och vänder om”, sa mamma milt, och som alltid skedde det som hon sa. Vi såg dem försvinna tillbaka mot huset, medan det allt tätare snöfallet gjorde deras konturer otydliga. Silvergrått och eldrött. Pappas långa gestalt var lätt böjd, som om han stödde sig mot henne. Till sist gick dörren igen om dem och dörrklockan pinglade som ett avlägset farväl. Doften av snötyngda granar var helt försvunnen. Istället kändes en svag, kväljande doft av smutsigt flodvatten. När jag slog upp ögonen stod jag tillsammans med Snape vid en vildvuxen strandbrink full av gammalt skräp, som rörde sig i de bitande vindpustarna. Här låg mindre snö på marken än hemma, och den blåstes hela tiden framåt i sjok, så kraftigt att bitar av den leriga marken ibland blottades. “Se där”, sa han lättad, när han såg att jag var upprätt och vid medvetande. Så strök han mig mjukt över kinden. “Beklagar att du behöver följa med hit”, sa han och såg vemodigt upp mot ett trasigt järnstaket, som skilde floden och stranden från en labyrint av gamla förfallna tegelhus. “Varför det?” frågade jag ömt, fortfarande med armarna om honom under manteln. “Det betyder ju att jag får vara med dig.” Det hela kändes faktiskt ganska spännande. Snape skakade sorgset på huvudet åt min förväntansfulla min: “Jag skulle tagit dig direkt till Hogwarts om det inte vore för Dolores Umbridge, speciellt nu när hon är så rasande.” Just nu kände jag mig nästan tacksam mot den så kallade Umbitch. Utsikten att få tillbringa ännu en liten tid ensam med Snape gjorde att jag noga undvek att nämna möjligheten med Grimmaldiplan. Vi började ta oss uppför brinken med resmantlarna blåsande om oss och fortsatte tysta in mellan husen. Mörkret hade börjat falla och när de gatlyktor som fortfarande fungerade, kollektivt tändes, lät det som en dödsrossling. Vi kom allt djupare in i labyrinten. Ytterst få människor rörde sig i området, men vi hade ändå våra huvor uppe så att ansiktet skulle vara så lite synligt som möjligt. Jag önskade att jag kunnat hålla hans hand eller arm och höll mig tätt bakom honom i skumrasket. En trasig skylt visade att vi nått fram till Spinnargränden, över vilken en stor fabriksskorsten höjde sig. Kullerstenens rundningar blev allt kraftigare ju längre in i gränden vi kom, och inte förrän vid huset längst in stannade han tvärt. “Ja, som sagt, jag behöver titta till stället vid varje årsskifte. Så att det inte alldeles rasat ihop.” Snape gjorde en lätt grimas när han fiskade fram en stor, rostig nyckel och låste upp den gistna dörren, som gav efter med ett klagande ljud. Så dök han in i mörkret. Snabbt följde jag efter och stängde den gamla dörren med viss möda, innan han förseglade den. Det var kolsvart där inne och jag trevade efter hans hand. Den var kallare än vanligt och jag fortsatte hålla den i min, när vi i ljuset från hans trollstav gick runt i de små rummen alltmedan han tände de levande ljusen i taklamporna. Undan för undan framträdde väggar täckta med bokhyllor, vars böcker var klädda i mörka skinnband, samt några enkla och trådslitna möbler. Hela stället andades vanvård och övergivenhet och plötsligt kom det för mig, att han undermedvetet velat ha någon med sig hit. Själv skulle jag aldrig ha kunnat vara ensam här. Jag tryckte hans kalla hand lite hårdare. Medan han i det enkla köket sysslade med att värma upp den soppa han haft med, förvarad på magiskt vis, tordes jag ändå gå runt och försiktigt se mig om. Det var alltså här han hade växt upp. Hela sin barndom hade han tillbringat i dessa små kyffen, och det måste ha varit hit han återvänt varje sommar under hela sin tonårstid. Ivrigt spejade jag runt hyllorna på jakt efter fotografier. Det var en väl inrotad vana hos mig, så fort jag kom till ett nytt ställe. Till sist fann jag faktiskt ett enda gammalt foto, som var täckt av ett tjockt lager damm. Varsamt tog jag ner det och strök bort smutsen med ärmen på min klädnad. Tre personer blickade dystert tillbaka på mig från bilden, som inte var rörlig. Det som slog mig starkast var, att de alla tre var vända från varandra, fastän det helt uppenbart var ett familjefotografi. Mannen på bilden - lång, muskulös, med kort brunt hår och en stor hökliknande näsa - hade sin arm runt den tunna, mörka kvinnan bredvid honom, men de stod ändå med huvudet åt varsitt håll. Hon var blek och mörkögd och hennes likhet med pojken mellan dem var påtaglig. Han såg ut att vara ungefär tio år, liten och tunn och redan med ett bråddjup i de svarta ögonen. “Kommer du, Miriam?” Jag vände på huvudet och såg in i samma svarta ögon, men 25 år senare. Han hade dykt upp borta vid den låga dörröppning som skilde köket från vardagsrummet. Tyst ställde jag tillbaka fotot och följde honom ut till måltiden vid det lilla fällbordet. “Hur länge har du haft hand om huset?” Jag försökte låta neutral, visste hur ogärna han pratade om sitt förflutna. “Jag tog över det 1981, när de flyttade långt härifrån. Min far är inte så förtjust i magi, förstår du.” “Är de … du vet, som jag?” Det kändes mildare att uttrycka det så. “Min mor är häxa”, sa han enkelt. Vi åt under tystnad och det enda som hördes var ljudet från skedarna. Soppan var som vanligt utsökt, varm och smakrik. Jag funderade. 1981 hade han inte varit mycket äldre än jag var nu. Hade han träffat sina föräldrar sedan dess? Det var svårt att fråga om sådana saker. Mina funderingar avbröts av att han lade ner sin sked och sa: “Två transferenser om dagen är betydligt mer än du klarar av och nu har det dessutom gått en tid utan sömn. Vi blir nog tvungna att stanna här i natt.” Det fladdrade till i maggropen av både förväntan och rädsla. Hjärtat började slå så hastigt mot revbenen att det nästan gjorde ont. Han lutade sig fram över bordet och tog oroligt min hand. “Hur är det fatt, Miriam? Är du rädd?” Jag nickade: “Kanske … lite.” “Det är förståeligt”, mumlade han och såg plötsligt bort, gled med blicken över de slitna skåpdörrarna. “Med tanke på hur ditt hem är …” “Nej, det är inte … Jag tycker om att vara med dig här”, utbrast jag ångerfullt. “Det är bara det att … kan jag … kan vi … jag vill inte, du vet …” “Sova ensam här?” Han gav till ett torrt skratt. “Jag förstår dig helt, Miriam, jag tyckte inte heller om det.” Så såg även han med ånger på mig: “Förlåt att jag belastar dig med detta. Naturligtvis ska jag vaka över dig medan du sover, så att du klarar transferensen imorgon.” “Du behöver också sova.” Jag såg blygt på honom och plötsligt gick det inte att hejda ett leende: “Vad vi alltid gör det svårt för oss, du och jag.” Då log han tillbaka med all sin vanliga ömhet och det gick nästan att känna hur hans hand återfick en del av sin värme. Leendet vilade mellan oss. Så mörknade hans ögon: “Miriam”, viskade han dovt och hungrigt. Och jag ville med ens inget hellre än att ge honom värmen åter, att uppgå helt i hans närhet här på denna plats som tycktes framkalla så mycket vemod hos honom. Han behövde få ett kärleksfullt minne inom dessa dragiga väggar. Hans ansikte var vackrare än någonsin i skenet från ljusen, med de säregna dragen och de bottenlösa ögonen, som hungrade vilt efter ömhet. Jag kunde se det nu, förstod det plötsligt klart och tydligt, och insikten tog nästan andan ur mig i min längtan att möta hans önskan. De rangliga stolarna var nära att välta av den hastiga rörelsen, när vi samtidigt reste oss och trevande tog tag i varandra. Hastigt släckte han ljusen med sin trollstav, så att bordet med den avslutade måltiden föll i mörker. Snöfallet där ute tycktes ha upphört och en tunn strimma av månljus föll in i glipan mellan de fördragna gardinerna. “Miriam”, viskade han igen. “Severus”, andades jag och kände hur hela han darrade till av sinnesrörelse. När jag strök min hand över hans bleka kind, kändes den fuktig under ögonens mörka fransar. “Severus”, upprepade jag hest och tryckte mina läppar mot det våta, kysste bort tårarna och fortsatte till den älskade, känsliga munnen. Hetsigt mumlade vi varandras namn mellan kyssarna, vår andhämtning blev allt mer oregelbunden och plötsligt lösgjorde han sig häftigt: “Kom med mig, Miriam.” Han tog ett fast tag om min hand och öppnade dörren till det lilla vardagsrummet med alla bokhyllorna. En snabb rörelse med trollstaven - och en dold dörr framträdde i väggen. Hyllorna med böcker sköts ut åt sidan och avslöjade branta trappsteg, som ledde upp i huset. Med händerna mjukt förslutna i varandra gick vi mot trappan. Och jag visste, att vad som än skulle hända mellan oss, var jag redo. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 25 apr, 2019 05:20
Detta inlägg ändrades senast 2019-04-30 kl. 20:11
|
Mintygirl89
Elev |
Underbart kapitel! Haha! Jag vet nog vad Miriam och Snape ska göra! Snape, din stygging! Nå, nu har Miriam fått se en bild på hans föräldrar. Jag kan ha fel, men det känns som om hon anar att relationen till dem inte är superbra. Ja, hon har fått veta att mamman är häxa, och att pappan inte är förtjust i magi.
Tips som vanligt: Han fortfor att allvarligt se på mig och kramade lätt mina händer. Så sa han, mycket tyst: Det låter konstigt i mina öron när jag läser texten högt. Kolla hur jag skulle ha skrivit: Han fortsatte att allvarligt se på mig och kramade lätt mina händer. Så sa han, mycket tyst: Allt tätare in i labyrinten kom vi. Byt plats på några ord, och använd ett annat, så låter det bättre. Vi kom allt djupare in i labyrinten. Jag nickade: “Kanske … litet.” Om du ser ordet "litet", så känns det konstigt i sammanhanget. Det låter som hon vill ha något litet att till exempel äta. Ta bort en bokstav. Jag nickade: “Kanske … lite.” I övrigt gillade jag kapitlet. Spoiler: Spoiler: Tryck här för att visa! Nu får vi se hur det går. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 25 apr, 2019 19:40 |
Viloss
Elev |
Underbart bra kapitel!!♥
25 apr, 2019 21:05 |
SweeneyTodd
Elev |
Äntligen har jag hittat lite tid att kunna sätta mig ner och läsa detta nya kapitel. Regnet öser ner utanför fönstret och skapar stämningsfull musik till läsandet. Det gläder mig att du tycker om och uppskattar mina kommentarer, om än galna och oföreståliga haha…
Här kommer detta kapitlets dos av spontana kommentarer och galenskaper; En glimmande adventsljusstake var det första jag såg. Den fick gryningen där utanför fönstret i min barndoms flickrum att framstå som mörker. Okej, jag analyserar nog detta lite väl mycket… men jag slogs av dessa två meningar för att det kändes representativa av det som försiggår just där och då i Miriams liv. Bara det att hon benämner sitt rum som barndomens visar oss att hon lämnat den biten bakom sig, det oskyldiga finns inte längre utan mörkret har krupit in och visat sig. Gryningen ser mörk ut, morgondagen är oviss och ja, mörkret sprider sig snabbt för varje dag som gryr. Sedermera tycker jag att det är intressant att adventsljusstaken nämns… och som sagt jag överanalyserar nog detta men advent står för hopp och väntan och vad är Miriam om inte ett litet glimmande hopp, inte bara för sig själv men också för andra. Ett litet ljus i det där mörkret som gryr och växer sig starkare för var dag som går… en parfym från Ron. Detta fick mig att skratta för det kändes som en så udda gåva från Ron som är lite stel och nervös runt kvinnor… och det blir på något sätt så gulligt och roligt i mitt huvud när jag ser honom framför mig försöka välja denna parfymen… haha! Svart med gröna sidenband, precis som förra året. AHHH, Du har officiellt gjort mig lika excited som ett barn på julafton!! En julklapp från Snape! – Kan inte vänta på att få reda på vad det är… jag antar att en engagement ring är ett long shot? Så lyste han upp och drog lite lätt i en av flätorna: “Jag tycker om de här.” Vet inte riktigt varför jag tycker att detta är så gulligt? Kanske för att Snape alltid känns så bestämd och noggrann – alltid fokuserad på att avsluta sina ’uppdrag’ eller ärenden innan något annat får komma emellan. Men så distraherar Miriam honom ändå lite ifrån den där raka stigen och han liksom kommer av sig och börjar leka med hennes flätor… ahh det är i alla fall sjukt gulligt i mitt huvud. “Den visade sig ha en mycket stark läkande förmåga.” Han tystnade och såg återigen högtidligt på mig: “Faktiskt den mest effektfulla jag någonsin sett.” AHHHH!! Det var alltså det som lyckades framställas… min första spontana tanke är att detta motgift med… DEN MEST EFFEKTFULLA LÄKANDE FÖRMÅGA… Snape någonsin sett kanske hans öde möjligt förändras… det kanske läker bett av… slingrande slag. Han fäste sin sammetssvarta Måste bara säga att jag tycker att ordet sammet är ett så vackert ordval gällande beskrivningen av hans ögon. Det mjukar upp hela hans ansiktsuttryck och framtoning. Han fortsatte att allvarligt se på mig och kramade lätt mina händer. Så sa han, mycket tyst: “Min också.” Nääää, men åhh, såå sjukt fint. Jag känner riktigt hur det där träffar hjärtat för vad för hemskheter har han inte genomlidit? Vad för ensamhet och utanförskap har han inte fått stå ut i? – Å så får han äntligen någon att dela glädje och kärlek med. Allt det som julen handlar om och det har han fått genom henne. ♥ “Åh, det var stort av er att ta er tid under en sådan viktig helgdag”, sa pappa. Tårar rann stilla nerför hans lätt fårade kinder. Mamma stod bredvid honom, mer än huvudet kortare, med sin arm fast förankrad under hans Alltså, vi har inte fått reda på sådär jättemycket om Miriams föräldrar men jag älskar dem. Det är som alltid en egen bild som skapats i huvudet utav vad vi har fått veta och det som sagts påminner mig så sjukt mycket om två av de mest fantastiska människorna och musikerna jag känner. De gulligaste kärlekspar man kan tänka sig och de stöttar alltid varandra till hundra procent. Något jag vill tyckas se i hennes föräldrar. För det finns ju en anledning till varför de i mitt huvud får representera och formge dessa karaktärer. En kanske inte till synes så speciell liten del men för mig var det en himla fin del, och som jag av många skäl kände mycket för. “Oroa er inte. Jag lovar att skydda henne med mitt liv.” Snape gjorde en lätt bugning mot dem och vid hans ord brände det till i hjärtat. Han sa aldrig något han inte menade. That’s it. Nu gråter jag. Det ligger något så vackert i det där löftet mellan de som älskar henne dyrbarast i denna värld… så fint och sorgligt på samma gång. För hennes föräldrar vet inte om de någonsin kommer ses i detta liv igen… varför skulle de annars behöva den försäkringen om att han till varje pris kommer försöka spara hennes liv. Pappas långa gestalt var lätt böjd, som om han stödde sig mot henne. Till sist gick dörren igen om dem och dörrklockan pinglade som ett avlägset farväl. Jag gråter redan som sagt… och jag ville bara lyfta dessa meningar också. För att de träffade något i mig. Det är svårt att förklara varför, för att jag hatar avsked och familjer som separeras. För att jag tycker mig se något så kärleksfullt i det att hennes pappa måste och får nästan fysiskt stöd från hennes mamma. Ock till sist denna pinglande dörrklocka som för varje sekund hörs längre och längre bort… ay. Jag tryckte hans kalla hand lite hårdare. Det är en så liten men kärleksfull handling, att liksom ge den där lilla extra trycket av handen. Att på något sätt lugna den andra, ge den lite stöd genom handlingen och berätta att man finns där utan att använda ord. Man låter det där lilla trycket tala för sig självt. Hur många gånger har vi inte själva tryckt handen lite extra på någon medmänniska eller partner vi har älskat? – Det är någon form av internationell, ordlös, betryggande handling som alla vet vad den betyder; att någon vill skänka trygghet, stöd, hopp och att någon vill lätta din börda – ditt ok något. “Sova ensam här?” Han gav till ett torrt skratt. “Jag förstår dig helt, Miriam, jag tyckte inte heller om det.” Jag tycker att det är skönt att Snape förstår henne… men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka vad för hemskheter som han själv har upplevt i det där huset. Med tanke på att hans far inte verkade särskilt positiv till magi… vi har ju sett fall där föräldrar har försökt krama ur magin ur deras barn… kanske var nätterna aldrig särskilt trygga i det huset… Han behövde få ett kärleksfullt minne inom dessa dragiga väggar. Hans ansikte var vackrare än någonsin i skenet från ljusen, med de säregna dragen och de bottenlösa ögonen, som hungrade vilt efter ömhet. Jag kunde se det nu, förstod det plötsligt klart och tydligt, och insikten tog nästan andan ur mig i min längtan att möta hans önskan. Miriam är så angelägen om att läka allas sår känns det som, och jag blir så varm i hjärtat av hur hon tänker. Att han åtminstone ska få ett kärleksfullt minne att associera till det där huset som mest är förknippat med hemskheter. Jag rörs litegrann av den där hungriga blicken han ger henne… och jag tänker inte så mycket på lust som hungern efter ömhet och hungern efter en närhet och kärlek som aldrig gavs honom. Det som berövades honom. “Severus”, andades jag och kände hur hela han darrade till av sinnesrörelse. När jag strök min hand över hans bleka kind, kändes den fuktig under ögonens mörka fransar. “Severus”, upprepade jag hest och tryckte mina läppar mot det våta, kysste bort tårarna och fortsatte till den älskade, känsliga munnen. Jag vill bara lyfta detta vackra, underbara och få meddela att jag nu dött i sötdödens ljuva grepp. AHHH!! ♥33 Och jag visste, att vad som än skulle hända mellan oss, var jag redo. Hur kan du lämna oss här? Hängandes i trådar av längtan efter mer kärlek och fantastisk läsning? – Det borde vara en lag emot det Wow, ännu en gång har du överträffat dig själv och jag kan bara säga att jag är fullkomligt tagen och kär i denna berättelsen. Jag är så otroligt glad att jag började läsa om Miriam… i somras (Har det verkligen gått så lång tid??? ) Jättetacksam och glad att jag får följa med på denna grymma och underbara berättelse om Miriam. Fullkomligt förundrad över hur sådant här bara föds i ens egen fantasi och kan bli till sådan, ja, glädje för både en själv och andra människor. Grymt bra jobbat, och jag behöver väl knappast säga att jag redan suktar efter mer? - Omnino mirabilis! 27 apr, 2019 21:27 |
Avis Fortunae
Elev |
Tack för era fina, fina ord. De betyder verkligen allt.
♥♥♥Mintygirl89♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Viloss♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 34 Månljus (PG13+) Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 28 apr, 2019 16:12 |
Du får inte svara på den här tråden.