Prs tippest & JustAFriend
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Prs tippest & JustAFriend
Användare | Inlägg |
---|---|
JustAFriend
Elev |
'Jag fattar det'. Jahopp, varför frågade du då? En del frågor var ju inte frågor. Det bara råkade finnas ett frågetecken i slutet. Bara för att liksom. Vad som var ännu värre att hantera var dock korta påståenden. Som det Sebastian nyss hade yttrat. Det var ju totalt omöjligt att bygga vidare ett vettigt samtal efter det. Irriterade suckar hjälpte dessvärre inte heller...Så Elliot stod tyst kvar. Flackade lite med blicken. Försökte lyssna efter andra hotellgäster. Någon nyfiken pensionär eller femåring som tjuvlyssnat hade nog inte gjort stämningen bättre. Så bäst att vara på den säkra sidan. Och det var tyst. Bortsett från hissen som brummade på andra sidan väggen.
"Är vi okej?", frågade han försiktigt. Just nu var det faktiskt det viktigaste. Att detta snedsteg inte innebar att pojkvännens bägare hade runnit över liksom. *halvsover* 6 dec, 2020 16:45 |
tippest
Elev |
Seb höll sitt avstånd från Elliot. Definitivt för att han var arg och upprörd, men definitivt också på grund av den malande rösten i bakhuvudet som upprepade samma fras mer eller mindre hela tiden. ”Se inte ut som ett par.” Egentligen hade kanske närhet behövts just då, för att lugna ner saker och ting. Fast nej, det hade nog bara lyckats bakom stängda dörrar ändå. Stämningen hade ju uppstått på grund av närhet...
”Jag antar det”, svarade han först med en nonchalant axelryckning i förbifarten. Fortsatte vidare mot frukosten, men stannade efter bara två steg. Vände blicken till Elliot igen. Vill du verkligen vara sån, Seb? Helt omöjlig att vara med? ”Det bara känns som att jag... vad fan säger man? Jag gav dig lillfingret och du tog hela handen”, viskade han och blickade in i de gröna ögonen ifall det nu var möjligt. ”Det är klart att man kan glömma saker men borde det inte sitta i ryggraden var gränsen går?” Äh, det stämde väl inte. Gränsen hade ju nyss förflyttats. Klart att det blev förskjutningar i ryggraden då. bleh 11 dec, 2020 06:56 |
JustAFriend
Elev |
’Jag antar det’ översatte Elliots hjärna till ett solklart nej. Vilket var jättejobbigt, såklart. Att vara anledningen till att sin partner kände sig obekväm och att förhållandet fått sig en törn. Därför var det tur att Sebastian snart stannade upp igen. Ögonkontakt. De gröna ögonen blev större och blankare. Inget som gick att styra över och Elliot var väl medveten om att det inte var synd om honom själv.
Ouch, det sved. Var det verkligen sant? Flöt inte de där gränserna ihop typ hela tiden? Ibland hittade den yngre verkligen Elliots ömmaste punkter oavsett om det var med mening eller ej. Rub it in. Nåväl, bättre än tystnad. ”Jag hade inte gjort något om jag visste att de stod där”, började han tyst. Detta var ju om något bevis för att spontanitet var farligt? Det gick ju bara snett direkt. ”Men jag fattar att det var dumt”. *halvsover* 11 dec, 2020 23:02 |
tippest
Elev |
Det var inte meningen att det skulle svida till så för Elliot. Verkligen inte. Men med arga känslor flytandes runt i kroppen blev orden ofta lite vassare, utan en vidare baktanke till det. Det var klart att Seb borde ha försökt lägga band på sig, kontrollera sig bättre. Fundera över ordvalet och fundera över syftet med det han skulle säga. Var det verkligen nödvändigt, eller var han bara överdriven nu? Var det ilskan som talade? Eller tja, ilska lät lite väl grovt...
”Det vet jag, El”, fortsatte han viskandes. Elliot ville ju inte honom något illa. Gud nej. Elliot var väl den personen i världen som var mest försiktig med Sebs känslor. Som respekterade Seb mest av alla. Det insåg han. Herregud, annars hade han ju varit helt bakom flötet... ”Men det bara... Jag vet inte. Jag kan inte hjälpa hur jag känner, jag bara funkar såhär. Jag borde inte vara arg...” Han bet sig i läppen. Insnurrad i sina egna tankar. Försökte förstå sig på sig själv - vilket (surprise!) inte var en enkel uppgift. Det kunde inte finnas fler motsägelser än i Sebastian Boyds huvud. Fullständigt omöjligt. ”Skit samma. Frukost?” bleh 11 dec, 2020 23:16 |
JustAFriend
Elev |
Seså, även om tonen varit lite väl hård för Elliots osäkerhet så verkade läget inte vara riktigt så kritiskt som katastroftankarna fått det att verka som. Det hade varit ett snedsteg, inte något som skulle orsaka en kris. Ett ärligt ’förlåt’ hade han ju fått fram men nu höll den äldre inne alla andra ursäkter som ville fram. Och det fick nog ändå räknas som ett framsteg. Kvalitet över kvantitet, typ.
De gröna ögonen undvek för en gång skull inte ögonkontakten. Annars fanns ju den tendensen när det blev jobbigt. Några små nickar och ett ännu mindre leende fick räcka som svar. Bra idé. Att gräva ned sig i småbråken var sällan en bra idé även om det var bra att reda ut saket. Troligtvis fortsatte därefter stegen mot frukosten. *halvsover* 12 dec, 2020 15:36 |
tippest
Elev |
Då var det löst. Typ. Seb var ju fortfarande problemet. Han insåg ju nu att Elliots snedsteg egentligen var ganska små, men han kunde fortfarande inte hindra sina känslor. Han kunde inte hjälpa att han fortfarande var arg. Men nu när tankarna hade samlat sig lite mer än innan, lugnade sig känslorna också. Den tidigare ilskan var väl snarare irritation vid det här laget. En irritation som han la band på så gott han kunde. Att snäsa eller liknande mot Elliot hade inte gjort gott för någon av dem. Särskilt inte nu när situationen var som den var och de inte fick allt för många tillfällen att träffa varandra.
De gick vidare mot frukosten. Seb var egentligen ingen vidare frukostmänniska - det var svårt att ha aptit innan klockan 12, tyckte han - men med Elliot med sig fick han ta sig i kragen. För Elliot var ju tvungen att äta men hur skulle han förvänta sig att Elliot skulle äta om han inte tänkte göra det själv? Dessutom var det hotellfrukost, frukostbuffé, och det var ju långt ifrån den tråkiga, dystra frukosten som hörde till vardagen. (Inte för att familjen Boyds frukost var dyster och tråkig jämfört med många andra familjers...) Han gick före Elliot. Visste inte om det hade varit bättre att Elliot gick först egentligen eller om det inte spelade någon roll. Han tog lite flingor och mjölk, en fralla, lite äggröra och en kopp som var fylld av lika mycket mjölk som kaffe. Ifall det behövdes, inväntade han Elliot, innan han frågade var de skulle sitta. Ifall Elliot hade något förslag gick han med på det och satte sig där, om pojkvännen inte hade något förslag slog han sig ner vid ett bord i hörnet, långt ifrån buffén och nära fönstret. bleh 12 dec, 2020 21:55 |
JustAFriend
Elev |
Elliot hade inte heller lugnat ned sig helt. Varken med det sorgsna, misslyckade, eller ilskan efter mötet med det otrevliga paret. Fast Elliot och Seb hade inte all tid i världen och därmed fick sådant där groll faktiskt läggas åt sidan. Skönt att de för en gångs skull verkade vara ense om det.
På behandlingshemmet var maten upplagd. Det var exakta mått och bestämda tider, även om Elliot på senare tid fått lite mer frihet. Och återigen, han hade kommit långt sedan badrumsgolvet. Men det var ändå svårare när han behövde lägga upp själv, speciellt med såhär många val. Det såg inte ut att finnas exakt samma saker som hans frukost brukade bestå av, hur skulle detta nu gå till? Hmm, det fick nog bli det närmsta han kunde komma(vilket tyvärr inte innebar våfflor med nutella eller croissanter, what a shame!) Samtidigt som det hade känts som en trygghet att ha någon som gick bakom och såg om det var tillräckligt, var det skönt att gå bakom. Elliot plockade på sig en skiva mörkt bröd med ost, några skivor apelsin, ett glas vatten och en tallrik yoghurt med lite rågpuffar. Tråkigare buffétallrik fick en leta efter. ”Där borta ser bra ut”, svarade den äldre och började gå bort mot det hörn som pojkvännens introverta själ nog också hade dragits till. Han slog sig ned med fönstret på höger sida så att han kunde se ut över matsalen. Kontroll osv. ”Du har inte träffat mina fosterföräldrar än va?”, frågade han och blickade över till andra sidan bordet, där pojkvännen troligtvis satt sig. *halvsover* 12 dec, 2020 23:29 |
tippest
Elev |
Seb hade nog egentligen också velat sitta där Elliot beslöt sig för att slå sig ner. Bra plats. Sebs anledning att vilja sitta där var dock inte samma som Elliots - den äldre ville ha en känsla av någorlunda kontroll, den yngre trivdes bättre med ryggen mot en vägg. Nåväl. Seb satte sig mittemot istället. Det gick lika bra det, vägg eller ej. Han kastade ett öga på pojkvännens frukost. Det såg ändå bra ut, eller hur? Det var väl lika mycket, om kanske inte lite mer, än vad Seb själv hade? Eller betydde det att Seb hade tagit för lite? Usch. Han gillade inte att övertänka sådär. Nu var det i alla fall för sent. Elliot verkade klara det hyfsat bra på egen hand. Seb behövde inte höka över honom som om han vore någon slags matpolis - det var han ju inte. Verkligen inte. Han förstod sig knappt på någonting, trots försök att sätta sig in i pojkvännens tankar.
"Öh, nej", svarade han och rynkade lite lätt på ögonbrynen. Det med fosterföräldrar var fortfarande nytt för honom. Lite konstigt. Konstigt, men bra. Då var Elliots mamma förhoppningsvis ute ur bilden. Ett problem löst, så att säga. "Vadå då?" bleh 13 dec, 2020 00:36 |
JustAFriend
Elev |
Elliot plockade upp en apelsinklyfta och bet av det saftiga fruktköttet. Ångrade att han inte tagit men servetter till bordet. Jaja, det fanns ju handfat uppe på rummet sen.
”Inget speciellt, bara tänkte att du kanske kan följa med hem dit någon gång?”, svarade han och ryckte lätt på axlarna. Även om det fortfarande kändes konstigt att kalla fosterföräldrarnas hus för hem så var det ett tryggt ställe. Tryggare än huset han vuxit upp i någonsin varit. Och hallå? Egen säng! Eget rum! Kanske var det orimligt för en artonåring att vara så glad och stolt över en säng och en byrålåda men allt var så nytt och ovant. I jämförelse med Sebs rum var det ju ingenting. Pojkvännen ville säkert inte ens se. Än mindre sova i en 100-säng. Han tyckte säkert att det bara var en fånig fråga. Och nu kanske det blev jobbigt att säga nej för hur barnslig den äldre än var så ville Seb inte såra honom. Ugh, nu gick det iallafall inte att ta tillbaks. Blöh. ”Som en kompis, då”, skyndade han sig att fylla i. *halvsover* 13 dec, 2020 13:21 |
tippest
Elev |
Det var ingen fånig fråga. Inte alls. Seb kunde nästan se fram emot det. Bara nästan, för han var som bekant inte överförtjust i att träffa nya människor. Särskilt inte människor som han var mer eller mindre tvungen att imponera på. För Elliots fosterföräldrar fick ju inte hata honom, liksom. Även fast han bara skulle vara där i form av Elliots kompis. Oavsett vilken roll han nu hade ville han inte vara hatad. Vem ville vara det?
”Visst”, svarade han och nickade lite innan han tog en klunk av det mjölkiga kaffet. ”Skulle vara kul att se hur du har det där.” För det skulle han. För det var ju säkert bättre än hos mamma Parker, men hur bra var det egentligen? bleh 13 dec, 2020 19:34 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Prs tippest & JustAFriend
Du får inte svara på den här tråden.