~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Byn i Öst:
Hans blick följde Arya då hon lade sig ner och utan att egentligen tänka på det hasade han närmre och tog försiktigt tag om hennes hand. Hon hade blivit lite tyst och det kändes som om något låg och tryckte i luften. Det var underligt. Hade han sagt något? Spelade det egentligen någon roll, tankarna om vad som hänt bara några timmar tidigare flödade fram och han erkänner för sig själv att han kunde förlorat Arya.
"Jag är så glad att du fortfarande finns här..." viskar han mot Aryas hand som han håller i, "jag trodde att jag hade förlorat dig. " fortsatte han och strök med sin stora tumma försiktigt på en liten yta av handen där inget sår fanns, "för bara några timmar sedan trodde jag faktiskt att du hade gått mig förlorad." Eriks röst brummade lätt och han talade från långt ner i bröstkorgen - även om hans röst var lätt och ganska tyst.

Arya - Byn i Öst
"för bara några timmar sedan trodde jag faktiskt att du hade gått mig förlorad."
Arya klarade inte krama om eller stryka Eriks hand tillbaka så som han gjort på henne då handen som han höll i var den som genomborrats av Priyankas dolk. I stället, utan att bry sig om smärtan det innebar, lade hon sig på sidan med ansiktet vänd emot Erik, lyfte sin andra, mindre skadade hand och förde den till hans ansikte. Hon smekte hans kind och kindben trots att hela armen skakade av ansträngning samtidigt som hon sade med en ganska tyst röst.
"Jag lämnar dig aldrig."

Trots ansträngningen det innebar höll hon kvar handen så länge hon bara kunde innan den till sist föll. Erik fick ett litet rött sträck i sidan av ansiktet från Aryas blod.

Erik - Byn i Öst:
Hennes hand föll och Erik kände fukten på hans egna kind, hennes blod märkte honom. Orden hon yttrade spred ett lugn i honom som var sammanflätat med oro. Inte över situationen de befann sig i just nu, nej, något långt mer skrämmande - framtiden. Även om Arya inte planerade att lämna honom, och han inte planerade att lämna henne så hänge risken där över deras huvuden.
"...bara för att vi är olika, annorlunda..." mumlar han för sig själv genom den blonda mustachen som vuxit sig lite väl långt omkring överläppen, även hans skägg var längre men det faller Erik i smaken. Det var också ett tecken på att vintern verkligen var påväg med stormsteg till Bayrios. Även om den inte nådde de varma delarna så som Norr. I Norr var det vintern som var kung och härjade fritt en tredjedel av året. Hans kropp befann sig på en annan plats men det var som en tickande klocka inom honom - en kalender.

Erik tog tag i Aryas fallna hand och höjde upp den till sina läppar efter att han placerade den mer skadade handen på bädden, bredvid hennes kropp. Han kysste den försiktigt och begravde den sedan mellan sina stora nävar.
"Vi ska ingenstans utan varandra." konstaterade han utan att blinka. Hans ljusa ögon fast i hennes mörka. Han brydde sig inte om blodet hon lämnat på honom, inte heller de många rösterna utanför hyddan - just för stunden ville han bara fokusera på henne.

Arya - Byn i Öst
"...bara för att vi är olika, annorlunda...Vi ska ingenstans utan varandra."
Annorlunda, olika, visst var de det. Från helt olika kulturer och folkgrupper, mycket få gemensamma personlighetsdrag och helt olika byggda kroppsmässigt. De var som natt och dag; så annorlunda jämt emot varandra, men helt och totalt beroende av den andra. De älskade varandra över allting och skulle göra allt och lite till för att få vara tillsammans. Inget kunde skilja dem åt.

Trots utmattningen höll Arya hela tiden Eriks blick och hon sade:
"Min vita prins, jag älskar dig. Chaand usake sooraj ke bina kya hoga? Main tumase pyaar karata hoon."
("Vad skulle månen göra utan hennes sol? Jag älskar dig." )

Erik - Byn i Öst:
Han förstod inte hennes sista ord men innebörden var varm och mjuk.
"Jag älskar dig med." han lutar sig fram och kysser försiktigt den lilla solfärgade pannan, "försök vila lite." sade han sedan då hennes ansträngning var allt för uppenbar.
"Sov en stund, återfå dina krafter. Vi har resten av livet på oss." Erik log mot Arya och samtidigt snurrade tankarna kring hur olika de båda var och huruvida framtiden skulle bli lång eller alldeles för kort för dem...

Arya - Byn i Öst
"Jag älskar dig med."
Arya slöt ögonen samtidigt som Erik böjde sig fram och kysste hennes panna och orkade bara öppna dem halvt igen då han drog sig tillbaka.
"Försök vila lite. Sov en stund, återfå dina krafter. Vi har resten av livet på oss."
Han hade inte behövt säga något, Aryas medvetande var redan påväg bort igen, men hennes mun formade ett leende även om ögonen var slutna och drömmarnas rike påväg att omsluta henne...

Erik - Byn i Öst:
Erik stannade vid Aryas sida en liten stund - men då hennes andetag var längre och mer stillsamma andades han ut ett djupt andetag och log. Hon fick lite vila nu, precis vad som behövdes.
"Vi ses snart." viskar han medan han ställer sig upp, lutar sig framåt och kysser hennes tinning innan han lämnar hyddan. Utanför möts han av Freja och Wilheim. De reser sig upp från marken i samma stund som Erik stiger ut. Solen hade börjat stiga och topparna utav träden var klädda i ett mjukt ljus.
"Hur mår hon?" frågade Freja och mötte upp med Erik.
"Hon mår bättre, men hon behöver vila." Eriks röst var något matt, lite fundersam till och med. Freja höjde sitt ena ögonbryn,
"Vad är det som är fel?" Erik skakade på huvudet,
"Inget, jag är bara orolig för henne." mumlar han och suckar. Wilheim tar de tvås teg som krävs för att komma fram till dem båda. Erik reflekterade för en kort sekund över hur tyst och mjuk i sina rörelser generalen är för att vara så bastant.
"Du kan inte göra mer för henne nu. Jag tror vi alla behöver få i oss lite mat." sade han men hans blick föll menande på Freja. Erik synade blicken och för en kort sekund var det så smärtsamt uppenbart att de två hörde ihop. Erik var inte självisk av sig men samtidigt ville han inte ge upp Freja och den nära relation d byggt under så många år. Du har ju redan övergett henne, för din kärlek, varför skulle inte hon få göra samma sak? Var inte självisk Erik!

"Jag håller med dig Wilheim, vi borde ta hand om oss själva medan hon sover." I samma stund som han yttrar orden kommer Anok springande,
"Erik!" ropar hon glatt med barnröst och stannar tvärt precis framför honom. Han vänder sig mot henne med ett leende,
"Hej Anok."
"Hej! Hur mår du? Hur mår hon?" frågar flickan och kikar lite försiktigt mot hyddan där Arya vilar.
"Hon mår bättre men hon behöver vila, jag mår fin fint-" i samma ögonblick kurrar hans mage otroligt högljutt och Anok skrattar med händerna över munnen.
"Kom, vi ska äta frukost." säger flickan glatt och greppar Eriks näve med sin späda lilla hand. Han ler mot henne och nickar mot Freja och Wilheim att de ska följa med, vilket de gör då Anok drar med sig Erik mot den mer tätare bebyggelsen där byns liv hummar och surrar ljudligare på ett behagligt sätt. Doften av mat fyller luften och alla deras magar kurrar ljudligt.

Arya - Byn i Öst
Det gick fort för henne att somna, ännu snabbare att sova djupt, än hastigare att börja drömma. Arya drömde alltid när hon sov, men drömmarna var aldrig de samma. De gånger hennes huvud hittade på egna fantasier var hon medveten om att hon drömde, men ibland drömde hon på andra vis. Ibland kunde hon sa andras drömmar, ibland spelades det upp glömda minnen i huvudet på henne och ibland, men ytterst sällan, kunde hon se in i framtiden. Arya hade aldrig förstått varför riktigt alla dessa drömmar kom till henne eller vad meningen var att hon skulle göra med dem. Men hon var medveten om att drömmandet var en del av den stora släktgåva hon bar inom sig och tidigare, i sina mycket yngre år, hade tränat upp.

Drömmen hon drömde nu var ett minne. Inget hon glömt bort från tidigare, men ett som hon inte tänkt på på länge...


Arya, 12 år gammal
”Säg mig Ashiwarya, du tycker väl om att dansa?”
Arya såg försiktigt upp från pergamentrullen hon höll i sin hand och mötte sin mosters blick. Hon vågade inte svara med ord utan nickade bara kort och såg snabbt ner i sin läsrulle igen. Men mostern log.
”Tränade du något när du bodde i Dhakair?” frågade hon.
Arya svalde utan att titta upp igen. Hon kunde fortfarande inte tala om något som hade med vad hon fortfarande kallade sitt hem att göra. Traumat från vad som hänt ett halvår tidigare hade slagit henne hårt. Att tala över huvudtaget var en ansträngning, mardrömmarna hon hade om nätterna kunde ibland hålla henne vaken i flera dygn och skräcken över vad som hänt hennes föräldrar höll ett stadigt grepp om den lilla flickan.
”Jag har funderat på om dansklasserna här i Garudia kunde vara något för dig? Säkerligen mår du gott av att umgås med jämnåriga, inte tror jag att du kan ha så värst roligt här, helt ensam på hovet.”
Arya svalde och såg upp från sitt pergamentstycke igen. Hon ville inte träffa några jämnårig, inte än, hon var inte redo för det.
”Jag har Er moster, och kusin Lakshmari och biblioteket finner jag mycket glädje i.”
Hennes ord bröt starkt på Gammal Garudiska blandat med Dhakairisk dialekt, då hon bott tillsammans med sina föräldrar i hamnstaden hade de nästan enbart talat det gamla språket. I huvudstaden fanns det mycket få människor som förstod annat än Bayriska, därför hade mostern förbjudit sin systerdotter från att tala något annat tills brytningen försvunnit. Men det var svårt, Arya var verkligen inte lika bra på det nya språket som hon var på det gamla hon talat.
”Men Ashiwarya då, inte ska jag och Lakshmari vara dina enda kontakter till omvärlden, dansen kommer att ge dig vänner.” Arya svarade inte så mostern fortsatte, ”Jag följer med dig till klassen första gången, det finns inget att oroa sig för.”

Självklart fanns det saker att oroa sig för. Kanske inga som mostern tänkte på men oändligt många som Arya kunde föreställa sig. Dagen hade kommit då Arya tillsammans med sin moster skulle besöka dansskolan utanför palatset portar. Det var första gången sedan Aryas ankomst till Garudia som hon satt sin fot utanför palatsområdet. Hon försökte gripa om sin mosters kjol, gömma sig bakom den på samma vis som hon skulle gjort på sin mor, men drottningen av Söder var annorlunda än sin syster. Hon föste fram systerdottern framför sig och höll om hennes ena axel för att hon skulle stanna där, oskyddad från de andra barnens blickar. Aryas blick flackade runt i salen. Dansskolan sades vara den bästa i hela riket, en skola där endast de barn med landets rikaste familjer hade råd att gå. Självklart skulle drottningens systerdotter också gå där.
”Ers majestät,” det var danslärarinnan som kom emot Arya och hennes moster. Hon var tillsynes en kvinna i medelåldern, runt 100 till 110 år gammal, gråspräckligt, brunt långt hår, helt bruna ögon och ljusbrun hy. Ett typiskt utseende för kvinnor från huvudstaden.
”Så det här är den lilla prinsessan som skall bli vårt nya tillskott till klassen, en så bedårande flicka.”
Arya försökte backa undan från den främmande kvinnan men mostern tvingade henne att stå stilla, fortfarande med handen ganska hårt greppat om hennes axel. När Arya inte svarade den andra kvinnan gjorde mostern det åt henne.
”Ashiwarya älskar att dansa men är mycket blyg för nya människor, säkerligen kommer hon att trivas här efter en liten tid.”
Danslärarinnan böjde på huvudet i en förstående och respektfull gest mot drottningen innan hon satte sig på huk framför prinsessan som stirrade nästan skrämt tillbaka.
”Då så ska väl vi se till att lära känna varandra?” sade hon till Arya med ett vänligt leende, ”mitt namn är Sherya Shahabadi, jag är dans- och musikinstruktör för flickor på den här dansskolan.”
Arya kunde inte låta bli att se lite nyfiken ut när hon fick höra att Sherya hade samma yrke som hennes egen mor hade haft. Sherya tycktes märka detta då hon log än bredare mot prinsessan.
”Har du dansat något förut?” frågade hon vänligt.
Arya nickade.
”Då så,” Sherya reste på sig, böjde på huvudet mot drottningen igen och visade med en armgest emot de andra unga flickorna i salen, ”det här är mina duktiga elever, alla är på olika nivå, i olika åldrar och tränar olika mycket, säkerligen kommer du att passa in ibland dem och jag hoppas att du känner dig välkommen till denna klassen.”
Arya mötte de iakttagande flickornas blickar och kände sig genast naken. Hon kunde se hur varenda en av dem granskade och dömde henne. Säkerligen hade de hört historien om hur drottningens systerdotter kommit till Garudia. Arya svalde och såg ner i golvet. Den lilla känsla av trygghet hon känt hos Sherya hade försvunnit så snart hon möt de andra elevernas blickar. Sherya verkade märka av detta då hon sade till sina elever:
”Vad sägs om att vi visar prinsessan vad vi har arbetat på de senaste veckorna, kanske har hon dansat samma dans i Dhakair och kan hänga med i stegen?”

Arya och hennes moster blev visade till en grupp sittkuddar i ena ändan av salen där de slog sig ner för att titta på de unga flickorna när de dansade. Sherya stod lite vid sidan av dansgolvet och räknade in flickorna och de tre musikerna som spelade musiken eleverna skulle dansa till. Sången var vacker och dansen lika så, till Aryas förtjusning sjöng eleverna på Gammal Garudiska samtidigt som de snurrade runt och följde de danssteg som de antagligen stenhårt tränat in den sista tiden. Mycket riktigt kunde Arya känna igen dansen de dansade från de hon lärt sig i sin hemstad. Bara några få skillnader syntes mellan det hon fått lära sig och det som de andra flickorna visade upp. Men det var inte förens i slutet en liten, näst intill förvåning slog Arya. Alla flickorna utom en föll enligt stegen ner på dansgolvet och slutade sjunga. Men en flicka stod kvar och sjöng och dansade ett mycket skickligt solo. Hon var utan tvekan en av de yngsta eleverna men definitivt och en av de bästa. Hennes sångröst var klar och ren och hennes rörelser mycket graciösa och skickliga för hennes ålder. När den sista flickans solo var klart tystnade musiken samtidigt som hon gled ner i spagat på golvet med ett brett leende på läpparna. Sherya gick smidigt över golvet med ett nöjt leende över hela ansiktet.
”Mycket bra allesammans, och Leela, du har verkligen utvecklats fort!” sade hon samtidigt som alla flickorna reste sig ifrån golvet.
Leela, som flickan som dansat solo tydligen hette log ännu bredare mot sin lärare.
”Tack så mycket instruktör Sherya.” sade hon glatt.
Sherya vände sig mot drottningen och Arya.
”Skulle prinsessan vilja göra oss äran att dansa tillsammans med mina elever?”

Erik - Byn i Öst:
Frukosten serverades vid en stor lägereld som för tillfället inte var tänd. Solen sken ner genom trädkronorna och runt omkring var människor som skötte sitt vardagsliv. Erik satt med freja vid sin vänstra sida och Anok vid sin högra. Wilheim satt bredvid Freja på andra sidan och runt om fanns ett tjugotal osianer. Alla skrattade, log och var glada. Det fanns en annan atmosfär i luften än tidigare. Samtidigt låg något begravt under den glada energin. Erik kunde inte sätta fingret på det men han kunde känna det. Anok pratade glatt vid hans sida om diverse olika saker, allt från hur det ser ut i Norr till vilka typer utav kläder man bär där hemma. Hennes törst efter information var enorm och Erik talade gladeligen om sitt hemland bland de snötäckta bergen i Norr.

Han saknade sitt hem, sin syster ännu mer. men samtidigt så var det inget som direkt drog honom hemåt - Arya fanns ju vid hans sida så att säga och han behövde inte direkt något annat. Visst fanns det saker han ville ha, saknade och längtade efter. Men inget han behövde eller var tvungen att ha. Det är stor skillnad på att vilja ah något och att behöva något. Det var en av de sakerna som Erik insett sedan han lämnat sitt hem för att vara med Arya.
"Men maten då?" frågade Anok samtidigt som Erik bet i en mjuk frukt med gult fruktkött.
"Den är lite annorlunda, vi äter mer kött. Mer odlade saker som växer i marken snarare än på träd. Visserligen har vid e ljuvligaste röda äpplena." Erik log mot flickan som åt en lila frukt.
"Vi har också äpplen, gröna och gula!" utbrast hon när hon hade svalt. Erik log och flickan fortsatte att fråga om allt hon kunde komma på. Erik försökte svara så gott han kunde på allt.

Plötsligt högg något honom i huvudet, på insidan. Det blixtrade till för hans ögon och en glimt av något flammade förbi. Han höjde sin näve till tinningen och grymtade lite. Men lika hastigt som det hade kommit så var det förbi men känslan av att falla ner för ett stup hade greppat honom hårt.
"Erik?" Anok tittade fundersamt på honom, "mår du bra?"
"Ja, jag tror det, jag bara, jag tyckte jag såg något..." mumlar han och ser fundersamt ner på sina händer, och där bakom skymtade han ett blad på marken, ett blad som frukten vilade på. Det var samma blad som han i synen hade försökte greppa innan han föll ner för stupet. Frejas hand landade på hans axel,
"Erik? Vad är det?"
"Jag, jag vet inte. Jag såg något, det var som om, som om jag mindes något men jag vet inte vad det var..."
"Får jag göra er sällskap?" en klar röst ringde och de alla såg upp, där stod ledaren för osianerna, Ameenia. Erik nickade,
"Visste." sade han med ett leende och när Ameenia log blixtrade det till igen. En ung flicka med samma ansiktsform som Ameenia log mot honom och skrattade, de sprang i skogen. Erik satte handen mot sin tinning igen, det gjorde ont i huvudet. Men så fort minnet försvann försvann även smärtan. Hade han, varit här förut? Mer än den gången han mindes vid östers gräns? Hade han mött Ameenia när de var små? Hade... Frågorna bubblade upp och fick det nästan att svämma över.

Ameenia slog sig ner mitt emot Erik och nickade glatt åt alla andra. Erik kunde inte släppa henne med blicken. Sättet hon rörde sig på, det var samma graciösa böljande men starka rörelser som flickan hade haft. Ameenia såg upp, rakt in i Eriks ögon och det blixtrade till igen, samma ögon. Erik lade huvudet på sned lite lätt så att pärlorna i hans flätor klinkade mot varandra.
"Något på tok?" frågar Ameenia och härmar hans huvudrörelse. Erik skakar hastigt på huvudet. Vad skulle han säga?
"Då så, smakar frukosten bra?" Ameenia flyttar sitt fokus till Freja och Wilheim, men Erik kan inte sluta stirra på hennes ansikte. Men han ser i ögonvrån hur de båda artigt nickar, Ameenia ler.
"Så bra." Tystnaden faller efter att hon sagt det, till och med den frågvise och pratiga Anok faller i tystnad. Men Eriks hjärna arbetar på högvarv. Vad var det för minnesbilder han såg? Hade han varit här? Hade han och Ameenia mött varandra som barn? Varför fanns känslan av att falla över ett stup så himla uppenbar inom honom?


Brianña - Ritt över fälten i Norr:
De hade bestigit sina hataris och skrittade mot grindarna ut från palatsområdet. Briañna drog in ett djupt andetag av den friska morgonluften och släppte ut ett tungt andetag. Rok red vid hennes sida, han sade inget. De red i tystnad vilket faktiskt var fantastiskt skönt. Briañna hade redan en salig massa i sitt huvud och att behöva konversera var inget hon faktiskt ville just då. Portarna stängdes bakom dem och de skrittade sedan genom och ut ur byn som omgav palatsområdet. När de anlände till de massiva fälten satte de av i trav och sedan galopp. De redan en bra stund, tills de nästan var vid utkanten av fälten då Briañna saktade av till skritt igen.
"Rok?" Hon tittade inte på honom utan höll blicken framåt, han grymtade lite lätt för att visa att hon hade hans uppmärksamhet.
"Har du någonsin tyckt om någon?" frågar hon rakt ut. Utan någon förvarning eller dylikt. Rok stannade upp och Briañna gjorde detsamma. Ner för hennes kind rann en ensam liten tår. Varför visste hon inte. Men Rok stirrade på henne med sina stora grumliga ögon.
"Rok vet inte." sade han sedan med monoton röst. Briañna nickade.
"Jag förstår det. Innan visste jag inte vad det var, att tycka om någon på ett annat sätt än som familj eller vän." sade Briañna och stirrade bort mot fjärran.
"Jag kunde inte förstå varför Erik lämnade oss för en, en enda, människa som han knappt känner." Hennes röst var tung och något dämpad, "jag förstår att han gjorde det och delvis förstod jag innan varför också. Jag har läst om det i sagor och berättelser... Om kärleken som dansar in i ens liv när man minst anar det..." Rok red nu upp bredvid henne, "men jag förstod et ändå inte. Men, jag tror jag gör det nu." Briañna vred sin blick tillbaka till Rok - den gigantiska mannen på den enorma hatarin. Han bara tittade på henne och hon strök skyndat bort de tårar som gled ner för hennes kinder.
"Rok inte förstå." sade han, "men Rok dum. Förstår inget." fortsatte han med en uppgiven röst - som om han var ofantligt besviken på sig själv och det gjorde ont i hennes hjärta att han sade så om sig själv.
"Du är inte dum Rok, du är fantastisk, lojal och förstående. Du är långt ifrån dum även om du ibland känner det så och även om människor ibland inte förstår dig. Men dum är du inte. Säg inte så om dig själv..." Solen steg allt mer på himlen och det fick hennes hår att tindra i ljuset som en glittrande ram kring hennes bleka ansikte. Men när solen sken på Rok lyste den upp de många ärr han förvärvat under sin livstid på armar, händer, ansikte och hals. Allt som inte var täckt av kläder lyste upp. Även hans hud var bleck vilket fick de sträck av ärrvävnad han hade att stå ut än mer i skenet.
"Bri snäll." sade han och han såg något gladare ute, men Briañna önskade att hon kunde få honom att förstå vad hon försökte säga till honom. Att hon kände mer för honom på ett annat sätt än hon någonsin känt för någon annan.

Leela - Skogen i Öst
Hon hade sprungit ett bra tag och en bra bit innan hon till sist tillåtit sig själv att stanna upp, hämta andan och försäkrat sig själv om att hon lurat sina förföljare ännu en gång. Förhoppningsvis trodde de nu att hon sprungit över gränsen till ingenmansland och låtit bli att försöka följa efter på andra sidan trädgränsen. Eftersom skogen låg tyst och hon inte sett av osianerna sedan hon flydde från hyddorna närmare byn vågade hon nu till sist slappna av något mer än tidigare och tillåta sig själv att erkänna hur slutkörd hon var. Den sårade armen värkte, benen var påväg att strejka och det fanns inte mycket energi kvar i hennes kropp som höll henne vaken. Med en lätt suck hade hon klättrat en bit upp i närmsta träd, bundit fast sin midja till stammen med hjälp av sina byxor och för första gången på nästan ett dygn tillåtit sig själv att sluta ögonen och sova en stund.

Undertiden hon sov drömde också hon om ett minne...

Leela, 8 år gammal
Hon kände sig lite andfådd men mycket nöjd. Stegen hon övat så flitigt på hade suttit helt perfekt just den dagen då drottningen av Söder och hennes systerdotter hade kommit till dansskolan och sett henne dansa. Egentligen hade Leela vetat om att kungligheterna skulle komma samma dag, det hade hennes mamma, som var en av drottningens nära vänner och hovdamer, berättat. Men hennes moder hade förbjudit henne från att berätta det för dem andra flickorna i dansgruppen. Det var inte meningen att någon mer än några få av dansskolans anställda skulle få reda på den informationen, för prinsessans säkerhet. Leela hade hållit sitt löfte och inte berättat för någon om finbesöket som skulle komma, inte ens för Priyanka, som vanligt vis fick höra alla Leelas hemligheter. Men Priyanka tyckte inte om prinsessan, varför hade Leela aldrig riktigt förstått, kanske för att flickornas far hade något mycket starkt emot henne? I vilket fall som helst hade Leela inte talat om för någon levande varelse om vilka som skulle komma, men istället övat än mer intensivt än vanligt på sina steg för att visa upp hur duktig hon var inför drottning.

”Skulle prinsessan vilja göra oss äran att dansa tillsammans med mina elever?”
Instruktör Sherya stod vänd mot prinsessan med ryggen mot sina elever men det hördes på hela hennes röst att hon log. Prinsessan svarade inte, hon kanske var blyg tänkte Leela, istället svarade drottningen av Söder i hennes ställe.
”Hon vill gärna, se så Ashiwarya, den här dansen kan du.”
Prinsessan såg inte ut att hålla med. Hon tittade oroligt på sin moster som för att säga att hon inte ville, men drottningen bara skakade på huvudet och puttade så vänligt det gick upp sin blyga systerdotter ifrån sittkuddarna på golvet. Prinsessan såg mycket ovillig ut att dansa men verkade förstå att hon inte hade något val då hon redan stod upp. Försiktigt, försiktigt gick hon tyst över det blanka golvet fram till dansinstruktören och de andra flickorna, som om Leela och hennes vänner var farliga rovdjur hon inte ville reta upp. Dansinstruktören lade en vänlig hand om den lilla prinsessans axlar, för liten var hon verkligen, kortare och mindre i kroppen än Leela trots att Leela visste att prinsessan var fyra år äldre. Instruktör Sherya ledde vänligt fram prinsessan till gruppen av elever.
”Så, Ers majestät, vi kommer att spela musiken igen och så gör du bara samma steg som alla de andra, för du hade dansat denna dansen i Dhakair som jag förstod det?”
Prinsessan nickade försiktigt och såg på gruppen av flickor framför sig innan hon vände på huvudet upp mot dansinstruktören.
”Ska jag dansa solot också?”
Det var det första som prinsessan sagt under hela tiden i danssalen och Leela kunde inte låta bli att tycka att den andra flickan hade en otroligt vacker röst, särskilt för att vara så ung. Instruktör Sherya skrattade.
”Ja, om du vill, har du fått lära dig solot i Dhakair?”
Prinsessan nickade.
”Då så, ställ dig vid sidan av Leela så kan ni två göra det tillsammans.” instruktör Sherya log igen och släppte prinsessans axlar. Prinsessan ställde sig bredvid Leela men tittade inte på den andra flickan trots att Leela gjorde sitt bästa för att fånga hennes blick.
”Då så flickor, är ni beredda?”

Musiken började spela, flickorna började sjunga och dansen var igång. Prinsessan hängde med väldigt bra i de snabba stegen och snurrarna. Hennes rörelser var graciösa för hennes unga ålder och hon hade inga problem med att anpassa sina rörelser i takt med musik. Men så kom solot och alla flickor utom Leela och prinsessan föll ner på golvet igen. Leela följde stegen och sjöng felfritt det hon övat in men nu var allas ögon och öron på prinsessan. Hennes oerhört vackra, unga röst lät som om den kom från en ängel, så vacker och klar var den och så rent kune hon sjunga sången på det gamla språket som egentligen ingen av de andra flickorna kunde. Prinsessans uttal på orden var klockrena utan minsta fel och hon prickade exakt rätt på alla toner ut minsta svårigheter. Hade det inte varit för att hennes röst var så ljus hade man kunnat missta henne för en professionell, vuxen sångerska. Men det var inte bara den fantastiska rösten som överraskade alla i salen, det var även prinsessans danssteg som drog till sig uppmärksamheten. Precis som innan var hon graciös och smidig i sina rörelser men nu följde hon inte den vanliga dansen som de andra fått lära sig. Nu tog hon steg som ingen av de andra flickorna hade sett förut, steg ifrån Dhakair. Det var inga som helst fel eller någon form av otakthet i hennes rörelser, tvärt om prickade allting perfekt in i sången och musiken, men stegen den unga flickan tog såg mer komplicerade ut och annorlunda än det som Leela fått lära sig. De två flickorna sjöng samma sång men dansade lika danser. Det hela var otroligt vacker på något vis ändå. Trots att de gjorde olika såg det intränat och perfekt ut. Vem som helst skulle kunnat tro att det var tänkt att flickorna skulle dansa på det där viset. Till slut stannade musiken och Leela sjönk ner på golvet i spagat medan prinsessan gjorde det samma fast i en splitt. För ett litet tag låg hela salen knäpptyst och allas ögon var på de som just gjort sitt solo, främst på prinsessan. Men så hördes instruktör Sheryas steg i golvet och hennes röst lät mycket överraskad.
”Det där var…” hennes mun verkade inte kunna stängas och chocken i hennes ansikte var uppenbar, hon hade inte väntat sig sådan nästan änglalik skicklighet så snabbt från sin nya elev, ”Ers majestät det var helt fantastiskt, vem har lärt er att dansa och sjunga så…änglalikt.”
Vid dansinstruktörens sista ord tycktes prinsessan nästan ha fått en kallsup. Genast drog hon ihop sina ben, reste sig från golvet och sprang tillbaka till sin moster som rest på sig från sittkuddarna och var påväg emot danseleverna och instruktören. Prinsessan grep tag om drottningens kjol och gömde nästan hela sig, med ansiktet först i den. Instruktör Sherya såg förvånat och förbryllat upp på drottningen.
”Det var Ashiwaryas mor som skötte all hennes undervisning i Dhakair.”
Drottningen lät dyster på rösten. Tidigare hade det synts att även hon chockats av systerdotterns uppvisning men hon var uppenbarligen den i salen som samlat sig hastigast. Så snart hennes ord ljöd på platsen gick det nästan som en susning genom både musikerna, flickorna och dansinstruktören då alla förstod varför prinsessan blivit så förskräckt när instruktören frågat om hennes lärare. Alla hade hört om det fruktansvärda som hänt prinsessans föräldrar, hört om hur prinsessan varit den första som funnit deras kroppar efter det som hänt. Hört om hur en del folk skyllde på den lilla tolvåringen som nu tryckte sig mot sin mosters kjol för hennes föräldrars död.

Man hade kunnat tro att Leela skulle bli avundsjuk på prinsessan efter att den andra flicka stulit all hennes uppmärksamhet och så uppenbart utklassat henne i skicklighet på dansgolvet. Men Leela var inte ett sådant barn. Istället blev hon nyfiken på prinsessan, hon ville veta mer om den mystiska, blyga flickan som skulle börja i hennes dansklass. Hon berättade ingenting om vad hon tänkte för Priyanka, den tio år äldre systern hade rynkat ogillande på näsan så snart hon hörde att prinsessan skulle börja dansa i samma dansskola som henne själv och Leela.