PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

"Jag önskar jag visste vem min mamma var", berättar Fanny en stund senare. Hennes senaste mardrömmar hade varit fyllda med olika varianter av folk som enligt hennes drömmar var hennes mamma, allt från eldsprutande monster till gamla tanter som bjöd på saft och kakor. Hon kände verkligen att hon var tvungen att få det ur sig, annars skulle hon bli galen.
"Liksom tänk alla halvgudar som aldrig får reda på vem som är deras gudomliga förälder. Tänk om jag blir en av dem... Spenderade 13 år med att undra vem min mamma var. Kanske var det grannen? Eller hon i mataffären? Sen fick jag veta att hon inte ens var mänsklig... Då blev det ännu jobbigare", fortsatte hon sorgset. Hon tog ett djupt andetagen och kände hur trycket lättade lite. Om hon pratade om det kanske det blev lättare att acceptera.

"Fanny..." sade Lana. Hon gick och satte sig på Fannys sängkant och lade en arm om hennes rygg. "Det kommer visa sig förr eller senare, det ordnar sig!" sade hon och log mot Fanny. Självklart kunde hon inte vara säker på det, men hon hade en känsla av att Fanny inte skulle bli en av dem som väntade i fler år. Hon kunde dessutom se lite av sig själv i Fanny, hur rädd och förvånad hon hade varit när hon plötsligt drogs in i den här världen av gudar och monster. Det kändes viktigt för Lana att Fanny kände att hon var trygg.

Fanny kramade försiktigt om Lana. Det var något hon utstrålade som gjorde Fanny lugn, kanske var det något sorts ljus som just Apollon-barn utstrålade.
"Allt är bara så konstigt... Hade någon sagt till mig för en vecka sedan att jag skulle åka till Idaho med främlingar och att min mamma var en gudinna hade jag skrattat åt dem och sagt att de behövde mental vård... Men liksom det är ju sant. vad mer är sant? Finns det aliens och flygande hästar också?," sa hon.
för Fanny kändes det som om hela hennes verklighetsuppfattning blivit helt upp och ner, och det hade inte riktigt hunnit ifatt henne förrän nu. Dessutom saknade hon sin pappa, styvmamma och syster. Och framför allt så saktade hon sitt vanliga liv med vanliga problem. Vanliga problem innebar nämligen inte att bli attackerad av monster och att försöka hitta en magisk sten inom en tidsram.

"Tja, det finns faktiskt pegasi-hästar," sade Lana och log mot Fanny. Sedan blev hon mer seriös. "Den här världen, med gudar och monster och halvgudar... den kan kännas galen, man kan känna sig så förvirrad och maktlös. Men det finns ingenting mer vi kan göra än vårt bästa, och försöka att agera rätt," sade Lana. Ibland gav det fortfarande henne huvudvärk.

"Då finns det säkert aliens också," sa Fanny och drog lite på munnen-
"Galen är nog en underdrift... det är helt sinnessjukt...", sa hon-
"Och pm det finns gudar så måste de ju kunna styra våra livsöden, tänkt om det inte spelar någon roll vad vi gör, allt kanske redan är förutbestämt..", fortsatte hon.
Fanny var helt säker på att hon hade hamnat i en av sina perioder då hon övertänker alldeles för mycket.

"Det är inte så enkelt. Inte ens gudarna kan kontrollera våra livsöden," inflikade Ana från sin säng. Lana nickade.
"Nej, de har inte den makten över oss. Vi formar själva vilka vi blir, vilket känns som en lättnad. Våra gudomliga föräldrar kan egentligen inte göra mer än att försöka putta oss i rätt riktning,"sade hon. Hon gäspade och kände hur trött hon var och gick till sin säng och kröp ner under täcket.

”Det är ju bra iallafall. Tur att man iallafall har rätten att bestämma vad man ska göra,” sa hon och gäspade.
”Vi kanske borde sova?,” frågade My från sin säng.
Fanny höll med, hon var också väldigt trött. Dessutom hade de en bit kvar framför sig. Hon var även säker på att hon skulle sova lite bättre ju när hon fått prata av sig lite.

Lana vaknade när solen gick upp nästa morgon. Dag tre på resan. Hon gjorde lite te till sig själv och sina kompisar och väckte dem sedan.
"Vi borde åka snart, ju snabbare desto bättre," sade hon och räckte över en temugg till My.

My vaknade av att Lana stod vid hennes sängkant med en temugg. Hon tog tacksamt emot muggen.
"Godmorgon," sa hon.
Hon hade sovit väldigt bra faktiskt. Att sova i en ordentlig säng hade nog varit bra för henne.

"Godmorgon," svarade Lana och log. Hon gick fram med temuggar till Ana och Fanny.
____
De satte igång resan någon timme efter att de hade vaknat. Ana kände sig utvilad och ganska pigg för en gångs skull. Medan de körde förbi South Dakotas landskap så satt hon och funderade. Precis som profetian utlovat så kände hon sig väldigt kluven. Visst hade Luke varit den enda som visat henne någon form av uppskattning ändå sedan hennes mamma dog. Fram tills nu. Att resa med My, Fanny och Lana hade gett henne ett nytt perspektiv på halvgudar. Dem var inte onda eller själviska såsom Luke och Kronos hade försökt övertyga henne. Ana visste inte vad hon skulle göra. Ge månstenen till Luke skulle innebära att hon dömde massa halvgudar till döden. Ana suckade. Lutade huvudet mot bilfönstret. Hon hade inte ens kunnat stå ut med att vara ansvarig för Kurts död, och han hade varit en fruktansvärd person som kanske till och med förtjänade att dö. Halvgudarna på halvblodslägret... dem var oskyldiga, att vara ansvarig för deras död...
Men kunde hon förråda Luke? Hon visste inte.