Ginny Weasleys kärleksliv[SV]

mer!!

meer du orkar!!!

Är internet tillbaka än????

jag med!!

Synd Mer när du kan iallafall

Förlåt mig! Verkligen! Tack för att ni peppar mig så mycket, trots att jag inte skrivit något på åratal! För tillfället så är jag hemma, magsjuka, så varför inte skriva nu? Bara för att försöka trösta er kommer ett till kapitel direkt efter detta, okey?
Kapitel elva

Det tog ett tag innan det sjönk in i mig. Min storebror var försvunnen och jag skulle kanske aldrig få se honom igen. Jag älskade ju honom, trots att jag var hemskt dålig på att visa det. Min töntiga storebror som gjort mig till den jag är. Jag drog på mig min Gryffindor-kappa och gick mot dörren. Jag bestämde mig för att gå till Hagrid, och så fick det bli. Ja, jag ville till Hagrid. Ron brukade ju vara hos Hagrid rätt ofta. Jag närmade mig den förbjudna skogen och Hagrids hus. Jag klev upp för trappstegen och knackade försiktigt på hos honom. Dörren öppnades och en varm luft slog emot mig. I dörröppningen stod Hagrid och i bakgrunden såg jag Harry och Hermione sitta vid köksbordet. Han såg förskräckt ut när han såg mitt rufsiga hår och den smutsiga skjortan under kappan.
''Ginny! Kom in!'' Utbrast han och slog ut en arm mot bordet. Jag sa inget, gick bara och satte mig bredvid Harry.
''Vi har precis druckit upp vårat te, men vill du ha en kopp?'' Undrade Hagrid som stökade runt i köket.
''Ja, tack'' Mumlade jag. Hagrid fortsatte att stöka runt i köket och vi andra satt bara tysta. Harry la sin hand på min axel och jag tittade försiktigt på honom.
''Hur känns det..? Med Ron och det...'' Sa Harry tyst men tydligt. Han tog bort handen från min axel, och la sitt huvud i den andra handen.
''Det tog ett tag innan det sjönk in i mig...'' Erkände jag.
''Samma här...'' Harry sa det lite avvaktande. Då kom tårarna. Dom sprutade åt alla möjliga håll, inte bokstavligen men jag grät väldigt mycket. Hermione tittade på mig, jag såg att hon försökte att inte stirra på tårarna som rullade ner för mina kinder. Hagrid ställde tekoppen framför mig men sa ingenting förens han såg att jag grät.
''Men flicka lilla, gråter du?!'' Hagrid lät förskräckt. ''Hur mår ditt psykiska jag, Ginny?'' För en sekund tog jag illa upp, men sen insåg jag hur dumt det var eftersom att han bara ville mig väl.
''Allt är så svårt...'' Snyftade jag.
''Berätta nu...'' Sa Hagrid och la huvudet på sne.
''Jag och Draco Malfoy är tillsammans. Ingen vet om det, förutom ni nu då.. Och jag vet inte om han är seriös med det hela, eller om han verkligen menar det... Jag vill tro på det han säger... Men det känns omöjligt efter allt han gjort mot mina vänner och min familj...'' Hulkade jag fram. ''Och... Och ingen utav mina vänner skulle acceptera att jag gillar honom. Och Ron hatar honom... Och nu när Ron är borta så är allt så jobbigt... Jag kan inte förstå att någon som funnits med mig hela livet bara är... Borta'' Mumlade jag. Teet hade jag helt glömt bort, och det hade nog kallnat vid det här laget. Hagrid sneglade på sitt romerska ur som stod på köksbordet.
''Merlin! Så mycket klockan är, ni måste gå! Alla tre!'' Utbrast Hagrid.
Jag, Harry och Hermione ställde oss upp samtidigt, och när jag gick mot dörren så dunkade Hagrid mig i ryggen.
''Du ska se att det kommer lösa sig. Jag lovar'' Mumlade han i mitt öra. Jag kom inte på något snabbt, bra svar, så jag lät bli att svara.
''Vi ses, Hagrid! Tack för ikväll!'' Sa Harry lågt.
Hagrid svarade något ohörbart. Jag såg på Hermione att hon tänkte på mig och Draco. Vi hade varit bästa vänner så länge nu, så jag såg sånt. Det var inte rätt stämning att ens nämna Draco, så vi alla var tysta, trots att jag visste att Harry också tänkte på det. När vi kom in i slottet så smög vi inte heller, det kändes ovärt, jag vet inte varför men det var bara en känsla. Vi slog oss ner i sällskapsrummet, ingen sa fortfarande något. Men jag minns att Harry lagt sin arm runt mina axlar och hållt mig nära hans bröst när jag gråtit. Jag måste ha somnat. För när jag vaknade låg jag i min säng. Eller så hade jag drömt.

äntligen! jättejättejättebra! älska att det kommer nu på en gång :3

As I promised två kapitel under en tag, unbelievable huh?
Kapitel tolv

Draco's perspektiv

Det sved verkligen i hjärtat att se Ginny så olycklig. Ingenting verkade kunna få henne lycklig på riktigt. Enstaka stunder då hon var glad kom och gick, men dom var sällan. Tiden gick och det var kvällen innan jullov. Jag och Ginny skulle inte få träffas på tre veckor, så vi skulle ta farväl ikväll. Jag var rädd att hon skulle göra något hemskt under tiden vi inte fick träffas, nu hade jag ju henne under uppsyn , men jag skulle hem på lovet och hon skulle vara kvar här på slottet. Jag och Ginny skulle mötas utanför vid-behov-rummet om 10 minuter, så jag började på att gå ditåt. Den fina flickan stod redan där när jag kom, hon stod med händerna knäppta nedanför magen, och blicken nere i marken. Sorgligt vacker syn. Hon såg så ensam ut, så olycklig. Kanske var det så hon kände sig. Julklappen jag hade till henne hade jag bakom ryggen, och jag la en hand på hennes axel. Jag visste att hon gillade när jag stod bakom henne så jag gjorde det.
''Hej älskling..'' Viskade jag i hennes öra. Hon vände sig snabbt om. Mina hand föll ner mot min sida.
''Hej...'' Svarade hon, hon tittade inte heller upp, blicken var fäst på mina skor.
Jag strök bort en hårslinga från hennes ansikte.
''Har det hänt något..?'' Sa jag mjukt och la armen runt hennes axlar.
''Sluta... Sluta bara...'' Viskade hon och stirrade fortfarande ner i marken. Jag respekterade hennes vilja, så jag drog bort armen. Bara för att jag inte hade något att säga så gav jag henne julklappen. Ett litet, fyrkantigt paket, inslaget i marinblått glänsande papper, med silversnören. Jag sträckte fram det mot henne och log. För första gången mötte hennes ögon mina.
''Öppna det'' Viskade jag.
Hon öppnade paket och där i fanns en liten ask, iklädd smaragdgrön sammet. Hon fingrade på sammeten innan hon öppnade asken. Där i låg ett guldhalsband. Guldkedja med ett litet guldigt hjärta med en diamant i som smycke. Hon började gråta.
''Draco.. Jag kan inte'' Viskade hon. ''Det är slut'' Hon stirrade ner i marken.
''Jag förstår'' Sa jag kort och tittade ner i marken. Så djupt sårad av bara några små ord. Det kändes som tusen knivhugg i magen. Jag vände på klacken och gick. Försökte att hålla huvudet högt och vara stark, men det var omöjligt.
Min Ginny var inte min längre.

så bra jag vill gärna läsa mer!!

Jätte bra! skriv mer! x)