Konsten att ta sig ut ur garderoben - Scorbus

Fruktansvärt spännande, bra skrivet kapitel och jag blir faktiskt hoppfull av Max humor i slutet! Hoppas hon har rätt.

Albus dör inte. Du skulle aldrig göra så mot Scorpius! Sedan så tror jag att Albus kommer ångra sig, aldrig skulle han göra det här mot sin unge eller Scorpius, eller sin familj (uteslut Harry)

Albus kommer inte dö. Jag vet det.

1. Det skulle röra om i storyn sjukt mycket.
2. Scorpius skulle också ta självmord och slut på berättelsen.
3. JAG SKULLE DÖDA DIG OM HAN DOG OCH SKRIVA VIDARE PÅ DEN ÅT DIG, DÄR HAN INTE DÖR!

Annars sjukt bra och spännande.

Fast på ett sätt najs om han dör, oväntat och så

Hah! Älskar att först få läsa "nej Albus kommer inte dö!" och sen "det vore nice och oväntat om han dog". Well. Well. Let's see how this turns out
_______________________________________________

Kapitel 48 - Albus

Golvet var kallt. Eller om det var mark. Det gick inte att avgöra. Det var dessutom hårt. Obekvämt att ligga på. Varför låg han ens ner? Vad hade hänt? Han kunde inte minnas någonting från det senaste dygnet.

Han öppnade sina ögon. Allt han kunde se var ett vitt ljus. Han reste sig upp och tittade sig omkring. Det var som en trädgård täckt av skarpt ljus. Som om han vore i himlen.

Plötsligt dök det upp några figurer på långt håll. De närmade sig honom mer och mer. Tillslut stod de tillräckligt nära för att han skulle se vilka det var. Det var fyra personer, och två av dem kände han igen. Han hade sett dem förut i det förflutna.
"Farmor? Farfar?" Hans farföräldrar nickade med ett leende. "Och... det är ni som är Remus och Sirius?" gissade han när han tog en titt på de andra männen, då han kände igen dem från gamla foton. Dessutom hade Remus samma leende som Teddy.
"Så det är du som är Albus Snivellus?" sa Sirius med ett flin.
Albus tvingade fram ett flin trots att han inte förstod skämtet.
"Seså Tramptass, reta inte upp pojken nu", sa James.
"Men jag förstår inte", sa Albus. "Var är jag? Jag menar, ni är ju döda. Betyder det att..?"
"Inte direkt", sa Lily. "Din kropp är vid liv. Men rent psykiskt har du övergått till vår sida."
"Så... det här händer alltså i mitt huvud?"
De vuxna tittade på varandra, tveksamma om vad de skulle svara.
"Det kanske underlättar om jag tar över", sa en kvinnlig okänd röst.
Albus tog en titt för att se vem det var. Så fort han såg kvinnan visste han omedelbart vem det var, trots att han inte kände henne. Det var Astoria. Scorpius mamma, som stod och log åt honom. Det var första gången han verkligen fick se henne så levande. Hennes leende på de stora läpparna som Scorpius hade ärvt. Samma vackra ögonform också.
"Mrs... Malfoy?"
"Du kan kalla mig Astoria", sa hon. "Vad sägs om att vi går en bit?"
"Ja... jo. Okej", sa Albus.

De gick en bit medan Albus tittade sig omkring. Platsen liknade Hogwarts uteplats, fast mycket ljusare och mer fridfullt.
"Ja du, Albus", började Astoria.
"Hur... hur vet du vad jag heter?"
Astoria tittade på honom och log.
"I bortsett från att Scorpius har berättat allt om dig så har jag vakat över er två."
"Hur... hur då?" sa Albus förvirrat.
"Du ska få se sen", förklarade Astoria. "Du har kommit till de dödas sida."
"Fastän jag tydligen lever."
"På sätt och vis", sa Astoria. "Det är helt upp till dig om du vill återvända till ditt liv eller stanna här."
Albus tänkte efter en stund efter att ha tagit in vartenda ord.
"Jag har aldrig känt mig mer fri", sa han tillslut. "Det känns... som att allt är möjligt här. Ingen stress, inga konflikter... bara... en plats att slappna av på."
"Jo, visst känns det så? Jag kände desamma när jag kom hit. Tills jag insåg vilka jag hade lämnat bakom mig."
Albus förstod direkt vad hon menade. Det fick honom också att tänka. På Scorpius.
"Jag förstår... Det är bara det... Ibland känner jag mig inte behövd. Som att alla skulle må bättre om jag inte fanns med i bilden."
"Det kanske känns så. Men där har du helt fel."

De kom fram till en brunn, som Albus gissade var vad Astoria ville visa.
"Här är det", sa hon.
"En... brunn?"
"Det är här jag har vakat över er. Och min man och syster. Den visar oss våra nära och kära vid liv, vad de gör, var de befinner sig just nu."
"Så... du har sett Scorpius? Alla gånger han sörjt över dig?"
Astoria nickade bekymrat.
"Om du tar en titt så kommer du förstå."
Albus nickade och gjorde som hon sa.
Det enda han såg var vatten till en början. Vatten som rörde sig lite grann.
Visa mig Scorpius, tänkte han.
Vattnet började lysa upp. Det första som dök upp var en brasa. En brasa i ett rum som såg bekant ut. Det var Slytherins uppehållsrum. I soffan satt Scorpius som kramade om sina knän. Bredvid honom satt Max, som inte verkade veta vad hon skulle göra.
"De letar ju iallafall efter honom", sa hon. "Vi kan inte göra mer än att hoppas på det bästa."
"Men tänk om det är försent?" sa Scorpius och tittade upp på henne. "Tänk om de hittar honom d-" Scorpius fick avbryta sig själv då hans röst höll på att brytas. "När min mamma dog... kändes det som att hela mitt liv skulle gå under. Men Albus fanns där. Han är solskenet i mörkret jag lever i, jag kan inte förlora honom också. Jag kan bara inte."
Scorpius började gråta, vilket skar i Albus hjärta. Han tittade upp på Astoria.
"Jag måste återvända, eller hur?" sa han.
"Det är ingen som kan tvinga dig, Albus", sa Astoria. "Men om jag får be dig. Jag har vakat över min son ända sen jag kom hit. Sett vad han har gått igenom. Det... har varit svårt. Se honom gråta, och inte kunna hålla om honom och säga att allt kommer ordna sig. Jag har helt enkelt fått lära mig att... jag kan inte återvända. Men du kan det."
Albus tittade tillbaka ner i brunnen där Max höll om Scorpius i försök att lugna ner honom.
"Han behöver dig", sa Astoria. "Du är hans enda hopp. Och ditt barn behöver dig."
Albus tittade upp igen. Han såg sig omkring. Undrade om han var redo att ge upp sin frihet.
____________________________________________

Har egentligen mått skit på sistone. Alltifrån sömnbrist, skolstress, att min PTSD fuckar med mig 24/7 och allt annat jobbigt som händer. Håller helt enkelt på att gå in i väggen, men lite skrivande kan ändå vara rätt lugnande

Sådan far sådan son... Älskar att Sirius kommer och säger "Du är alltså Albus Snivellus"

Sad att Astoria är död, hon hade typ varit den bästa svärmodern!

Sömnbrist suger, skolstress suger, PTSD suger (även om jag inte vet hur det känns att ha den)! Ser du någonsin något som liknar en andes lampa, kan du då typ önska bort allt det från människor?

Btw insåg att jag slösat mina tummar på dina inlägg lol

Ja, håller med om att skrivande är lugnande. Om det inte är ett väldigt sorgligt, så att man börjar gråta

Nu till kapitlet: Superbra! Roligt att Albus får träffa Sirius och Remus, även om det inte blir så mycket prat. Och Lily och James såklart. Undrar om Albus kommer återvända tillbaka, men det tror jag att han gör - huvudkaraktärer kan bara inte dö, de ska liksom vara där för evigt ju! Men ibland dör de ju ändå... Men, som någon författare jag glömt namnet på säger:

LET YOUR DARLINGS LIVE!

Fan. Dö albus dö!

Albus får då dö tillsammans med Scopius så det blir mer Scorbus i himlen lol

Nah
Kind of gillar inte längre Scorpius sen jag såg pjäsen