Septimus Heap (Privat roll)

Menja bara sover en stund, hon vågar inte sova mer, hon vill inte hamna i mörkret igen.

Elenya lade sig slutligen ovanpå täcket med alla tankar virvlande runt i huvudet.

Hon sätter sig upp och ser sig om, hon ser Elenya, "Hur är det?" undrar hon försiktigt.

"Hur är det själv" frågar hon med en blick på Menjas blåslagna kropp "och ryggen?"

"Okej, ont bara." säger hon och grimaserar lite. Blåmärkerna syns tydligt, vissa är handavtrycks liknande. "Han försökte dränka mig, dränka mig i mörker. De höll för min mun så jag inte kunde andas sen slog de mig." sa hon och rös till, hon var rädd.

Elenya reste sig och gick till Menjas säng noga med att dölja armen som fortfarande glödde och var en aning öm. Hon satte sig på kanten av Menjas säng och kramade om henne. "Om det är någon tröst så vet jag hur det känns" hon tänkte på rösten och rös ofrivilligt till.
"Jag var" hennes röst stakade sig och hon försökte igen "Jag var rädd för att du skulle gå bort" sade hon svagt.

Menja lutar sig mot Elenyas axel och tårarna faller sakta. Hon hade varit så rädd, det hade vart en hemsk upplevelse och särskilt att Elenya skulle säkerligen uppleva samma sak igen.

"Det är okej, det ska bli bra" mumlar Elenya och kramar Menja ännu hårdare och hatar tyst rösten för att den gjort så mot Menja som vanligtvis var en så glad och optimistisk person.
"Vet du vad min mamma brukar säga? Att utav något ont föds också något gott"

"Jag hoppas det." ler Menja svagt och försöker hålla tillbaka tårarna. Hon hatade att gråta, hon avskydde det. Hon hatade att vara så svag.

Elenya kollade på Menja mellan tårar som börjat rinna ner för hennes kinder, hon torkade ilsket bort dem "så fort jag ser någon annan gråta så gråter jag också. Jätte irriterande!" hon suckar och torkar bort dem nya tårarna.