Borgen (sjunde året)
Forum > Fanfiction > Borgen (sjunde året)
Användare | Inlägg |
---|---|
Elzyii
Elev |
Du är bäst, bäst, bäst ♥
Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 5 jan, 2023 23:14 |
Avis Fortunae
Elev |
Nordanhym
Spoiler: Tryck här för att visa! Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! Elzyii Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 65 - Namn “För eleven tillbaka i säkerhet.” Sirius ord ekade i mig hela vägen tillbaka mot den osynliga barriären. Jag visste att han följde mig med blicken, ville försäkra sig om att Elli och jag kom iväg ordentligt. När jag vände mig om, var dock konturerna av honom och de två hästarna otydliga i den snabbt fallande skymningen, och djuren verkade oroliga där de trampade omkring. Jag satte upp en ynklig hand i någon sorts gest, ett tecken att Elli och jag skulle klara oss och att han kunde fokusera på sina och Jessicas två ston. Nu var dock avståndet så stort mellan oss att jag inte visste om han ens kunde se mig i skumrasket. Trevande tog jag mig fram mot Elli, som omtänksamt nog hade tänt sin trollstav och genast sträckte ut handen för att hjälpa mig genom den osynliga väggen. “Tack, snälla du.” Hon hade varit en klippa genom hela den här eskapaden, och frågan var väl vem det varit som tagit hand om vem. “Du ska inte behöva vänta ensam här längre i halvmörkret, Elli. Så snabbt det föll på”, sa jag med en rysning, vilken dock mattades av i den dova vibrationen som genast uppstod vid den fysiska kontakten mellan oss. Vid det här laget var den inte någon överraskning och ingen av oss kommenterade tillståndet. Snart var vi på barriärens andra sida och jag bad Elli släcka trollstaven: “Vi måste ta oss tillbaka omgående och helst inte bli sedda.” Men när det magiska ljuset slocknade, var det som om mörkret helt tog över skymningen. Vi befann oss fortfarande nära barriären, och jag förstod att den påverkade mina känslor, sög upp den lilla kraft som fanns kvar. Jag måste stålsätta mig om transferensen skulle kunna genomföras rent praktiskt. “Elli, vi måste längre bort från barriären, den påverkar mig”, sa jag precis som det var och tog så stora kliv jag kunde bland dyblöta tuvor och andra lömska oregelbundenheter i ängsmarken. Hon följde mig smidigt och tycktes som alltid ta sig fram med större lätthet. Min känsla av tilltagande utmattning gick dock inte över, trots att vi kom allt längre från den förslutande magin kring godset. När jag slängde en blick bakom mig var avståndet så stort att Sirius och hästarna helt hade slukats upp av skymningen, och ändå blev jag inte starkare, tvärtom. Illamåendet kom smygande och med ens förstod jag vad det var: tillståndet, den chockade stämning jag befunnit mig i sen nyår då jag fick veta om Richmond, de där kväljningarna som aldrig tycktes ge sig, alltid starkast vid gryning och skymning. Pumpasaft brukade lindra dem, men nu var det länge sedan någon av oss druckit eller ätit, inte sedan den lunch vi tillagat i Jessicas bostad. Hur kunde min kropp svika mig så fatalt nu när jag dessutom hade ansvar för Ellis säkerhet? Det måste gå att stålsätta sig, bara några minuter. “Kom, Elli, ser du mig? Vi måste ge oss av … genast …” “Miss Prince?” Någon skakade i mig, en mörk och mulen vinterhimmel framträdde i synfältet och Ellis ansikte dök upp strax efter. “Miss Prince, ni föll, jag tror ni svimmade - hör ni mig?” Vid Merlin, vad gjorde jag på marken igen? Jag kämpade för att få fram ett svar till Elli men allt som hände var att jag fick böja huvudet åt sidan och hulkade kräkas i mossan. Marken luktade gammal sump och fick allt att vändas ut och in igen. “Elli, förlåt …” Det kunde verkligen inte sägas hur olämplig hela situationen blivit och hur idiotiskt hela företaget varit att ge sig in i. Vad skulle Severus säga när han fick veta? Om han blev rasande, kunde jag verkligen inte klandra honom för det. Men saknaden, som vällde fram vid tanken på Severus, var oändligt mycket starkare än fruktan för hans eventuella vrede. Som om något djupt inom mig var tätt förbundet med honom, mer än någonsin. Aldrig hade jag högre önskat att få känna hans stöttande armar, vila mot manteln och se in i ögonens svarta sammet. “Min hälsa är … lite bräcklig …”, flämtade jag och försökte resa på mig i den dyngsura marken, “vi borde inte ha gett oss av, så vi måste fort komma härifrån.” “Nej, nej, miss Prince, om ni mår såhär dåligt vågar jag inte transferera er”, protesterade Elli och jag märkte att hon med trollstaven ordnade både värme och torra kläder. “Impervius! Lacarnum inflamare!” En mycket liten lägereld brann strax intill oss, trots att det borde varit omöjligt att få liv i någon sådan här ute. “Vi kan inte bli sittande, snälla Elli”, försökte jag men måste böja mig över tuvorna igen. Det kväljande tillståndet hade definitivt tagit mig i besittning och genom yrseln kunde jag bara avlägset uppfatta salvio hexa och andra skyddande formler uttalade av den unga, klara rösten. “Här, miss Prince, vatten.” Ett fräscht glas stacks under näsan på mig, precis som Tonks gjort för några år sedan efter vår tur med Nattbussen, och Elli grävde även fram en liten påse med Bertie Botts bönor ur klädnaden. “Något sött kanske kan hjälpa om ni är yr. Ni måste må någorlunda okej vid en transferens, annars kan det bli splittning och jag vet inte alls hur man läker något sådant. Det har vi inte hunnit lära oss än.” “Tack Elli, och förlåt mig för det här.” De söta karamellerna gjorde susen och jag kunde äntligen sätta mig upp bredvid henne vid den lilla elden. “Jag blir ofta tillfälligt yr och illamående nu för tiden, men det är inget farligt. Det har bara varit mycket, ehm, stress det senaste … men det kommer att bli bra och vi kan snart återvända.” “Det är lugnt, jag har använt de formler jag kan som är till hjälp just nu.” Hon var så imponerande rådig och lugn där hon satt som en scout i eldskenet. “Du är verkligen kunnig”, sa jag erkännsamt. “Du har fått klara dig själv många gånger?” flög det ur mig, men hon nickade bara och suckade. De mörka ögonen följde eldens fladdrande rörelser. Jag mindes att jag som Metrimona en gång, efter scenen med de tre ungdomarna i skogen och strax innan jullovet, sökt upp Elli där hon suttit i ett av Hogwarts stora fönster. Det hade blivit för svårt att se henne så ensam. Vid mina försiktiga frågor hade hon berättat lite för mig om sin familj i Sverige. Om mamman som gått bort för något år sedan, lillasystern och mormodern som fanns kvar men som hon av någon anledning inte kunde besöka just då, fastän hon önskade det. Sannolikt liknade hennes skäl mina, att den familj som fanns kvar måste skyddas. Sedan tiden som Miriam visste jag ju också att Ellis far var borta sedan länge. Jag försökte hitta något att säga, något som bröt tystnaden och ledde vidare, men visste att Metrimona behövde vara ytterst försiktig med förtroenden och förmodligen Elli också. För Dracos skull befann hon sig mitt i en krets vars värderingar hon inte alls delade. Min hemliga status som mugglare verkade dock ha öppnat upp för ett förtroende mellan oss. Hon hade själv bett mig kalla henne Elli vid det där tillfället innan jul när hon suttit i fönstret. Och, precis som då, bytte hon samtalsämne - denna gång redan innan jag hunnit formulera någon fråga om hennes familj eller tidigare erfarenheter. Hennes fråga var så oväntad att jag hajade till där jag satt: “Vad var det egentligen som hände med professor Raven?” Mitt hjärta bultade hårt och jag hade redan varit tyst några sekunder för länge. Hur mycket kunde egentligen berättas? “Varför undrar du?” försökte jag, för att få mer betänketid. “Det är väl inte så konstigt”, sa Elli lugnt men med en mörk ton. “Professorn hämtade mig imorse och vi bor i hennes bostad. Det är klart att vi vill veta vad som händer. Vi är ju vuxna. Jag fyllde arton i december, miss Prince.” Det slog mig att hon hela tiden använde vi-formen och det kunde bara vara Draco hon syftade på. Jag förstod att de ville veta, Elli visade alla tecken på att hantera förtroenden och Draco visste mer än väl hur vidrig Dödsätarnas verklighet var. “Professorn fick genomlida en disciplinär åtgärd från Herren”, sa jag tyst. “Det är en hård värld vi lever i. Minsta felsteg eller avvikelse straffas. Ett förfluget ord kan vara ödesdigert. Jag hoppas du förstår det, Elli? Vissa omständigheter får inte bli kända…” “Nej, det förstår jag. Jag har undrat hela tiden hur det är möjligt att ni kan vara anställd här”, sa Elli försiktigt. “Och ni verkar … så annorlunda jämfört med dem, om ni förstår. På ett bra sätt”, skyndade hon sig att tillägga. “Jag kunde få min anställning på grund av släktskapet med rektorn … åh, vad mörkt det har blivit.” Samtalsämnet hade blivit så brännbart att jag hastigt styrde om till vädret. “Det gick snabbt! Nu är det ju helt svart.” “I Sverige kommer mörkret ännu snabbare vid den här tiden på året”, sa Elli. Jag skulle just hålla med men hejdade mig. Metrimona var inte svensk, och jag kunde bara hoppas att den brittiska accent som fanns inbyggd i glamouren var tillräckligt övertygande. Så mycket jag och Elli egentligen hade gemensamt! Jag rös till i mörkret trots all magisk värme. Frusenhet och illamående var min vardag nu. Det var som om något i min kropp tog energi så att den inte kunde hålla sig lika varm som annars. Det var väl så det var att leva på den här sidan tillvaron, där allt ständigt var kaos och det enda som fanns att göra var att hjälpligt navigera sig igenom nya svårigheter. Den trygga barndomen i hemlandet hade aldrig känts mer avlägsen än nu. “Saknar du Sverige?” Så dum min fråga kändes. Det var klart att hon gjorde. “Jag saknar min syster och mormor”, svarade Elli enkelt. “Och mina föräldrar … men jag måste leva med att de är borta. Jag har … accepterat det.” Mina rysningar tilltog när jag mindes hur hon för mindre än ett år sedan gått ut i Svartsjön vid beskedet om mammans död. Hur Miriam stått där på stranden, vrålat i desperation och på alla sätt försökt hindra henne. Hur det till sist varit mina ord om Draco som fått Elli att stanna upp. “Det kan vara svårt att finna sig i vissa saker”, sa jag tyst. Tanken på den unge mannen hade fått min oro att återvända. “Det är fint att få tala med dig i lugn och ro … men vi måste ta oss tillbaka till Draco. Han har nog vaknat vid det här laget och är alldeles utom sig.” “Ja, det är han säkert”, sa Elli behärskat, “men han måste också acceptera saker. Splittning kan vara livsfarligt, miss Prince. Vi måste vänta tills ni hämtat er lite till. Ni darrar ju fortfarande.” Jag tog ett djupt andetag för att få rysningarna att upphöra. Det mest vuxna att göra i den här situationen var ju, precis som Elli sa, att försöka återvinna balansen. Det var bara så frustrerande med dessa ständiga underlägen jag alltid hamnade i. “Förlåt, miss Prince”, viskade Elli plötsligt och drog manteln tätare om sig. “Ni förstår säkert att jag inte vill ta några risker. Det vore hemskt om något hände er … det händer tillräckligt mycket otäcka saker, hela tiden. Jag vill inte att … och om det vore mitt fel…” “Hysch, Elli, visst förstår jag det. Vi väntar lite till, jag känner mig redan bättre. Och du har rätt, det händer tillräckligt mycket ändå, utan att vi ska göra det värre.” Hennes stora ögon var så mörka trots eldskenet. “Alla är rädda”, viskade hon. “Alla behöver dölja saker. Draco har haft det jättesvårt och han … ja, han är skitskraj helt enkelt. Det har jag märkt så många gånger sen jag lärde känna honom.” Jag nickade bara. Den lilla elden knastrade till när en svag, kylig vind svepte förbi. Vi satt länge i tankar, utan att säga något. “Ni är också rädda, eller hur?” sa Elli plötsligt rakt ut i tystnaden. Jag nickade instinktivt igen. Varför dölja det, när det var så? “För honom? Herren?” fortsatte hon och det fanns något spänt i den klara rösten. Nu tänkte jag mig för innan jag svarade. Det kändes rätt att vara ärlig mot Elli, utan att för den skull avslöja farlig vetskap. “Det finns så många rädslor”, sa jag till sist. “Hos alla människor. Någonstans, oavsett sida i striderna, handlar det väl om att vi mer eller mindre fruktar döden, eftersom den är det enda ingen kan veta något säkert om. Många säger att de inte räds den, men den lämnar i alla fall aldrig någon oberörd. Ingen levande varelse är väl helt fri från den känslan, inte heller… Herren.” Jag kom att tänka på hans strävan efter odödligheten, att han velat veta hur man delade sin själ. Och det var då det slog mig: “Hela namnet bygger ju på den idén. Att jag inte har tänkt på det - vol de mort betyder ju flykt från död på franska.” “Kan ni franska?” frågade Elli intresserat och jag ångrade genast mitt uttalande, vilket innebar ännu en gemensam nämnare mellan Metrimona och Miriam. Men jag skulle få betydligt värre problem att oroa mig över. Både Elli och jag hoppade högt vid flera ljudliga smällar på fältet runt oss. Steg och röster närmade sig obönhörligen vårt läger. På bara några få sekunder hade flera otydliga skepnader omringat oss och ett bländande ljus fick den lilla eldstaden att förfärat blekna till intet. “Händerna över huvudet, mina damer”, hördes en obehagligt bekant röst och i nästa sekund glimmade Fenrir Gråryggs varggrin fram ur mörkret. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 6 jan, 2023 23:23
Detta inlägg ändrades senast 2024-06- 9 kl. 13:29
|
Mintygirl89
Elev |
Vilket spännande kapitel!
Elli och Miriam flyr. Ett känslosamt ögonblick blir det, när Elli säger att hon har accepterat att hennes familj är borta. Hu! Fenrir Grårygg har kommit in i bilden! Nu får jag vänta spänt på nästa avsnitt! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 13 jan, 2023 18:00 |
Avis Fortunae
Elev |
Trezzan
Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! Nordanhym Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 66 - Rovdjur “Så, vad är detta för djärva flickor som vågar uttala namnet på mörkrets herre?” Gråryggs röst var bara alltför välkänd bland de mörka gestalter som tog form utanför trollstavarnas ljuskrets. Säkert fem av dem var riktade mot oss och vi hade inget annat val än att efterkomma uppmaningen. Elli hade, precis som jag, de smala händerna över huvudet. Jag avvaktade med att säga något, behövde förstå varför de dykt upp här och med vilka avsikter. Den gamle varulven klev fram i ljuset och synade oss lika lystet som vid vårt förra möte i Astronomitornet. Det slog mig att jag faktiskt lyckats rädda Elli från honom då, genom att använda kraften, och jag tänkte göra det igen om det behövdes. Hjärtat hamrade mot revbenen och genom adrenalinet tog kroppen till sina sista krafter när jag vaksamt följde Fenrir med blicken. “Vänta nu”, mumlade han och den låga rösten övergick i ett vällustigt morrande vid åsynen av Elli. “Den där lilla munsbiten, henne känner jag allt igen. En elev på Hogwarts! Hör upp, ni andra, vi har fått fast en skolkare!” Ytterligare några ansikten tog form i ljuskretsen. En reslig man klädd i svart läder och med långt, ostyrigt hår tämjt i hästsvans på ryggen höjde sin trollstav ytterligare för att syna oss. “Har du listan, Scabior?” väste Fenrir utan att ta sin hungriga blick från Elli. “Kanske låter de mig få henne som belöning för de tjänster jag gjort dem?” “Vi har varit lika delaktiga som du, Grårygg.” Scabior gav sin kompanjon en mörk sidoblick och lät stavens ljus svepa över Metrimonas stiliga dräkt innan han såg uppfordrande på mig. “Vilka är ni, och vad har ni för ärende här mitt ute i obygden?” Jag kände hur trött jag var. Så fysiskt utmattad att inte ens rädslan kunde få ett ordentligt grepp om mig. Långsamt hade jag börjat inse att om man lever tillräckligt länge under krisartade förhållanden, där säkerheten ständigt hotas, trubbas sinnet av till slut. Ur kraftlösheten kan ett resignerat mod födas. Kanske är det så, för att man på något sätt ska orka fortsätta kämpa för sina närmaste. “Vi är Metrimona Prince och eleven Eleonora Jacobsson”, berättade jag precis som det var. “Det är riktigt att vi tillhör Hogwarts och befinner oss här ute på ett uppdrag i undervisningssyfte. Det var i detta sammanhang jag uttalade det stora namnet, mina herrar. Förklarade de olika delar det är sammansatt av.” Några av de mer oformliga ansiktena i dunklet såg dumt på varandra, men Scabiors mörka ögon var knivskarpa när de mötte mina. “Det är endast medlemmar av Fenixorden som brukar uttala namnet i sin helhet”, sa han sakta. “Det är därför vi satte ett tabu på det, som raserar alla magiska skyddsmurar. För att finna och oskadliggöra dem.” “Synnerligen väl uttänkt”, sa jag som om detta faktum redan varit bekant för mig, medan jag i mitt stilla sinne undrade varför inte Severus hade upplyst mig om denna fara. Dock var han ju förtegen om allt han fick veta i de mörka kretsarna, och kanske hade han inte trott mig om att våga uttala ett så riskfyllt ord. “Men som ni ser”, fortsatte jag, “är vi inte era fiender.” Jag tog Ellis hand i luften, kramade den lugnande och sänkte våra händer tillsammans. “Ni kan framföra våra hälsningar till den innersta kretsen”, fortsatte jag och förstod inte vart orden kom ifrån, men på något sätt var det Metrimonas rollfigur som tycktes hjälpa mig. “Jag fick för övrigt anställning på Hogwarts genom min kusin, Severus Snape.” Gruppen av män utbytte blickar med varandra vid uttalandet. “Så ni är bekanta med sällskapet som håller till på Malfoy Manor?” Scabiors misstänksamhet tycktes alltmer övergå i intresse, rent av återhållen nyfikenhet. Fenrir såg däremot mer besviken ut för varje sekund som gick, då hans rovdjursögon vandrade mellan oss för att längtansfullt dröja vid stackars Elli. Jag knöt händerna - hon fick bara inte hamna i klorna på honom. “Vi besöker regelbundet basen på herrgården”, försäkrade jag och tog ett beslutsamt kliv framåt för att skymma Elli från den skoningslösa lystnaden, samtidigt som jag försökte möta Scabiors blick med lugn. Männen bakom honom trampade otåligt omkring och en av dem väste: “Ska vi inte ta dem till ministeriet ändå, för säkerhets skull? Då kanske vi kan få lite lön för mödan i alla fall. Dolores Umbridge brukar inte vara knusslig.” En kall rysning for genom mig. Av allt jag fruktat här i världen var just Umbridge, i sin sockersött inlindade grymhet, något av det värsta. Hellre stod jag inför mörkrets herre själv, det kände jag plötsligt med förfärande tydlighet, och det sporrade mig att gå på det spår jag valt. “Ni gör bäst i att lämna oss oskadda”, sa jag därför och lade hela mitt fokus på Scabior. “Min kusin lär inte se genom fingrarna om något händer oss, och inte heller den innersta kretsen. Ni kan ge dem vår hälsning. Låt oss nu få fortsätta våra åtaganden, så nämner jag inget om det här lilla missförståndet.” “Så det säger ni”, mumlade Scabior lågt och hans kraftiga hand kramade eftertänksamt om trollstaven, medan den började sänkas. När Fenrir såg det, gav han upp ett rytande: “Men för satan, Scabior! Låter du dig bedras så fort ett välskapt kvinnfolk viftar med ögonfransarna? Alla vi fångar in säger ju att de är någon annan, att de tillhör Slytherin, att de har vänner på vår sida! Vi går väl inte på skitsnacket?” Han höjde sin stav och innan någon hann reagera hade han, oväntat snabbt och smidigt som ett rovdjur dyker ner på sitt byte, gripit tag om Ellis ena handled. “Åtminstone behöver den lilla skolkaren granskas!” fräste han och grinade mot oss. “Låt mig vara!” skrek Elli och försökte rycka sin hand ur det kloliknande greppet. “Släpp henne genast, om ni är rädd om er ställning hos herren!” Jag kände raseriet stiga ikapp med skräcken och sökte febrilt i mörkret efter ett föremål som min kraft skulle kunna påverka. Vad som helst, bara inte den där vidriga varelsen lade vantarna på Elli igen. Någon förekom mig dock - som om åskan slagit ner bland oss, landade något stort och svart på Fenrirs rygg och började morrande slita med tänderna i hans skabbiga rock. En stor hund var det, svart och rufsig, och den gick till ursinnigt anfall mot ulven. Inom kort rullade de runt på marken i ett enda virrvarr av blottade tänder och vildsinta morranden. Det tog mig några sekunder att förstå vem hunden var. Självklart hade Sirius inte lämnat oss i sticket, och nu när läget blev akut ingrep han. Samtliga på fältet drog sig instinktivt på behörigt avstånd från slagsmålet. Det var ingen tvekan om att Sirius hade övertaget; den åldrande Grårygg flämtade redan och ingen av hans kompanjoner gjorde minsta ansats att hjälpa honom, inte ens genom magi. Jag såg min chans och vände mig på nytt mot Scabior: “Ni gör bäst i att låta oss vara, om ni vill stå väl till hos era uppdragsgivare.” “Så om vi skulle ta er till deras bas, skulle de känna igen er? Kanske rentav belöna oss, för att vi … räddat er ur den gamle varulvens klor?” Ett hoppfullt mumlande hördes bland de andra. Rädslan knöt sig i magen, men jag insåg att det kanske var vår enda chans att undkomma situationen. “Alldeles riktigt”, svarade jag. “Men det bästa för er skulle förstås vara att låta oss gå, här och nu.” Det var i alla fall värt ett försök, och för några sekunder såg Scabior ut som om han skulle gå med på det. Men så puffade en av de andra männen, som såg ut mer som ett troll än en människa, honom i den läderklädda ryggen. “Om vi låter dem gå blir det ju ingen belöning”, hummade den trolliknande mannen fram med ett sedan länge tillbakahållet missnöje. “Nu när vi för en gångs skull kan få en bit av kakan, utan att den gnidne gamle geten roffar åt sig hela bytet!” Han sneglade på Fenrir som nu låg raklång i sumpmarken med en morrande Sirius över strupen. Elli, som sin vanliga karaktär till trots hela tiden förutom sitt protesterande utrop vid Fenrirs angrepp, hållit sig tyst och avvaktande, såg på hunden med värme i sina bruna ögon. “Låt gå, låt gå.” Scabior gav Fenrir en sista, föraktfull blick innan han, nästan chevalereskt, vände sig till mig. “Vi blir nog tvungna att ta er till herrgården, miss. Hoppas ni förstår. Vi gör bara vår plikt i den nya ordningen.” Han lade en bred hand över min skuldra och greppade Ellis axel med den andra. Hon rynkade på näsan och ruskade på sig, men åt det log han bara snett innan vi fördes med honom in i den virvlande medtransferensen. Och, i takt med att den segrande hunden och den slagne vargen på fältet bleknade bort, började jag förstå vad som var på väg att hända. Jag höll på att leda Elli rakt in i farans näste, mot den grymme ledare hon i alla år noggrant skyddats från att konfronteras med. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 5 feb, 2023 12:21 |
Mintygirl89
Elev |
Makalöst spännande kapitel! Hu, Fenrir är så himla otäck!
Åh, gode Gud! Sirius, i sin Animagus-form, kommer till undsättning! Tack och lov. Men nu verkar det bli ytterligare en cliffhanger! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 5 feb, 2023 19:35 |
Avis Fortunae
Elev |
Mintygirl89
Spoiler: Tryck här för att visa! Nordanhym Spoiler: Tryck här för att visa! Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 67 - Entré Lucius Malfoy drev som en osalig ande genom rummen i sitt eget hem. Den ångest, vilken ständigt ansatte honom, blev alltid värre när mörkret föll utanför herrgårdens höga fönster. Porträtten tycktes stirra än mer intensivt och dömande än annars då deras stålgrå ögon följde hans vandring fram och tillbaka längs mattorna. Vad hade det blivit av honom? Han mindes hur stolta de en gång varit, han och hustrun, när de för tjugo år sedan tilldelats den nästan ofattbara äran - att skapa en arvinge med ett syfte långt mer ädelt än att föra vidare magin inom det Malfoyska släktträdets välansade grenar. Deras son skulle bli herrens speciella lärling och bära märket redan vid sexton års ålder, precis som Lucius själv fått göra. Om han då hade vetat vilken marionett han skulle bli! Hur fullständigt utlämnad dygnet runt, till och med inom den egna släktgårdens väggar. Alltid spänd till bristningsgränsen inför ett obarmhärtigt ryck i någon av de trådar vilka magiskt förband honom med hans herre. Dessutom fanns varken hustrun, eller den ende son de till slut lyckats få, här med honom längre. Narcissa var kanske inte ens i livet. Om detta kunde Lucius inte veta någonting. Efter fruns spårlösa försvinnande, då han själv satt i Azkaban, hade det aldrig märkts ett enda livstecken från henne. Nog kunde väl Cissa ha sänt honom något som visade att hon var i säkerhet? Antingen hade hon inte ansett honom vara värd risken eller så var hon död och borta sedan länge. Varje dag, i långt över ett års tid, hade han slitits mellan att tro det ena eller det andra och faktiskt inte alltid vetat vilket som var värst av de båda alternativen. Draco, däremot, fanns kvar bland de levande - även om distansen till sonen kändes ännu mer påtaglig än med Narcissa. Lucius blev stående vid en av fönsterkarmarna och såg ut i kvällningen, där en blek och tärd spegelbild svagt reflekterades mot det fallande mörkret. Han hade till slut gått med på att skicka iväg sin arvinge för undervisning, med känslan att ingenting kunde vara värre än att behålla honom i hemmets inferno. Det hade funnits en tid då Lucius fortfarande hoppades att hans son skulle bli kraftfull, fortsätta leda familjen framåt i hans ställe och övertyga dem alla om att de var på rätt väg. Avlasta fadern i det ständiga slitet. Men hoppet hade gång på gång grusats. Den tonårige Draco var oberäknelig, ena stunden tvär och lynnig för att nästa sekund verka vettskrämd inför varje göromål som väntades av honom. Merlin ska veta att både Lucius och de främsta ur kretsen gjort vad de kunnat för att under höstterminens skolfrånvaro tukta den unge mannen och lära honom stå emot det värsta. Både Jessica Raven, en av herrens närmast förtrogna med de allra mest härdade metoderna, samt hennes bror Avery, med ett något mjukare förhållningssätt för att lirka med pojken då den hårda vägen inte hjälpte. Men ingenting tycktes kunna bygga upp Dracos karaktär inför det som väntade. Till slut var han mer skugga än människa, tärd och ärrad efter de utståndna prövningarna. Under årens lopp hade far och son ohjälpligt glidit allt mer isär och nu var det snarast med lättnad han sett sin avkomma ge sig av från den minerade mark deras hem hade blivit. Ett plötsligt ljud inifrån ett av rummen fick Lucius att rycka till och förskräckt gnida sin handled. Skulle herren kalla på honom igen och för vilket förnedrande uppdrag denna gång? Hans överordnade såg rätt igenom honom, såg hans tvivel och skräck men brydde sig inte det bittersta om det. Herren ansåg honom inte ens vara en säkerhetsrisk, kunde till och med håna honom öppet för rädslan och det bristande ledarskapet. Kanske var det därför han, i sin beräknande sadism, bestämde sig för att använda just herrgården som bas? Ljudet gjorde sig påmint igen och Lucius kunde konstatera att det kom delvis utifrån. Någon försökte ta sig in på området och de magiska spärrarna genljöd även inomhus. Uppenbarligen var det ingen som med egen kraft kunde ta sig igenom grindarna. En svag rest av översittaranda vaknade till liv inom Lucius när han skärpte blicken och riktade sin begagnade trollstav genom fönstret mot entrén. “Uppge ert ärende!” utstötte han barskt och hoppades att den slitna staven kunde få smidesjärnet där ute att forma sig till ett tillräckligt skräckinjagande ansikte. Lucius ursprungliga trollstav hade herren för länge sedan lagt beslag på. “Scabior här”, hördes en röst som försökte låta myndig. “Era snappare på uppdrag. Vi har några personer här som…” “Och varför skulle vi släppa in er vid denna sena timme för en så simpel angelägenhet?” Lucius tillfälliga övertag lade sig lindrande över oron. Han gjorde sin röst så överlägsen att ingen skulle kunna ana hur han, endast en stund tidigare, nervöst kastat upp i en av herrgårdens blankpolerade toalettstolar. Det knastrade svagt innan snapparens röst hördes igen. “Hör här … vi har, ehm, två damer här som påstår sig tillhöra er krets. Det vore hyggligt av er om ni kunde bekräfta det.” När de höga grindarna efter ordväxlingen till slut svängde upp, vid nämnandet av våra namn, kändes det minst sagt mäktigt. Aldrig hade jag trott att en dylik säkerhetsanordning skulle öppna för mig. Men nu var jag inte den lilla mugglaren Miriam längre, utan Metrimona Prince, central i Hogwarts administration, och med mig var Eleonora Jacobsson, som åtminstone borde vara bekant för herrgårdens ägare, eftersom hon en gång varit inneboende här. Lucius visade också tydliga tecken på igenkännande, där han stod högst upp på den enorma stentrappan och lyste med trollstaven rakt i ansiktet på Scabior. Denne vred besvärat på sig. “Jaha, min gode Scabior”, sa Lucius med rösten drypande av ironi, “har du och dina kanaljer till snappare börjat tillfångata våra egna nu?” “Ehm, inte är de några fångar, inte.” Scabior smällde till armen på den trolliknande snappare som fortfarande höll fast en argt stretande Elli efter medtransferensen. “Men ni vet ju hur tiderna har blivit, mr Malfoy. För dessa damers egen säkerhets skull behövde vi få deras identiteter bekräftade. De befann sig mitt ute i mörkret på ett ödsligt fält, den gamle varulven ville åt dem för sin egen blodtörst och…” “...får man fråga hur ni fann dem? Var det med ert vanliga förfarande?” återtog Lucius och till min stigande fasa var det Elli han synade skarpt. Jag måste omedelbart klargöra vad som egentligen skett. “Mr Malfoy”, jag försökte göra min röst så klar och skarp som det överhuvudtaget var möjligt, “det var jag och ingen annan som uttalade namnet. Det är sant att vi hade hamnat i en svår belägenhet där ute på fältet, vilket ytterligare bidrog till mitt riskfyllda handlande.” Innan Lucius skulle börja fråga ut mig ytterligare fortsatte jag, utan att riktigt veta varifrån orden kom, men med känslan att gå rakt på själva kärnan: “Jag ber er, mr Malfoy, för mig till … ledningen.” Det kändes brännbart att ens nämna herren i Ellis närvaro, även om hon säkert förstod hela sammanhanget. “Låt mig själv få redogöra för omständigheterna som förde oss hit. Jag förstår naturligtvis att detta upptar väsentlig tid för er, men det kommer inte att bli långvarigt, för det är viktigt att vi snart tar oss tillbaka dit vi kom ifrån, för unge herr Dracos skull. Han är ensam just nu och väntar på oss.” Någon faderlig känsla måste väl den högdragne godsägaren ändå ha? Lucius reagerade mycket riktigt. Han såg från mig till Elli och drog lätt efter andan. “Är det alltså ni båda som har hand om min son just nu? Som ansvarar för hans studier?” “Så är det, mr Malfoy. Utbrottet av drakkoppor har ju ställt till det, som ni förmodligen vet, men vi har ordnat en säker plats där de båda ungdomarna kan studera tillsammans. Miss Jacobsson har hjälpt unge herr Malfoy en bit på väg med att komma in i skolarbetet igen, och båda har arbetat utmärkt under mitt överinseende.” Lucius nickade avmätt och verkade inte ha några problem med min uppenbarelse eller auktoritet som lärare. Istället dröjde hans blick med kritiskt höjda ögonbryn vid Elli. Hon såg mörkt tillbaka, uppenbarligen inte bekväm med situationen men desto mer beslutsam att klara av den. Några långa sekunder förflöt medan de betraktade varandra. “Nå”, sa Lucius sedan silkeslent, “den här så kallade studiesamvaron behöver förhoppningsvis inte bli så långvarig. De räknar med att kunna kväva utbrottet av sjukdom på slottet ganska snabbt. Lilla Eleonora”, fortsatte han med ett giftigt leende, “medan miss Prince här utför sina … ärenden på platsen, får jag väl se till att du får dig något till livs efter alla era strapatser. Du är ju väl bekant med detta hus, inte sant? Låt oss dinera tillsammans, som i gamla goda tider. Så kan du ju upplysa mig om hur det är på vårt lärosäte numera. Vi har mycket att ‘uppdatera’ oss om, som ni kära ungdomar brukar säga, tror du inte det?” Elli svarade inte. Ett ögonblick trodde jag nästan att hon skulle vägra och till och med säga något olämpligt till Lucius. Det var Scabior som kom till vår räddning genom att diskret harkla sig. Snapparna trampade otåligt bakom honom. “Ehum, sir, vi räddade praktiskt taget flickan här ur varulvens klor. Han har blivit stört omöjlig att samarbeta med, gamle Fenrir. Men den dyrbara eleven är oskadd. Borde det inte vara på sin plats med en liten … eh … ersättning av något slag?” “Det var hunden som räddade mig”, kom det tyst och trotsigt från Elli. “Inte ni.” Lucius såg från Scabior till Elli med ett blekt löje. “Alltid lika rapp tunga”, sa han och hans röst var om möjligt ännu lenare än innan. “Du tycks inte ha ändrat dig mycket under dessa år, lilla Eleonora.” Han viftade nonchalant med lillfingret åt gruppen av snappare. “Husalferna utfodrar … ursäkta, jag menar såklart serverar er, om ni så önskar. Något ska vi väl kunna skrapa ihop. Ni kan gå in köksvägen.” Innan Scabior hunnit opponera sig mot detta, tecknade Lucius åt mig och Elli att följa honom in i entrén. Jag gav Elli en uppmuntrande blick och försökte dölja tveksamheten i stegen när vi trädde in över de höga trösklarna. Ljudet av mina klackar mot golvet kändes öronbedövande och jag var tacksam när vi började följa av de många mattornas väg mot ett par imponerande skjutdörrar. “Varsågod, här inne, miss Prince”, tillkännagav Lucius och något skyggt drog förbi i hans blick när han visade mig mot rummets ingång. Han vände sig hastigt och överlägset mot Elli igen. Jag försökte komma åt att blinka konspiratoriskt åt min unga vän, när hon av Lucius fördes vidare mot det rum som måste vara matsalen. Själv vände jag mig mot skjutdörrarna framför mig och tänkte precis knacka på, när de självmant och nästan inbjudande började glida upp. I valvets långsamt växande öppning glittrade ett gåtfullt ljus som från minimala prismor i en kristallkrona. Jag hajade till och skärpte hörseln, men den hade inte lurat mig. Kalla kårar började löpa längs ryggraden, hela min kropp frös och munnen blev alldeles torr. Inifrån rummet hördes, mycket svagt men tydligt, ett krälande ljud. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 12 apr, 2023 11:44
Detta inlägg ändrades senast 2023-04-13 kl. 17:40
|
Mintygirl89
Elev |
Vilket mäktigt kapitel! Det är en tung luft som finns där! Nästan så jag fick svårt att andas själv! Det är absolut inte dåligt, tvärtom! Bra texter ska ju ge olika känslor.
Och cliffhangern på slutet får mig att bita på naglarna. Huuu! Vad kan det vara därinne? Något mycket läskigt. Draco, däremot, fanns kvar bland de levande - även om distansen till sonen kändes ännu mer påtaglig än med Narcissa. Lucius blev stående vid en av fönsterkarmarna och såg ut i kvällningen, där en blek och tärd spegelbild svagt reflekterades mot det fallande mörkret. Han hade till slut gått med på att skicka iväg sin arvinge för undervisning, med känslan att ingenting kunde vara värre än att behålla honom i hemmets inferno. Det hade funnits en tid då Lucius fortfarande hoppades att hans son skulle bli kraftfull, fortsätta leda familjen framåt i hans ställe och övertyga dem alla om att de var på rätt väg. Den här biten fastnade jag för. Det är laddad på något sätt och sorglig. Som om det är någon form av ångest. Egentligen är det inte tips, utan mer en tanke jag vill dela med mig av. Du gör så klart som du vill. I valvets långsamt växande öppning glittrade ett gåtfullt ljus som från minimala prismor i en kristallkrona. Jag hajade till och skärpte hörseln, men den hade inte lurat mig. Inifrån rummet hördes, mycket svagt men tydligt, ett krälande ljud. En sak jag skulle vilja få med i den kursiva delen, är vad hon har för känslor. Är hon rädd? Nyfiken? Orolig? Skulle nästan vilja ha en känsla där, samt om det är rädsla, så kan det ju vara bra att beskriva det, till exempel att håret på armarna reser sig, och att hon får kalla kårar och gåshud. Skulle då vilja lägga till det i denna mening som är understruken: I valvets långsamt växande öppning glittrade ett gåtfullt ljus som från minimala prismor i en kristallkrona. Jag hajade till och skärpte hörseln, men den hade inte lurat mig. Inifrån rummet hördes, mycket svagt men tydligt, ett krälande ljud. Eller så kan du lägga den efter meningen där hon hör ljud. Om du vill, förstås. Bra jobbat med detta kapitel. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 13 apr, 2023 11:54 |
Elzyii
Elev |
DU ÄR BÄST BÄST OCH BÄST
Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 14 apr, 2023 00:46 |
Avis Fortunae
Elev |
Mina fina läsare från alla de fyra elevhemmen! ♥ Tack för att ni stöttar mig - och för att ni på olika sätt blåser liv i fanfiction-skrivandet.
Mintygirl89 är högaktuell med nytt kapitel i Tårar från himlen, där vi får veta mer om hur eleverna på Hogwarts möter Quirinus i det som hänt. Trezzan skriver för fullt om Jessica Raven i Att skapa ett liv och jag hoppas att hon gör en uppdatering även här på Mugglis. Då lovar jag att kommentera, kanske ur ett nytt perspektiv! Kan vara givande att gå tillbaka till tidigare kapitel och minnas dem. Elzyii skriver också nu och jag längtar verkligen ihjäl mig efter nya kapitel i Skam, uppföljaren till den legendariska DM med över 3000 inlägg vilket måste vara ett rekord på Mugglis. LÄS DEN! Nordanhym har skrivit en ljuvlig trilogi om Penelope och Snape, Förbjuden romans. Ett måste för alla Severus-fans! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Elzyii Spoiler: Tryck här för att visa! Nordanhym Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 68 - Intresse Lord Voldemort sträckte ut en benig hand mot dubbeldörrarna vid väggen mittemot honom. Det krävdes bara en ljudlös knäppning med fingrarna för att hans orm Nagini skulle stanna upp i sin rörelse mot dörrspringan, vrida på huvudet och lojt slingra tillbaka till honom i högsätet vid bordets kortända. En kort sekund lät han henne stryka sitt tillgivna huvud mot hans handflata, innan hon lade sig till ro på mattan under bordet och spejade mot den gestalt som blev synlig i dörröppningen. Det var länge sedan någon hade givits tillåtelse att besöka honom utan att han först hade kallat personen till sig för ett specifikt ändamål. Läget var nu sådant att de inte hade mer tid att slösa på ovidkommande sidohändelser. Det var Harry Potter som gällde nu - all kraft i kretsen måste fokuseras på att finna pojken som gäckat honom under så lång tid att det började bli direkt frustrerande. Till sist hade Voldemort utfärdat en order om att ingen i hans styrka skulle besvära sig med att kontakta honom, såvida det inte var med information som direkt kunde kopplas till Potters infångande. Sålunda hade inte heller Voldemort själv sökt någon om det inte varit absolut nödvändigt. Han behövde koncentrera all sin kraft på att finna staven som skulle förändra allt, och han skulle lyckas med det. Men då behövde han vara fokuserad, och i det nuvarande läget upplevde han dessvärre att även de som stod honom närmast, de mest lojala och trofasta, mest av allt störde hans väg mot självförverkligande. Men kvinnan, som nu tyst trädde in i hans högborg och ordentligt slöt till dörrarna efter sig, hade väckt lord Voldemorts intresse. Genom den patetiske Lucius, som han numera kunde läsa genom flera lager av väggar, visste han redan hur hon hamnat här, och det tilldrog sig hans uppmärksamhet. Ingen inom kretsen skulle så mycket som våga andas en stavelse av hans allsmäktiga namn, men den här kvinnan hade gjort just det, och han måste ta reda på orsaken. “Sätt er.” Det var alltid bäst att sätta ramarna från början. Hon samlade ihop de frasande kjolarna, satte sig långt ut på den anvisade stolen och betraktade honom uppmärksamt med mörka ögon. I hennes sinne fanns skärpning och den fruktan vilken infann sig hos alla i hans omedelbara närhet. Hon hade knäppt sina skälvande händer men darrade ändå lätt i konturerna. Dock var den starkaste känslan, som han kunde uppfatta från henne, en stark målmedvetenhet. Hon var fast besluten att redogöra för sina förehavanden. Lord Voldemort drog ut på tystnaden, väl medveten om att det var ett effektivt sätt att snabbt få korten på bordet. “Herre”, började hon men avbröts av ett mycket tydligt, krafsande ljud från väggen bakom henne. Hon vände sig om och såg mot en smal garderobsdörr som trycktes utåt utan framgång. Nagini vaknade till liv vid sin herres fötter och irritationen blossade utan nåd upp inom honom när han med en hastig knyck på handen stillade all aktivitet bakom dörren. Den tystnade omedelbart och han vände sig bryskt till sin gäst med uppmaningen: “Fortsätt, miss … Prince, har jag inte rätt?” Hon gav garderobsdörren en snabb blick men tog på nytt till orda. “Det stämmer, herre. Metrimona Prince, ansvarig för Hogwarts administration, med delvis uppdrag att undervisa. Jag och en elev kom under ett kort ärende vilse ute på ett fält, och då min hälsa sviktar från och till, kunde en medtransferens inte genomföras. Mörkret föll hastigt, och jag insåg att vi måste vända oss till någon som kan ge oss verklig hjälp att komma därifrån. Jag vände mig direkt till er, herre, genom ert stora namn.” Han stirrade på den obegripliga kvinnan framför sig och undrade om hon ens var medveten om den oerhörda gränsöverträdelsen. Så verkade inte vara fallet. Inte ens en ursäkt hade hon kommit med, insåg han när hon tystnade och uppenbarligen tyckte sig ha sagt sitt. Voldemort synade skarpt hennes ansikte. Det var välskuret, modellerat med höga kindben och ren hy. För ett ögonblick hade hon fällt blicken under de täta ögonfransarna men såg nu åter rakt upp på honom. “Ni nämnde att er hälsa sviktar?” frågade han tvivlande och tänkte att det sannerligen inte syntes på henne. Hon nickade utan att tveka, med händerna fortfarande sedesamt sammanflätade. “Kvinnliga omständigheter, herre. Precis som vid incidenten i förmiddags, vid samlingen i ert mötesrum, då mina krafter tyvärr orsakade fysisk oreda och förödelse. Ikväll fann jag det heller inte lämpligt att låta den unga eleven genomföra någon medtransferens, som ni säkert förstår.” Voldemort ryckte på axlarna. Det var så många ovidkommande detaljer nuförtiden som bara störde hans väg mot målet, och han ville komma till sak. Det fanns en anledning till att den här miss Prince fick uppta hans dyrbara tid. Han spände blicken i henne och lutade sig framåt i sin karmstol, med ormen trånsjukt slingrande vid fötterna: “Vad skulle ni säga om att få era krafter att växa? Att träna dessa fysiska, av naturen givna gåvor till behärskning och använda dem i sakens tjänst? Med rätt disciplinering skulle ni kunna gå långt. Kanske till och med få äran att uträtta strategiskt viktiga göromål på något av våra mer betydande uppdrag.” Hon skälvde till på stolen, men hennes svar kom omedelbart: “Naturligtvis vill jag både behärska och använda mina krafter på allra bästa sätt, herre.” Det fanns ingen tvekan, varken i hennes röst eller sinne. Lord Voldemorts intresse vaknade alltmer medan han betraktade de rena ansiktsdragen, vilka nästan liknade en omsorgsfullt målad tavla mot väggen på andra sidan bordsskivan. “I förmiddags talade vi om magins natur”, fortsatte han och strök sig tankfullt om hakan. “Hur naturkraften väljer de individer som kan bära upp den. Inte sällan är detta genetiskt. Vi föds med vissa förutsättningar, och de allra mest välbildade har den naturliga rätten att härska. Men vad har hänt? Jo, vår potential göms undan, de storverk vi skulle kunna uträtta får aldrig se dagens ljus på grund av att barbarerna, helt utan denna undergörande kraft, dominerar världen. Men det ska bli en ändring, miss Prince … det ska sannerligen bli en ändring.” Miss Prince lyssnade uppmärksamt på anförandet. Han lutade sig tillbaka och tyckte sig finna en viss tillfredsställelse av att betrakta hennes klara ögon och håret, som vällde rikt och blankt över manteln. Hon måste ha synnerligen bra gener, ett imponerande släktträd. Färgskalan var precis densamma som hos hans närmaste man. “Säg mig igen, exakt hur är ni släkt med Severus?” Han studerade hennes rena drag som åter darrade till för att sedan öka i skärpa. “Severus är ju en av de främsta på sina områden, men magin ni förfogar över tycks vara av en annan natur?” “Som jag nämnde i förmiddags är jag dotter till Eugene Prince, renblodig yngre kusin till Severus på hans mors sida.” Med ögon lika svarta som sin kusin såg hon på sin herre. Han noterade dock att hon endast hade besvarat den första frågan. Med sin skarpaste blick sökte han av djupet i hennes ögon, men fann inget annat än offervilja och fullt fokus. Han bestämde sig för att vänta ut henne och snart tog hon åter till orda. “Min kraft är närmare själva naturen”, berättade hon. “Den är starkt koncentrerad till fysiska föremål, oavsett hur massiva dessa är. Ni såg säkert oredan i mötesrummet i morse och kände att själva bergväggarna skälvde. Det har tagit lång tid, herre, år av övning under livet, för att lära mig behärska det.” En tanke började finna sin väg till hans medvetande, som vanligtvis inte brukade svika honom men som nu, måste han dessvärre erkänna, distraherades av denna individs synnerligen välskapta yttre. Vad kunde ha föranlett en sådan exceptionell kombination av krafter? Varför hade naturen varit så synnerligen givmild mot just denna kvinna? Nu talade hon igen, tycktes även hon vara mån om att inte slösa med dyrbar tid. “Självklart står jag till er tjänst, herre, om ni tror att jag kan uträtta något av värde”, kungjorde hon och flyttade sig ännu några centimeter framåt på sin stol när hon fortsatte: “Just nu är det emellertid brådskande för oss att återvända till Hogsmeade. Eleven i mitt sällskap vistades nyligen på skolans område och skulle kunna ha med sig den ödesdigra smittan av drakkoppor, och ni håller säkert med mig om att det ju vore synnerligen olämpligt om sjukdomen började spridas här i den innersta kretsen. Herre, har vi er tillåtelse att omgående återvända?” Lord Voldemort kände onda aningar komma krypande. Miss Prince hade onekligen rätt - smittan kunde inte tillåtas få fäste där så många av de närmaste tjänarna ofta befann sig. Han borde sannerligen ha tagit med detta i beräkningen innan han gett henne tillträde. Hade hon själv reflekterat över det? Om han ville satsa sin tid på denna unga förmåga, behövde hon vara både riskmedveten och pålitlig till ytterlighet, precis som han väntade sig av sina allra närmaste. Men det krävdes en hel del för att leva upp till dessa krav. Både Snape och Raven, hans högra och vänstra verkställare, var utrustade med knivskarpa intellekt, men denna miss Prince kunde mycket väl ha en ojämn begåvningsprofil, trots att han uppfattade både talang och hängivenhet från henne. Hon verkade dessutom flera år äldre än vad både Snape och Raven hade varit då han rekryterat dem som blott tonåriga vuxna. Det var alltid bäst att ta sig an de riktigt unga, om man ville forma dem efter sin vilja. Skulle denna Metrimona Prince vara värd hans tid? Det återstår att se, tänkte herren och gjorde en ansats att resa sig. Det var tid att bryta upp. Nagini lyfte genast på huvudet. Trots att hon låg nere på golvet hade hennes blick inte vikt en sekund från Metrimona, som dock undvek att se på ormen. Voldemort lade all sin auktoritet i rösten då han ännu en gång tilltalade den unga kvinnan: “Eftersom ni umgåtts med eleven, skulle ju även ni kunna bära smittan?" “Det är riktigt, herre, så det är säkrast att vi håller ett tillräckligt avstånd”, svarade hon lugnt och utan tillstymmelse till att ha blivit bragt ur balans vid hans framkastade påstående. Inte för att lord Voldemort trodde att han skulle kunna dra på sig en sådan simpel sjukdom som drakkoppor. Och han hade ju sitt liv säkrat i otaliga, spridda delar. Men det är alltid bäst att ta det säkra före det osäkra, tänkte han medan han tecknade åt den unga kvinnan att gå före mot dubbeldörrarna, på minst fem meters avstånd från honom själv. Nagini följde dem längs raden av höga karmstolar tills Voldemort stillade henne med en närmast omärkbar handrörelse, då kvinnan nådde dörrarna. “Miss Prince”, kungjorde han så och såg med tillfredsställelse hur hon genast stannade upp, med handen på dörrhandtaget, och vände sitt väldefinierade ansikte mot honom igen. “Miss Prince, jag hoppas ni förstår att det jag fordrar av mina närmaste, i denna brytningstid, är totalt fokus på det som är av största vikt för oss. Just nu är det att få tag i pojken Potter med sitt ärr, denna naturens miss, denna defekt ur magiskt hänseende …” Han avbröt sig då tanken, som hade grott i hans medvetande under samtalets senare del, äntligen steg upp till ytan. Talet om naturkrafter hade påmint honom om de ytterligare åtaganden som var angelägna just nu. “Faktum är”, sa han och synade henne eftertänksamt, “att det kommit till min kännedom att det finns fler individer som springer lösa där ute med denna förhatliga missbildning, individer som snarast måste infångas så att vi får stopp på detta motstånd mot naturlagarna, de lagar som snart ska få blomstra i den nya världsordningen…” Han studerade hennes reaktion på hans ord, om hon skulle förstå att detta var vad den innersta kretsen sysslade med och om hon i så fall var beredd att vara en del av det. Hon såg intensivt på honom, tycktes ta in varje ord, och mörkret djupnade i hennes utsökt formade ögon. “Jag vet inte hur mycket Severus kan tänkas ha delgivit er om sina åtaganden i min tjänst”, fortsatte han, “om uppgifter han utfört genom åren och de otaliga varelser som då kommit i hans väg?” Hon skakade sakta på huvudet och såg frågande på honom: “De flesta av dessa uppdrag är ju sekretessbelagda?” “Självfallet”, svarade han, “men saker och ting kan ändras radikalt, miss Prince, om man tillhör … en närmare krets.” Och trots att de båda var på väg att bryta upp från både lokal och samtal, höll han henne kvar med ännu några ord: “Det finns information jag skulle kunna delge er när vi ses igen, miss Prince. Och, tro mig, vi kommer att ses igen.” Den välformade handen, som låg på dörrhandtaget, greppade lätt om det och med ögon, svarta som de dunklaste skogsdjupen, såg hon tillbaka. Och när de betraktade varandra fick lord Voldemort en insikt som storligen förbryllade honom - att han fann hennes lyssnande behagligt, att den fokuserade enskildhet han tidigare eftersträvat plötsligt inte kändes lika lockande längre. Och så kom det sig att han, trots det begynnande uppbrottet, ställde henne ännu en fråga i ämnet: “Känner ni möjligen till historien om Miriam Silver?” Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 17 jun, 2023 14:14
Detta inlägg ändrades senast 2023-06-18 kl. 09:29
|
Nepflite
Elev |
Å gud ett nytt avsnitt. Har väntat väldigt länge.
Det är alltid lika bra. Men hur ska hon nu svara med den sistnämnda frågan som kapitlet sluade med? Snälla kommentera inget jag skriver i stör mig på tråden så länge jag inte skriver i inlägget att ni får det 17 jun, 2023 14:58 |
Du får inte svara på den här tråden.