The cold in our bodies [PRS]

"Det vet jag inget om sir." Elizabeth såg mot Alice.
Alice i sin tur såg på honom.
"Jag döljer inget." Sa hon och torkade bort tårarna och började ta småsteg mot dörren.

"Vad betyder ditt märke?", frågade Ivan. Rion kastade en nyfiken blick åt deras håll. Han hade fortsatt äta av maten och låtsas som ingenting tidigare.
"Du säger för lite. Vem är du? Svara!"

Hon stannade upp och såg på honom. Ögonen blev klotrunda och hon ryckte till av hans ton.
"Mitt märke?" Hon fick nu tårar igen.
"En skyddande symbol av mitt folk."

"Ditt folk? Vad pratar du om?", nästan intill fräste Ivan och tog tag om Alices arm utan att tänka klart. "Vem är du?"

Skräcken lyste från hennes ögon. Hur snabb han hade varit och hon blickade upp i hans ögon.
"Jag får inte tala om det. Du kan lika gärna döda mig för jag säger inget!" Hon knep ihop ögonen.

Ivan tystnade. Stelnad med en rynka i pannan iakttog han henne. Som om han väntade att en förklaring skulle uppenbara sig framför honom. "Vem stoppar dig?", frågade han, något lugnare i rösten. Det fanns en nyfikenhet.

När inget hände så slappnade hon av. Ansiktet slätades ut och hon öppnade försiktigt ögonen.
"Allt..." Hon såg på honom och svalde hårt.

"Allt? Du säger för lite.", mumlade Ivan och rätade på sig. Han kliade nästippen med fingret. "Det är dags att du berättar sanningen om dig. För något är det med dig. Något speciellt. Vi alla har märkt det.", sa han och kastade en blick åt sällskapet vid bordet för att sedan vända sig till Alice igen.

hon kände hans hand lätta och hon drog åt sig handen och såg på honom och sedan Cecilia.
"Hur märker ni det? Är det för ni är vampyrer? Är det för att jag inte talar samma språk som de andra?" Hon såg på honom.

"Det är jag som ställer frågorna.", sa Ivan, lite för snabbt åt Alice. "Gör nu som jag säger. Vem är du?" Han suckade.