PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Inte vet jag, någonstans antar jag?” Sade Zhìyuan och ryckte lite på axlarna, samtidigt som fötterna fortsatte att leta sig nerför trappstegen. Sjuttonåringen vek automatiskt undan med blicken och vände sig därefter om, ovillig att möta Max blick. Varför? För att han helt enkelt skämdes, svårare än så var det inte. Med ögonen fästa på fötterna, kramade han om axelbandsväskan och höll den intill överkroppen - lite som ett gosedjur. Det var ju faktiskt så att han inte hade någon aning om den saken. Förr eller senare skulle väl någon av lärarna komma och ge honom anvisningar. Eller så fick han väl helt enkelt lista ut det hela själv?
”Vadå då?” Undrade Zhìyuan efter att virrvarret med tankar slutligen sjunkit undan. ”Nyfiken much eller?”

Det där var långt ifrån ett tydligt svar. Max trodde att allt var väl uttänkt och planerat sedan länge. Men alla var ju inte så där patetiskt ordningssamma och planerande som han själv. Långt långt ifrån alla. Många var spontana av natur. Andra nöjde sig med att ta allt lite varefter tiden gick. Kanske hade Zhìyuan andra anledningar.
"Får...öh, får jag vara med?", frågade han osäkert. Var han alldeles för på nu? Väldigt stor risk faktiskt. Det var väl privat och känsligt och skit och så bara kom Max där och förstörde. Var okänslig. Usch då.

Max fråga fick Zhìyuan tvärt att stanna till mitt i ett steg. Långsamt vände han sig ännu en gång mot den jämnårige och fäste de mörka ögonen i de respektive gröna. Varför skulle någon ens fråga en sådan sak? Inte för att sjuttonåringen blev stött eller liknande, utan han fann det snarare underligt och aningen pinsamt - vilket självklart ledde till ett par tomatröda kinder.
”Och jag som trodde att du var alldeles för feg”, påpekade Zhìyuan och lutade sig mot trappräcket, med armarna hårt virade omkring väskan med böckerna. ”Alltså, visst..förstår bara inte varför du skulle vilja det.”

Max blev genast nervös(Wow, vilken skräll. Suck.) att han gjort den andre obekväm och att han nu skulle störta iväg och lämna den kortare bakom. Att det det varit på tok för tidigt i deras lilla eh, vänskap. Men sen kom ett svar han inte väntat. Och han möttes av ett par ytterst rosiga kinder. Det var dock av oklar anledning.
"Som sagt, bara du inte drar dit en massa fler. Och så kanske du inte behöver hoppa på mig eller nåt, min hjärna har en tendens att göra om situationer till saker det inte är", förklarade han lugnt. Nu höll han ju på att ställa krav och grejer vilket ju var helt fel. Det var ju han som bara borde tacka för att den andre litat på honom så pass mycket. Fast det kändes ändå nödvändigt att informera så att det inte blev några missförstånd om något skulle hända. Typ om han började hyperventilera på golvet för att han blev inträngd i ett hörn, eller liknande. Ja, saker kunde triggas igång för även de minsta småsaker.
"Jag har inte sett något sånt innan och om vi nu ska lära känna varandra...alltså, då måste jag ju lära känna alla delar av dig, eller hur?"

”Ställer du en massa krav på mig nu också?” Undrade Zhìyuan roat och började löst slå på sina egna kinder, i hopp om att de skulle bleka en aning. ”Jag tror däremot inte att det finns några fler som mig på skolan, så du behöver inte vara orolig”, mumlade han därefter och började gnaga sig febrilt i underläppen. Vad hade egentligen flugit i Max? Var det verkligen samma person som han suttit med på tåget under gårdagen? Samma person som börjat storgråta för att han tappat bort sin katt på tåget? Jo, det var det ju, men på något sätt kändes han ändå annorlunda. Kanske sjuttonårigen haft rätt om det där att den andre var bra mycket modigare än han själv ville erkänna? Helt omöjligt var det i alla fall inte.
”Du, jag tror inte att det är många som har fått bevittna liknande, så se det som en ära”, påpekade Zhìyuan och övergick till att nypa sig själv i kinderna istället. ”Men det är inte mitt fel om du typ får för dig att bli rädd”, skyndade han sig att säga snabbt därefter. Oj, oj, oj. Varför gick han ens med på det här? Det var ju trots allt en jävligt personlig, och även löjligt pinsam, grej. Men han kunde inte tacka nej till sällskap, även om det betydde att Max skulle springa därifrån skrikandes. Sjuttonåringen ruskade lite på sig och fortsatte nerför de sista trappstegen. Sedan började han långsamt röra sig genom den mörka korridoren, i väntan på att den jämnårige skulle hinna ifatt.

"Jo förlåt, jag bara... Umm, om jag bryter ihop eller nåt så försök att inte ta det personligt. Jag jobbar på det, okej?", förklarade han tveksamt. Kanske var det inte någon bra idé när han tänkte efter? Tänk så skulle hans dumma kropp och hjärna luras att tro att den jämnårige var farlig. Nu kunde Max ha fel, men han hade en känsla att Zhìyuan inte litade helt på det där med att Max inte skulle vara rädd. Vilket han väl i så fall trodde med all rätt eftersom att Max var rädd och orolig inför kvällen. Däremot var han inte livrädd och det var en jäkligt stor skillnad.
"Jodå, jag ser det som en ära, tro mig", svarade han med ett litet leende samtidigt som han ökade takten för att hinna ikapp den längre. Han var trots allt väldigt taggad. Han längtade. Efter att umgås med en varulv. Tja, kanske var det inte så konstigt ändå.

När Max slutligen hann ikapp Zhìyuan, grävde den längre av dem ner händerna i fickorna på byxorna. Han kände sig redan alldeles hemsk och extremt olustig, men det var ingenting nytt precis. Det var mest faktumet att han behövde ta den sista dosen av elixiret som störde honom mest. Till och med ägg smakade bättre - och sjuttonåringen tvärt avskydde ägg. De smakade bara ruttet och unket och blä.
”Nejdå, jag kommer inte att ta det personligt”, försäkrade slytherineleven med en lätt road blick och slängde en arm omkring Max axlar. ”Men det kommer nog att gå jättebra”, fortsatte Zhìyuan försäkrad, med en liten gäspning och studerade den jämnårige med nyfikna ögon. Trots att han kände sig extremt okomfortabel med hela situationen, kunde han inte riktigt undgå att samtidigt vara lätt exhalterad. Däremot kvarstod frågan om han var mer upphetsad över att ha armen omkring den andres axlar eller över kvällen. Troligen det första alternativet. Fjärilarna flög liksom omkring hejvilt i magen på honom för tillfället. Fy, fy, fy.

Armarna runt axlarna gjorde Max en gnutta obekväm. Annat vore en lögn. Han hade dock varit i betydligt mer obekväma situationer innan. Det här handlade mer om att han var högst osäker på var han kunde göra. Vad som var accepterat. Och så behövde han lägga ner en hel del energi och tankekraft på att stoppa sig själv från att spotta ur sig saker han bara fick tänka. Sånt där förbjudet. Som att de där fjärilarna som flyttat in i Max mage under gårdagen, inte verkade ha planer på att sticka till exempel. Och att Zhìyuans närhet nu fick det att fladdra något alldeles förfärligt där inne.
"Jodå", svarade han och nickade. Han höjde blicken och såg sig om i korridoren för att konstatera att klassrummet var runt hörnet. Det klart det skulle gå bra. Koka inte ihop en massa alternativa sanningar nu. Zhìyuan har all anledning till att vara orolig. Du har det inte. Ingen anledning till oro. Hmm, det borde bli ditt nya motto i livet Max.

Nej, Zhìyuan hade inte en blekaste aning om vad han faktiskt höll på med. När de slutligen närmare sig klassrummet, drog sjuttonåringen undan armen lika snabbt som den funnit sin väg runt den jämnåriges axlar. Med största sannolikhet hade det varit ett jävligt dåligt val att placera den där överhuvudtaget, men gjort var gjort.
”Usch, jag orkar verkligen inte ha trolldryckskonst”, gnällde han och återgick till att krama väskan i ett lätt krampaktigt grepp. Två av dem som han delade sovsal med, Logan Welsh och Ethan Andrews stog och tisslade och tasslade precis utanför den stängda dörren. Tyvärr tog det inte lång tid för dem att lägga märke till ex-vännen, vilket troligen ledde till att deras skvaller handlade om honom istället. Troligen? Det var ett faktum, inte ett kanske. Zhìyuan vände tvärt ryggen åt dem och stirrade stint ner genom den mörka korridoren de nyss tassat fram genom. Hata må ha varit ett starkt ord, men han hatade verkligen de där människorna. Och inte nog med att de gick i samma elevhem - de delade även sovsal. Absolut inte det mest optimala.

Direkt när den andres armar avlägsnats från Max axlar så kändes det tomt. Jättetomt. Var han beroende av Zhìyuans närhet? Det fanns en risk(chans?) att det var fallet. Herregud, du känner inte ens människan(?). Fast det fanns definitivt känslor där. Som inte tyckte det räckte med att gå med mellanrum. Som inte tyckte om faktumet att han inte kunde krama om den jämnårige bara sådär, när som. Det var definitivt förbjudet. Fast sant. Skulle han verkligen bara fortsätta ignorera allt sådär? Ja. Det var fullt nödvändigt. Allt det där konstiga skulle väl säkert dessutom försvinna snart.
Max noterade hur Zhìyuans elevhemskamrater inte betedde sig ens i närheten av hur kamrater skulle bete sig. Visst hade den jämnårige sagt att han inte hade några vänner, men nu vände han bokstavligen ryggen till. Och de andra stod och tisslade och tasslade om något de inte verkade vilja dela med Max vän. Vän? Ja, vän.
Med ett höjt ögonbryn försökte han fånga den andres blick. "Är ni osams?", frågade han tyst, så att ingen annan skulle höra, och nickade bort mot de andra.