Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Aaron visste inte vad han förväntat sig att få ut ifrån det där brevet - mest bara som han skrev ett avslut, antagligen. Inte att hon skulle ångra sig, för det kändes som om det var rätt ute med det efter hur bestämd hon verkat med det hela. Han försökte väl mest få ventilera alla de känslorna som rusade inom honom, hur han kände sig väldigt orättvist behandlad - det kändes som om han förlorat henne utan att han ens gjort något. I vilket fall som helst blev han förvånad när hon dök upp, stod först bara och såg tveksamt på henne.
"Om du nu älskade mig, borde du ha både litat på mig och inte dumpat mig", svarade han till sist tyst, tänkte inte göra någon hemlighet över att hon helt krossat hans hjärta med det här.

Hon svalde och nickade sakta.
- ja, jag borde ha litat på dig. Men jag vill förklara min sida. Även om det var för jobb eller frieri så kände jag att du alltid var någon annanstans när vi umgicks och att jag började ta initiativ. När hon sen kom och sa allt det så flippade jag. Jag vet att jag borde pratat med dig innan men det blev som det blev. Jag älskade och älskar dig fortfarande och jag vill se oss leva tillsammans men jag förstår att min chans är ganska körd sa hon lågt och såg ner i marken.
- jag gjorde den här som ďu skulle få när du fyller år men jag har bestämt att du ska få den nu la hon till och tog upp en bok ur väskan. Däri fanns massor med foton på dem, biljetter till olika saker de gjort tillsammans, utdrag från deras smskonversationer och liknande.

Aaron visste varken vad han skulle säga eller göra - uppriktigt sagt så visste han inte ifall det skulle gå att lappa ihop det här igen. Han älskade henne, och en del av hans hjärta ville rusa tillbaka till henne - men en del hade blivit så sårad att den helst ville springa och gömma sig i nåt mörkt hörn för att inte riskera att bli lika sårad igen.
"Det blev som det blev, ja. Och ärligt talat så vet jag inte. Jag älskar dig, otroligt mycket - men att bli dumpad så sårar otroligt mycket. Jag vet inte vad jag vågar eller inte vågar längre", sade han envist, något lågt. Han tog nästan tveksamt emot boken, bläddrade tyst igenom och alla bilder fick alla känslor att blandas upp igen. Dels alla roliga minnen och kärleken till henne, men också rädslan för att bli så sårad igen. För en stund fann han sig helt stum, visste inte vad han skulle säga om det här.
"Du vet, jag älskar dig och jag vill få tillbaka allt det här. Men jag är rädd. Rädd för att bli sårad igen, för jag klarar inte av det", sade han.

Hon nickade sakta och bet sig löst i läppen.
- så du känner dig för rädd för att ge det ett andra försök? För isåfall ska jag gå och inte störa dig mer. Men du måste ändå erkänna att vårt förhållande betytt mycket för mig, annars skulle jag inte hjälpt dig när du blev sjuk. ag ville bara säga förlåt och berätta att jag älskade dig och att jag definitivt hade sagt ja om du hade friat till mig sa hon och såg sig runt i trapphuset. Eftersom han inte ens bjudit in henne i lägenheten så var hon ganska säker på att han inte ville ha mer kontakt med henne.

Aaron visste varken ut eller in, men av hennes ord förstod han ändå att han desperat inte ville att hon skulle gå igen. Visserligen försökte han skydda sig ifrån mer hjärtesorg och stänga henne ute, men samtidigt var det hans älskade Sophie som stod där.
"Sophie, vänta", bad han, tvekade än en gång och suckade lite innnan han såg på henne.
"Jag är livrädd, ja. Men jag älskar dig, och du har betytt allt för mig. Och hur skrämd jag än är så vill jag inte ha ett liv utan dig", sade han.

Hon vände sig om och såg på honom innan hon försiktigt gick fram till honom och la försiktigt handen på hans bröstkorg.
- jag älskar dig verkligen mumlade hon och lekte försiktigt med tyget i hans tröja. Hon vågade inte röra honom för mycket eller kyssa honom, rädd för att han skulle rycka bakåt eller ville ta det i små steg.

Bara känslan när hon lade handen där övertygade honom om att han måste ha gjort rätt med att be henne stanna kvar, det var en känsla han saknat väldigt mycket. Bara att ha henne nära, han älskade det och att hon var det nu fick känslorna att göra sig ännu mer påminda. Istället för att svara tvekade han lätt, för att sen lägga armarna omkring henne och dra in henne i en ordentlig kram.

Hon besvarade kramen mjukt.
- kolla på sista sidan i boken, min kompis tog bilden sa hon tyst och såg upp på honom. På sista sidan fanns en bild av när de kysstes för första gången på festen hennes kompisar drog med henne på.

Aaron släppte en arm om henne för att kunna bläddra i boken, log genast då han fick se fotot - det kändes som en evighet sedan de hade träffats för första gången, men ändå låg minnet av den där första kyssen med henne fortfarande nära.
"Det känns som en evighet sen", sade han med ett litet leende.

Hon nickade sakta.
- definitivt, men det var helt sjukt hur snabbt jag fick känslor för dig sa hon tyst och lutade mjukt huvudet mot hans bröstkorg medan hon tittade på bilderna tillsammans med honom.