Draco memoraid (DM)

Awesome Najda!!!

Edit: Märkte att jag redan läst den... hur kunde det ske?

SÅ BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Skriv mer

Braaa!

Nytt kapitel imorgon!!!Jag har så mycket med skolan så dem kommer med lite längre mellanrum nu, stå ut!! Draco älskar er alla och jag med.

Er Elzyii!

YES! KAN DET INTE BLI IMORGON?

Ser framemot det nya kapitlet! ♥

Åhhhhh give me

Utan internet! Men här är jag!!!!! Jag avgudar er!
Här har ni nästa kapitel. hann inte rätta det, vårt internet krånglar så jag stressade för att lägga upp det. Draco hittar på bus som vanligt. Puss

Kapitel 25
Pestiga Peeves och mystiska ärenden

”Ni kan stoppa undan de där”, sa den bleka mannen lugnt och nickade mot böckerna
som flera av eleverna automatiskt plockat upp ur väskorna.
Hans ansikte bar spår av någon som hade åldrats mycket snabbt på kort tid och bakom det
fårade ansiktet dolde sig fortfarande ungdomens linjer som skvallrade om att han inte ens var hälften så gammal som han såg ut att va.
”Lupin!” Harry lyste upp vid åsynen av mannen och de gav varandra en lång kram.
”Är allt som det ska med dig Harry?” frågade Remus Lupin och höll Harry om axeln. 
”Du ser ut att ha vuxit på de här tre veckorna som vi varit ifrån varandra.”
Harry flinade brett och flyttade sig åt sidan för att släppa förbi Ron och Hermione som varit ovanligt sams under hela morgonen och lunchen. 
De skyndade sig också fram till Proffesor Lupin för att hälsa och själv smet jag förbi dem och
slank ner på en ledig plats längst fram i klassrummet.
”Får jag sitta här?” mumlade Neville som tacksamt skyndade sig att sjunka ner bredvid mig när jag nickade, ”Tack.”
Hermione slog sig ner på min andra sida medan Harry och Ron valde att sätta sig precis bakom oss bredvid Seamus och Dean som var djupt försjunkna i ett samtal om Quidditch.
”Välkomna tillbaka, det var ett tag sedan vi sågs sist”, sa Lupin och lät sin blick vila på var och en
av oss medan han talade.
”Det har med största sannolikhet hänt massor när det gäller er kunskap och teknik inom försvar mot svartkonster. Jag ska göra mitt bästa att fortsätta där Professor Moody slutade.” 
Jag la märke till att han inte nämnde Professor Umbridge namn.
Hans blåa ögon vandrade över klassen och dröjde sig kvar en bråkdels sekund längre vid mig än vid någon annan. Han log ett svagt leende och gav mig en nästan omärkbar nick innan han fortsatte: ”Ni har fått se vad de tre oförlåtliga förbannelserna gör. Ni har fått prova på att vara kontrollerade av Imperiusförbannelsen. Ni har fått veta hur man använder de mörkaste förbannelserna.” 
Han gjorde en kort paus och såg ut över klassen som satt tysta och lyssnade.
Neville gnagde nervöst på naglarna och Ron pillade långsamt sönder en stor röd finne
som satt längst ut på hans långa näsa medan han spänt lyssnade på Lupin med öppen mun.
”Men frågan är”, sa Lupin frågande medan han började trava fram och tillbaka i klassrummet, ”Har ni förstått?” Har ni förstått att hela världen är kontrollerad under en enda trollkarls medgivande, en trollkarl som har mördat flera hundra och som inte bävar för att döda ännu flera? 
Har ni insett att ungdomar som ni är ett lätt byte för Ni-vet-vem på grund av er djärva oförsiktighet och stora okunskap?”
Klassen mumlade instämmande, några såg sig misstänksamt omkring som om de trodde att mörkrets märke närsomhelst skulle dyka upp ovanför deras kamraters huvuden.
”Vem som helst kan vara en dödsätare, vem som helst kan döda er.  Så därför ber jag er nu om att ständigt vara på eran vakt.” 
Lupin såg allvarligt på oss och rynkade pannan. ”Ta ingen, eller ingenting, för givet.”
Han stegade fram till svarta tavlan och lämnade sina ord vibrerande i luften mellan sig och oss som en skrämmande hotfull fiende. Jag kastade en blick på Draco som satt snett bakom mig.
Han stirrade ner i bänken med hakan stödd i handen, försvunnen i sin egen värld.
Crabbe och Goyle vände båda två på huvudet och såg slött tillbaka på mig med sina tröga grisögon.
Jag blängde ilsket på dem tills det vände bort blicken och stirrade på Draco istället.
”Idag hade jag tänkt att vi skulle dela upp oss i par med en elev från motsatt elevhem…”
”VA?!” hojtade Seamus och stirrade förfärat på Lupin som om han inte vore riktigt klok,
”Menar du att vi ska arbeta tillsammans med Slytherin?”
”Precis så menar jag”, svarade Lupin honom lugnt och tog ingen notis om protesterna som vällde upp från vardera sida.
”Ni behöver lära er att samarbeta istället för att motarbeta varandra. Vi står alla på samma sida i det här ( Ron gav ifrån sig en hög fnysning)och måste lära oss att acceptera varandras motsatser. Dela upp er nu, två och två.”
Jag kände mig oerhört lättad över att kunna slinka ner bredvid Draco utan att behöva tvingas
arbeta tillsammans med någon som jag helst ville se inspärrad i Azkaban, och var ganska så säker på att Draco kände detsamma. 
Han gav mig åtminstone ett snabbt leende när jag satte mig bredvid honom innan han lutade sig fram för att undersöka någonting som stod ristat på bänken.
Harry och Ron högg motvilligt varsin partner vilket i Harrys fall visade sig vara Blaise och i Rons fall Goyle. Crabbe hade ställt upp sig bredvid Neville som kröp ihop i sin bänk vid den skrämmande synen av hans enorma kroppshydda och såg ut att helst vilja försvinna och dyka upp någon helt annanstans. Hermione gav Pansy som hon hade fått till partner ett försiktigt leende som hon inte besvarade. Istället gjorde hon en ful grimas och vände sig om till sin bästa vän Millicent Bulstrode, en flicka som  var betydligt mera i hennes storlek än vad Hermione var.
”Har alla en partner att duellera med? Bra.” Lupin tecknade åt oss att komma närmare.
Han gjorde en snabb sväng på sin trollstav och bänkarna försvann i tomma intet och ersattes av en röd heltäckande lappad matta.
”Ni ska nu i tur och ordning träna på att avväpna varandra, något som jag av egen erfarenhet
vet att man får väldigt stor användning för, betydligt större än man tror; han viftade med trollstaven igen och även stolarna gick upp i rök,
”Medan er partner försöker avvärja er förhäxning. Varsågoda.”

Halva klassen ledande av Slytherin började genast vråla besvärjelser medan den andra halvan mest bestående av förvirrade Gryffindorare försökte parera med sina stoppförtrollningar.
”Vem av oss ska börja?” frågade jag och tittade på Draco som precis som jag stod med staven höjd.
”Börja du.” sa han och drog fingrarna genom sin långa blonda lugg och förde den åt sidan. 
”Du har ändå inte en chan..”
”Expelliarmus!” vrålade jag innan han hunnit avsluta meningen, och med ett triumferande leende
såg jag hur trollstaven flög ur handen på honom och upp i luften där jag skuttade upp och fångade den.
”Inte?” sa jag och blinkade åt honom. 
”Du kanske ska bevisa motsatsen först innan du böjar skryta.”
Jag kastade åt honom staven som han ilsket tog emot över huvudet på Lupin som förskräckt rusade fram och tillbaka och avbröt par som duellerade flitigt med varandra med allt förutom stopp och avväpnings förtrollningar. Harry hade gett Blaise ett knottrigt litet horn som stack ut i pannan på honom och Rons hår ändrade hela tiden färg från rött till Gult.
Hermione försökte febrilt kämpa sig loss från Pansy som höll hennes huvud i ett järngrepp 
mellan sina kraftiga armar medan Millicent stod bredvid och såg på.
”Din tur”, sa jag till Draco, som krökte på sina smala läppar och ställde sig i position
med trollstaven höjd och ögon som borrade sig in i mina.

Gräset var blött mot mina bara fötter och egentligen kände jag mig ganska knäpp som sprang omkring barfota mitt i natten i början på september, men det våta gulnande gräset var så lent och mjukt och natten var stjärnklar och ljummen.
Jag var väl medveten om att det var strängt förbjudet att vistas utanför sovsalen efter klockan nio
och säkerligen ännu mera förbjudet att springa omkring ute på skolområdet , men den här natten var en av de nätter som jag inte kunde jag sova.
Det enda jag kunde komma på som skulle hjälpa mot min sömnlöshet var en månskenspromenad.
Imorgon var det söndag.
Då hade jag varit här på Hogwarts i en vecka, och hunnit med att lära känna
en del trevliga människor och en del mindre trevliga.
Jag hade fått en hel del drös med läxor som skulle vara klara till följande vecka
och jag hade varit med på Quidditch uttagningen av nya spelare till Gryffindorare och klarat mig 
rätt så skapligt. Vädret hade verkligen inte varit av de bästa världar. Himlen hade protesterat genom att kasta ner kaskader av regn mot oss som i en sorglig liten hög stått och tryckt nere på Qudditchplanen med våra kvastkäppar i ett hårt grepp utan att riktigt insett vad vi hade gett oss in på. Det hade varit många som sökte platsen som Gryffindors nya spelare, tio som vaktare och tolv som jagare. Ron hade spelat före mig och jag kan utan överdrift säga att det gått riktigt, riktigt dåligt för honom. Han hade släppt in 18/20 skott och råkat fånga en dunkare istället för klonken som kommit susande rakt emot honom och nästan slagit av honom från kvasten.
Han hade efter det inte sagt ett enda ord på hela kvällen när vi tillsammans satt och gjorde klart vårt
Drömlexion som Proffesor Trelawney skulle samla in dagen därpå, och han hade sedan tyst traskat efter Harry som en svans med sänkt huvud när de gått för att lägga sig vi tiotiden.
Trots att Ron inte hade visat så många av sina snälla sidor för mig under den tid jag känt honom
så kunde jag inte låta bli att delta i Hermiones medlidande och tycka riktigt synd om honom.
Enligt Harry så var Ron riktigt grym på att spela och kunde rädda hur många skott som helst, så länge som han trodde att ingen tittade på honom.

Jag stannade till och såg ut över det spegelblanka svarta vattnet.
Undrar hur djupt det var här? Säkert flera tusen meter.
Harry hade berättat för mig att han under sitt fjärde år deltagit i någonting som hette Turneringen i magisk trekamp och fått i uppgift att dyka ner i sjön och hålla sig där nere i nästan en timmes tid.
Jag rös och vände bort blicken. 
Tänk att behöva simma runt där nere utan att ha en aning om vad som lurade på en någonstans på bottnen av sjön…
Plötsligt stelnade jag till och lyssnade spänt.
Rösterna från två personer letade sig in där jag befann mig och kom närmare och närmare
bokträdet som jag lutade mig emot.
Snabbt kilade jag in bakom den tjocka stammen och kikade nyfiket fram genom lövverket.
”Vad i…”, viskade jag tyst för mig själv och stirrade på konturerna av de två som långsamt kom vaggande åt mitt håll.
Vad tusan gjorde de där båda träskallarna ute nu?
”Han sa att vi bara skulle lämna den där borta”, grymtade den jättelika skuggan av Vincent Crabbe 
och stannade precis framför mig och jag mig tryckte mig platt mot stammen för att inte bli upptäckt, ”Visst sa han?”
”Ja”, grymtade den minst lika stora skuggan av Gregory Goyle, ”Vi skulle bara se till att ingen såg oss.”
”Höhö”, flinade Crabbe och kliade sig under armen med ett njutningsfullt uttryck i det slöa ansiktet, ”Ja nu kan han inte klaga för vi är helt ensamma här.”
”Jag är hungrig”, grymtade Goyle till svar och gned sig ovanpå den stora utbuktade magen. 
”Tror du vi kan ta oss ner till köket och sno något att äta? Det var ju flera timmar sen sist…”
Jag höll andan när de båda kumpanerna långsamt klampade förbi mig och vidare upp mot slottet, 
uppenbart mycket nöjda med sin bedrift.
När jag var säker på att det var utom synhåll drog jag en suck av lättnad och smög fram från mitt gömställe. 
Nyfikenheten brann inuti mig och jag kisade bort mot hållet där de kommit ifrån.
Trots att det var så mörkt så kunde jag skymta topparna på träden i den förbjudna skogen.
De kunde väl aldrig begett sig in dit mitt i natten för att gömma någonting?
Åt vem då? 
Draco såklart. Vad skulle han vilja ha gömt?
Han hade inte haft med sig något värdefullt till skolan. Det hade inte varit några utflykter till Hogsmeade än så han skulle inte kunnat smuggla in något i skolan, varför han nu skulle vilja det.
Helt inne i mina funderingar började jag vandra tillbaka upp mot slottet samma väg som Crabbe och Goyle hade gått fem minuter tidigare.
Jag var så inne i mina tankar att jag inte ens märkte Poltergeisten Peeves som studsade runt och kletade in tavlorna på andra våningen med råtthjärna.
Han skrockade förtjust till när han fick syn på mig och dök ner och svävade bredvid mitt ansikte.
”Vad gör en liten Hoggy elev uppe på slottet vid den här tidpunkten? Kanske bäst att Peeves kallar på ynken Filch så lillflickan får en liten straffkommendering!” sa han och studsade upp och ner framför mig, helt kolossalt upphetsad över sitt roliga påhitt. ”Lilla svenska Elli, så rar och så fin. 
Leker runt med stackars små pojkar och ger dem ett grin…” 
”Tyst Peeves!” väste jag och riktade trollstaven mot den fula lilla Poltergeisten som retsamt sträckte ut tungan åt mig och rullade med sina små elaka ögon. 
”Sluta upp med det där!”
”Ojojojoj…”, Peeves skakade på huvudet och gjorde en kullerbytta ”Lilla Eleonora tror hon kan skrämma stackars lilla Peeves med sin fåniga trollstav, men Peeves ska se till att Eleonora blir utkastad från Hogwarts i ett nafs! Ta hand om din stygga Slytherin pojke istället, jag tror han håller på med lite bus!”
Han släppte en ljudlig fis och susade iväg längs korridoren högljutt skrattande.
Jag stod kvar och såg efter honom några sekunden innan jag långsamt skakade på huvudet
och fortsatte upp mot porträttet av den tjocka damen som vresigt slog upp ögonen när jag
harklade mig.
”Ja vad är det nu då?” 
”Kalkonggångsång”, sa jag rappt och hon svängde tjurigt åt sidan medan hon
muttrade något om respektlösa ungar som störde hennes skönhetssömn.
Jag såg mig omkring i uppehållsrummet som gapade med sin tomhet.
Tyst gick jag fram till en av fåtöljerna och lyfte upp min väska som jag lämnat där som en
manöver ifall någon skulle komma på mig uppe sent. Jag vandrade uppför trappan till flickornas sovsal med inget annat i tankarna än den sköna mjuka himmelsäng som jag snart skulle få sjunka ner i.

Åh Remusgosse är tillbaka!! ♥ Jag borde egentligen arbeta med min uppsats i gymnasiearbetet men jag prokastinerar genom att läsa Harry Potter och de vises sten på engelska, titta på Halv-Blodsprinsen på engelska och läsa fanfiction… Allt på samma gång! Allt för att inte behöva plugga….. Jag kommer dö innan våren är över. Jaja… Vi kanske ses i himlen du och jag. ♥

Du skriver så fruktansvärt bra, Nadia. Det ska du ha! Och det syns verkligen att du gått igenom och rättat vilket jag tycker tyder på än mer förbättring i ditt skrivande – att kunna se fel på sitt eget skrivande är oerhört svårt! Det handlar om formuleringar som kan verka så enkla men som inte alltid är helt enkelt.

”Ron pillade långsamt sönder en stor röd finne som satt längst ut på hans långa näsa medan han spänt lyssnade på Lupin med öppen mun”
alltså wow. Kan man hata Ronald Weasley mer när han gör såna här äckliga pojksaker? Jag döööör döden.

Sen måste vi alltid vara på vår vakt för vem som helst kan döda oss när som helst, alla dessa dödsätare och terrorister som Voldemort rekryterar. ☹ Och Draco tittar ner i bänken utan att kommentera något, säga något, visa några känslor. Så som vi alltid kännt att Draco gör. Men Drelli will soon be a thing and Elli kommer att veta allt!!!! Ååååh Draco log mot Elli när hon satte sig bredvid honom. Mitt shipperhjärta dööööör. D:

Vad tänkte Remus Lupin egentligen när han valde att låta en klass med slytherin/gryffindor öva på att duellera varandra? Sen funderade jag på Pansy! Jag har alltid tänkt mig henne som liten och nätt men hon kanske är ganska kraftigt? Tänkt mig Millicent kraftiga… Men de kan ju vara som du, små och starka som fan Du är Pansy upp i dagen Nadjis. HHAHAH ♥

Alltså… Dum och dummare. Goyle och Crabbe. Jag slår mig för ansiktet över deras gristrynen. Du porträtterar dem så bra! Du lyckas verkligen med det och har alltid gjort det!!!

Undrar vad Draco sysslar med – jag minns inte! Vilket är bra för det gör det så mycket enklare att läsa om igen! Och spännande såklart!
Tyckte att du förtjänade en längre kommentar för gamla tiders skull. Bästa, bästa Nadja. ♥