Prs tippest & JustAFriend

Tystnad var ju en skum företeelse. Det kunde betyda så många olika saker. Väcka så många olika tankar och känslor. I hotellkorridoren var det inte olidligt stelt men det klart det inte gick att bortse från faktumet att deras händer inte var sammanflätade. Att det blivit ett big no no. Och att det i sin tur kändes sådär, i alla fall för Elliot. Men men, ett steg i taget ju. Dock hjälpte det definitivt inte på traven nu när han skulle försöka ta lite med intiativ. Att då bli nekad närhet...ja, det fick nog ändå ses som ett hinder. Fast ett okej hinder givetvis. Den yngre skulle ju aldrig få känna sig tvingad till något. Det bara fuckade lite med hjärnan. All närhet som pojkvännen inte tydligt bett om började kännas mer och mer förbjuden.
Väl inne på rummet kom Sebastian genast nära. Samtidigt som det var underbart blev det kortslutning inuti Elliots hjärna. Eller tja, inte strömavbrott direkt, men kanske lite glapp. Röra, inte röra. Röra inte röra. Så trots att ett litet leende spreds över artonåringens läppar besvarade han inte det andres beröring. Han bara stod där ett litet tag. Och sedan backade han undan lite och gick bort till badrummet för att borsta tänderna. Lämnade dörren öppen men plockade fram tandborsten ur necessären. Tittade inte åt Sebastians håll för då skulle han ju bara vilja klänga sig på honom som en liten koala och det skulle kanske inte uppskattas. Eller så skulle det det men Elliot hade ytterligare en gång dragit för långa slutsatser.

Det kändes stelt att stå där och pilla med den äldres lockar när han... Ja, inte gjorde något tillbaka. Han bara log lite. Och Seb hade väl inte förväntat sig något specifikt egentligen, från pojkvännens sida, men kanske en kram? Något ord? Bleh, Seb hade ingen aning. Men det kändes typ kallt när Elliot bara stod där. Och sen gick därifrån. Vilket egentligen var bra, för det var ju en stel situation. Men ändå. Bara gå därifrån sådär, utan ett ord, utan en kram, utan vad som helst... Visst, Seb hade väl markerat att det inte var okej med kärleksfull kroppskontakt ute bland folk, men här? Här inne var en frizon, och det var väl fastställt sedan innan? Jo, definitivt. Men att pressa Elliot till att röra honom eller något kändes ju inte helt rätt det heller, så han sa inget. Vet ihop, sopade undan tankarna, och följde efter Elliot in i badrummet. Plockade även han upp sin tandborste och började borsta tänderna.
”Hur lång tid har vi kvar?” frågade han, ganska oartikulerat med munnen full av tandkräm, och tittade åt Elliots håll.

Borsta borsta borsta. Sebastian hade följt efter in i badrummet. Det var väl en rätt tydlig signal att det var Elliot som bar ansvaret för den småskumma stämningen som spridits. Skärpning, El.
Den äldre lirkade fram mobilen från bakfickan. 11.04. Klick. Ner i fickan igen. Han ställde sig precis bredvid pojkvännen, fortfarande blicken i spegeln.
”Typ två timmar”, mumlade han genom löddret i munnen. Lutade huvudet på den yngres arm. Det var inte bara karies som behövde hållas i schack. Även tvivel. Definitivt tvivel. Lika bra att borsta bort det med. Ta vara på närheten medans det gick.

Två timmar. I vanliga fall hade två timmar inte varit någon fara, särskilt inte när det var en halvkass stämning mellan dem ändå. Men nu, när de inte bara kunde träffas hur som helst varje dag... Då skulle två timmar aldrig vara nog. Det räckte aldrig till. Men Seb började inte klaga över deras bekymmer högt, för de var båda två väl medvetna om det. Och förhoppningsvis tyckte Elliot att det var lika jävligt som Seb. Men det var i och för sig svårt, kanske. Fast kanske inte... Seb nickade bara som svar innan han fortsatte borsta tänderna. I spegeln drogs blicken till den kortare pojkvännen som stod där bredvid honom, med huvudet lutat mot Sebs arm. Närhet. Stämningen var aningen upptinad då, eller hur? Rimligtvis var det så.

Men efter några minuters tandborstande och blickande in i spegeln lutade Seb sig över handfatet för att spotta ut löddret och torka sig kring munnen.
"Oookej, vi kanske ska hitta på något nu?" frågade han, när ryggen återigen var utsträckt och han kunde blicka ner på Elliot.

Under tandborstningen hade Elliot haft tid nog att lugna ner sitt överdramatiska jag. Närhet var ju okej, bara det var bakom lyckta dörrar så att säga. Annars skulle Sebastian säga till. Och huvudet mot axeln tycktes vara helt okej så det var helt klart lugnt. Ingen fara. Dags att ta vara på tiden. Efter att ha följt den yngres exempel ställde sig därmed Elliot precis framför pojkvännen. Blickade upp i de mörka ögonen. Han sträckte på sig för att komma åt att pressa sina läppar mot den längres. Förhoppningsvis hjälpte Sebastian till för annars blev det nog lite stelt. Puss på hakan hade ju ändå varit rättt...skumt?
Två munnar med nyborstade tänder. Underskattat! Ingen röksmak. Eller kräks för den delen.
”Ja, promenad eller?”, mumlade han, nu med fötterna helt på jorden. Blicken hade dock inte flyttats en centimeter.

Nej, en puss på hakan var inte heller önskvärt hos Seb. Därför krökte han, likt så många gånger förut, på nacken för att möta upp Elliots mjuka, fylligare läppar. Var det inte förundransvärt att en handling, trots dess ständiga upprepande, aldrig slutade få fjärilarna i magen att vakna upp? Egentligen borde kyssarna bli till en vana, eller hur? Fast i och för sig hade de spenderat mycket tid ifrån varandra nu på det senaste, så det var väl också en detalj av viss betydelse... Kyssen, som väckt fjärilarna, tog slut, men nacken förblev aningen krökt och ögonkontakten behölls. Promenad? Absolut. Inte för lång, bara. För en gångs skull hade den yngre en viss tanke på pojkvännens... hm, fysiska tillstånd? Eller äh, ätstörning, och insåg att det inte skulle vara aktuellt att traska några kilometer. En passande bänk skulle de säkert hitta.
"Låter bra för mig", svarade han nickandes, innan han la armarna kring Elliot för att dra honom närmre, och krökte lite mer på nacken för att låta deras läppar mötas igen.

För en gångs skull var inte huvudsyftet med förslaget att bränna kalorier eller något annat dumt. Det kryllade inte direkt med aktiviteter. Men det var bra att Seb hade lite koll. Elliot var fortfarande sjuk även om han började bli sig själv igen mer och mer.
Närheten behövdes. Som den så ofta gjorde. Det lilla suget någonstans bakom naveln. Som att falla men ändå veta att någon tar emot, kysser en och sätter på en kopp te. Elliots armar slingrades runt pojkvännens torso. Mage mot mage. Andetag mot andetag. Två som blev ett, fast med kläder på. Den äldre besvarade givetvis kyssen. Mjukt men säkert. De hade inte tid för tvekande, hur många gånger behövde de konstatera det? Han lät en hand glida in under Sebastians tröja. Inget sexuellt. Bara en ljummen hand mot en varmare mage.
”Fan vad jag älskar dig”, mumlade han med en nöjd liten suck. Elliot sög på att hålla inne på de tre orden. Men what to do? Ingen större skada skedd.

Kyssen var liksom... Intensiv. Fast inte intensiv som i att de pressade sig närmre varandra och genom läpparna och tungorna skrek "jag vill ha dig, jag vill ha dig, nu nu nu!". Intensiv som i att, herrejävlar, vad jag älskar dig och fan, ska man verkligen kunna känna såhär starkt för någon? Intensiv som i att det fanns så mycket kärlek bakom läpparna som möttes att det egentligen inte borde vara möjligt, intensivt som att luften när som helst skulle få ge vika för denna känslostorm och spricka. På sätt och vis skrek deras läppar och tungor "jag vill ha dig, jag vill ha dig, nu nu nu", men inte på ett sexuellt vis. Inte för att det var något fel med det, nej inte alls, men detta var... Ett jag vill ha din själ med mig, alltid, jag vill aldrig vara utan dig, för jag kan aldrig känna mig hel när du inte är här. Angsty, överdrivna tonårskänslor? Mycket möjligt, men det var så han kände.
"Jag älskar dig också", mumlade han tillbaks, när kyssen var slut. Det var okej att säga det. Man kan inte överanvända ord om de faktiskt betyder något. De kommer inte sluta betyda något bara för att de används, var fan fann han logiken i det egentligen? "Jag vill alltid vara med dig. Alltid, alltid."

För någon timme sedan hade de bråkat. Övertramp som lett till ilska och frustration. Händer som inte fick vidröras. Men nu stod de här. Nära nära. Och kände så fruktansvärt stark för varandra. Det var en självklarhet att de två alltid skulle hitta tillbaka till den andres trygga famn. Oavsett vad som kom i vägen. Kanske var det det viktigaste tecknet av dem alla. På att det här var på riktigt. På att det inte var någon tonårsflört som snart skulle blåsa över och ta slut. Det kanske alls tänkte. Men för Elliot kändes det i alla fall helt sant. Elbastian var ett undantag. Ett underbart undantag.
”Jag vill vara med dig med”, svarade Elliot tyst men utan tvekan. ”Alltid”, konstaterade han och tryckte ansiktet mot pojkvännens axel. Sedan drog han sig undan en liten bit. Bara för att kunna ha ögonkontakt. ”Ska vi gå då?”.

Tänk att om två timmar, då skulle de inte få vara med varandra mer. Visserligen var det ju inte sista gången de skulle ses, de skulle ju träffas igen, och igen, och igen, i all evighet - för det var ju så de skulle spendera sina liv, tillsammans, men... Att inte själva få bestämma när de skulle säga hejdå var smärtsamt. Skulle Seb känna sig redo att säga hejdå om två timmar? Tveksamt. Som det kändes just nu, precis i denna stunden, skulle han aldrig vara redo att säga hejdå. Inte ens om det bara vore för en kvart, en halvtimme, en timme... Men det var livet. Livet, hörni. Orättvist. Plågsamt. Men solstrålar, de fanns absolut. Och just nu stod Sebastians solstråle lutad mot hans axel, innan han drog sig undan en liten bit och återupptog ögonkontakten.
"Vi får väl göra det", svarade han, med ett snett leende. Promenad var väl inte en typisk Seb-aktivitet, absolut inte, men allting med Elliot var fantastiskt. Nästan, i alla fall. Promenaden kunde han i alla fall anta redan nu att den skulle bli bra. Så han drog sig undan, efter att ha placerat en puss i pojkvännens fågelbo till hår, och tog sin jeansjacka från hängaren innan han tog på sig den. Rättade till tröjan där under ett tag, blickade sig själv i spegeln och pillade lite med håret innan han vände sig till pojkvännen igen.
"Klar?"