PRS Medi & Vidomina

Hon slog sig ner och nickade och kände på sin panna.
"Ingen feber vad jag vet och mår bättre. Jag vet inte varför jag svimmade." Hon log mjukt och såg sig om.
"Får man fråga vad ni jobbar med?"

Mary andades ut och såg på Alice med ett leende på läpparna. "Skönt att höra att du känner dig bättre, Alice.", sa hon och lyfte på ett papper för att plocka fram ett annat som låg bakom det.
"Just nu jobbar vi med att forska kring jordämnena i kupolen vi lever i. Staden har funnits här länge, men vi fortsätter att upptäcka nya liv och bakterier som finns här bland oss och utanför kupolen.
Hon såg mot Alice. "Vad jobbar du med?", frågade Mary Alice och förde en anteckning på bladet i sin hand och klickade sedan för att få igång datorn som satt sig i viloläge.

Hon såg på henne och nickade och lade huvudet på sned och log vänligt.
"Jag skriver böcker. Jag har gjort det i snart 2 år." Hon log och kliade sig i huvudet och bet sig i läppen och svalde.
"Kan vi bjuda in alla ikväll? Även Sherman. Han har en sak att berätta. Det är om mig men jag vill inte berätta det..."

"Åh! Så spännande, vaddå för böcker?", frågade Mary med entusiasm, fortfarande med ögonen på sitt arbete men lät uppspelt.
När Alice sedan frågade ifall de kunde bjuda över alla tittade hon förvånat upp, lite undrande vad det var som var så viktigt, men när hon hörde Alices röst och såg hennes uttryck nickade Mary bara. "Självklart kan vi göra det.", sa hon. Sedan log hon. "Då får Lisa och Alex vara lite mer med varandra, det gillar de.", sa hon och log mot Alice. "Vill du meddela Caspian så att hn kan höra av sig till Ruby?", frågade Mary. Hon tittade på Alice. "Kommer du ihåg vilket rum han sitter i?"

Hon log och tippade huvudet på sned.
"Jag skriver romaner. Det är ganska avslappnande." Hon log och nickade.
"Jag minns. Jag kommer snart." Hon reste sig och gick ut från rummet och gick mot Shermans rum och knackade på.
"Sherman?" Hon såg nervös ut och bet sig i läppen och drog med foten på golvet och vände sig för att ta ett djupt andetag.

Sherman satt vid sitt skrivbord och verkar bläddra i en bok, han sökte efter något, men stannade upp då han hörde knackningarna på dörren. Han tittade upp och lade ner boken på bordsskivan. Sherman ställde sig sedan upp och gick mot dörren för att öppna den. Han muttrade något ohörbart och såg sedan på Alice som visade sig vid dörren. "Mhm?", sa han och såg sådär besvärad ut igen som han brukade. Han släppte taget om handtaget. "Vad vill du? Har du tappat bort Mary och Jules?".

"Jag vill att du berättar vem jag är för de andra ikväll. Det blir en stor middag hos Jules och Mary. Jag mår dåligt av att inte säga det.
"Hon såg på honom och torkade bort tårarna och bet sig i läppen och snörvlade till.
"Sherman kan du göra det?"

Sherman kollade oförstående på Alice och gick tillbaka till sitt skrivbord. "Jag kan komma och berätta.", muttrade han och verkade inte visa något intresse att se efter henne. "Hoppas de lagar något gott den här gången..", mumlade han sedan och gick tillbaka till att bläddra i sin bok igen. "Stäng dörren efter dig. Vi ses ikväll."

Hon nickade och såg på honom.
"Kan du säga till Caspian med? Jag vågar inte gå in." Hon såg på honom och lade huvudet på sned och vände sig om och stängde dörren efter sig och började gå tillbaka och öppnade dörren till Marys kontor och sjönk ner i soffan igen och torkade bort några tårar.

Mary såg upp när Alice kommit in i rummet igen. "Gick det bra?". När hon upptäckte att hon var ledsen ställde sig Mary upp så att stolen hon satt på åkte bakåt.
"Men hur är det egentligen?", sa hon med en orolig röst och gick till Alice som satt sig i soffan. Hon satte sig ner bredvid henne och strök henne på hennes rygg. "Såja. Det är mycket att ta in, du är säkert trött också.", sa Mary lugnande och försökte att möta Alices blick. Mary kände att Jules tittade åt deras håll och gav honom en blick som sa att det inte var någon fara. Mary såg efter Alice.
"Vill du ha något att äta? Skulle det kännas bättre då? Vi kanske kan ta en lunch tillsammans?"