[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Kanske det som Natsume tänkte fråga därnäst var privat, men han var liksom tvungen att veta. Hideo talade som om han gjort någonting för längesedan - någonting som tydligen verkade vara frånstötande. Varför skylla han annars prata på det där sättet? Det var väl självklart att någon kunde älska honom efter Kotaro! Ta och titta dig själv i spegeln lille pojk, och även in i hjärtat. Du är så perfekt som en människa kan bli, med dina attraktiva drag och underbara personlighet. Nittonåringen fnös till och skakade lätt på huvudet, med ögonbrynen ihopdragna. Försiktigt petade han till den äldre vid läpparna, försökte sära på tänderna och de ömma läpparna.
”Efter allt du gjort? Vad menar du med det egentligen?” Dum fråga, Natsume. Nu är du okänslig och alldeles för på igen! När ska du lära dig att läsa ett rum? Jösses. ”Du måste inte svara om du inte vill!” Skyndade han sig sedan att säga, lätt panikartat. ”Men om det är okej för dig så vill jag gärna veta..kanske är alldeles för nyfiken för mitt eget bästa, men det är liksom så jag är.”

Kommer Natsume att döma honom? Det är mycket möjligt, men han behöver vara rättvis. Nittonåringen måste veta allt om de ska kunna ha ett förhållande, inga lögner, inga överraskningar. Försiktigt tar Hideo tag i den yngres hand och drar den bort från hans ansikte så att han kan kan sätta sig upp. Med ryggen mot Natsume drar han ett djupt andetag, innan han vänder sig om mot honom.
"Jag sålde min kropp till kåta män." berättar han med rynkade ögonbryn och rycker på axlarna, jepp. Som en liten tonåring hade han varit prostituerad. Där var sanningen ute. "Mina äldre försökte arbeta med stoltheten i välbehåll, men vi hade väldigt dåligt med pengar. Så.. jag gjorde det jag kunde för att tjäna ihop lite extra."

”Åh.” Åh? Är det på riktigt allt du kan säga? Men skärp dig! Sådär kan du ju inte hålla på, han percis berättat någonting känsligt, dumbom. Natsume kliade sig löst i nacken och vek undan med blicken, samtidigt som hjärnan arbetade för fullt med att bearbeta det som nyss sagts. Sålt sin kropp? Betydde det alltså att Hideo hamnat i säng med en massa olika, okända män bara för att tjäna pengar? Alltså att de betalat för att ligga med honom? Och Natsume som tyckt att hans öde varit hemskt nog, men den andre dolde tydligen en hel del värre minnen från förr.
”Förlåt, jag vet inte vad jag ska säga”, mumlade han tillslut och vände upp blicken igen, betraktade tjugoåringen med sorgsna ögon. ”..förutom att det måste varit hemskt? Att behöva göra något sånt bara för att ha råd med mat att ställa på bordet”, fortsatte han tyst och såg ytterst besvärad ut. Inte för att han dömde Hideo, för det var verkligen inte så det hela låg till! Han kunde bara inte föreställa sig hur det måste ha varit.

Åh.. Hideo förblir tyst. Blicken vilar på sina egna fingrar som förstrött pillar upp nagelbanden, vad hade han förväntat sig? Att Natsume inte skulle döma honom?
"Det finns ingenting att säga om det," försäkrar han med ett bittert litet skratt, innan han glider ner i soffan och gömmer ansiktet i nittonåringens knä igen. "Jag har kommit över det, jag lever bättre nu, mina bröder lever bättre nu." Inte din lillasyster.. nej, din lillasyster har varit borta i fem år. Vart fan är din lillasyster? "Jag vill bara att du ska veta alla hemligheter och sånt strunt innan du ger dig in i ett förhållande med mig.."

”Mhm, men vi är inte i ett förhållande”, påpekade nittonåringen försiktigt och skruvade oroligt på sig. ”Du sa att du ville ta det hela långsamt, kommer du ihåg? Så varför är du så förbaskat närgången?” Grälade han därefter och började gnaga sig själv i underläppen. Jo, det var ju det Hideo sagt innan, att de inte skulle låta det gå fram alldeles för snabbt. Men ändå så satt personen som föreslagit detta med ansiktet begravt i Natsumes knä? Insåg den äldre inte att han inte skulle kunna hålla sig borta länge till om det fortsatte på det viset? För helt ärligt, det skulle verkligen inte gå. Han var redan tvungen att bita sig själv i tungan för att inte förlora den lilla mängden av självkontroll som han hade. Patetiskt, men extremt sant.
”Hideo”, gnällde Natsume frustrerat och knep ihop ögonlocken. ”Flytta på dig innan jag råkar göra någonting dumt.”

Hjärtat sjunker drastiskt i Hideos bröstkorg, värker och sjunker enda ner till tånaglarna. Den yngre hade inte haft någonting emot honom ha ansiktet i hans knä innan han berättat.. och nu verkar bara vida tanken av ett förhållande skrämma Natsume. Den äldre sätter sig upp, stirrar ner på sina händer innan han skakar på huvudet.
"Förlåt, jag ska sluta." säger han medan tårarna trycker mot ögonens väggar. Ja, vem skulle någonsin vilja vara tillsammans med honom efter han berättat det där? Att han legat runt för pengar. Hideo ställer ifrån sig sin kopp och lämnar soffan. "Jag ska ta lite frisk luft." med de orden vänder han ryggen mot den andre, och tårarna tränger sig för engångsskull ut.

Shit, Hideo hade uppfattat det där lilla fåniga utbrottet helt fel, eller hur? Äh, vafan, åt helvete med människor och deras jävla språk. Ord förstörde bara allting i slutändan. I alla fall om de lämnade Natsumes läppar, då förstörde de mer än vad de gjorde nytta.
”Hideo, vänta”, ropade nittonåringen, med rösten alldeles fylld till bredden av panik. Han avskydde att ta felsteg, att råka göra dumma saker. Det hade säkert varit lika illa innan han fyllt sexton, om han fick lägga en vild gissning. Sånhär otakthet kommer inte från ingenstans, utan man måste nog vara född med den. Visst kunde den vara ganska charmig ibland, men inte nu. Nej, nu var den bara i vägen och ställde till det.
”Du vet att det inte var så jag menade, jag tycker inte annorlunda om dig bara för det där! Det måste du väl förstå?” Gnällde Natsume och skyndade efter tjugoåringen. H-e-l-v-e-t-e.

Benen stannar upp mitt i hallen, öronen spetsar sig och han lyssnar halvt om halvt på det den andre säger. Vågar han verkligen tro på det? Hur mycket Hideo än försöker stryka bort sina tårar så verkar de bara dubbleras, han hade ingen aning om att Natsumes åsikter om honom spelar så stor roll..
"Inte?" påbörjar tjugoåringen och tar ett djupt andetag, tänker tillbaka på allt som hänt under barndomen och tonåren. Kanske Natsume verkligen fångat hans hjärta, och det verkar som att Kotaro aldrig gjort det. För dessa känslor, brinnande och varma, har han aldrig känt förut. "Du skulle inte vara den första."

”Lyssna på vad jag säger istället”, bad Natsume och gled smidigt in framför den äldre - någonting som han defintivt inte varit kapabel till under gårdagen. ”Du är den mest perfekta männsikan jag någonsin har träffat, förstår du det? För det första så ser du löjligt bra ut, men det mest värdefulla är din personlighet och ditt hjärta”, sade han skarpt, lät sanningen genomdrypa vartenda ord. Det var ju väldigt viktigt att Hideo förr eller senare bankade in det här i skallen, varesig han ville det eller inte. Natsume skulle minsann inte ge up. Envis som en åsna, tjugofyra timmar om dygnet, och kanske lite extra utöver det. När det kom till nittonåringens eget välmående hade han däremot ingen viljestyrka alls.

Kluvet nickar han, osäker på om det Natsume säger är genuint eller bara av rent medlidande. Kanske en blandning? Ögonen glider dock upp mot den yngre, eller ja.. så gott som möjligt med den stora blåtiran i vägen.
"Tack," viskar Hideo med ett svagt leende, han bestämmer sig för att lita på den andre. Det där med tillits problem fungerar inte, han måste tränga bort dem. "Du ser också löjligt bra ut, och har en värdefull personlighet och hjärta." ja, orden är genuina och sanningsenliga. Natsume har fått honom att känna saker som han knappt kan sätta ord på, men antagligen är det kärlek.. han som trott att det han och Kotaro haft var kärlek. Så fel han haft. "Jag ska försöka att inte vara så närgången, förlåt."