Winter is coming

Även om Aidan verkar lite trevande och osäker på saken så står han ändå fast som sten.. eller kanske lite mer som en fjäder, men Jack bestämmer sig för att låta det samtalsämnet glida ut i sanden. Att tvinga på ett samtalsämne som ändå inte gör någon nytta eller leder någon vart är väl bara att strunta i, de kommer att sitta här tillsammans i några dygn ute i havs, och även om smeden hittar ute i vattnet så är det en läskig tanke. Kanske för det faktum att magen knips ihop, bränns av nervositet, det känns bara konstigt, som att något inte står rätt till. Kanske det har med hans humörsvängningar och gubb-aktiga attityd har väl en tendens att bli lite mer paranoid än den vanliga människan.. Om han varit synsk med samma känsla hade han börjat ro likt förbannat och skicka Faerenduils soldater till Kings Landing, inte för att han skulle ha makten till det, men ändå. Att starta ett litet krig med Cersei för att Jack har lite ont i magen är nog ingenting någon av de styrande alverna skulle ens fundera på. Han borde nog svalka sig lite för att få bort alla dessa knasiga funderingar, om Aidan inte har dem borde väl ändå inte han behöva oroa sig? Eller?
”Stöddigt, hoppas det håller kvar sig när vi sätter fötterna i den där illaluktande staden..” Skämtar tjugofemåringen, som finner sig aningen road av det där ansiktsuttrycket som glidit över Aidans ansikte, det verkar dock inte som att det kommer att hålla särskilt länge. Han faller än en gång i tystnad medan armarna gör sitt jobb med att ta dem framåt, och fokuset återgår till lilla Sadie som ligger och slickar sig om tassarna. Hon kanske kan lukta fram Earendil.. se till så att han är okej och att de hittar honom. Kanske Aidan skulle hitta honom bättre.

Ögonbrynen rynkar ihop sig medan tankarna rullar nonstop innanför pannbenet på den unga smeden. Om man lever som en varg tillräckligt länge kanske man typ blir en? Herregud, är det seriöst en tanke som Aidan har där inne i huvudet och faktiskt funderar på? Att lämna sitt mänskliga sinne och förbli en varg även om han skiftar till människoform? Om det är vad Aidan vill är det väl ändå ingen mening alls med att ens ta sig till Kings Landing för att försöka få ett förhållande med Earendil? Då är det väl ingen mening med att ha ringen på fingret? Jack sitter där alldeles förvirrad med stora, förvirrade ögon medan ansiktet börjar falla ner i en liten grimas. Varför sitter de ens i båten?
”Jag antar att du kan göra så om du vill, men då kan vi lika gärna vända tillbaka Aidan.” Påpekar han försiktigt, han vill inte förlora sig ner i ilskan och skrämma bort den andre, han kanske genuint vill tillbaka då. Jack själv har aldrig haft några liknande tankar, men kanske om han inte fått någon hjälp alls, kanske han haft likadana funderingar. Naej, troligen inte med tanke på det kontrollbehov han har. Men han måste ändå hålla respekten uppe, jepp.

Såklart Aidan såg det som ett litet skämt, eller som en riktigt korkad fråga. Om han börjar fundera på om de egentligen kommer att hitta honom, eller om något hemskt kan ha hänt. Kings Landing är ju ändå den plats där de hemskaste sakerna sker, men kanske Aidan inte vågar tänka på något liknande. Är det Jacks roll att förbereda honom, eller hålla honom skyddad i ytterligare några dagar? Det är en bra fråga, om ändå Earendil kunde läsa tankar och skicka iväg något meddelande.
”Det beror på hur du vill göra?” Frågar Jack med en lätt axelryckning, han har inte direkt planerat det själv, för vad har han att säga till om egentligen? Visst kan han hitta någorlunda i Kings Landing, han har lite kontakter.. och att smyga in i kungafamiljers hus är han riktigt duktig på, men att få kontakt med någon som antagligen är konstant skyddad? Uppmärksamheten glider ner mot högen av bullar, och ser hur Sadie ser storögt på sötsakerna. Hon skulle nog kunna sluka i sig hela påsen med ett litet nafs. Bullar.. det skulle inte sitta så dåligt.
”Säkert? Jag kan ta en i såna fall,” jaja, man kan väl njuta lite åtminstone medan timmarna går. ”Tror du Sadie kan få en också?”

”Det är inte direkt som om jag faktiskt tänker prova”, muttrade Aidan och räckte först fram en bulle mot Jack och därefter en annan mot Sadie. Han knöt sedan ihop påsen, efter att ha försett sig själv med ytterligare ett av de gods bakverken. Precis som innan placerade han slutligen tillbaka dem i säcken, som låg intryckt mot kanten. Där var den skyddad mot vattenstänk och annat läskigt.
”Nej”, fortsatte han med en suck och slöt ögonlocken med en gäspning. ”Det är mest en fundering jag har, en teori liksom”, förklarade han och bet sig själv löst i underläppen. Om de inte lyckades leta reda på Earendil, eller om det otänkbara skett, då skulle han kanske våga testa den hypotesen? Men även om alven var som bortblåst ändrade det ju inte faktumet att familjen fortfarande fanns kvar därhemma. Så självisk kunde han väl inte vara? Eller? Nej, det var så grovt fel. Det fanns fortfarande människor som betydde någonting och räknade med att få honom tillbaka förr eller senare, och just därför var det inte ens någon idé att utforska de där fåniga små teorierna.
Han vände de mörka ögonen mot Sadie istället, som förnöjt gnagde i den nybakade bullen. Nåja, det var i alla fall trevligt att han kunde göra någon glad med en bulle eller två. Förhoppningsvis gillade den äldre mannen också bakverket. Inte för att det ändrade någonting, men det kanske kunde tänkas bli en öppning inför någon slags vänskap? Aidan hade ju personligen inga problem med Jack, även om han var lite lagom speciell då och då. Förmodligen var han en riktigt bra och trovärdig kamrat att ha vid sin sida, plus att han generellt redan tyckte om honom. Och detta trots att personen i fråga inte verkade uppskatta sliskiga pussar eller pälsiga kramar. Men det betydde inte att tjugotvååringen tänkte sluta försöka gosa med den andre. Nope, han var feg och nu när de var ute på det öppna havet tänkte han inte försöka hålla i tyglarna. Allting kändes bättre när man kunde fulla ihop sig intill någon annan, även om denne kanske inte gillade det för fem öre.

Den följande konversationen fick tankarna att gross ihop sig igen. Aidan hade ju aldrig varit i Kings Landing och han hade ett lokalsinne som var på gränsen till patetiskt. Fan, han kunde ju knappt skilja höger från vänster.
”Helt ärligt tror jag att det är bättre om du tar befäl när vi når fram till den där illaluktande staden”, sade han och nickade för sig själv. Jo, Jack kunde troligen leda dem genom samhället utan några större problem. Det mest komplicerade skulle ju bli att faktiskt hitta Earendil. Men med gemensamma ansträngningar och samarbete skulle de säkert lyckas sniffa fram honom. Säkert? Återigen, det var inte en fråga om kanske. De skulle hitta honom.
”Eller befäl och befäl..vad man nu ska kalla det för”, fortsatte den yngre med en grimas och började tugga på sin andra bulle för dagen. De smakade ju bäst när de var varma, så det var lika bra att passa på. ”Och även om min näsa är riktigt bra, om jag får säga det själv, så har jag ingen aning hur man faktiskt triggar igång förvandlingen. Sadie är nog ett mer säkert kort”, erkände han och log snett, när ögonen återigen placerade sig på den lilla lapphunden. ”Med andra ord är jag alltså helt jävla värdelös.” Det kändes ju sådär lagom bra - att ha dragit med Jack på en resa han praktiskt taget skulle få leda Aidan genom, utan någon som helst konstruktiv hjälp.