Vattenstaden Vidomina & Med

Hon såg på henne och såg sedan ner.
"Om ni kan ta mig upp kan ni väl lämna mig där? Radera mina minnen?" Hon snyftade.
"Mary.." Hon såg på henne med tårar i ögonen.
"Är det sant att jag aldrig får gå på ytan igen utan er uppsyn?"

Mary sträckte sig efter Rubys hand. "Jag är så ledsen, vännen. Låt mig prata med Sherman och Caspian. Det kanske går att du kan hälsa på eller något liknande? Eller kontakta de?" Mary reste sig och gick över för att krama om henne. "Ta några djupa andetag, så kan vi väl baka tårtan, fira din födelsedag och så pratar jag med Sherman, eller Caspian?" Mary såg på henne.

Hon såg på henne och skakade på huvudet.
"Då kommer det bli ourthärdligt att se dem. Att veta att jag måste lämna dem sedan." Hon satte händerna för ansiktet.
"Jag kan lika gärna vara död. " Hon snyftade.
"Jag är inte längre på humör för gröt."

Mary suckade och kramade om henne. "Vad vill du göra? Jag kanske..", hon lossade greppet. "Jag kanske kan släppa dig fri. Jag har sett hur Sherman och Caspian har gjort när de lämnat staden tidigare. Men det är riskabelt, så vi måste vara försiktiga. Skulle du vilja det?"

Hon såg på henne och svalde. Skulle hon bara släppas?
"Tror du verkligen Sherman skulle låta mig gå fri?" Hon såg ner och pekade mot nacken.
"Jag vet om staden. Er existens. " Hon skakde på hvududet.
"Om ni kan radera min existens så radera mina minnen av min familj." Hon såg upp på henne och hon torkade bort tårarna.
"Om det är för riskabelt så ska du inte göra det."

"Jag har inte hjärta att radera dina minnen av din familj. Din familj är ju en del av dig." Hon pausade. "Sherman skulle aldrig låta dig gå, men jag är villig att hjälpa dig. Jag litar på dig, jag tror inte du skulle berätta om staden. Kan jag lita på dig? Annars finns det kanske något som kan ta bort ditt minne om staden. Jag är säker på att Jules eller Caspian har något sådant verktyg." Hon såg på henne.

Hon såg på henne och skakade på huvudet.
"Nej det är..." Hon såg bort.
"Ska jag vara ärlig så skrämmer ytan mig mer än denna staden gjort. Här kan man gå ut på kvällarna utan att bli påhoppad. PÅ ytan så är det väre." Hon såg på henne och torkade bort sina tårar.
"Mary jag vill inte sluta minnas dig. Sherman därimot:" hon log svagt och torkade bort tårarna igen.

Mary såg med blicken bekymrad ut, men hon log och tippade huvudet på sned. "Jag vill aldrig glömma dig heller." Hon strök med handen över hennes huvud igen. "Vad sägs som att vi firar din födelsedag idag, så får du tänka på mitt erbjudande och se vad du känner då? Vi vill gärna att du stannar. Jules och jag. Och ja, såklart, Caspian också han gillar dig också." Hon reste sig. "Ät upp gröten om du vill så börjar jag med tårtan."

Hon tog hennes hand och kramade den och nickade.
"Om jag stannar kan jag få bo här tills jag hittar mitt egna ställe?" Hon såg på henne med ett leende.
"Jag kan städa, laga mat och göra vad ni vill." Hon nickade och började äta av gröten och såg upp.
"Så varför är Sherman så... Sherman?"

Mary gick till diskbänken för att tvätta händerna. Hon såg över axeln på Ruby med ett förvånat uttryck och log sedan igen. "Självklart, Ruby. Stanna så länge du vill, både jag och Jules älskar att ha dig här. Vi hjälper dig att hitta ett eget boende sedan om du skulle vilja det." Hon gick till skåpen för att plocka fram ingredienser till tårtan.
"Sherman?" Mary muttrade något ohörbart. Det var tydligt att hon hade många historier om honom. Och sträckte sig efter en bunke att blanda ingredienserna i. "Han är trött och gammal, tror jag. Och har alltid gjort detsamma. Han gillar inte att folk berättar för honom hur han ska göra sitt jobb, för han gör ju det så bra tycker han." Mary såg på Ruby. "..Tror jag." Han gick till bänken för att börja blanda i ingredienserna. "Sedan har han varit med om mycket i sitt liv. Men det är ingen ursäkt att bete sig som en drummel!"