Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Hennes blick gled över hans kropp då plagg efter plagg åkte ner på golvet. Åh gudars... Han var verkligen en syn att försöka se sig mätt på. Ailred var onekligen för bra för att vara sann. Candra lät tungspetsen glida över hennes läppar igen, för att fukta dem och känna efter exakt hur svullna de var vid det här laget, innan hon gav honom en något frustrerad blick. Hur förklarade han det faktum att han fortfarande hade ett klädesplagg på kroppen? Hon kunde däremot gärna ta hand om saken åt honom, hon ville få röra vid honom igen.

Ailred höjde retsamt på ögonbrynen då hon såg så frustrerad ut, flyttade sig återigen något närmare henne med en utmanande blick. Just nu fanns bara Candra i hans huvud och inget annat, bara hur galet kär han var i henne. Hur gärna han ville vara nära henne, så nära det bara gick. Och få känna hennes hud mot sina fingrar. Ännu en gång lade han handen mot hennes innerlår, hon hade ännu underkläder på sig men dem skulle nog kunna råda bot på den saken. Den andra handen placerade han på hennes höft för att dra med fingrarna längs linningen på det lilla klädesplagg hon fortfarande hade på kroppen.

"Ta av dem," bad hon honom med ljuv röst, trots att den mörka blicken hon gav Ailred inte alls matchade tonfallet. Det låg nästan ett tyst 'eller' på hennes tunga. Till hennes försvar så blev hon galen av hans retsamma blickar, och sättet han rörde vid henne på. För hennes del fick han gärna riva upp trostyget om han så önskade, hon kunde inte bry sig mindre om hur omsorgsfull han var med hennes kläder. Försiktig behövde han däremot inte vara med henne. Ett lurigt leende växte sig fram på hennes läppar då hon lutade sig närmare honom igen, nafsade i hans underläpp med sina vassa tänder.

Hennes röst fick hans hjärta att bulta ännu hårdare, något han knappt ens trott varit möjligt. Hela han var milt sagt uppe i varv nu vid det här laget. I vilket fall som helst klarade han knappt av att ta det lika lugnt längre, utan drog istället nu ner det sista plagget hon haft på sig inte alls lika långsamt som han tidigare gjort saker och ting. Och sen det där leendet och hur hon nafsade i hans läppar... Jäklar. Det fick honom helt galen, och utan ett ord kysste han henne djupt igen samtidigt som han lade armarna om hennes höfter ännu en gång men denna gången för att dra med henne emot sängen.

Ljudet av hans hjärtslag nådde hennes öron, och hon kände sig belåten över att vara orsaken till att hans hjärta slog så snabbt. Hon hade tänkt fråga var någonstans han ville ta det hela, men hon svalde frågan då han drog med henne till sängen. Särskilt jämlikt var det för tillfället inte mellan dem, han hade inte brytt sig om att ta av sig det klädesplagget som fortfarande dolde honom från henne. Candra hoppades att det inte var frågan om hans favoritboxers, för hon drog naglarna över tyget så att det bara blev två stora remsor kvar som hon släppte ner på golvet.

Ailred brydde sig uppriktigt inte ett dugg om vad hon gjorde med hans kalsonger, så länge hon fick av dem. Att han ens lyckats behärska sig så pass hittills var väl ett under i sig, för den här kvinnan fick honom sannerligen helt galen. Tänka sig att han samma morgon inte vetat om han ens nånsin skulle träffa henne igen, nu var läget verkligen något helt annat. Han drog med sig henne ner på sängen, där han nästan direkt kysste henne på halsen medans han lät händerna vandra längs hennes sidor ner till låren.

"Hmmm.." andades hon fram då hans läppar hittat till hennes hals igen. Däremot blev hennes andetag hackiga då hon kände hans starka händer mot sina lår. I den här takten skulle han definitivt vara döden för henne. Inte henne emot dock. Ailred var den mest magnifika personen hon någonsin träffat. Hon grävde in fingrarna i hans rygg, bad tyst en bön till vilken Gud som än lyssnade att aldrig ta honom från henne.

Han märkte vilken inverkan han hade på henne, vilket gjorde honom rätt nöjd på något vis. Bara att veta att hon reagerade så på honom. Och att känna hennes hud mot sina läppar och mot sina fingrar... Känslan var nästan obeskrivlig. Det var en stund med henne som han aldrig ville skulle ta slut, samtidigt som den verkade gå nästan plågsamt långsamt. Han flyttade händerna mer till insidan av hennes lår. drog dem sen nästan smekande uppåt igen.

Det fanns inte ord som på något sätt skulle kunna räcka till att beskriva det här ögonblicket. Hon hade aldrig trott att hon skulle känna ett starkt band av att höra ihop med någon, men nu fick hon äta upp sina egna ord för Ailred bevisade henne fel. Det var honom hon ville bara tillsammans med, och aldrig någonsin skiljas åt. Tillsammans med åtrån så växte sig kärleken allt större för varje gång hon såg honom. Det var starka känslor, tillsammans oövervinnliga, som inte skulle gå upp i rök. Inte under den här livstiden i alla fall.

Ailred hade aldrig trott att han skulle kunna få nåt band liknande det han hade med Amethyst med någon, men det han hade med Candra var ändå det. Men ändå inte, för hans band med Amethyst kunde väl närmas vid som om hon vore ett barn eller ett syskon, fast starkare och nästan som en del av han själv. Dem hörde ihop på många sätt. Men med Candra var det något helt annat, henne drogs han till som en magnet och det här bandet var nästan starkare. Själv trodde han det var för att dem inte hörde ihop på några mer kroppsliga sätt eller något, såsom han och Amethyst, utan deras band var byggt på ren och skär kärlek och han trodde inte att något nånsin skulle kunna bli starkare än det. Han ville åtminstone aldrig behöva skiljas ifrån henne igen, och den här kvällen ville han ge henne sitt allt, vilket han också gjorde, han gav henne allt han kunde.