Bifrost, en Svensk trolldomsskola (Roll)

"Inget att tala om." ler Alex avfärdande och försvinner sedan upp till sin sovsal där en bitter Suzie ser illskat på henne från sin säng. "Nämen trevligt att träffas." ler Alex lite roat åt hennes min, hon kan inte göra annat. Suzi svarar genom att illsket dra igen sina förhängen och Alex skrattar tyst för sig själv. 1-0 till henne. Hon klär av sig och kryper ner under lakanen och somnar strax, trött efter allt som hänt.

Damon väcktes av Robin, som obarmhärtigt kastade sig raklång över honom och överöste honom med blöta kyssar. Av någon anlädning visste de att Damon varit med Alex på kvällen, och de hade mycket roligt över det.
Damon duschade snabbt och bytte om till bekväma kläder för att efter morgonmålet kunna fördjupa sig i sina läxor. På kvällen skulle det vara quidditchträning, och om Damon inte ville få sin första strafftjänst för ogjorda läxor, så måste han arbeta flitigt.

Alex vaknade sent på morgonen och suckade ut av lättnad då de övriga tjejerna inte var där. Hon duschade och drog på sig ett par mjukisbyxor och ett linne. Hon tog med sig en av sina tjocka bäcker, Bifrost historia i detta fall och satte sig ner i en av fötöljerna framför brasan och försjönk i boken.

Damon tog med boken de skulle ha färdigläst till svartkonsten, "Att känna igen mörkrets krafter", och lämnade sovsalen. Boken var nästan två hundra sidor lång och de skulle skriva en sammanfattning om den till torsdagens lektion.
Alex satt i en av fåtöljerna framför brasan, så Damon satte sig i en intill och sjönk ner i en bekväm ställning.
"Hej", sade han trött och kastade en blick ut ur fönstret: det regnade.

"Hej" sa Alex när hon hörde Damons steg och såg upp. Hon följde hans blick ut genom fönstret "Perfekt Quidditch väder" konstaterade hon förnöjt. Det var bra att träna i olika sorters väder, en match ställdes aldrig in på gående ut av vädret. En match hade aldrig ställts in så länge hon kunde minnas. Hon vänder blicken åter och ser på boken i hans hand men kommenterar den inte, hon hade gjort klart alla sina läxor dagen innan.

Damon skrattade kort.
"Det kan man väl säga." Ärligt sagt hatade han att spela i regn. Sikten förminskades betydligt och han litade mycket på de små vinkar en jagares kropp gav innan han sköt för att kasta sig åt rätt håll. Dessutom blev klonken halare och så svårare att fånga.
Damon började läsa boken, men undrade om Alex hade hört hur hans och Suzies dejt föregående kväll hade slutat. Han hade ännu inte tänkt mycket på vad han skulle göra, men om inte annat så ville han vara vän med Alex. Det var bara mycket att ta in då hon plötsligt medgav att hon ville mer.

"Ja, man måste träna i alla väder." sa Alex hurtigt och flinade. "Jag ska nog ta och gå ut." log hon och sprang upp och bytte om till joggingskläder men hon gjorde dem vattenavdunsande med hjälp av staven. Hon gick ner och vinkade glatt åt Damon. "Ska ut och springa, träning klockan två glöm inte det. Jag förlåter inga försenenigar." skrattade hon och försvinner ut, ut ur Tyrs sällskapsrum.

Damon log snett och vinkade farväl innan han åter vände uppmärksamheten till boken. Kvart i två var han klar och gick upp för att byta om med ett brett leende. Nu var det endast uppsatsen till trolldryckskonst kvar.
Damon bytte om och fick sina kläder vattenavstötande med samma trollformel som Alex använt. Sedan tog han sin kvast och skyndade tillsammans med deras andre slagman till quidditchplanen.

När alla var ombytta och samlade i omklädningsrummet ösregnade det och himlen hade mörknat till något som näst intill kunde kallas svart. Alla var ombytta men de fick skrika för att kunna höra i skyfallet som var över dem. Alex sa inte så mycket utan pekade att de skulle ut, de skulle börja med uppvärmning och kasta klonken till varandra. När de kom ut klöv en blixt himmelen och det mullrade olycksbående. "Tor är visst ute och far." sa eller snarare skrek en av trillingarna framm och de flög upp och höll sig svävande i en cirkel.

Damon grimaserade vid tanken på att flyga ute i ovädret, men han följde de andra ut och sparkade av från den leriga marken.
De började kasta klonken mellan sig och Damon var rätt så imponerad över att den inte tappades en enda gång. I mörkret och regnet skulle han inte ha förebrått någon för det.