PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Osams? De hatar mig”, konstaterade Zhìyuan med ett rått skratt och vände ögonen upp mot den grova stentaket. ”Alltså den känslan är inte direkt ensidig, tycker inte någe vidare om dem heller”, fortsatte han sedan och fingrade nervöst på axelbandsväskan. Hata? Som sagt - ett väldigt starkt ord. Men det stämde ju, eller hur? Under deras femte och sjätte år hade de försökt tvinga sjuttonåringen ur sovsalen. Först hade de pratat med elevhemsföreståndaren, sedan rektorn och kär det inte ledde någonstans. Tja, låt oss säga att de inte direkt var snälla. Flera gånger hade Zhìyuan funnit sig själv ensam nere i sällskapsrummet, på en av de mörkgröna sofforna. Så jo, hata var nog ett ord som passade in i sammanhanget.
”Under det fjärde året insåg de att jag var..well, lite off. Och efter den första fullmånen det skolåret hade de listat ut alltihop. Innan det var vi allt annat än osams, skulle till och med ha kallat oss för vänner på den tiden”, förklarade sjuttonåringen och vände ögonen, som blivit extremt sorgsna, mot Max. ”Förstår du situationen? Eller måste jag typ återge hela min livshistoria?” Det där sista, det var ett skämt och ingenting annat. Ett jävligt dåligt skämt.

Det kokade inombords. Inte bubblande som när Zhìyuan lagt armarna om Max axlar, nej. Det här var ilska. Hur kunde dem göra så mot någon? Och när Zhìyuan var den någon blev det bara ännu svårare att förstå. De kunde ju inte göra så bara för en sån sak. Som att den jämnåriga inte redan mådde dåligt över som det var.
"Vilka idioter", konstaterade han sammanbitet och blängde bort mot Slytherineleverna innan han höjde blicken till den längre.
"Fast kanske fanns det en mening med det. Jag menar, du förtjänar ju så mycket bättre. Så mycket bättre än att ha så ytliga personer i ditt liv. Eller hur?", fortsatte han. Hoppades att det han sa inte kom ut fel och förvärrade något eller kom åt något känsligt.
"Nej, jag förstår", mumlade han bekymrat.

Idioter var de absolut, minst sagt faktiskt. Zhìyuan nickade frånvarande och stirrade blankt ner på sina skor, ännu en gång hemskt ovillig att se Max i ögonen. Den jämnårige hade rätt, men förtjänade sjuttonåringen verkligen bättre? Baserat på hans egen personlighet alltså. Nu var det ju så att personen framför honom lockade fram det absolut bästa i den längre, men han kunde var jävligt elak till och från. Eller kanske inte direkt elak, men åtminstone väldigt vresig och snäsig. Så var han värd bättre?
”Jag vet faktiskt inte om jag är värd bättre..har ju en tendens att vara ganska bitter och tvär”, mumlade Zhìyuan och började röra lite på fötterna, fram och tillbaka. ”Men kanske? Om du säger att jag är det, så är jag nog det”, konstaterade han osäkert därefter och fingrade på sin väska. ”Värd bättre alltså”, förtydligade sjuttonåringen med ett snett leende. Merlin, vilken deprimerande konversation. Samtidigt fick den honom att må tusen gånger bättre än några minuter innan. Men det berodde nog på att Max tyckte att han var värd bättre än ytlig vänskap. Dumma fjärilar, lägg ner.

"Det klart du är, du är inte mindre värd att ha bra vänner bara för att du är tvär ibland...eller tja, har svans", försäkrade Max och fortsatte blicka upp mot den längre. Som inte verkade ha något intresse över huvud taget av ögonkontakt.
Eleverna runtom började röra på sig. In i det dunkla klassrummet då. Suck.
"Jag tror vi börjar nu", påpekade han och greppade löst tag i Zhìyuans arm. Mest för att den längre skulle avbryta det där frånvarande stirrandet, men kanske även för att Max erkänt sitt beroende för sig själv. Sitt beroende av Zhìyuans närkontakt. Åh, dumma känslor. Du kan inte gå och få känslor för honom, Slytherineleven. Nej, patetiskt Max. Ni skulle bli vänner. Vänner Max, bara vänner. Dra inte det här ännu längre. Ta det lugnt. Snälla. Du kommer skrämma bort den längre annars. Din enda potentiella nära vän.

”Men jag vill verkligen inte ha trolldryckskonst”, gnällde Zihao och följde motvilligt efter den jämnårige mot klassrummet. Om det var något ämne han ville slippa mer än trollsimshistorian, så var det utan tveksam lektionen de var påväg mot för tillfället. Sjuttonårigen hade på riktigt varit villig att äta upp sina egna strumpor för att slippa professor Slughorn. Inte för att han tyckte illa om läraren med den stora magen, men ändå. Det var självaste ämnet som retade gallfeber på honom. Rör runt drycken tre varv motsols och sedan ett halvt varv medsols, skär roten i tre exakt lika stora delar, vätskan ska nu vara lätt aprikosfärgad med en aroma som stinker lätt av ruttna ägg..
”Har du någonsin sett stormhattselixiret? För du kan få lukta på det om du vill. Avråder dig dock från att göra det..det luktar nästan lika illa som det smakar faktiskt”, rabblade han på och slog sig ner vid bordet längst bort från katedern. Ibland hjälpte det verkligen att babbla på om en massa trams. Speciellt mär man var nervös och ville sjunka ner genom golvet och försvinna. Sceneriet gjorde inte saken bättre. Alls. Taket var lågt, bänkarna naturligt smutsiga och belysningen dunkel. Sjuttonårigen ville verkligen fly - och hade nog gjort det om det inte vore för Max.

Trolldryckskonst var ändå ett ganska roligt ämne. Praktiska saker var något Max uppskattade. Nu var han ju inte så dålig på de teoretiska ämnena heller, men de praktiska var definitivt hans favoriter.
Han slog sig ner långt bak i klassrummet, bredvid Zhìyuan of course. Lyssnade på allt tja, babbel, som kom ur den andre. På tåget dagen innan hade han ju inte varit särskilt pratsam, i alla fall inte i början och inte med någon form av trevlig ton. Varför hade den jämårige börjat nu? Äh, det var inte direkt som att Max klagade. Han hade nämligen blivit hiskeligt förtjust i den andres röst. Ughhh, dumma känslor.
"Tja, jag ska vara helt ärlig. Känner mig inte supersugen på att lukta på...eh, var det ruttna ägg?"

I samband med att professorn började prata om vad den sista kursen skulle innehålla för element och delar, lutade Zhìyuan sig lite närmare Max. De mörka ögonen var uppspärrade och läpparna i ett elakt litet flin.
”Tänkte mest att du kunde få ta del av min obotliga smärta”, började han tyst, utan att lyssna ett smack på vad den gamle stollen stod och pratade om längst fram i klassrummet. ”Men nu när jag tänker efter så är det nog det sista du behöver”, fortsatte sjuttonåringen och rynkade lätt på ögonbrynen. ”Åh, fy fan vad dum jag är”, muttrade han för sig själv och började löst dunka huvudet i bordet. Max om någon behövde inte uppleva någon smärta, så vad fan hade Zhìyuan tänkt med? Tånaglarna? Jo, om det nu var möjligt så var det nog fallet. Kunde han aldrig lära sig? Det var ju bara hemskt, pinsamt och dumt på samma gång.
”Förlåt..jag pratar utan att tänka”, mumlade han slutligen och stannade upp i sitt dunkade, för att förläget kika upp mot den jämnårige.

Max försökte lyssna med ett halvt öra på läraren samtidigt som blicken vandrade lite fram och tillbaka mellan nämnda och Zhìyuan.
"Jodå, jag kan lukta på det sen", mumlade han och log snett. Ja, det klart han ville försöka sätta sig in i den andres situation. För att förstå. Eller ville han det? Det verkade ju vara hiskeligt smärtsamt. Och påfrestande på en väldig massa sätt. Kanske hade Max redan upplevt en del av det den jämnårige upplevt. Självklart inte allt, men smärtan av att nästa brinna upp var trots allt, tja...det gjorde ont. Och hufflepuffaren upplevde ju också en hel psykiska påfrestningar och liknande. Minst sagt. Fast han skulle ju ändå aldrig kunna förstå till hundra procent.
Max blickade bekymrat ner på dunkandet. "Du, det är lugnt. På riktigt. Okej?".

Det slutade naturligtvis med att Zhìyuan inte kunde ta det lugnt för fem öre. Istället låg sjuttonåringen utsträckt över bänken resten av lektionen, med underläppen putande och axlarna slokande. Han var så förbaskat okänslig och dum, hela jävla tiden. Kanske han var värd bättre än ex-vännerna, men var han verkligen värd Max? Knappast. Den jämnårige eleven var så sjukt mycket trevligare och försiktigare - aspekter som helt och hållet inte smälte samman med hans egna egenskaper. Eller vad man nu skulle kalla dem för. Hade han verkligen några egenskaper?
”Alltså det var mest ett skämt, vill inte att någon annan ska behöva få kväljningar..ännu mindre att just du ska få det”, mumlade han när professorn slutligen började avsluta sitt långa föredrag.

Hade Max gjort något fel nu? Varför blev den andre så deppig helt plötsligt. Eller så handlade det om något annat. Typ som oro inför kvällen. Det hade ju varit fullt förståeligt. Helt klart.
Han riktade uppmärksamheten mot professorn en aning. Så att han inte missade alltför mycket information. Annars riskerade han ju att göra misstag senare, och nederlag var inte direkt något Max var sisådär toppenbra på att hantera.
Fast sedan började den andre tala igen och då ändrade fokuset igen. 'Ännu mindre att just du ska få det'. Vad menade den jämnårige med det? Vadå just du? Vad var det för speciellt med Max? Visserligen verkade han ju vara en av Zhìyuans enda vänner...äh, vadå visserligen? Det var väl den enda anledningen. Försök inte få det här till något annat nu Max. Skapa inte en massa falska förhoppningar och teorier nu. Drömma får du göra när du är själv. Fy skäms.
Han nickade bara som svar. Fann inte riktigt några ord.