The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Kapitel 37
Sugmärken och matchpepp
Mars 1977



’’Jag hoppar i duschen.’’
’’Du behöver inte gå för vår skull, Peter’’, log Lily.
’’Det är lugnt. Jag hatar att vara tredje hjulet. Ses senare’’, skrattade Peter, ryckte åt sig en handduk och lämnade rummet. Lily satt fortfarande intill James. Han hade ena armen kring hennes axlar och den andra i knät. Hon greppade den försiktigt och han drog henne närmare sig. Han lutade huvudet mot hennes. Hon kände hans andetag i sitt hår.
’’Hur mår du?’’ frågade han. En skön tystnad hade spridit sig i rummet, och han talade lågt nu.
’’Bra’’, sa hon.
’’Jag märker att någonting är fel. Remus märkte det också, men han ville inte fråga inför alla andra.’’
Hon svarade inte direkt, utan fortsatte att iaktta hans händer medan hon tyst beundrade James förmåga att läsa av folk som stod honom nära.
’’Ingenting som vi måste prata om på din födelsedag’’, sa hon till sist.
’’Vill du inte berätta?’’
Ännu en kort paus.
’’Inte nu.’’
’’Jag förstår’’, sa han tyst. ’’Säg till om du ångrar dig, okej?’’
’’Okej.’’
Han slöt sin hand om hennes fingrar och lät sitt huvud vila mot hennes. Några ögonblick av tystnad gick. Det enda som hördes i rummet, förutom deras andetag, var Remus’ väckarklocka som tickade febrilt.
’’Jag är seriös’’, sa James plötsligt. ’’Du vet det va?’’
’’Jag lovar…’’
’’Nej, inte det. Med det här, med dig.’’
’’James…’’
’’Jag vill inte att du ska tro att jag inte tar det här på allvar. Att det inte spelar någon roll för mig. Jag… jag har aldrig känt så här förut. Aldrig, inte för någon. Du är speciell.’’
Det lät inte riktigt som han hade tänkt att det skulle göra, men vartenda ord var sant.
’’James’’, började hon igen. ’’Jag är också seriös. Och jag är så, så glad att du har växt upp lite. Jag trodde nog egentligen aldrig att du var en uppblåst idiot rätt igenom.’’
Han himlade med ögonen. Hon skrattade.
’’Jag tror’’, fortsatte hon. ’’Att jag kanske, kanske…’’
Hon tystnade.
’’Vad?’’
’’…är en liten gnutta galen i dig också.’’
James sprack upp i ett leende.
’’Kanske en gnutta?’’
’’Kanske en gnutta.’’
’’Lily Evans – sluta leka så svårfångad.’’
Han tog bort sitt huvud så att hon kunde vända sitt ansikte mot honom. De utbytte en blick innan hon sträckte på sig och gav honom en lång kyss mitt på munnen. Han bemötte den. Efter bara några sekunder var hon tvungen att avbryta på grund av sitt stora leende.
’’Förlåt’’, fnissade hon. Han svarade inte utan kysste henne igen, med ett leende minst lika stort som Lilys.

’’Jösses, Sirius!’’
’’Vadå?’’ sa Sirius med en oförstående min munnen full av lasagne.
’’Du måste ju inte skylta med det!’’ sa James.
’’Vad pratar du om?’’
Remus hade begravt ansiktet i händerna. Peter såg förvirrad ut. Lily insåg vad det var som hände och brast i skratt.
James nickade menande mot Sirius hals.
’’Du tog v-ringat idag bara för att alla skulle se det, eller hur?’’
’’Huh? Åh… du menar det…’’ Sirius hand for upp till det rödlila märket och han flinade stort. ’’Kanske.’’
James lät höra en ljudlig suck.
’’Snyggt jobbat, Rem’’, mumlade Lily med ett leende.
’’Mm. Tack’’, svarade Remus sarkastiskt, fortfarande med sitt blossande röda ansikte dolt i händerna.
’’Och du då?’’ sa Sirius, sträckte ut armen och drog ned kragen på Remus tröja lite. Ett liknande märke blottades. Remus ryckte snabbt undan och råkade stöta till Peter, som spillde vatten på sin tröja.
’’Shit, Sirius –’’
’’Skäms du över mig?’’ flinade Sirius.
’’Vi är i Stora salen…’’ muttrade Remus, men de kunde alla skymta ett leende i hans ansikte.
’’Jag säger då det’’, fortsatte Sirius med fejksårad röst. ’’Tjejer brukade vara stolta över att visa vad Sirius Orion Black hade gjort med dem. De visade upp bevisen som om det vore troféer. Men de dagarna är förbi nu, antar jag. Så går det när man börjar dejta killar…’’
’’Damer och herrar, den största dramadrottningen sen tidernas begynnelse’’, skämtade James och himlade med ögonen. ’’Sirius Black.’’
’’Vad finns det att stoltsera med i ett sugmärke?’’ muttrade Remus. ’’Jag har redan ärr i hela ansiktet. Några blåmärken på det så ser jag ut som något katten släpat in.’’
’’Som hunden släpat in’’, inflikade James så tyst han kunde. Peter satte i halsen av skratt. Lily såg oförstående ut. Sirius och Remus lät höra en suck i kör.
’’Så’’, sa Lily efter en stund. ’’Match i eftermiddag?’’
James tappade sin gaffel.
’’Jag hade helt glömt!’’
’’Dålig form?’’ frågade Sirius.
’’JAG ÅT NYSS EN HALV SIRAPSTÅRTA TILL FRUKOST –’’
’’Det kommer gå jättebra, James’’, sa Remus. ’’Oroa dig inte.’’
Färgen i James ansikte hade övergått till kritvit.
’’Oh boy. Ohboyohboyohboyohboy.’’
’’Slytherin är inte så bra’’, sa Sirius. ’’Speciellt inte nu när Blondie’s brorsa lagt av.’’
’’Blondie?’’ sa Lily oförstående.
’’Lucius Malfoy’’, mumlade Peter. ’’Han gick ut skolan för några år sedan. Hans lillebror Cephecus har varit sökare i Slytherinlaget fram tills nu.’’
’’Skolans näst bästa sökare’’, tillade Remus. ’’Vem är Slytherins sökare nu?’’
’’Ingen aning. Jag vet att de hade sökaruttagning förra helgen, men inte vem det blev’’, sa James.
’’Potter!’’ hördes plötsligt en gäll röst. James snurrade runt. Det var Josephine Bell, slagman och kapten för Gryffindors quidditchlag. Hon hade det svarta håret uppsatt i en inbakad fläta, och ögon som lyste av iver och kämparvilja.
’’Åh, hej’’, sa han.
’’Är du laddad?’’
’’Ehm…’’
’’Jag fick nyss reda på vem Slyterhins nya sökare var’’, sa Josephine och slog sig ned på den lediga platsen bredvid James. ’’Regulus Black.’’
Sirius satte i halsen så kraftigt att Remus fick dunka honom i ryggen för att han inte skulle kvävas.
’’Va?’’
’’Han är bra’’, medgav Josephine. ’’Men inte lika bra som du. Ät rejält nu.’’ Hon tog tag i sleven till lasagnen och lade upp en stor bit till på James’ tallrik. ’’Så ses vi klockan fyra. Okej?’’
Hon inväntade inte svar innan hon reste sig upp och gick igen. James vände sig mot sina vänner igen.
’’Jag kommer att dö.’’

Nej, James Potter dog inte den dagen.
Däremot vann han matchen mot Slytherin genom att fånga kvicken efter bara tio minuter, och laget var på det viset vidare i turneringen. Det blev en stor fest i uppehållsrummet senare, och James vänner passade på att fira honom rejält. Någon senare kväll blev det dock inte. Redan klockan tio hade alla, inklusive Lily, däckat i en stor hög i pojkarnas sovsal, mätta, belåtna och lyckliga.

Jätte bra ♥

Supeer!♥

Superbra!

Underbart!

Fantastiskt!

Åhh så bra :3 Sry för att jag inte kommenterat på länge, men har bara haft internet tillräckligt för att läsa Längtar såå tills nästa kapitel ♥_♥

Du skriver lika bra som J.K Rowling!!

TACK ALLIHOP ♥ ♥ ♥

Kapitel 38
Mardrömmar och illamående
April 1977

’’Crucio!’’
’’Låt honom vara!’’ skrek Sirius. Han sprang fram till sin pappa och började slå honom med all sin kraft. Han var inte ens hälften så stor som Orion Black, och inte en tredjedel så stark, men det var som om en eld hade tänts inom honom, en eld av ilska som fick honom att glömma allt som hade med vett att göra.
Regulus grät. Han grät och han skrek och han plågades. Sirius träffades av något hårt i axeln och stupade framlänges så att hakan slog i golvet och huvudet fick en rejäl smäll. Det ringde i hans öron och snurrade framför hans ögon. En stark, frän doft av sprit spred sig in genom hans näsborrar, och han kunde urskilja skärvor av vad som en gång varit en flaska på golvet framför sig när han förskräckt blinkade.
Walburga Black hade slagit till honom med en flaska.
’’Du har blivit värre och värre sedan du började umgås med de där små monstrena! Akta dig om du vill åka tillbaka till Hogwarts!’’
’’Tala inte illa om mina vänner!’’
’’Varulvar, smutsskallar och alla möjliga hemska äckel! Och den där förskräckliga Dorea Potter’s son! Han är väl som sin mor – outbildad, korkad, arrogant…’’
’’Prata inte så om James och Mrs Potter!’’
’’Ditt MISSFOSTER –’’
Trots att det snurrade i hela honom och han kände sig illamående, så lyckades han ta sig upp på fötter. Han ville inte slå tillbaka på sin mor, han ville inte svara henne, han ville bara ta med Regulus och sticka där ifrån… Sirius lillebror låg fortfarande på golvet, skakandes. Faderns förbannelsen hade bara hållit i några sekunder och sedan släppt, men han var fortfarande vit som ett lakan i ansiktet och snyftade hysteriskt.
’’Reg!’’ sa Sirius och föll ner på knä bredvid honom.
’’Sirius!’’ ropade Regulus tillbaka. ’’Sirius!’’
Walburga och Orion stormade ut ur rummet och lämnade sina två söner ensamma.
’’Jag är här!’’ sa Sirius och försökte låta lugn. ’’Det är okej!’’
’’Sirius!’’ fortsatte Regulus. ’’Sirius! Sirius!’’
’’Det är lugnt, Reg! Jag är här! Ser du mig inte?’’
’’Sirius!’’
’’JAG ÄR HÄR!’’
’’Sirius! Vakna!’’

Sirius vaknade med ett ryck. Smärtan från glasflaskan var som bortblåst, men kallsvetten och hjärtklappningen var kvar. Det var inte Regulus som ropat hans namn, det var James. De bruna, nu oroade ögonen var allt Sirius kunde urskilja i skenet från det brinnande stearinljuset som James höll i handen. Sirius famlade febrilt i mörkret.
’’Schhh’’, sa James och lade en hand på hans arm. ’’Det är okej. Oroa dig inte.’’
Sirius hörde honom knappt. Han satte sig upp i sängen.
’’Det var bara en dröm’’, fortsatte James. Det dröjde bara några sekunder innan Sirius böjt sig ner över sängkanten och kräkts. Han kände hur James samlade ihop hans axellånga hår för att det inte skulle trilla ner i ansiktet på honom. Tårar började rinna ner för Sirius kinder, men han ville inte att hans vän skulle se dem, och stannade kvar böjd över sängkanten medan han diskret torkade bort dem.
James hade redan dragit upp trollstaven och mumlat några ord. Spyan bredvid Sirius säng var som bortblåst och smaken i hans mun var ersatt med en fräsch ton av mint. Sirius slängde sig på rygg igen. Det var som om han först nu insåg att han inte var på Grimmaldiplan, utan på Hogwarts, trygg, med James vid sin sida.
’’Sjuk eller bara illamående?’’
’’Bara illamående.’’
’’Det var en dröm’’, upprepade James. ’’Du kan vara lugn.’’ Han räckte Sirius vattenglaset som stod på hans nattduksbord.
’’Tack’’, mumlade Sirius och nickade menande mot de nu rena lakanen. Han tog en klunk och ställde tillbaka vattnet. Han kände fortfarande en gråtklump i halsen, men han ville inte visa sig svag och vände ner ansiktet i kudden. James genomskådade honom och lade sig ner bredvid honom, vänd mot Sirius rygg.
’’Du behöver inte spela för mig, Sirius’’, sa han långsamt. Han fick först ingen respons, men efter några ögonblick snurrade Sirius runt så att de var vända mot varandra. Hans ögon var svullna och ansiktet var fortfarande blankt. James höll ut en arm och drog honom närmre sig. Sirius hade begravt ansiktet i hans axel.
’’Du är min bäste vän, du vet det, va?’’ sa James. ’’Du kan alltid prata med mig om det är något.’’
Ett dämpat snörvlande till svar.
’’Jag går ingenstans’’, fortsatte James. ’’Jag finns alltid vid din sida, okej?’’
Han kände att Sirius hjärta fortfarande slog fort, och andetagen var fortfarande häftiga. Han strök honom långsamt över ryggen.
’’Försök att sova. Jag stannar här.’’

’’Skandal.’’
James blinkade yrvaket. Han famlade efter sina glasögon på nattduksbordet men insåg att han fortfarande låg kvar i Sirius säng. Han kollade omkring sig, och med en kraftansträngning lyckades han urskilja Remus, som stod med armarna korsade över bröstet.
’’Åh’’, sa James lågt och flinade. ’’Just det. Din pojkvän. Ditt territorium. Förlåt.’’
Remus suckade åt honom med ett leende. James satte sig upp i sängen och såg sig omkring. Sirius sov fortfarande.
’’Är han okej?’’ frågade Remus med en nick mot honom.
’’Han drömde en mardröm. Jag vaknade av att han grät i sömnen mitt i natten.’’
’’Fan.’’
’’Mm. Nu ska jag dock flytta på mig så att du kan ta den här platsen.’’
’’Nej, det är ingen fara. Stanna. Väck honom inte.’’
Det var för sent. Sirius hade redan börjat skruva på sig.
’’Oj. Förlåt, Tramptass’’, sa James urskuldande.
’’God morgon’’, gäspade Sirius. ’’Vad händer? Vad är klockan?’’
’’Halv sju’’, sa Remus.
’’Vi kan sova lite till’’, sa James. ’’Är du okej?’’
’’Jag är okej.’’
’’Jag går och lägger mig nu och ger plats för din pojkvän, okej? God natt, prinsessan.’’
’’Mm. God natt.’’
James gick bort till sin egen säng, kröp ner under täcket och somnade om innan han ens lagt huvudet på kudden. Sirius sträckte på sig och makade sig längre åt höger för att göra plats.
’’Kom’’, sa han till Remus.
’’Säkert? Du vill inte sova, då?’’
’’Jo. Men jag vill sova med dig här. Kom nu.’’
Remus log och lade sig bredvid honom. Platsen var fortfarande varm efter att James sovit där, och Sirius drog honom tätt intill sig.
’’James sa att du drömde en mardröm’’, sa Remus och lade armarna om honom.
’’Mm. Men det är okej nu.’’ Sirius drog in doften av Remus. ’’Du har den där tröjan igen.’’
’’Ja. Det är pappas gamla. Alldeles för stor. Under mina första förvandlingar här på Hogwarts så hade jag alltid den här dagarna efter. Den fick mig att känna mig trygg.’’
’’Jag kommer ihåg det.’’ Han hade sitt huvud under Remus haka, med ansiktet mot hans axel. ’’Den luktar gott.’’
Remus log och fortsatte stryka honom över håret.
’’Grattis’’, mumlade Sirius efter en stund.
’’Huh?’’
’’Det är den andre april.’’
Det gick några ögonblick av tystnad.
’’Oj’’, sa Remus efter en stund. ’’Förlåt. Jag är sämst.’’
’’Lite. Men jag gillar dig ändå.’’
’’Tack detsamma. Grattis på enmånadsdagen.’’

’’Psst. Är du vaken?’’
Remus blinkade. Han låg fortfarande i Sirius säng, men nu var det ljust i rummet och Sirius var inte där. James stod på huk bredvid sängen.
’’Va?’’
’’Orkar du med dagen?’’
Remus satte sig upp direkt.
’’Ni är ju redan påklädda! Varför väckte ni mig inte? När börjar vi?’’
’’Det är lördag, tokstolle’’, suckade James. ’’Lägg dig ned. Vill du att vi tar hit frukost åt dig?’’
’’Jag hänger med till Stora Salen’’, sa Remus. ’’Tack ändå.’’
Han ställde sig upp och vinglade till.
’’Yr?’’ frågade Peter oroligt.
’’Nej… nej, jag klarar mig.’’ Remus skakade bestämt på huvudet och den snurrande känslan försvann.
’’Har du sovit något?’’ fortsatte Peter.
’’Jadå. Det är lugnt. Jag mår bra. Var är…?’’
’’I duschen’’, sa James innan Remus hann avsluta sin fråga. ’’Han såg ut att vara okej, men han var lite blek om nosen.’’
Dörren öppnades innan någon hann säga något mer och Sirius kom in, klädd i svarta jeans och en vit skjorta med fuktiga fläckar från det våta håret på axlarna. Han tittade upp. En aning till mörka ringar under ögonen syntes i det unga ansiktet, och hans hy var några nyanser blekare än vanligt, men när han fick syn på sina vänner så sprack han upp i ett leende.
’’Åh. God morgon. Hungriga?’’
’’Mhm’’, sa James.
’’Bra. Jag med.’’
Sirius slängde sin handduk på sängen, drog upp sin Gryffindorslips ur kofferten, gick fram till spegeln och knöt den vant runt halsen. Han mötte Remus blick i spegelbilden och vände sig mot honom med ett leende.
’’Hänger du med ner till frukosten? Orkar du?’’
’’Mm.’’
’’Har du sovit något?’’
’’Jag har redan gjort den där utfrågningen’’, sa James och himlade med ögonen. ’’Han säger att det är okej – vilket vi alla vet är en lögn, men jag tänkte att vi spelar med.’’
Remus kollade surt på honom.
’’Okej’’, sa Sirius. ’’Säg till om du ångrar dig, Remus?’’
’’Visst.’’

Det var en härlig atmosfär i Stora salen. Det fanns inga möjligheter till besök i Hogsmeade den helgen, så alla var kvar på skolan, men de hade inte så mycket läxor och tiden var fri till att göra vad man hade lust för. De flesta hade redan ätit frukost, så marodörerna hade i princip Gryffindorbordet för sig själva, bortsett från några tredjeårselever i andra änden.
’’Så’’, började James lågt. ’’Jag kollade på kartan igår och insåg en sak.’’
’’Insåg vadå?’’
’’Ett stort hål.’’
’’Spännande.’’
’’Håll klaffen, Tramptass. Lyssna här. Ni vet på östra sidan av slottet? Vi vet att det finns underjordiska gångar och rum där, eller hur? Men bara på ena halvan.’’
’’Nu börjar det likna något.’’
’’Mina matematiska beräkningar…’’
’’…som aldrig ljugit för oss förut…’’ inflikade Sirius.
’’…säger att det borde finnas ett stort hål där ingenting finns. Vilket vi, vid det här laget, vet är omöjligt. Så. Varför inte ta reda på vad som finns i denna icke-existerande icke-existens?’’
’’Jag gillar din idé, Tagghorn.’’
’’Tack, Slingersvans. Har vi en plan för fullmånen?’’
’’Jag är på’’, sa Sirius. ’’Men om dina matematiska beräkningar har ljugit för oss igen så blir jag besviken. Jag kommer att kontrollera logiken i ditt resonemang innan vi ger oss av.’’
James suckade.
’’Bra. Måntand?’’
Remus kollade yrvaket upp från sin tekopp.
’’Va?’’
’’Du hörde inte vad jag sa, eller hur? Du är trött. Du borde inte följt med hit.’’
’’Schh. Jag mår bra. Och ni har härmed min bekräftelse till… vad det nu var ni pratade om.’’
Peter, Sirius och James utbytte en oroad blick. Sirius kollade sedan på Remus igen och nickade mot hans tallrik, som var tom och skinande ren.
’’En halv kopp te är ingen vidare frukost, Måntand.’’
’’Mm. Jag vet.’’
’’Snälla, ät någonting.’’
’’Jag är inte hungrig.’’
’’Jag vet. Men bara något litet?’’
’’Jag är inte hungrig, sa jag ju!’’
Färgen i Sirius ansikte, som nu kommit tillbaka lite, försvann igen, trots att han försökte hålla sig sansad.
’’Förlåt’’, sa Remus snabbt. ’’Jag menade inte att snäsa åt dig.’’
’’Det gör ingenting’’, sa Sirius. ’’Jag vet att du inte mår bra.''
James, som fram tills nu varit helt inne i att breda en halv macka med jordgubbssylt, satte ner kniven i syltburken igen och sträckte fram smörgåsen mot Remus.
’’Här. Snälla, ät den här för vår skull, så ska vi inte tjata på dig mer sen, okej?’’
Remus stönade, men tog motvilligt emot den.
’’För vår skull’’, upprepade Sirius. ’’Jag tar till mina hundvalpsögon om det behövs.’’
’’Ni är omöjliga’’, suckade Remus, men han tog en tugga av brödet. James log tacksamt.
’’Vi vet att du älskar oss innerst inne.''

En ensam uggla kom plötsligt insvävande genom fönstret. All annan post hade förmodligen redan blivit levererad, men den här hade med sig två brev. Det ena släpptes av vid Slyterhinbordet, bland ett gäng med personer som ingen av marodörerna kunde se ansiktena på, och sedan flög den fram till vännernas hörna av Gryffindorbordet.
’’Uh oh’’, mumlade Sirius bittert när den närmade sig. Han kände igen den kolsvarta ugglan med de gula ögonen mycket väl. Den landade graciöst bredvid Sirius, som knöt upp snöret som brevet satt fast i och lossade det, innan den flög iväg igen.
’’Är det ett illvrål?’’ frågade Peter ängsligt.
’’Nej, det är inget illvrål’’, sa Sirius efter att ha granskat det några sekunder. ’’Jag… jag går och läser det någon annanstans…’’
Han reste på sig och gick iväg innan någon av hans vänner hann stoppa honom.

Med en duns damp han ned på toalettstolen. Han var på skolans mest dolda och bortglömda toalett, dit han fram tills väldigt nyligen ofta smitit in för att röka en cigarett mellan lektionerna. Han öppnade kuvertet och ögnade igenom brevet. Flera gånger.

…avskum…
…smuts på familjen Black’s släktvapen, skam för familjen…
…njöt av att bränna ditt ansikte från gobelängen…
…äckliga, onaturliga avarter…
…sexuella missbildningar…
…jag skäms…


***

’’Sirius?’’
Han hörde steg utanför dörren till toalettbåset och vände snabbt bort ansiktet. Han ville inte att någon skulle se honom såhär.
’’Sirius, jag vet att du är här inne.’’
Stegen kom närmare och stannade precis utanför dörren till det bås där Sirius befann sig.
’’Jag har kartan med mig. Jag vet att du är här. Vi blev oroliga, det har snart gått en timme.’’
’’Gå. Jag mår bra.’’
’’Vi vet båda att det är en lögn. Snälla, Sirius, öppna. Jag ber dig.’’
Sirius sträckte motvilligt ut handen och drog upp haspen utan att resa på sig. Dörren slogs upp.
’’Åh Merlin’’, mumlade Remus när han fick syn på Sirius tårdränkta ansikte. Han satte sig på knä framför honom. ’’Vad har hänt?’’
’’Mamma skickade ett brev.’’
’’Får jag läsa det?’’
Sirius nickade mot brevet som låg slängt på kakelgolvet, och Remus tog upp det. Med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen började han läsa det. Sirius iakttog honom under tiden. Det bekymrade vecket blev bara djupare och djupare, och efter ett tag insåg han att Remus hade stannat med blicken vid slutet av brevet och bara stirrade på det.
’’Så att… öhm. Ja’’, sa Sirius som ville bryta tystnaden. Remus kollade upp och mötte hans blick, innan han reste på sig, rev brevet i flera bitar, gick in i båset bredvid och slängde ner det i toaletten. När han kom tillbaka sträckte han ut en hand mot Sirius och drog in honom i en kram. Han sa ingenting. Sirius visste att han skuldbelade sig själv. Han visste att Remus tänkte att det var hans fel, för om de två inte hade gått ut så hade Sirius föräldrar aldrig fått reda på hans läggning. Inte än, iallafall.
’’Jag borde inte bry mig’’, mumlade Sirius. ’’Jag visste att det här skulle hända i samma ögonblick som de fick reda på det. Det var ingen överraskning.’’
Remus svarade inte. Han höll kvar Sirius.
’’Tänk inte på det’’, fortsatte Sirius. ’’Det är lugnt. Kom nu. Jag lovade att följa med på James quidditchträning.’’
’’James sa åt mig att inte under några som helst omständigheter göra något annat än att ta med dig till sovsalen och byta om till pyjamas. Peter följer med honom till quidditchträningen och sedan smyger de iväg till Hogsmeade för att hänga på Tre kvastar. Han skulle också fixa en kakbuffé upp till sovsalen och sa åt mig att det enda jag var tillåten att göra idag var att halvsova bort hela dagen och äta kakor. Jag fick inte på några villkor göra någonting produktivt. Och han förbjöd dig från att göra något annat än att hålla mig sällskap.’’
Sirius log.
’’Jag är helt okej med det.’’
’’Bra.’’ Remus log tillbaka, släppte taget om honom och gav honom en kyss på pannan. ’’James förstod direkt vad som hade hänt när du inte dök upp igen. Han tyckte att vi skulle slappa hela dagen. Kom nu.’’

SÅ HIMLA BRA!!♥