[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Stämde verkligen det där dock? Var Natsume ens värdefull på något sätt? För enligt honom själv så var han knappt värd någonting alls, inte ens luft. När han stått och studerat sig själv i spegeln förut, var allt som syntes ett monster. Allting var bara en mask, hela ansiktet, kroppen, piercingarna och tatueringarna. Det spelade ingen roll att han såg ut som han gjorde eller att han betedde sig på ett visst sätt, för i slutändan skulle han ändå fucka upp allting. Nu hade han ju beslutat att inte förstöra relationen han hade till Hideo, men tänk om det slutade med det i vilket fall? Hideo var ju allt som Natsume kunde tänka på för tillfället, både o drömmarna och de aktiva tankarna.
”Det är nog bäst så..på så sätt slipper jag råka attackera dig”, svarade han tillslut och skrattade till. ”Men en kram först? Bara en kram? Det känns liksom som ett tillfälle då man ska kramas..”

Hideo gör ett tappert försök i att läsa ut Natsumes tankegångar, men tyvärr går inte det så värst bra..
"Du, jag talar sanning. Du är värdefull, lita på mig så litar jag på dig." påminner han med ett magert leende och stryker än en gång bort tårarna som slingrat sig över de rosiga kinderna. "Mm.. jag gillar kramar." ja, duktig Hideo. Du gillar kramar, då har vi konstaterat det. Natsume vet ju verkligen inte det längre. Äsch.. det skadar väl inte att säga det en eller två gånger, eller? "Speciellt dina kramar." tjugoåringen tassar upp mot den yngre och slingrar sina armar om honom, bara för att gömma sitt ansikte mot hans bröstkorg.

”Du..har du två bröder, eller vad var det du sa innan?” Undrade Natsume och vilade hakan mot de mjuka lockarna, med blicken fäst rakt framåt. Hade han själv några syskon? Nej, inte vad han kunde komma ihåg, men det sa ju inte speciellt mycket. Han började bli ganska nyfiken över det där - vart han kom ifrån, hur hans liv egentligen varit innan domedagen slagit till honom i ansiktet. Vissa svaga minnen fanns kvar, men de var mest som otydliga skuggor som aldrig riktigt tog form. Troligen hade han väl ändå bott i Tokyo, i en lägenhet någonstans. Sedan om den varit fin eller ej, det hade han inte den blekaste aning om. Med tanke på alla tatueringar och piercingar tvivlade han på att familjen haft det sådär jättegott ställt. Men det kunde ju vara helt fel.

Med slutna ögonlock nickar Hideo, bilden av sina bröder glider förbi framför ögonen på honom. De har alltid varit hans bästa vänner, tillsammans med lillasystern han inte träffat på så jävla länge..
"Ja, två äldre bröder." svarar tjugoåringen och sträcker lite på ryggen, innan han kramar om Natsume ännu mer. "Jag har en lillasyster, men jag vet inte om hon är vid liv eller inte." Sanning ska vara sanning, även om det gör förbaskat ont.

Vadå inte vid liv? Vad menade Hideo med det? Natsume sköt den äldre ifrån sig och sökte efter den andres blick, med både pannan och ögonbrynen rynkade. Ja gud, nu såg han verkligen undrande ut.
”Vad menar du med det? Har hon inte hållit kontakten med er eller vad?” Eller så var det någonting annat som låg i botten och jäste? Människohandel, det existerade väl fortfarande? Jo, för det Hideo ägnat sig åt var väl på sätt och vis någon form av människohandel? Kanske inte fullt ut, men rent tekniskt sett. Allting som handlade om att sälja sig själv, eller sälja andra, ingick väl i den kategorin?

Det finns fler en än hemlighet som Hideo mer än gärna begravt långt långt borta, så att han slipper tänka på det dag in och dag ut. Tyvärr är inte det möjligt, men man kan ju alltid hoppas..
"Hon blev kidnappad strax efter vi flyttade till Tokyo." förklarar tjugoåringen med en rynka mellan de väl plockade ögonbrynen. Om han hade en enda önskan skulle det vara att få hem sin lillasyster i säkerhet, ha henne där. Senaste gången han såg henne var hon bara tolv.. Hon skulle vara sjutton nu. "För fem år sedan."

”Kidnappad? Så någon tog henne alltså?” Undrade Natsume och sänkte blicken. ”Förlåt, jag borde inte hålla på och fråga sånahär saker”, sade han efter en stunds tystnad och gömde ansiktet i händerna. Det kunde ju inte direkt vara roligt för den äldre att behöva tänka på allt det där hemska. Nittonåringen visste i alla fall att han själv inte skulle ha tyckt det. Och ändå så hade han varit tvungen att fråga, bara för att han var så förbaskat nyfiken av sig.
”Men du”, utbrast han sedan och sken med ens upp. ”Vi kanske kan hitta henne, det måste ju gå, eller hur?” Försök med det du. Suck.

Med ett magert leende skakar Hideo på huvudet och tar försiktigt tag i den yngres händer, kramar om dem hårt.
"Det är okej, jag vill inte direkt gömma mig från dem, minnena." försäkrar han och lämnar en lite puss på Natsumes hand innan han släpper dem. Försöka hitta henne? Det har gått fem hela år och Hideo har sökt efter hennes ansikte vart han än satt sina fötter, på varje nytt ställe, överallt.. garderober, kylskåp. Hur konstigt det än må låta. "Både jag och mina bröder har försökt, polisen har försökt. Det finns liksom inga ledtrådar alls."

Det var ju inte konstigt att det inte lyckats hitta henne. Tokyo var ju trots allt en av världens störtsa städer, plus att det kanske inte ens var där hon befann sig. Men troligen, jo. Allting handlade om att leta på rätt ställe vid rätt tillfälle. Med största sannolikhet var det väl maffian som fått grepp om henne.
”Men du, bara för att ni redan har försökt så måste ni inte ge upp”, började Natsume och såg plötsligt väldigt målmedveten ut. ”Och era chanser att lyckas hitta henne ökade typ precis med några procent, för nu har ni mig”, fortsatte han och vände bort ansiktet, med en rodnad strykande över kinderna. Ha! Som om nittonåringen skulle vara till någon hjälp alls. Han var ju totalt värdelös när det kom till såndär.

Kanske, bara kanske det kan gå lättare för Natsume att hitta henne, om hon ens är levande. Men polisen hade även haft hundar som blivit tränade för att leta reda på saknade människor med sig, och ändå inte funnit henne. Hideo sluter sina ögonlock, kniper ihop dem som att bara vida tanken gör ont.
"Natsume," börjar han och skakar försiktigt på huvudet. Även om han saknar sin lillasyster något förskräckligt mycket så kan han inte ignorera fakta. Hon har varit borta i fem år, alla tecken av hennes befinnande är som bortblåsta. "Jag orkar inte få upp falska förhoppningar, det tog så förbaskat lång tid att ens komma i fund med att hon var borta."