PRS Lupple & wolfy

Hon makade sig närmare honom och lät sin arm lägga sig tillrätta om hans midja. Då hon såg på honom kändes det som om hon inte kände marken under sina fötter. Han hade tagit henne med storm och trots att känslan var härlig skrämde den samtidigt livet ur henne. För med tanke på hur sensitiv hon var så upplevde hon alla känslor så mycket starkare. Att förlora honom... Det var något hon inte ens ville tänka på. Holly studerade hans vackra ansikte, förundrades över hur fridfull och oskyldig han såg ut. Fina, fina Nik.
"Du är aldrig ensam," lovade hon honom och pussade honom mjukt på nästippen.

Han kände hennes puss och sken upp lite, det var en sån otroligt gullig gest, en gest som verkligen fick honom att på nått sätt känna sig hemma- med henne.
Han slog upp sina ögon och såg på henne.
" Inte du heller." Viskade han och smekte henne lätt över ryggen.
"Jag vet att jag kan bli lite svår ibland, men jag vill aldrig förlora dig igen. Trots att det ibland av mitt uppförande kan kännas som nått annat." Viskade han lågt, ärligt.
Kändes oerhört viktigt att förmedla detta. Att hans ord och känslor inte alltid hängde ihop, att hans beteende och känslor inte alltid hängde ihop.

Vart skulle hon egentligen börja om hon skulle behöva beskriva Nik för någon som inte kände honom? Någon annan skulle säkert göra det betydligt bättre, använda vackrare ord som fick även det kallaste hjärta att smälta... Men ingen kände Nik på samma sätt som hon gjorde. Deras band till varandra gick så djupt att de knappt själva förstod sig på det. Holly strök fingrarna över hans arm i långsamma drag.
"Jag vet," viskade hon och såg upp på honom under sina ögonfransar. Hon hade varit usel på att visa förståelse för honom och det faktum att han ville ta det långsamt. Den enkla och korta förklaringen var väl helt enkelt att hon inte visste vad hon skulle göra med sig själv. Det var en fråga hon sökt svar på en längre tid och hon ville så förtvivlat gärna hitta personen som kunde hjälpa henne med saken.
"Jag ger dig det utrymme du behöver, även om det är ett lika långt avstånd som från jorden till månen."

Nik log svagt mot henne, mötte hennes blick och pussade hennes panna mjukt.
" Så långt avstånd behöver jag nog inte. "Flinade han ärligt och drog henne närmare sig.
Det kändes så otroligt bra att ha henne nära, att ha henne i sitt liv igen.
"Jag vill bara, att när och om något händer att det ska vara rätt, för en gångs skull." Viskade han lågt och såg på henne.
Hon var så vacker, han önskade innerligt att han kunde måla henne så som han såg henne.
För att kunna visa henne och alla andra just den målningen.
Men han hade aldrig varit speciellt duktig på att måla.
Skriva däremot, det kunde han och han ville inget hellre än att skriva ned allt. Minsta lilla detalj för att inte glömma, att aldrig någonsin glömma.

"Bra," mumlade hon och andades ut ett litet skratt. Poängen med hennes ord hade dock varit att hon respekterade gränsen han ville att de skulle ha. En dag skulle pusselbitarna falla på plats och allt skulle kännas rätt. Kanske de bara var för blinda för att se det nu. Holly flyttade sin hand till hans axel för att låta fingrarna glida ner längs med hans arm igen. Därefter hoppade fingrarna över till hans bröstkorg. Fingertopparna ritade i smidiga och fjäderlätta drag olika mönster och figurer mot hans hud. Blicken lämnade inte hans en enda gång. Hans ögon var fängslande vackra, såna som man nästan skulle kunna drunkna i.
"Du vet att du kan prata med mig oavsett vad, eller hur?" Det var inte nödvändigtvis en inbjudan för honom att öppna upp sig där och då, utan hon sa det mest för att hon ville att han skulle veta att han alltid kunde vända sig till henne. Det spelade ingen roll om han behövde henne mitt på natten eller under en stressig tid på dagen - hon fanns alltid där för honom.

Hennes fingrar var nästintill magiska, känslan var så överväldigande på nått sätt och hans leende blev större. Han blick låste fast sig i hennes och han visste att precis såhär kunde han ligga i timmar.
Han lät sin hand härma hennes rörelser fast på hennes rygg och flinade till av hennes ord.
Det var glädjande att höra samtidigt som han någonstans redan visste detta, eller snarare hade hoppats på detta.
Han nickade sakta som för att bekräfta att han hörde henne.
"Detsamma gäller för dig tjejen." Sa han och pussade hennes kind mjukt.
"Jag vill veta allting." Sa han ärligt och såg på henne, det kändes viktigt att förmedla även detta. Få henne att förstå att han faktiskt ville veta allting som pågick i hennes huvud, allt som hade pågått under deras tid isär och allt som skulle pågå i framtiden.

Holly var inte säker på att han ville veta vilken röra det var i hennes huvud ibland, hurdant kaos hennes liv hade varit i perioder. Det var inte den sidan av sig själv hon ville blotta för honom: rädd över att han skulle tycka mindre om henne ifall han visste allt som pågått och fortfarande pågick. Men det var Nik, hennes Nik. Klart att han brydde sig om hennes välmående lika mycket som hon brydde sig om hans. Övertygad om att det var rätt läge att dela med sig av sina mörkaste hemligheter nu var hon inte. Däremot funderade hon på om det någonsin skulle komma en "rätt" stund. Kanske inte.
"Jag insjuknade i en grav ätstörning för ett par år sedan," började hon men kunde inte riktigt förmå sig att fortsätta berätta. Det tog emot på något vis men det berodde på att hon inte pratat om saken med så många.

Nik såg på henne, kunde nästan känna på sig att hon tänkte berätta något så låg stilla och tyst och inväntade att hon skulle börja tala.
Han ville inte stressa henne på något vis. När hon väl pratade så var det en mening men den var väldigt förklarande.
Han visste inte riktigt hur han skulle bemöta denna information, men startade med att nicka lite- för att visa att han hade hört henne.
" Okej." Sa han tyst för att sedan tystna lite och överväga hur han skulle fortsätta berätta.
"Och nu, är du friskförklarad?" Frågade han lugnt. "Eller ja, bättre?" La han sedan till, han var inte riktigt säker på att man någonsin kunde bli helt frisk från en sådan sjukdom.
Men hon hade ätit, han hade sett det, hon såg hälsosam ut så han antog att det var bättre.
Han smekte henne försiktigt över kinden och log.
"Du är oavsett vad fortfarande min Holly." Viskade han sedan med ett mjukt leende.

"Mer eller mindre." Hon ryckte på axlarna. I början hade hon haft regelbunden kontakt med både en psykolog och dietist men på senare tid hade besöken blivit allt färre. Och kvar stod hon ensam med sina tankar. För hennes hjärnspöken hade så gott som bosatt sig i hennes huvud. Ibland tittade de oftare fram för att locka fram hennes osäkerheter, andra dagar lämnade de henne så gott som ifred helt och hållet. Då han försäkrade henne om att hon fortfarande var hans Holly så ryckte det lätt i mungiporna, men det var inte tillräckligt för att locka fram ett leende. Orden däremot betydde mycket för henne. De värmde upp henne inombords från topp till tå.

Nik nickade sakta, smekte hennes kind sakta och ned över hennes midja och till hennes rygg.
" Jag är glad att du berättade. "Sa han ärligt, det betydde ändå väldigt mycket att hon hade anförtrott honom med detta.
Det visade på att hon ville att de skulle bli nära varandra igen och han fann det då väldigt viktigt att ge detta tillbaka till henne. Berätta om sig själv för henne, men inte ikväll. Ikväll var det hennes natt.
"Tack." Sa han och kysste henne sakta på pannan. För han var tacksam och det gav honom också nån slags förståelse men också något att oroa sig för när det kom till henne. Men hellre att han visste än att han inte visste.