Prs tippest & JustAFriend

Frågan verkade inte ha tagits emot på det sätt som övertänkarhjärnan kokat ihop. Den yngre verkade inte alls ha speciellt mycket emot idén om ett besök hemma hos fosterfamiljen. De hade ju varit på utflykt med Elliots syskon, så kanske var Seb lite lugnad av att det inte bara var nya personer? Oavsett anledning så var det en lättnad för den äldre. Och något att se fram emot.
”Tror jag skulle få permission nästa helg. Kan jag kolla om du kan sova över då?”, fortsatte den grönögde och högg sedan in på smörgåsen. Var det för kvickt inpå? Kanske. Förhoppningsvis inte. Elliot ville bara vara med pojkvännen så mycket som möjligt de stunder som de faktiskt hade tillsammans.

Att han hade träffat och pratat en del med alla Elliots syskon underlättade verkligen. Han var fortfarande inte jättebekväm kring dem - hur ska man bete sig runt sin pojkväns syskon egentligen? - men det var betydligt bättre än första gången de träffades. Som tur var.
Permission nästa helg igen? Det var nästan lite för bra för att vara sant. Seb hade inbillat sig att det skulle dröja längre till han skulle få träffa Elliot igen. Men i och med att den äldre verkade bli bättre var väl tätare permissioner rimligt. Och det gjorde Seb glad. Förstås. Irritationen var nästan som bortblåst nu. Goda nyheter tenderade väl att ha den effekten.
”Ja gör det”, svarade han med ett leende och nickade. Att sova över med Elliot var ju fint överhuvudtaget, men det skulle vara fint att 1. inte vara undangömda i Sebs rum, och 2. inte behöva betala för ett hotellrum. ”Tror du dem är okej med det?” Frågade han därpå, grävandes efter mer information om fosterföräldrarna. Var de chill? Strikta?

Även om det nog inte syntes så var förvåningen total. Elliot försökte leta efter spår av ironi eller dold irritation men han kunde inte hitta någon. Förutom små små spår av den dåliga stämningen för några minuter sedan kanske, fast den verkade också ha fadeat ut. Fine att den yngre inte skulle presenteras som pojkvän men ändå. Familjen brukade ju alltid vara känsligt. Nästan alltid ledde det till hetska diskussioner. Men Elliot klagade inte. Verkligen inte.
"Jaja, både Esther och Emma har haft kompisar över", svarade han och bytte ut mackan mot vattenglaset. Jo, fosterföräldrarna verkade rätt chill. De tog ansvaret på fullt allvar så gränser sattes och så vidare, men så länge den yngre inte rökte inomhus kunde Elliot inte komma på något som skulle bli ett problem. Sen så förstod de troligtvis att Sebastian inte bara var en vän. Syskonen fattade ju och det var väl tveksamt om någon under tio kunde hålla tyst om något som de inte ens visste var hemligt. Nej, Elliot var rätt säker på att fosterföräldrarna förstod. Det var dock ingen information som han delade med pojkvännen. Helt ärligt så var det nog bäst för alla inblandade.
"Men aa, isåfall är det fredag till lördag. Så du kan då?", fortsatte han och tittade frågande tillbaks. Med ett leende även han, för det gick helt enkelt inte att hålla tillbaks.

De verkade vara chill. Inga kontrollfreaks, i alla fall. Men mer än så kunde Seb inte utläsa. Hans lirkande var väl ganska failat. Tyvärr var han väl inte en ultimat diskret, lirkande person. Nu kunde Seb inte heller läsa Elliots tankar, som tidigare konstaterat, men han hade faktiskt inga planer överhuvudtaget på att röka inne hos pojkvännens fosterföräldrars hus. Herregud. Men det var väl ingen allvarlig tanke ändå. Och det vet väl bra att Seb inte kunde läsa Elliots tankar - för han hade naivt nog ingen misstanke som helst om att fosterföräldrarna kunde förstå att Seb inte bara var Elliots vän. Pinsamt naiv var han ibland. Ugh.
”Det tror jag”, svarade han och nickade. Han hade inget inplanerat, i alla fall. Kanske hade föräldrarna det men då fick han väl slingra sig ifrån det. Spela sjuk. Få ett vredesutbrott. Bete sig som ett litet, bortskämt och irriterande barn. Precis som mini-Seb! ”Men jo, det kan jag.” Tillade han sedan, efter någon sekunds betänketid. Övernattning med pojkvännen två helger i rad? Livet var lite för bra. Nästan suspekt...

Lättnaden i Elliots kropp höll i sig under hela frukosten, som för övrigt gick bra ur alla perspektiv. Han såg redan fram emot nästa helg. Dock fick han påminna sig om att vara i nuet med. De få timmarna kvar tillsammans var ju minst lika värdefulla.
”Ska vi dra?”, frågade den äldre när de båda såg ut att vara klara. Troligtvis resulterade det i att de båda reste sig upp och lämnade disken(trots Elliot protester) för servingspersonalen att hämta.
De gick ut ur matsalen och förbi receptionen när Elliot plötligt stannade upp tvärt. Blickade upp mot Sebastian med lätt uppspärrade ögon.
”Har du kortet till rummet?”.

Seb kunde knappast vänta tills nästa helg. Sova över med Elliot, igen?! Wow. Han svävade bland molnen. Hade fullständigt lämnat marken under sig. Men, fick han påminna sig själv, han var ju med Elliot nu också. Det var viktigt att ta vara på denna tiden också trots att han nu var medveten om att de förmodligen skulle få spendera ännu mer tid tillsammans nästkommande helg. Men det var sannerligen svårt att befinna sig i nuet, ibland. Kämpa.
De lämnade matsalen och Seb vek sig inte för Elliots protester mot att lämna kvar disken på bordet. De var på hotell. Med personal. Som fick betalt för att plocka undan. Den äldre var mer eller mindre tvungen att ta det lugnt, vare sig han var bekväm med det eller inte.
Tillsammans lämnade de matsalen. Passerade receptionen, innan Elliot plötsligt stannade upp. Kortet till rummet? Jo, det hade han väl? Han började rota igenom sina fickor, två gånger till och med, men utan att fiska upp något kort. Helvete. Hur kunde han glömma det? Och blev det inte klurigare att få ett nytt nu med tanke på att det var bokat i Brandons namn? Jo, kanske det.
"Vi måste ha glömt det", muttrade han. Vilket flyt de hade denna morgonen! Men de fick inte slösa bort sin sista tid tillsammans nu, så det var bara att bege sig bort till receptionen, som ändå inte var så långt borta. Men det kändes stelt. Dumt, för vem fan glömmer kortet till rummet? Och extra dumt för att... Ja jo, för att det var Seb och han kunde inte hantera sådana här situationer utan att känna sig dum.
"Hej!", hälsade han på damen bakom disken, efter att hon först hälsat på honom. "Vi öh, råkade glömma nyckelkortet i rummet." Damen log mot honom, men var det kanske ett irriterat leende? Seb kanske bara övertänkte. Sådana här saker var ju ändå en del av hennes arbetsuppgifter. Men förmodligen en av de mer irriterande...
"Ingen fara. Vad heter du?" Hon tittade upp på honom en kort stund innan hon vek ner blicken mot tangentbordet, redo för att snabbt knappa in bokstäverna.
"Öh, rummet är bokat i min brors namn. Brandon Boyd", svarade Seb. Kände sig jättedum. Hade hon någon anledning att tro honom? Skulle han bli tvungen att ringa Brandon? Åhhhhh, fan med.
"Jaha. Skulle jag kunna få prata med honom, bara för att kontrollera att det stämmer?" frågade hon efter att ha knappat in Brandons namn (förmodligen) på tangentbordet. "Det är bara ren rutin."
Seb nickade, plockade upp mobilen, Brandon svarade, måttligt irriterad, och sedan fick han prata med receptionisten i ett par stela minuter (i alla fall stela för Seb, Brandon brukade ju inte ha något problem med att prata med folk), innan situationen löste sig och hon räckte över ett nytt nyckelkort till honom.
"Tack så mycket", tackade han och tog emot nyckelkortet innan han vände sig om till Elliot. Uschhhh, han måste verkligen lära sig att använda huvudet för att kunna undvika sånt här...

Det här var Elliots fel, eller hur? Det var ju han som hade överrumplat den yngre med närhet när de skulle lämna hotellrummet. Tänk om Sebastian nu var sur på sin obetänksamme pojkvän? Ughhh. Okej, chilla nu va. Snacka om att gå händelserna i förväg.
Även om Elliot tydligt kunde se hur obekväm den yngre var, så tycktes ändå allting gå smidigt. Segt att Brandon behövde bli inblandad igen, men hallå, det var ju inte direkt en nyhet att lillebrorsan bodde på hotell. En man som kunde ta en spontanresa till Ibiza(eller vart det nu var?!) hade nog tid över till ett treminuters telefonsamtal. Eller att tidigare nämd inte alltid har hundra procent koll på allt. Bara några minuter senare var ju återigen nyckelkortet i rätt hand.
"Hissen?", frågade han med ett snett leende när den yngre hade vänt sig om.

Det var inte mer Elliots fel än Sebs eget. Det var ju ändå han som bjudit in pojkvännen till att spendera natten på hotell med honom, och då var det också rimligtvis så att det i slutändan var Sebs ansvar att hålla koll på saker och ting. Det hade varit en annan sak om hotellet vore Elliots idé, visst?
"Yes", svarade han med ett snett leende som matchade Elliots. Förhoppningsvis gick det bättre denna gången. Att stämningen inte skulle bli så tryckt att det var omöjligt att vänta de där långa sekunderna vid hissen. Men stämningen var ju bra nu. Seb märkte inte av något dåligt mellan dem för tillfället. Elliot gjorde väl inte det heller? Kanske. Men då var han bra på att dölja det. Och om han dolde det var det väl av en anledning? Liksom, att han inte ville att någon dålig stämning skulle komma på tal igen? Hur som helst tog Seb inte upp sina funderingar med honom. Det kändes onödigt, nu när de ändå verkade hittat tillbaka till varandra. Okej, det där lät lite väl dramatiskt och överdrivet med tanke på att de inte ens var osams i en timme...
Tillsammans vankade de den korta vägen fram till hissen och Seb tryckte på hissknappen som förhoppningsvis fick hissen att åka till dem snabbt.

Generellt var väl Elliot bättre på att känna av stämningen i olika sammanhang. Nu var det dock bara de två och därmed ingen annan som kunde röra till det. Det var liksom deras ansvar att sudda bort det jobbiga från innan. Så om någonting fortfarande skavde, och Sebastian inte kände av något, hade det bara varit Elliot som inbillade sig eller ältade. Vilket han till viss del gjorde. Men återigen var tiden "i frihet" knapp och därmed tryckte den äldre bort det lilla jobbiga som fanns kvar så gott som möjligt. Vilket inte var svårt då det nästan var borta. Jösses, onödigt många tankar kring något som var bra.
Hissen var snabbt framme. En barnfamilj med vagn och vad som kändes som tusen väskor, vällde ut ur dörrarna. När de var ur vägen var det dock bara Elliot och Sebastian som skulle på. Ensamma i hissen. Skönt. När dörrarna stängts och mullrandet hade startat sträckte den äldre fram sin hand och pillade lite med pojkvännens fingrar, som så många gånger förut. Så fort hissen stannade drog han kvickt tillbaks dem. En upprepning av det tidigare lilla dramat kändes otroligt onödigt. Troligtvis gick de två därmed bort mot rummet sida vid sida men med händerna på ett säkert avstånd från varandra.

Seb var inte beredd på att tusen väskor skulle välla ut ur hissen. Det där var nästan, nästan, mer överdrivet än familjen Boyds packning. Han hjälpte till att resa upp en av de tusen väskorna som råkade tippa över när den på något sätt blev påkörd av vagnen.
Härligt ändå att det bara var Seb och Elliot i hissen. Tystnad, dock. Seb visste inte riktigt vad han skulle säga. Fast det kanske inte behövdes? Tystnaden var ju ändå inte... hemsk. Och det underlättades definitivt av att Elliot började pilla med hans fingrar, något som fick ett snett leende att gro över den yngres läppar. Men pillandet varade inte länge, då Elliot hastigt drog undan sin hand när hissen var framme. Vilket förstås berodde på Seb, och att Elliot respekterade honom och hans gränser, men... Ja. Det var ju såhär han ville ha det. Eller nej, det var klart att han inte ville ha det såhär, men han såg inget annat alternativ. Inte just då.
Ut ur hissen gick de och mot hotellrummet. Hotellrummet, som öppnades med en nyckel som varit måttligt besvärlig att få tag på. Men snart var de inne, och ensamma. I sin egna lilla bubbla igen. Seb närmade sig genast Elliot och lät ena handen börja pilla med hans kastanjebruna lockar. Kände kanske ett sting av skuldkänslor för att han blivit arg över Elliots närhet. Samtidigt som han absolut inte ville ha skuldkänslor över det. Ugh, motstridiga känslor hela tiden. Minst sagt.