Flowers in the dark [PRS]

Vänta lite nu. Nej? Svaret på Hayleys fråga får hennes blick att glida upp mot den äldre av de två. Skulle de inte åka till den där mysiga stugan uppe i bergen? Borta från alla, ta lite luft och rycka upp sig efter det som hänt? Hon skulle ju kanske ha fått åka lite skidor i den djupa snön. Axlarna sjunker en aning, samtidigt som huvudet faller på sniskan med ett kluvet ansiktsuttryck.
”Men du skulle ta hand om dig själv de kommande dagarna,” påpekar hon långsamt medan blicken flackar mellan Chuchu och hennes matte. Nu har han däremot helt rätt om det där andra, hon måste verkligen berätta för Isaac. Under gårdagen hade hon ju faktiskt planerat att leta reda på den ett år äldre killen för att berätta vad som pågått de senaste veckorna. Men sen hade hon fastnat i Yaosus idé om stugan, och sedan faktumet att hon nog behöver försvinna lite en stund. Mest från sig själv och alla funderingar, att hitta på något sådant skulle hjälpa det. ”Tror du inte jobbet gör det lite jobbigare för dig?” Nej, nu får hon hålla lite koll på honom. Hon själv vet förstås att jobbet Yaosu håller på med är väldigt viktigt, men kan det inte vänta en stund? Om den andre börjar arbeta igen kanske han får fler panikattacker. Vilket ingen av dem vill. Men egentligen kan hon väl inte göra mycket mer åt saken, bara säga vad hon tycker och sedan hoppas på att den tre år äldres val löser sig. Istället skiftar hon sin uppmärksamhet till Chuchu. Jo, den lilla vovven behöver nog gå ut och gå en sväng efter den långa kvällen. Hon sätter sig ner på huk framför henne, och hon skuttar utan någon fundering upp i hennes famn. Yaosu verkar ha förändrats en hel del från ingenstans, käkarna har spänt sig en hel del och ansiktet känns mycket skarpare än det varit innan. Det har gått väldigt fort.

”Jag vet, men det känns inte som rätt tillfälle för det..har ändå alldeles för mycket att tänka på för att orka slappna av”, svarade Yaosu och skakade på huvudet. Kanske någon gång i framtiden, när allting hunnit lägga sig tillrätta och ingenting mer gick och gnagde inom honom. Men nu fanns det dessvärre flertalet saker som gjorde det och tja, han kände redan på sig att det där med att ta det lugnt inte skulle bli av. Han behövde ordna upp allt rörande den där förbaskade stölden och lägga lite band på sig själv innan det var dags att gå vidare. Förmodligen var det väldigt underligt i Hayleys ögon med tanke på hur han alldeles nyss betett sig, men men. Som sagt, känslor var jobbiga och han var hade inget annat val än att skjuta dem åt sidan. Annars skulle det bara sluta med att han sjönk hela vägen ner till botten och kanske aldrig kom upp igen. För på den nivån kände han allt sig själv ganska så väl och det var precis vad som skulle hända om han inte gjorde någonting där och nu.
”Jobbet är ändå allting jag känner till”, förklarade tjugoettåringen efter en stunds tystnad och log blekt. ”Så det spelar inte direkt någon roll..vill du ha lite frukost? Slår vad om att de andra två vill ha det, inte minst lilla Chuchu”, fortsatte han och nickade mot den lilla hunden som skuttat upp i den unga flickans famn. Dock dröjde det inte länge förrän han kvickt vände bort blicken från dem och började röra sig ut från rummet och sedan nerför spiraltrappan. Som sagt, inget mer stirrande eller allmänt opassande beteende. Hon var en trevlig person att vara runtomkring, inte något kärleksintresse. Kanske egentligen, men nu hade förnekandet börjat igen, just som på beställning.
”Går det bra med rester från middagen? Jag tror inte att vi har någonting annat..efter att du pratat med Isaac får du gärna handla”, ropade han över axeln efter att ha öppnat kylskåpsdörren. Mycket riktigt, det var alldeles tomt därinne förutom diverse rester från gårdagens middag. Några dumplings, lite ris och några skålar soppa i en gjutjärnsgryta. Det fick räcka, han hade tappat all lust att skutta ner till bageriet och handla en ordentlig frukost.

Egentligen har väl Hayley ingenting att säga till om det där. Hon har ingen aning om vad som känns bäst för den äldre mannen, om han inte skulle kunna slappna av om de åker är det väl helt enkelt ingen mening med det. Man kan inte tvinga sig själv att bli avslappnad, kroppen kan vara stressad och spänd som en pinne trots att man vill. Men att ge sig själv lite återhämtning är en grundplan. Faktumet att jobbet tär så mycket på honom borde om något vara ett tecken på att han borde ta en liten stund för sig själv. Men vad kan hon göra åt det? Hon kan inte direkt tvinga Yaosu att åka till stugan, vara ute ensam i naturen och bort från New Yorks statliga luft. Även om hon väldigt gärna skulle göra det. Panikattackerna hade liksom varit ett tecken på att det är dags att koppla ifrån sig, men jaja. Allt hon gör är att rycka med axlarna, och låter fokuset ligga still på Chuchu. Den lilla vovven finner hennes fingrar aningen fascinerande, gnager lite i dem. Väldigt gulligt. Dock kittlas det något förskräckligt och hon kan inte avgöra om det är värt det. Jo, det måste det vara.
”Jobbet kommer fortsätta att vara det enda du känner till om du inte gör något annorlunda,” påpekar hon lätt avvaktande. Det är ju sant. Det kommer säkert alltid komma upp något nytt i jobbet, alltid vara något som behöver bli gjort, återhämtning kommer bara vara något han skjuter på. Det är verkligen ingenting hon dömer honom för, det är imponerande hur såld han är i sitt jobb.. men det hade varit annorlunda om det faktiskt gjort honom glad. Det verkar det tyvärr inte göra. Men det här är än en sådan sak som Hayley inte har någonting att säga till om. Yaosu borde kunna ta hand om sig själv, men från vad hon sett verkar det inte riktigt som det. Hon har däremot inte känt honom tillräckligt länge för att få honom att andas ut lite grann. Efter att ha suttit ner på huk en stund tvingar hon sig själv upp där frukost kommer på tal, och den andre rör sig förbi henne ut ur rummet.
”Jo, jag är jättehungrig,” med ett lätt tjutande tassar hon efter med Chuchu fortfarande i famnen. Allt hennes päls är så gosigt att hon aldrig vill släppa henne, men tja.. när de väl kommer ner i köket är det praktiskt taget omöjligt, då hon skuttar bort från hennes famn för att få lite mat i magen. ”Absolut, jag går och handlar, något mer du vill att jag ska göra?”

Hon hade rätt och det var någonting även Yaosu insåg. Ingen människa med vettet i behåll skulle orka fortsätta på det sätt han för tillfället gjorde. Krafterna höll på att ta slut men reserverna fanns fortfarande kvar, i alla fall en del av den. Nu skulle de inte räcka särskilt länge till, men tillräckligt för att han skulle orka ta sig igenom åtminstone några veckor, kanske till och med månader. Sedan, när allting lugnat ner sig, skulle han åka upp till stugan i bergen och bara andas. Stadsluften kunde inte ens jämföras med den som fanns däruppe i norr. Men det fick som sagt vänta, det skulle ändå inte leda till någonting om han åkte där och då.
”Du har rätt”, konstaterade tjugoettåringen och började plocka fram resterna från gårdagen. Därefter lade han ut allting på ett stort fat, skvätte lite vatten över de små bullarna och placerade dem i mikron. Gjutjärnsgrytan med soppa i ställde han på spisen och började långsamt värma upp. Försiktigt, så att den inte skulle råka brännas.
”Men det är som det är, jag har saker jag måste ta itu med och det har du också”, fortsatte han vände sig om, så att han kunde betrakta flickan. Sedan vek han återigen undan med blicken och gjorde iordning mat till Chuchu, som såg extremt hungrig ut. Dagen till ära fick det bli blötmat med några kulor utspridda däribland moset. Urk, det luktade verkligen inte gott, alls, men vovven verkade inte ha någonting emot det överhuvudtaget.
”Jag menar Isaac..alltså det är vad jag vill att du ska göra utöver att handla”, sade Yaosu och rätade på sig, efter att ha ställt skålen med mat på golvet. ”Du måste få det gjort, eller hur? Och det kommer säkert lätta på ditt hjärta när du är klar”, mumlade han därefter och plockade fram tallriken från mikron. Soppan puttrade på bra där den stod, snart skulle nog den också vara klar. Allt som saknades nu var någonting att dricka och såklart de två turturduvorna som beslagtagit tjugoettåringens stackars rum. Jodå, han tyckte absolut väldigt synd om din stackars säng. Zihao hade en tendens att stöka till precis allting.

Varför den andre aktivt väljer att fortsätta att begrava sig i arbetet trots konversationen kommer nog att vara en evig fråga för Hayley. Hon vet att det ör väldigt många människor som gör så, jobbar så mycket tills deras arbete är det enda de kan och vet om. Nu skulle hon verkligen inte klaga på det om det varit ett jobb som Yaosu faktiskt tycker om, men från vad hon sett verkar det inte riktigt som det. Bara en massa måsten. Gnagandes i underläppen lutar hon sig mot diskbänken, hon kan verkligen inte säga emot det där. Hon har ingen rätt att klampa in och säga hur den äldre ska leva sitt liv. Men hon tycker bara att det är viktigt med återhämtning, framförallt när personen i fråga får panikattacker flera gånger om dagen och ser det som rena vardagen. Hon vet själv att hon behövt det. Under vissa perioder pluggad hon som in i helvete utan några som helst pauser, så att hon praktiskt taget gick in i väggen ett tag. Vilket ledde till att hon tog det lugnt nästan för mycket, tills hon hittade något mittemellan. Det mår man helt enkelt mycket bättre av, och den tre år äldre verkar behöva en välförtjänt paus.
”Okej, men när du känner dig lite lugnare kanske vi kan åka upp? Eller du själv, tror det skulle göra dig gott.” Undrar hon och skjuter iväg sig från diskbänken, för att hjälpa till med att duka fram till de fyra i lägenheten. När hon väl själv kommer på tal tystnar hon med ens. Ta itu med saker. Åh jo, hon har väl dittan och dattan att ta itu med. Hon sjunker ner på en av stolarna och drar lätt frustrerat ena handen genom de mjuka lockarna. Isaac. Jo, hon hade ju faktiskt beslutat sig för dig under gårdagen, att se till så att hon berättar för den ett år äldre killen. Men jösses, just nu har hon verkligen ingen lust med det.
”Gud, det borde jag ha gjort för länge sedan,” med ett lätt buttert skratt gömmer hon ansiktet en stund i händerna. Det borde hon verkligen gjort. Men, som ursäkt har hon faktiskt inte stött på Isaac sen senast, och inte heller vetat vart hon skulle kunna få tag på honom. Det är väl en rimlig ursäkt, eller hur?

Någon gång i framtiden skulle han absolut ta sig tiden att åka upp till stugan i bergen, och självfallet skulle Hayley få följa med och åka skidor dagarna i ända. Det spelade inte någon roll om de gillade varandra på helt olika sätt, allt som egentligen hade någon betydelse var att de tyckte om varandra. Från Yaosus håll var känslorna redan läskigt starka och det var just därför han valt att stänga ner en gnutta. Alldeles för starka känslor ledde ändå aldrig till något bra, så varför riskera det?
”Absolut”, svarade den äldre efter en stunds tystnad och log blekt. Däremot var leendet äkta och mer än så gick väl ändå inte att begära? Hellre genuint än falskt, det var åtminstone vad han själv föredrog. Sedan kom det där lilla buttra skrattet och mungiporna gled genast ner igen. Jo, hon borde kanske ha gjort det för längesen, men nu hade det inte blivit så. Kanske hon inte haft chansen eller bara inte orkat? Båda alternativen var hursomhelst helt acceptabel. Hayley hade helt enkelt haft mycket annat att fundera över och Isaac hade inte varit någon direkt prioritet.
”Men du kommer i alla fall att berätta någon gång och det är vad som räknas på det stora hela”, svarade tjugoettåringen och plockade upp en dumpning med ätpinnarna, som han flyktigt stoppade i munnen. Gud så hungrig han var, precis som det brukade vara. Även om den gick att lindra försvann den liksom aldrig helt. Han satte därefter på vattenkokaren och gjorde i ordning en kanna med te, grönt te. Det var nästan det enda han drack, utöver kaffe och bubbelvatten. Ibland kunde även vanligt vatten vara riktigt gott, men bara om det var riktigt, riktigt kallt. Åh, kall dricka var verkligen gott, däremot inte lika bra som en kopp med varmt te.
”Vill du ha te eller vatten?” Frågade Yaosu när han slog sig ner på en av stolarna. ”Det är grönt te, från min hemstad”, fortsatte han och hällde upp en kopp åt sig själv. Det doftade verkligen som hemma också, lite rustikt men även ljuvligt.

Okej, så det var åtminstone något som gläder Hayley. Att de kanske kommer åka ut till stugan tillsammans senare, när den äldre av de två fått lite mer koll på sitt arbete. Eller sitt liv helt generellt. Men det är inte mycket att hänga i julgranen, av någon anledning känns atmosfären lite tyngre. Det där tidigare varma ansiktet är mycket stelare, mer strängt vid det här laget. Käkarna är spända och ögonen inte riktigt lika välkomnande. Fortfarande förvånansvärt fina, men stor skillnad från vad de varit för några minuter sedan. Vad hade egentligen hänt? Hade hon gjort något för att få honom att agera på det viset? Troligen.. hon kan göra en del knasiga saker ibland, skulle inte förvåna henne om hon gjort bort sig helt och hållet utan att veta om det själv. Det där leendet är åtminstone äkta, det bromsar skuldkänslorna en aning, men inte tillräckligt för att hon ska vara lugn. Hayley skakar på huvudet åt sig själv medan fingrarna stryker några hårtester bakom öronen. Åh, skuldkänslor är inte en trevlig känsla. Och på det får hon en hel del sådana bara av att tänka på Isaac. Dumma Isaac. Alldeles för mycket skuldkänslor gör henne verkligen inget gott, och bara hon kan egentligen få dem att sakta ner lite grann.
”Jag antar det,” svarar hon efter en lång stunds tystnad. En liten del av henne vill prata med Yaosu om den ett år äldre killen, men med tanke på att den andre precis berättat om sina starka känslor för henne skulle det inte göra någon positiv inverkan. Nej, det skulle nog bara göra atmosfären jobbigare. Hon får helt enkelt vänta tills hon är själv med Joshua. Lyckligtvis verkar de två turturduvorna vara vakna, då dörren till Yaosus rum öppnas, och hennes bästa vän kommer ut. Nyduschad och fräsch precis som hon själv. ”Godmorgon,” hon har lite lust att fråga vad de gjort under nattens gång, om de fått någon sömn eller inte. Men det är inte direkt ett passade samtalsämne för stunden. Känns åtminstone inte som det. ”Åh, jag tar gärna både och.”

Om stämningen kändes lättare eller tyngre när de andra två ungdomarna slog sig ner vid matbordet, kunde Yaosu inte riktigt svara på. För egentligen hade han ingenting emot att vara ensam med Hayley, men för stunden hade saker och ting blivit en gnutta mer stela än de varit innan. Å andra sidan var det nog ändå ganska skönt att turturduvorna anslutit sig, då de drog uppmärksamheten på annat håll. Nu kunde han istället sitta och oroa sig över att Zihao spillde överallt. Betydligt enklare problem att fundera över, helt klart.
”Vad händer idag då?” Frågade den yngre Huaze brodern, trots att han redan på något sätt hade fullt med mat i munnen. Hur kunde han ens få ut något ord överhuvudtaget?
”Idag händer ingenting och ni två ska dra”, svarade tjugoettåringen rakt och ryckte på axlarna. ”Så jag antar att det är upp till er”, fortsatte han och hällde upp ett glas med vatten åt Hayley, följt av en kopp med hett te.
”Oj, vaknade du på fel sida eller? Varför är du så sur?” Undrade Zihao och höjde på ett av de mörka ögonbrynen. De svarta lockarna var också våta, precis som dennes pojkvän. Åh, han skulle nog bli tvungen att skrubba rent duschen riktigt ordentligt senare, i alla fall innan han själv använde den igen. Fan, de skulle inte ens ha sovit i det rummet, än mindre använt hans badrum.
”Det kanske jag gjorde, men det har du absolut ingenting med att göra”, svarade den äldre och gav nittonåringen en ytterst mörk blick. Dock var han på det stora hela sådär ruskigt samlad, sval i sättet han svarade och rörde sig på. Lite obehagligt, men å andra sidan var det så han alltid varit. Att visa känslor och framförallt känna dem var inte någon lätt sak direkt.
”Okej, förlåt att jag frågade.” Allting föll åter i tystnad och en viss person satt och tuggade väldigt högt. Det var så tystnaden märktes - på grund av att Zihao inte kunde tugga med munnen stängd. Kanske han överdrev, kanske det var humöret på det stora hela som spelade in, eller så var det helt enkelt det faktum att hans enfaldiga bror inte kunde tugga med munnen stängd. Hur som haver var han för stunden måttligt irriterad över just den lilla aspekten.

Den här förändringen i atmosfären mellan de två tär verkligen på Hayleys stackars huvud, och någonstans i hennes bröstkorg. Av någon anledning känns det som att den tre år äldre mannens syn om henne förändrats helt, som att det samtal de haft där uppe förändrat allt. Det är verkligen ingenting hon gillar. I vanliga fall skulle hon inte bry sig om det är en person mer som ogillar henne, men hon har verkligen funnit tycke för Yaosu, och uppskattar verkligen hans sällskap. Hon ruskar på huvudet åt sig själv och tar ett djupt andetag, hon har redan för mycket att oroa sig över. Med tanke på att hon ska försöka berätta för Isaac under dagen borde det vara det enda som tar över inne i huvudet på henne. Istället vänder hon uppmärksamheten till maten, och tar för sig. Hon är riktigt hungrig efter att inte ha ätits mycket till middagen. Magen må inte vara särskilt stor för närvarande, men hon behöver mer mat än hon behövt innan.
”Tackar,” mumlar hon när den andre häller upp lite vatten och te till henne. Vattnet sveper hon ner på direkten, törstig som hon är, och höjer blicken mot de två turturduvorna. De verkar ha tagit en gemensam dusch, vad som kunnat hända där vill hon inte ens fundera över. Nej gud, hon vet redan mycket väl att de knappt kan hålla händerna borta från varandra. Hon sväljer maten innan hon öppnar munnen igen. Något Zihao inte verkar kunna göra. Så svårt är det faktiskt inte. ”Vi tänkte att vi kanske kunde åka och hälsa på Isaac..” Okej, så det där kommer nog att få nittonåringen att höja något ögonbryn. Varför i helvete hade de två pratat om det? Nu i efterhand inser hon att det nog inte varit världens bästa val, men ja, hon kan inte direkt göra mycket åt det. Istället sätter hon sig i skräddare på stolen, och tar en liten klunk av det varma teet.
”Det låter väl som en bra idé,” hoppar Joshua in, som räddaren i nöden. Som att han varit en del av den planeringen för att göra sin pojkvän lite glad. Nu verkar han lite road över hur korkat hon tagit upp det hela, men det bryr hon sig inte om.

”Varför i all världens namn skulle ni två ta initiativet att hälsa på Isaac av alla människor?” Frågade Zihao genast och svalde den fint tuggade maten som nästan höll på att falla ur munnen på honom. ”Inte ens jag har träffat honom på flera månader så varför skulle ni..?” Nittonåringen tystnade och stirrade blankt från Joshua till Hayley, därefter från Yaosu till soffan och sist men inte minst på Joshua igen. Man kunde riktigt se hur kugghjulen rörde på sig därbakom pannbenet. För en gångs skull hade det nog bara varit bra om den mellersta Huaze brodern släppt det där och inte tänkt vidare på saken - vilket var responsen han gav på det mesta - men inte idag tydligen. Nej, han tänkte alldeles för fullt och tillslut verkade det hela klicka för honom.
”För att göra dig glad kanske?” Föreslog tjugoettåringen flyktigt och tog en försiktig klunk av det varma teet. Åh, varför hade den yngre flickan ens slängt ur sig det där? Det ryckte i mungiporna på honom och snart var han tvungen att ställa ner koppen på bordet. Vem visste vad den yngre brodern kunde tänka sig hitta på? Han tänkte liksom inte alltid över sina beslut och var ganska impulsiv. Där var de minsann inte lika varandra alls och skulle nog aldrig bli.
”För att göra mig glad? Nej”, konstaterade Zihao och trummade med fingrarna på bordet. ”Hon..hon är gravid, eller hur? Varför skulle du annars aktivt hållit mig på avstånd igår? Du beter dig aldrig på det sättet du gjorde igår..åh, jag visste att det var något skumt! Och hon luktar annorlunda..” Ännu en gång tystnade han och började snart därefter puta med underläppen. ”Så alla visste förutom mig? Och Isaac..härligt, det ska bli intressant att se hans reaktion”, muttrade nittonåringen och reste sig upp från stolen.
”Äsch, det är egentligen inte din ensak”, påpekade Yaosu och masserade under tystnad sina stackars tinningar. ”Det är ingens ensak förutom Hayleys, vilket till och med du borde förstå”, fortsatte han och lät handen falla åt sidan, efter att ha dragit några fingrar genom luggen. Huvudet föll lätt på sned och han drog försiktigt på munnen. Nej, det var verkligen inte någon annans ensak.