Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Gissa hur underbart det var att läsa era kommentarer, bland annat när jag (ehum) jobbade över förra fredagen och (ehum) gick in lite snabbt på mobilen.

Ni shippar dem! Ni vill att de ska kyssas! Ni vill ha flera kapitel där de sitter och pratar med varandra! Och ...

...det finns ett shipnamn nu! Sniriam ♥ och det var Pride Potter som kom på det!

Trezzan, dina kommentarer är beroendeframkallande. Jag försökte utveckla kapitel 47 efter dina tips, inspireras av dina underbara fics Skinny love och Dark Times, och tänker hela tiden - i det jag skriver nu - på hur saker och ting kan byggas upp mer.

Viloss, blir alltid lika glad ♥

Pride Potter, förutom att du kom på ett shipnamn så var det även väldigt intressant med dina tankar om Harry och varför han tröstar Miriam så bra. Det hade jag inte själv tänkt på, men det stämmer!

Ginerva2003, du är tillbaka och mycket efterlängtad! Jippie!

Mintygirl89, tack! Jag har verkligen haft det här med vänskapen med ungdomarna i åtanke.

SweeneyTodd, jag älskar hur du beskriver känslor och stämning samt att du hoppas att Snape snart ska återvända.

c8aina, du är för rar! ♥ Ta din tid, är så glad att du läser.

Eleven_ tack !!! ♥♥♥


Kapitel 48 - Återförening


Långa, skygga blickar följde mig i korridoren. Min osynlighet var ett minne blott. Några gick omvägar medan andra passerade extra nära, men gemensamt för alla var att man tittade.

Lugnt försökte jag möta deras ögon och låtsas som om allt var som vanligt. Nu var det lätt att förstå, hur Harry måste ha känt sig efter alla äventyr han varit med om som kommit till allmän kännedom. Vägen ner kändes milslång och kring fängelsehålorna vimlade det av Slytherinelever som stirrade på mig. Ingen ställde dock några frågor. Kanske var det som jag anat, att Dumbledore gett order om att låta oss vara.

Det var bara att återvända till korridoren en stund senare, när det var tomt. Försiktigt tog jag i dörren och den gled genast upp. Våningen lystes upp av matt kvällssol från fönstren och en lätt sommarvind fläktade in. Några pergament på ett skrivbord fladdrade till. Så såg jag silhuetten av honom vid fönstret.

Några sekunder såg vi bara på varandra. Allt omkring oss tycktes hålla andan och till och med den lätta kvällsbrisen utifrån blev stilla.
– Du kom tillbaka, sa han med bruten röst.
– Du också. Du klarade det.
Sedan var jag i hans famn och vi höll varandra som vi aldrig gjort innan - hårt, utan att vilja släppa taget. Utan att låta de mörka och krävande makterna komma nära.



Märket var oregelbundet, som om den som bränt in det gjort det hastigt, utan smärtlindring eller omtanke. Ett evigt minne från en mörk tid som nu krävde livslång botgöring. Jag strök sakta utmed hans vänstra arm, lät min hand flätas in i hans och lade min andra hand runt den. Han skälvde till och slöt ögonen ett kort ögonblick.
- Jag var inte där, viskade han. När de tog dig.
- Ingen var där. Ingen kunde ha anat det.
- Jag var så fokuserad på att hålla distansen till dig, att jag inte fanns där när du behövde mig.
- Ingen visste om planen. De lyckades ju till och med lura Dumbledore. Vi blev alla överlistade, sa jag och smekte hans hand. Vi satt tätt tillsammans och såg ut över sjön genom fönstren, medan kvällssolen sakta sjönk och skuggorna långsamt bredde ut sig.
- Hon måste ha anat ett samband mellan oss, sa han tankfullt. Annars hade hon inte tagit just dig.
- Ja, hon sa att hon mindes mig från den natten, och att mitt ansikte dykt upp i hennes drömmar. Det fanns fler sidor av länken, precis som vi anade. Hon ville komma åt dig och Dumbledore. Men det verkar som om hon inte visste om mitt ärr eller mina speciella krafter, annars hade hon aldrig bundit mig med vanliga rep och lämnat mig utan uppsikt.
Det höll han med om: - Hon måste ha trott att du hade samma krafter som en vanlig elev. Men du lyckades alltså fly?
Han log litet när han sa det och drog mig närmare.
– Ja, och de vågade väl inte följa efter mig eftersom det var så nära hela tävlingsområdet, så de tog sig till kyrkogården.
– Och du tog dig in i labyrinten?
– Ja. med hjälp av det du lärde mig, och jag måste haft tur också, men jag kunde komma förbi en hel del hinder bara genom att bränna mig igenom bladverket. Det var en ordgåta också, men sådant kan jag. När jag nådde fram till Harry skulle han och Cedric precis ta tag i pokalen - samtidigt. Cedric trodde att jag var ett oväntat hinder, och Harry hann inte förstå.
Snape såg bister ut.
– Allt hände på några sekunder, sa jag och såg allvarligt upp på honom. De var skolpojkar, på väg att vinna ära åt sina kamrater.
– Du har rätt, antar jag, sa han resignerat.
– Det plågar mig att jag inte tänkte på att lyfta pokalen från dem med hjälp av mina krafter. Istället kastade jag mig fram mot Harry för att hindra honom … ungefär som jag gjorde … då, med dig. Och det gick fel … igen. Jag har tänkt på det … den gången, jag kunde bara dragit bort dig … men jag tänkte inte …
- Du gjorde vad du kunde just då.
Han drog mig ännu närmare och sa lågt:
- Miriam, när ni kom dit … mötte ni Mörkrets herre?
– Ja, vi mötte honom. Slingersvans bar honom. Han dödade Cedric … bara sådär. Varför?
– Han har ingen medkänsla. Kommer man i vägen är det slut. Jag gissar att han ville ha eventuella vittnen ordentligt ur vägen. Och du …
- Han tänkte döda mig, men Adriana, svartälvan, räddade mig faktiskt. Hon ville ha mig som gisslan. Han verkade aldrig bry sig lika mycket om det. Hela hans fokus låg på Harry. Det var så hemskt. Han torterade honom …
- Så, så. Han vaggade mig sakta och allt vällde över mig, alla minnen som för alltid skulle finnas där inetsade på själens insida. Jag gav efter för mina tårar, rakt in i hans värmande mörker. Han sa ingenting, bara höll mig tills min gråt ebbade ut.

Efter en stund bar rösten igen och jag fortsatte, kände att det var skönt att sätta ord på minnesbilderna:
- Harry var så modig. Och så stark. Han stod emot Imperiusförbannelsen. Det är det väl inte många som klarar?
– Nej, det är sant. Den är mycket svår att stå emot.
– Och de möttes i duell, man mot man. Harry gick rakryggad in i det. Alla de vuxna Dödsätarna stod runt om, medan älvorna bildade en cirkel utanför, och de bara skrattade … han är bara fjorton år och var helt ensam mot dem.
Snape bara nickade bekräftande, verkade inte förvånad alls.
– Det finns grymhet i de här kretsarna som du inte kan föreställa dig, sa han entonigt.
– Och jag kunde inget göra för att hjälpa honom. När han blev torterad kunde jag inte låta bli att skrika, och då hotade Mörkrets herre Adriana med att döda mig …

Hans grepp om mig hårdnade och ögonen var nu så svarta att de var bråddjupa. Det plågade uttrycket i dem var tillbaka och jag kände att jag måste spara honom, så jag sa inget mer om hur jag känt utan fortsatte att berätta om duellen. Det var lättare att beskriva vad som hänt då trollstavarna mötts, den oväntade effekten av att de hade samma kärna. Säkert hade han också fått allt beskrivet av Dumbledore. Jag berättade om hur Cedric hjälpt mig och hur vi lyckats ta oss hem, inte utan en viss stolthet över att jag till slut lyckats använda min kraft på pokalen.

Snape lyssnade tyst och strök sakta över mitt långa hår, lät dess vågor rinna mellan fingrarna.
– Minns du något av ankomsten? frågade han försiktigt.
– Nej, men jag drömde att Mörkrets herre dödade Adriana. Det var precis som de andra drömmarna jag haft.
– Alltså är det mycket sannolikt att det skedde i verkligheten.
– Ja, det tror jag också. Han behövde någon att hämnas på och då dödade han henne, utan att bry sig om att hon bad om nåd. Jag kommer aldrig att förstå det.
– Nej, sa han ömt, det kommer du aldrig att förstå. Vad minns du efter drömmen? Du måste ha förlorat medvetandet vid transferensen.

Jag tänkte tyst på uppvaknandet och på Karkaroff, hur han nu befann sig ensam på flykt undan hämnden från Mörkrets herre. Utan framtid, så länge denna mörka kraft fanns verksam. Han hade angivit så många att det inte fanns utrymme för någon nåd. Fruktan och begär hade drivit honom hela tiden och han fruktade även ensamheten, vilken han trott sig kunna fördriva med att fånga mig med bindande och förförande magi. Det var djupt tragiskt.

Mina ögon fylldes återigen med tårar. Snape gav mig en vaksam blick:
- Hur är det fatt? Vad tänker du på?
– Karkaroff. Det kan låta väldigt märkligt, men jag tycker synd om honom.
En sky mörk som ett åskmoln drog över Snapes ansikte och han vände bort blicken. För en sekund såg det ut som om han hade något riktigt elakt på tungan, men så såg han åter på mig och ljusnade något:
- Miriam, jag tror att du skulle känna medlidande med självaste Mörkrets herre.
– Faktum är att jag gör det, sa jag. Han är nog den mest ömkansvärda av oss alla.
Vid minnet av de röda ögonen blev jag dock alldeles kall inombords: - Men han är oerhört farlig.
- Det är han, nickade Snape. Hans ansikte hade plötsligt blivit outgrundligt och jag förstod.
- Ditt uppdrag, viskade jag ångestfyllt och knappt hörbart.
Han höll mina händer beskyddande mellan sina, samtidigt som han milt men mycket bestämt skakade på huvudet:
- Ju mindre du vet om det, desto bättre.
Hans fingrar flätade sig in i mina och han tillade orubbligt:- Inget ont får hända dig.



Gryningsljuset väckte mig, när det föll mjukt över oss i morgondimman där vi låg kvar i soffan framför fönstret. Jag kände hans lugna, jämna andetag. Ännu i sömnen höll han mig. Andäktigt reste jag på huvudet och såg på honom. Det var andra gången jag såg honom sova och det var en nästan högtidlig upplevelse att se hans vilande, utslätade drag. Om det ändå gått att skydda honom från de onda krafterna! Om jag ändå hade kunnat göra något. Hjälpa honom. Finnas synlig vid hans sida. Men han hade alltid varit tydlig med att det var omöjligt. Vägen till hans farliga värld, till hans uppdrag, var obönhörligen stängd för mig.

Samtidigt var det som om jag inte kunde ta in det som tillhörde framtiden. Inte ens en dag eller timme framåt. Det var tillräckligt otroligt att få vara i hans armar. Att ha fått sova tillsammans. Han var så vacker där i ljuset, och jag kände förundran över att en så stark och skön varelse valde att vila hos mig. Jag som alltid varit så vardaglig, obetydlig och tillbakadragen. Varenda sekund han valde att finnas kvar här i stunden, i mina armar, var en skatt att bevara till en framtid jag inte ens kunde föreställa mig.

Tyst vilade jag huvudet mot honom igen och låg där, tills han darrade till och slog upp ögonen.
– Du är här, mumlade han och slöt sina händer fastare runt mig.
– Finaste, viskade jag, nästan ohörbart.
Han tog mitt ansikte och vände det varsamt mot sig.
– Orkar du? Idag? Klarar du det?
Jag nickade.
– Det gör jag.
Med vetskapen om det som fanns mellan oss kändes det som om jag borde klara vad som helst. Sakta reste jag mig, sträckte på mig i morgonljuset och kom plötsligt att tänka på något. Eftertänksamt svepte jag med handen över mitt högra ben utanpå klädnaden. Snape såg min plötsliga rörelse och konstaterade: - Så länken är bruten nu?
– Ja, Dumbledore trodde det.
- Kraften har du förmodligen kvar. Magisk förmåga brukar som sagt inte gå att avlägsna … Han såg lite beklagande ut.
- Ja, jag fick en trädgren att falla efteråt, när … Jag avbröt mig och tystnade, ville inte säga något om Karkaroff igen.
– Då kan man säga att du går som en vinnare ur det. Behåller krafterna och blir fri från drömmarna, sa han stilla.
– Ja, viskade jag och insåg plötsligt vad det innebar. Fri från drömmarna.
En frihet som innebar att jag inte var under uppsikt längre. Det borde varit en lättnad, men istället var det som om något tungt sjönk i bröstet. Det skulle inte längre vara nödvändigt att bo kvar i våningen och ha honom nära under nätterna. Insikten svepte med sig en onämnbar smärta. Känslan övermannade mig, tog mig med en storm som tydligt måste kunna avläsas. Jag slog ner blicken för att dölja den, men det var som om själva ansiktet blev tyngre och tyngre. Jag kunde tydligt känna hans forskande blick.
– Miriam, sa han plötsligt. Stanna hos mig. Bara de här sista dagarna.
Försiktigt såg jag upp och mötte djupet i de sammetssvarta ögonen. Det var som om jag inte vågade tro på hans ord.
– Är du säker? frågade jag lågt.
Han log plötsligt sitt retsamma leende: - Så länge du inte försöker laga någon mat, är jag fullständigt säker.

Vi skrattade båda till och hela rummet kändes ljusare. Den stigande morgonsolen lekte i hans mörka hår. Så vacker. Hur kan en sådan man vilja ha mig kvar här, när det inte längre är nödvändigt för min säkerhet?

Plötsligt sänkte han blicken. Så såg han nästan blygt upp på mig och tillade allvarligt: – Stanna, är du snäll.

Och så tyst att det nästan var en viskning:
- Jag tycker om när du är nära.

Slutet omarbetat 201018 - tack Nordanhym för respons.

Hjättebra! Som vanligt. ♥♥♥

Jättebra, som vanligt. Roligt att du har deras shipname som forumsignatur, det gjorde mig jätteglad. ♥

Du beskriver verkligen super, det känns som att man är med i rummet tillsammans med dem. Jag gillar också att se den blyga Snape. Cute :3

Så såg han nästan blygt upp på mig och tillade allvarligt:
– Stanna, är du snäll.
Och så tyst att det nästan var en viskning:
- Jag tycker om när du är nära.

AAAAAAAAAH!
Sniriam är mitt OTP nu och inget kan få mig att ändra åsikt. *Kommer att tänka på Wolfstar* Damn it. Sorry Sniriam, men Wolfstar vinner alltid. Verkligen ledsen, hör ni

*Försöker aggressivt sluta börja meningar med ”Åhhh”*

Jag fullkomligt älskade det här kapitlet! Alla känslor och hur du lyckas förmedla dem! (Eller är det för att vi får Snape och Miriam moments? Och gud vad jag gillar det shipnamnet! Sniriam! Bra tänkt Pride Potter!

Ska ta några exempel.
>Saker jag älskade<
-När Miriam kommer in i rummet och pergamentet fladdrar till av tvärdraget. Hur de ser varandra och hur allt bara tystnar innan de slänger sig i varandras armar. Alltså döööör. Shipfeels!
-Hur de flätar händer och hur Snape vill veta hur allt gick till och hur hon återberättar det! Hur han därefter håller henne tills henne ”gråt ebbade ut”! Det var fint beskrivet!

Snapes kommentar ”det finns en grymhet i de här kretsarna som du inte kan föreställa dig”! Fick så mycket inspiration av den och det ligger så mycket sanning i det! Försöker helhjärtat förstå varför människor tar till ondska.

Hur du beskriver att ”ett åskmoln drog över Snapes ansikte” när hon talar om Karkaroff. Älskar den gestaltningen!
Och hur han därefter säger att hon skulle kunna känna medlidande för självaste Mörkrets herre! Det säger så mycket om hur bra han lärt känna henne.

Hur de pratar om uppdraget och hur bra beskrivet och gestaltat allt är där! Jag blir så exalterad!

Och när de vaknar upp bredvid varandra. ♥
”Jag tycker om när du är nära” ÅÅÅÅÅH

>Saker som kan utökas<
Först tänkte jag att du kunde utöka första stycket när hon är på väg ner till Snape med lite miljö men när jag läst hela kapitlet så tycker jag inte det för kapitlet är liksom Sniriam moment. Då skulle det kunna sno rampljuset.
Sååå ingenting! Det var ren perfektion och som du märker älskade jag varenda del av det!

Bääääst!!

AHHH!! Jag fullkomligt älskade hela detta kapitlet. Kunde inte slita blicken från texten, drack vart enda ord som om jag inte sett vatten på dagar. Fantastiskt att vi äntligen fick lite Snape och Miriam scener igen, åh shippar de två så hårt!

Som vanligt, ingen förvåning här, älskar jag hur du lyckas beskriva både tankar, miljöer och karaktärer..
Två av mina favorit beskrivningar i detta kapitlet finner du här under;

Några sekunder såg vi bara på varandra. Allt omkring oss tycktes hålla andan och till och med den lätta kvällsbrisen utifrån blev stilla.

Märket var oregelbundet, som om den som bränt in det gjort det hastigt, utan smärtlindring eller omtanke.

Och det där sista, "Jag tycker om när du är nära", ett väldigt fint avslut på kapitlet!
Längtar som vanligt tills nästa kapitel kommer upp, denna fanfiction är GULD!

Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa! Underbart kapitel som vanligt! Ahhh, de möts alltmer på vägen! Tänk om de hade pussats! WOW! Det hade varit häftigt!


Jag längtar till nästa kapitel!

En liten nyhet: 49, som länge var tre ihopslagna kapitel, är nu åter bara ett vilket innebär att Länken utökats från 50 till 52 kapitel.

c8aina, du var med nästan från början, precis som Viloss och Pride Potter. Tack !!! ♥

Pride Potter, min dotter kom på ett alternativt shipnamn till Wolfstar: Sirimus! Visst var det lite gulligt? Tack för din härliga kommentar! Måste dock erkänna att jag inte vet vad OTP är

Trezzan, nu har du överträffat dig själv och det vill inte säga lite. Hur i hela friden ska jag kunna uttrycka i ord hur mycket jag älskar din kommentar? Hur många gånger jag läst om den? Mission impossible.

Och detsamma till dig, SweeneyTodd. Jag drack din kommentar som om jag inte sett vatten på dagar. Älskar att få exempel från texten och är så glad att du shippar dem så starkt. ♥

Och Mintygirl89 - håller med dig till hundra procent, tänk vad häftigt om de pussades! ♥

Tack så mycket för din fina kommentar - och så har vi ju våra planer:



Eleven_, Mintygirl89, Viloss och Trezzan, tack för tummarna!


Kapitel 49 - Förbindelse


Endast en kort tid återstod nu av terminen och redan denna första skoldag efter tredje uppgiften märktes den förändrade stämningen. Man tittade, på både mig och Harry, men vi blev lämnade i fred utan frågor. Stämningen var dämpad på hela skolan, där Cedrics för tidiga död vilade som ett tungt minne i kontrast mot den ljusa sommaren utanför.

Det var skönt att vara i närheten av Harry, men vi pratade inte om det som hänt. Ron, Hermione och Elvira var precis som sanna vänner ska vara - de kände att det var bäst att låta saker och ting bero, men höll sig hela tiden i närheten. Vi åt tillsammans och satt en stund på skolgården på eftermiddagen.
– Mamma frågade Dumbledore om du kunde få bo hos oss i sommar, berättade Ron för Harry, men han ville att du skulle tillbaka till Dursleys åtminstone i början.
Harry såg besviken ut.
– Hon sa att Dumbledore har sina skäl till det, fortsatte Ron, och vi måste ju lita på honom. Eller hur, Hermione?
Hon gjorde en liten grimas och återvände till sin bok.
– Hoppas du kan komma till dem sedan, Harry, sa jag. Han gav mig en tacksam blick.

Annars sa vi egentligen inte så mycket. Det var som om vi bidade vår tid i väntan på nyheter utifrån. Hermione sneglade mot Durmstrangeleverna, som var utan rektor nu. Krum hade tagit en tillfällig ledning över dem och befann sig nu i centrum av gruppen, där de satt en bit ifrån oss på gräset. Han uppfattade genast Hermiones blick och log mot henne.




Båda hade återvänt tidigt till våningen trots den vackra sommarkvällen. En eld brann i öppna spisen och sjön drömde ljusa drömmar i skymningen. Varenda timme tillsammans kändes värdefull, när man ingenting visste om framtiden.
– Hur kändes det idag? frågade Snape. Han hade svept en filt om mig och gett mig en stor kopp med rogivande, honungsdoftande te.
– Det är onekligen speciellt, svarade jag. Alla tittar på mig och Harry men ingen säger något.
– Albus vet vad han gör, sa Snape. Era inre sår måste få tid att läka. På tal om det, fortsatte han allvarligt, medan han försiktigt såg på mig ur ögonvrån, som om han en tid funderat på hur han skulle lägga fram det: - Jag skulle behöva se på ditt ärr igen. Bara så att vi är helt säkra på vår sak.

Han såg frågande på mig och jag nickade. Mer försiktigt än någonsin drog han min klädnad åt sidan, så att det vackert läkta ärret blev synligt i kvällsljuset. Men trots hans varsamhet - eller kanske rentav på grund av den - hade det gått som en stöt genom mig. Med bultande hjärta såg jag honom fokusera all sin energi på den säregna blixtformen. Så började han röra med sin trollstav över den, mumlande ord på latin, och jag kände olika sorters varma energier strömma under huden.
– Jag uppfattar ingen förbindelse längre, sa han eftertänksamt efter en stund, medan han fortsatte.
Det var något som kändes annorlunda nu. De heta strömmarna stannade inte vid ärret utan började sprida sig i vågor mycket längre än så. Jag slöt ögonen och kände hur de där vågorna helt tog över mitt sinne och allt började susa som sommarvinden i träden utanför. Genom suset hördes svagt mitt hjärtas oroliga bultande, medan hettans vågor blev allt starkare.Vagt, som från ett långt avstånd, uppfattade jag att han lagt trollstaven åt sidan. Så kände han varsamt på ärret med sina varma, känsliga händer och då slog eldslågor ut i mig.

Skälvande av längtan blev jag medveten ett kraftigt, krävande ljud genom suset. Ett ljud som bröt in i det och fick det att tystna. En knackning på dörren.
– Severus!
Det var Dumbledores röst.
Snape förde tillbaka min klädnad över ärret. När han reste sig för att öppna dörren, möttes våra blickar en sekund och jag såg elden från den öppna spisen återspeglas i hans ögons svarta djup. Jag försökte lugna min andhämtning.

Dumbledore trädde skyndsamt in i våningen.
– Ursäkta att jag stör vid den här sena tiden, Severus, men jag behöver tala med dig i enrum, sa han. Så fick han syn på mig: - Godkväll, Miriam. Han såg från mig till Snape, allvarligt och uppmärksamt, och i hans ögon skymtade jag en djup medkänsla.

De båda männen återvände till våningen en stund senare, mycket allvarliga. Dumbledore såg dock vänligt på mig och sa:
- Jag fick en uggla från Leonardus idag om att ditt sista arbete fick högsta betyg.
Vi drack te tillsammans framför elden under tystnad. Dumbledore berättade att han tänkte vara ärlig gentemot eleverna med sina åsikter angående Mörkrets herre. Han skulle klargöra sin ståndpunkt helt och fullt i avslutningstalet vid den sista stora måltiden.
– Det kommer att bli blandade reaktioner, sa han och suckade djupt. En del familjer kommer att vara på vår sida medan andra kommer att förneka det som hänt, liksom Fudge gjorde. Ministeriet kommer med all säkerhet att motarbeta oss under nästa skolår, frågan är bara vilka metoder de tänker använda.
Sedan log han ett blekt leende mot mig.
– Kanske har vi åtminstone ett problem mindre, sa han, om länken till svartälvorna verkligen är bruten.
– Allt indikerar det, Albus, sa Snape allvarsamt. Jag undersökte precis ärret mycket noggrant och känner inga spår av förbindelse längre.

Minnet av det fick mig att ofrivilligt darra till. Dumbledore såg åter från mig till Snape och i den forskande blicken fanns både vemod och värme.
– Ni har gjort något bra av situationen som uppstod, sa han. Vad som än händer, hur framtiden än blir, kommer det ni gjort i år att fortsätta ge er styrka. Det är jag övertygad om.



Långt efter det att Dumbledore lämnat våningen satt vi kvar framför elden. Allvaret sänkte sig över oss i takt med skymningen och natten.
– Ditt uppdrag, sa jag. Det är nu det blir riktigt allvarligt igen. Tiden har kommit.
– Det har den, sa han. Och du vet det. Du förstår att jag måste göra det.
En silverskimrande minnesbild dök plötsligt upp:
- Hinden, sa jag. Du måste hjälpa hinden.
– Ja, sa han och såg in i elden. Jag måste hjälpa hinden.
Han vände sig mot mig och viskade:
- Tack för att du förstår.
Jag såg länge på honom.
– Jag tror jag vet vem det är du skyddar, sa jag lågt. En mycket betydelsefull person.
– Ja, sa han, du har en god aning om det. Faktiskt vet du långt mer än du borde veta, om ting som ingen annan än Albus har den minsta aning om. Missförstå mig rätt, sa han då han såg smärtan i mina ögon, jag vet naturligtvis att du aldrig medvetet skulle röja några hemligheter. Det har jag läst djupt i dig när du lät mig få förmånen att göra det. Men till ditt själva väsen är du är en känslig och sårbar individ, vilket gör dig till den fina person du är, men kan vara både en styrka och en svaghet. Vi vet inte hur du skulle reagera på tortyr … eller hypnos. Du har aldrig blivit utsatt för någon av de olovliga förbannelserna, och jag skulle aldrig förlåta mig själv om du blev det.
– Det skulle inte vara ditt fel, genmälde jag. Du lägger ett så stort ansvar på dig själv.
– Miriam, hör på mig, sa han. – Trots att vi varit mycket försiktiga blev sambandet mellan oss känt. Karkaroff anade det länge, och svartälvan förstod det redan från början, vilket betyder att Mörkrets herre också känner till det och nu kan använda sig av det. Ju mindre du vet om mitt uppdrag, desto säkrare är du. Och jag tänker se till att du är i säkerhet. Det jag inte kunde göra för henne, kan jag göra för dig.

Vi såg länge på varandra. Det som gjorde det så svårt var att jag förstod hur han kände, eftersom jag själv kände detsamma.
– Jag vill så gärna kunna göra någonting för dig, brast jag ut. Ge dig styrka, hjälpa dig på något sätt. Jag skulle verkligen ge vad som helst för att få göra det.
Han tog åter mina händer mellan sina stora, varma och såg mig djupt i ögonen.
– Det finns något du kan göra för mig, sa han. Mitt kommande uppdrag förutsätter ensamhet. Det kan komma en tid när det blir så svårt, så dubbelt, att ingen kan leva nära mig utan att ständigt befinna sig i livsfara, vilket inte är ett liv jag önskar någon. Och det kan handla om år, Miriam. Vi kommer inte att ge oss förrän Mörkrets herre är besegrad. Men som sagt, det finns något du kan göra för att få mig att stå ut med det jag åtagit mig, det jag måste göra.

Han tryckte mina händer och fortsatte, medan han höll fast min blick:
- Stanna hos mig de här korta dagarna och återvänd sedan till din värld, där du går säker från Mörkrets herre.
Jag stirrade på honom och skakade på huvudet, ville inte tro att han menade allvar. Men han höll ståndaktigt fast min blick, som om det var sina sista ord han yttrade:
- Lev ditt liv …
Och jag kände det oundvikliga slutgiltigt segra, mörkret som kommit allt närmare och nu slutligen hunnit ikapp oss. Hjälplöst såg jag på honom, in i det sista med hopp om en öppning, en ljusglimt i detta mörker.
- Lev ditt liv, upprepade han, med allt vad ett liv borde innehålla. Gör det för min skull, Miriam. Det finns ingen annan som kan ta sig an uppdraget och jag är skyldig att slutföra det. Gör det också för hennes skull. Hon som fick lämna den här världen för tidigt, dödad av Mörkrets herre. På grund av mig …

Hans ögon slöts i smärta och jag kastade mig i hans famn. Vi höll varandra hårt och nära. Jag snyftade mot hans axel, till sist slagen av insikten att det inte fanns något alternativ. Som i storm vaggade vi varandra fram och åter. När han lade sin kind mot mitt hår, kände jag att även han grät, förtvivlade, dova snyftningar från sitt djupaste inre.

Det var i den stunden jag lovade mig själv att göra vad han än bad mig om.

Hjättebra! ♥

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!

Miriam, du får inte återvända till mugglarvärlden. Jag förbjuder dig! Det är meningen att du ska vara med Snape! Inte i den dumma mugglarvärlden!

OTP står för One Top Pairing och betyder typ favorit-par/ship. Till exempel om man säger "Scorbus är mitt OTP" betyder det "Scorbus är mitt favorit-ship", om du fattar vad jag menar. Vet inte riktigt hur man ska förklara tyvärr, men hoppas du fattar!

Superbra kapitel för övrigt, längtar efter mer! ♥