Ondskans dotter

Jag känner att det börjar bli dags att lägga upp igen, fast sedan kommer jag inte ha så mycket material kvar så jag kommer få skriva tills pennan glöder efteråt.

Kapitel 30
Vanessa gillade inte Slytherin. Den slutsatsen hade hon dragit ganska fort. För det första var de flesta där väldigt otrevliga, kaxiga och egoistiska. För det andra låg uppehållsrummet nere i fängelsehålorna. Det var kanske inte lika hemskt som hon väntat sig. Det var faktiskt ganska prydligt med pelare, porträtt och levande ljus. Enda nackdelen var väl att det var så himla kallt där nere och det fanns en illaluktande doft som påminde lite om våt sten. Och det här var innan hon ens sett själva uppehållsrummet. Där luktade det inte våt sten. Det stank av rutten fisk. Man vänjer sig säkert, försökte hon intala sig. Det såg väl inte särskilt annorlunda ut förutom att det såg så litet ut med det stora akvariumet i mitten, fullt med vad som liknade sköldpaddor men som inte riktigt var det. Hufflepuffs uppehålls rum var större, men akvariumet fick Slytherins se mycket mindre ut. Sen var visserligen sängarna mycket mjukare och större (slytherinarna var säkert bortskämda också), men skulle man verkligen sova så många i ett rum? Det var säkert minst åtta sängar i sovsalen. Visst hade det funnits flera sängar i Hufflepuff, men först nu gick det in i henne att dela rum (det här var ju inte speciellt för Slytherin, men det var ännu en sak som Vanessa inte gillade). Hon hade knappt sovit alls den natten. Hon visste inte om det var för att hon varit så spänd så hon inte kunnat slappna av eller om det var för att en av tjejerna snarkat i flera timmar. Fast hennes lektioner började flera timmar senare än alla andras så hon hade ju tid att vila upp sig innan dess.

"Ska du ligga där hela morgonen eller?" Vanessa tittade up. Vid foten av hennes säng stod en annan tjej (konstigt, va? I tjejernas sovsal och allt...), hon hette väl Matilda eller Amanda eller nåt sånt. Det var i alla fall det hennes kompisar kallat henne.
"Ja, det ska jag väl", svarade Vanessa.
"Okej, men om du inte dyker upp på frukosten drar de av poäng från oss så dyk upp då åtminstone. Vanessa grymtade till.
Det där poängsystemet, ja. Hon struntade i den där pokalen, men det var tydligen inte särskilt uppskattat av andra i elevhemmet att förlora poäng och det sista hon ville var att skaffa ovänner.
"Jaja, jag gör väl det", sa hon. "Tack för påminnelsen... öh...".
"Miranda heter jag. Varsågod." Hon gav ett litet leende, men Vanessa kunde se att hon himlade med ögonen när hon gick därifrån.

Vanessa såg på när resten gjorde sig i ordning och gick ut genom dörren, en efter en. När det var helt tomt drog hon sig upp ur sängen. Hon hade aldrig varit bra på att ta sig upp på morgonen. Det enda som hjälpt var att ha en väckarklocka vid sängen, och med tanke på skolans medeltida stil tvivlade hon på att de hade något tekniskt över huvud taget. Så om inte de andra i sovsalen fortsatte vara lika högljudda som de var idag skulle hon få det jobbigt. Men istället för att oroa sig över det klädde hon på sig. Hon tog på sig en lite för stor svart, stickad tröja och mörkröda jeans. Skoluniformen låg kvar ihopvikt på sängen. Vanessa vägrade ha på sig den en enda dag till. Hon kunde inte förstå hur något kunde vara så obehagligt att ha på sig och efter allt kliande fanns det säkert flera hål där också. Så hon struntade i den, helt enkelt. Så såg hon den ljusblå väskan. Vanessa hade inte öppnat den sedan hon packat den på barnhemmet. Hon öppnade den och tittade. Sakerna hon lagt i låg fortfarande nästan lika prydligt som förut. Men då såg hon något som glimmade på botten. Hon rotade fram den och drog upp den ur väskan. Var det vad hon trodden...? Ja, det var det! Det var halsbandet Mary hade gett henne. Det föreställde symbolen för evighet och var gjort av silver. Mary hade sagt att hennes mamma hade på sig det den där kvällen då hon do... då hon lämnade över sin dotter. Vanessa var verkligen glad att den hade kommit med, att en del av hennes mamma var med henne även där. Hon satte på sig det och lade in det under tröjan. Sen lämnade hon sovsalen.
###

Puh.... varför håller jag på med det här jobbiga? Aa just det för er! Varsegoda

BRA!

WONDERFUL!!!!

Braaaaa

JÄTTEBRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!

Jättebäst!

Känner att det var evigheter sedan jag skrev (typ en månad) så jag lägger upp det jag skrivit hittills som ett kapitel. Hoppas ni står ut med att det är kort.

Kapitel 31
Det var ganska tomt och tyst i stora salen under frukosten, till skillnad från middagen kvällen innan. De flesta hade väl redan ätit och gått iväg.
"Lystring alla elever!" ropade McGonagall. Vanessa såg att all personal hade ett gemensamt bord längst fram men att McGonagall hade en extra stor, tronliknande stol. Är man rektor så är man.
"Det här står redan på anslagstavlorna i era uppehållsrum men jag vill bara påminna er", fortsatte hon. Alla satt tysta och lyssnade - "alla" i det här fallet var ungefär sextio elever som ändå var för trötta för att väsnas.
"Som ni vet börjar quidditchsäsongen snart och jag hoppas att ni ser till att anmäla er i god tid. Anmälningsblankett finns på anslagstavlorna. Det var allt. Återgå till er måltid." Det lilla sorlet hos alla (alla sextio) kom tillbaka, men istället för att prata om scheman eller eventuella brev - eller vad det nu än är man pratat om - pratade de flesta nu febrilt om quidditch.
"Du, nya tjejen", sa någon vid sidan av Vanessa. Hon antog att det var hon som var "nya tjejen" och vände sig om för at se vem som pratat. Det var en kille i henens ålder. Han hade blont, lite rufsigt hår. Hans kinder var runda och det fanns svaga antydningar på fräknar. Han såg faktisk ganska söt ut.
"Ska du anmäla dig till Slytherinlaget eller?" Vanessa ryckte till . Hon hade glömt att han pratade med henne.
"Va..? Nej, det tror jag inte. Jag har ju precis börjat och jag ska nog koncentrera mig på studierna först." Det var ingen lögn, men inte heller hela sanningen. Vanessa hade hört en grupp yngre elever från Slytherin diskutera quidditchstrategier. Hon hade inte lyssnat helt men hon hade uppfattat orden "kvast", "högt upp" och "flyga". Det hade räckt för att skrämma bort henne från att ens titta på anmälningsblanketten. Men om hon öppet sa att hon var för rädd skulle hon bara bli utskrattad. Pojken nickade, han verkade acceptera hennes argument.
"Okej...", sa han. "Ja, jag ska i alla fall anmäla mig. De behöver någon som i laget." Han log självsäkert för sig själv.
"Där ser man", suckade Vanessa. Hon var inte längre så intresserad av vad han hade att säga. Bara ännu en uppblåst slytherinare alltså. Killen mumlade något om att hinna till lektionen och rusade iväg. Han var inte den ende. Flera började springa ut genom dörrarna medan de rabblade långa svordomsramsor. Vanessa noterade att även flera av lärarna var borta nu. Lektionerna hade alltså börjat.

Egentligen hade Vanessa tänkt spendera sin lediga tid med att sova men det slutade med att hon planlöst gick omkring på skolan. Eller inte helt planlöst kanske - hon tog reda på var alla hennes lektioner var. Det var så stort och att panikslaget leta efter rätt klassrum fem minuter innan lektionen började var ingen bra idé. Till slut hade hon hittat allt, till och med tjejtoaletten (men det kom läskiga ljud därifrån så hon var rädd att hon skulle få gå någon annanstans).
###

Sådär, nu har jag återigen inget mer att lägga upp. *panik *. Men det ska nog gå bra, även om skolan har börjat och så...

GOOOOD!

Bra kapitel

Asså här har jag så sjukt mycket skuldkänslor... Jag har varit inaktiv i stort sett i allt. Jag har bara sovit, pluggat, ätit och läst. Har inte haft ork till annat. Jag har inte skrivit, inte lagt upp nåt - inget! Nu kommer ni säkert skriva att det är lugnt eller så, men det är inte det. Jag måste kunna lägga upp regelbundet och det kan jag inte. Jag måste skärpa mig ordentligt nu för att förtjäna er som läsare. Nästa kapitel kommer imorgon eller i övermorgon. Nu lovar jag på allt dyrt och heligt som finns. Efter det kommer jag fortsätta kämpa mig ur min skrivkramp. För er skull. Tack för att ni läste mina skumma och obetydliga känslor