Almost PRS
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Almost PRS
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Medan den tjocka damen kollade bort när några elever passerade ut, smet Yaosu in genom porträttet och vidare mot sällskapsrummet. Han hade aldrig varit därinne innan, aldrig gått förbi den tjocka damen. Merlin vad mysigt det såg ut, med alla röda färger som passade hösten så otroligt väl. Den sprakande brasan framför några fåtöljer och soffor gjorde det hela ännu bättre. Det var bra mycket mysigare än Slytherins sällskapsrum någonsin varit, mycket varmare och mer välkomnande.
Blicken gled över rummet några gånger, undvek de få frågande blickarna som slängdes mot honom, tills den slutligen fästes på Joshua. Hade han suttit uppe och väntat hela natten? Det hade tjugoåringen förmodligen också gjort om han befunnit sig i samma situation, utan tvekan faktiskt. ”Jo, hon är i sjukhusflygeln”, svarade den äldre och började därefter se sig omkring igen. Han försökte se om det fanns någon lurvig katt i närheten, vilket det inte verkade göra för stunden. ”Du kan följa med mig dit så snart du hjälpt mig hitta katten..jag vet inte vad den heter eller hur den ser ut, men jag vet att Hayley älskar den”, fortsatte han och pillade med sårskorpan som bildats över pannan under nattens gång. Den var inte särskilt stor och såret hade inte varit djupt, men man kunde klart och tydligt se spåret som lämnats efter. Tveksamt fortsatte han vidare in genom sällskapsrummet och sneglade upp för en av de två trapporna som ledde upp mot sovsalarna. Han visste att en av dem gick upp till flickornas del och att den andra ledde upp till killarnas, men utöver det hade han inte den blekaste. Fan, han visste inte ens hur han skulle lyckas ta sig upp till Hayleys sovsal, trappan skulle ändå bara förvandlas till en rutschbana och slänga ner honom till sällskapsrummet igen. ”Vet du hur man kan ta sig upp till hennes sovsal? Gissar att det är där den lilla lurvbollen befinner sig.” Yaosu sneglade tillbaka mot Joshua och började gnaga sig själv i underläppen. ”Och ja, jag måste ta med katten, tror hon skulle uppskatta det väldigt mycket..” För alla elever som passerade förbi, måste det hela ha sett väldigt underligt ut. Deras väldigt unga lärare stod och glodde upp mot sovsalarna med en halvt manisk blick i ögonen. Det måste verkligen ha sett komplett galet ut, men det gjorde inte tjugoåringen något. Fullmånen var inte alltför många timmar bort och ingenting verkade kunna få lite vett i honom. Nope, inte möjligt. 26 okt, 2020 23:10 |
krambjörn
Elev |
Sjukhusflygeln? Hur jävla korkad får man vara? Hur hade Joshua inte tänkt på det? Skolan är stor, det finns många korridorer att hålla koll på, men sjukhusflygeln är ett av de större rummen som man verkligen måste hitta till. Varför skulle hans vän befinna sig i en korridor mitt i ingenstans? Mycket mer troligt att hon är i sjukhusflygeln. Tyvärr hade han inte kommit på det här, så dum som han är. Ögonen blir större och större av de där orden.
”Varför är hon i sjukhusflygeln?” Frågar han efter en stund. Mycket viktigt. Han försöker undvika att gå igenom alla olika scenarion. Lyckligtvis är hon åtminstone medvetande, annars skulle nog inte Yaosu gå runt och leta efter lilla Elmo. Eller, inte lilla Elmo, han är rätt stor med allt fluff, men ändå. Han blir lite stressad av det hela, han vill gå till sjukhusflygeln på direkten och titta till henne, men den äldre har rätt. Hayley skulle nog bli väldigt glad över att få sällskap av kissen, särskilt under de timmar som varken han själv eller den äldre läraren kan vara hos henne. Joshua kliar sig vid nacken och rör sig bort mot trappan som går upp till flickornas sällskapsrum. Det är faktiskt en hel del killar som vill få reda på hur han gör det, men tänker han dela med sig? Nej. Det skulle inte göra dem någon nytta iallafall. ”Okej.. men du får inte ge mig minus poäng!” Nej, ingen lärare vet om att han listat ut ett sätt att komma upp dit. Han skulle få en massa skäll, ett flertal minuspoäng och McGonagall skulle säkerligen försöka hitta ett annat sätt att att få ut elever som inte ska vara där. Joshua försvinner in i den till den lilla gången, får fram en liten trapp över rutschkanan, svårare än så är det inte. Att hitta den trollformeln var ganska lätt när man läser alla böcker i skolan. Sjuttonåringen kikar in i Hayleys sovsal. Lyckligtvis har resten av flickorna gått ner för frukost. Det tar inte lång tid att hitta Elmo, han ligger där i sängen vid sin mattes kudde. Han verkar sakna henne också. Lurvbollen jamar till, tacksam över att äntligen få uppmärksamhet. Stackarn. Därefter skyndar han sig ner, åker i rutschkanan. Det är rätt roligt att åka ner när man inte försöker komma upp för den. Med den gråa, fluffiga katten i famnen rör han sig tillbaka till Yaosu. ”Här är han, ska vi ta med oss något mer?” Joshua ger lurvbollen till den äldre, och Elmo klagar inte. Istället stryker han huvudet mot Yaosus haka, som sagt, den här katten kräver mycket uppmärksamhet. 27 okt, 2020 14:20 |
Borttagen
|
Tjugoåringens hjärna förblev helt blank tills Joshua kom tillbaka nerför rutschkanan med en stor, fluffig katt i famnen. Utan några protester tog han emot den lilla tjockisen i famnen och började klia kissemissen bakom öronen. Detta verkade uppskattas då katten snart var i fullgång med att både spinna och kloa, tydligen väldigt nöjd över att få lite uppmärksamhet. Yaosu fortsatte gnaga sig själv i underläppen innan han slutligen lät blicken falla mot sjuttonåringen. Han hade inte talat om vad det var som hänt Hayley ännu, och helt ärligt var han inte säker på att det var upp till honom att berätta. Därför hade han hållit tyst innan och planerade att fortsätta göra det.
”Tack, fint trick med trappstegen där”, sade den äldre efter en lång stunds tystnad, då all uppmärksamhet gick åt katten för tillfället. ”Klart att jag inte kommer dra några poäng heller”, fortsatte han trevandes och kände hur tänderna sakta men säkert grävde ner sig i den sköra huden över läpparna. ”Och..jag tror det är bäst om Hayley själv får berätta vad det var som hände.” Yaosu ryste till och blev med ens lite mer alert. Jösses, det kändes verkligen som om han befann sig i någon underlig form av trans, så slö och seg som han var. Behövde de ta med något mer till den yngre flickan? Det var en bra fråga, någonting han inte riktigt funderat över förrän nu. Däremot hade han inget bra svar att ge, då han inte kunde komma på något annat än katten och möjligtvis en skål med chokladpudding. Men puddingen kunde han fixa efter att handelspartner av både Joshua och den lilla tjockisen han för tillfället kånkade på. Med andra ord var det ingenting de behövde fundera över där och då, det var troligen inte lika viktigt som sällskapet liksom. ”Jag tror inte att det är något mer..vill helst bara skynda mig dit så hon slipper vara ensam. Hade madam Pomfrey inte kommit ur från sitt kontor hade jag nog stannat där hela natten”, erkände tjugoåringen tyst och vände sig om, för att långsamt börja röra sig mot porträtthålet. Dock kom han till ett hastigt stopp när någon hastade rakt in i honom. Pang. ”Se dig fö-” Zihao blev med ens tyst och tog ett hastigt steg tillbaka. Ja nu skulle han allt få sig en utskällning, det kunde nog alla gissat sig till utifrån blicken den äldre brodern gav honom. ”Se mig för? Ursäkta mig, men jag kan inte göra särskilt mycket om du kommer som ett ånglok och försöker köra över mig i full hastighet”, sköt Yaosu tillbaka och tog ett stadigare grepp om den tunga kissemissen, som nästan var påväg att glida ner. ”Varför är du alltid här? Gå hem. Sov, gör någonting med ditt liv”, fortsatte han bittert och pressade sig förbi. ”Jag gör faktiskt någonting med mitt liv”, protesterade artonåringen genast och travade fram mot Joshua, som han halvt om halvt försökte gömma sig bakom. ”Jaha, vadå till exempel?” Undrade tjugoåringen och steg ut genom hålet i väggen. ”Joshua.” Åh Zihao, dålig med ord och inte speciellt diskret heller. ”Om någon undrar så är vi absolut inte släkt..” 27 okt, 2020 17:26 |
krambjörn
Elev |
Det kommer som en lättnad för Joshua att den andre inte tänker dra några poäng från Gryffindor, det hade faktiskt varit väldigt drygt om han väl gjort det. Det var trots allt han som bett honom om hjälp, så det så. Däremot hade nog vilken annan lärare inte varit så väldigt förstående, nej, de skulle bli mer bekymrade över hur han bara så lätt tog sig till flickornas sovsalar. Om han inte varit öppet gay hade det nog blivit ett stort bekymmer. Hur som helst är det uppenbart för sjuttonåringen att Yaosu zoomat ut, han är sådär blek som båda Huaze bröderna blir i slutet av månaden. Inget konstigt med det alls, men det är svårt att se på utan att kunna göra någonting åt det.
”Är du okej?” Frågar han med lätt rynkade ögonbryn, kanske Yaosu bara är så inne i att klappa Elmo och det är därför han zoomar ut på det viset, men det känns som en trans. Nu har Joshua ingenting med det att göra, men han vill bara se till så att allt är okej. Eller ja, uppenbarligen är det inte okej. Både fullmånen och Hayley inne i sjukhusflygeln, riktigt jobbiga dagar för stackarn. När läraren sedan säger att det är något hans vän behöver få berätta själv gör det genast ont i bröstkorgen. Om det varit en bruten arm eller liknande hade han nog sagt det, så det är väl helt förståeligt att han blir lite extra orolig? Jo, i hans ögon är det iallafall det. Det är därför han bara kan nicka som svar på det, alldeles för upptagen med att gå igenom i huvudet vad det var som kunnat ha hänt. Han är säker på att det har att göra med några idioter, nästan varje gång flickan hamnat där i sjukhusflygeln har det haft att göra med elaka snubbar som inte har något bättre för sig. Det gör honom förbannad faktiskt, så att han kniper ihop läpparna. Ansiktsuttrycket mjuknar lite när den äldsta Huaze brodern öppnar munnen igen. Aw.. ”Så det är okej mellan er igen?” Undrar sjuttonåringen med ett glatt litet leende på läpparna. Nu vet han inte hur deras relation ser ut, men de är åtminstone tillräckligt sams för att Yaosu skulle få spendera natten där. Joshua följer efter den andre när han rör sig mot porträtthålet, däremot kommer de inte mycket längre än så. En viss Zihao har fått för sig att smyga in precis när hans bror är där. Jösses. Det måste se rätt komiskt ut hur han, drygt hundranittio centimeter, försöker gömma sig bakom Joshua. Som att han är en sköld. Han tycker verkligen att brödernas relation är riktigt gullig. Tyvärr är Zihao långt ifrån diskret. ”Så mycket för att hålla det hemligt,” påpekar Joshua roat, han är säker på att Yaosu redan listat ut det, men ändå, väldigt klumpigt. Sjuttonåringen griper tag om den andres hand och drar med honom ut ur porträtthålet han just kommit in ifrån. 27 okt, 2020 18:02 |
Borttagen
|
”Okej? Tja, jag överlever”, svarade Yaosu med ett blekt leende och duckade när han steg ut genom porträtthålet. Det var ganska uppenbart att det inte fanns särskilt många riktigt långa elever på skolan, då många av gångarna hade väldigt lågt i tak och dörrkarmarna likaså. Han kunde inte ens räkna hur många gånger han slog i skallen i månaden, den siffran var astronomisk. Kanske han faktiskt skulle ta och försöka ge Hayley några av hans älskade centimetrar trots allt? Då skulle han i alla fall slippa oroa sig över att hamna i passiva slagsmål med arkitekturen runt omkring.
”Jag skulle nog säga att det är mer än okej, även om omständigheterna för stunden är långt ifrån optimala”, berättade den äldre när de började röra sig nerför trapporna. ”Och ni behöver inte oroa er över det där förresten, det har varit uppenbart ganska länge nu”, fortsatte han, ungefär lika roar som Joshua. ”Vad heter katten förresten?” En väldigt bra fråga, han kunde inte precis kalla kissemissen för katt resten av livet. Nu hade hans farföräldrar en katt som bokstavligen hette katt, men det hörde inte till det nuvarande ämnet. ”Vadå uppenbart?” Gnällde Zihao missnöjt och svansade lyxigt efter Joshua, vara hans han fattat tag om som om han vore ett litet barn på utflykt. ”Vart är vi påväg förresten? Tror inte McGonagall kommer bli speciellt glad om hon får syn på mig”, mumlade han därefter och blev plötsligt mer än väl medveten om att de var mitt ute i det öppna. Han tänkte tydligen aldrig speciellt långt i förväg och det hade han aldrig heller gjort. ”Det var uppenbart för en månad sen och är minst lika uppenbart nu..på riktigt alltså, nu luktar”, förtydligade den äldre med en grimas och himlade lätt med ögonen. ”Vi är för övrigt påväg till Hayley, hon har varit inlagd på sjukhusflygeln sedan igår kväll..gissar på att hon kanske får stanna där ett dygn till eller två, om madam Pomfrey inte litar på att hon inte tar ut sig om hon får tillåtelse att lämna”, sade han fortsättningsvis och vände ner de mörka ögonen mot golvet. Nu var de inte särskilt långt ifrån sjukhusflygeln, magen hade börjat göra lite lagom ont och tuggandet i läppen fortsatte frenetiskt. Tänk om någonting hade hänt under nattens gång? Man kunde ju få otroligt många olika komplikationer av missfall, så vem visste? Inte för att det var alltför vanligt, men han började ändå bli en smula nervös över att se den yngre flickan igen, rädd för att hon plötsligt skulle ha tagit en vändning för det sämre. 27 okt, 2020 19:36 |
krambjörn
Elev |
Det är väl för mycket att tro att Yaosu skulle vara okej vid det här laget. Fullmånen är på gång och den yngre flickan har hamnat i sjukhusflygeln för okänd anledning. Nej, Joshua har svårt att tro att någon skulle kunna vara okej under de omständigheterna. Det hade varit en dum fråga, det är uppenbart att han inte är okej.. men han hade känt sig tvungen att fråga, trots att den äldre inte verkar vilja prata om det. Det hade han inte förväntat sig heller, men ändå. Han är iallafall fast besluten i att inte fortsätta ställa frågor som har med det att göra, det skulle nog inte leda till något bra oavsett. Istället glädjer han sig över att relationen mellan de två är mer än okej, han har verkligen hoppats på det. Från vad han sett så har Hayley mått betydligt bättre efter den där kvällen hon stannat med läraren under fullmånen. Jo, deras förhållande gör nog dem båda gott. Och Joshua älskar att se sin vän glad, på ett sånt där sätt som han aldrig sett henne vara innan.
”Ni passar väldigt bra ihop,” påpekar han med ett glatt litet leende på läpparna. Nu vet han inte vad mer än okej betyder, men han har sina aningar. Vad som än hänt Hayley har det åtminstone gett ett litet ljus, att de två kan vara tillsammans igen. När det här med att hans förhållande med Zihao varit uppenbart blir kinderna aningen rosiga. Ja, de bägge två hade varit väldigt dåliga på att gömma det. Åtminstone för Yaosu och Hayley. De bägge två hade nog listat ut det så fort de såg dem tillsammans. För varför i helvete skulle artonåringen komma till skolan, gå igenom allt trubbel, bara för att de är vänner? ”Åh, hans namn är Elmo, tror sesame street var det första barnprogrammet hon såg.” Detta hände dock när hon var fjorton, då hon fick stanna hos Joshuas mamma under sommaren. Men hon hade väl fastnat för det iallafall, så mycket att hon ville att den lurviga kissemissen skulle vara döpt efter Elmo. Joshua tittar ner på pojkvännens hand vars fingrar är nu sammanflätade med hans egna, han kramar om den. Nu när både Yaosu och Hayley vet behöver de inte gömma det lika mycket. ”Ett till dygn eller två?” Upprepar sjuttonåringen. Jösses, det känns bara värre och värre. Vad kan ha hänt för att få henne att behöva stanna där så länge? Det är inte förrän då som missfall kom i tanken. Hur fan hade han inte tänkt på det? Joshua ökar takten lite grann, och det tar inte lång tid för dem att komma fram till sjukhusflygeln. Och där ligger hon, blek om nosen drickandes en kopp te. 27 okt, 2020 20:22 |
Borttagen
|
Det bleka leendet som nyss strukit sig över läpparna på Yaosu, blev med ens lite större. Jaså, det var alltså inte bara han själv som tyckte att de passade bra ihop? Personligen tyckte han verkligen att de gjorde det och det var väl egentligen det enda som spelade roll, men det kändes ändå trevligt att han inte var helt ensam om det.
”Tycker du?” Undrade tjugoåringen och borrade ner ansiktet i pälsen på katten. Den var väldigt mjuk och behaglig mot den bleka huden, värmde upp det färglösa ansiktet. Inte undra på att Hayley älskade den här lilla kissemissen så förfärligt mycket - han verkade tillgiven som bara den, snäll och tålmodig. ”Elmo”, upprepade han och rätade på sig, så att han kunde studera pälsbollen på lite större håll. ”Det är ett fint namn..vet däremot inte vad sesame street är, har aldrig kollat på tv innan”, erkände den äldre sedan och skrattade till. Allas världar var verkligen olika, ingen lik den andra. Huaze bröderna hade till exempel växt upp i ett ganska kärlekslöst hushåll, även om de haft det väldigt komfortabelt utöver det. Fadern hade nästan aldrig varit hemma och modern var ingenting annat än en gammal häxa. Hon hade aldrig accepterat Zihao och när även hennes äldsta son blev ett ”missfoster”, vände hon ryggen åt honom också. Orent blod var inte hennes grej. Riktigt vidrigt. ”Ett dygn eller två är inte allt för mycket” påpekade Zihao och följde efter Joshua, fortfarande smått paranoid över att McGonagall skulle smyga fram från något skrymsle och jaga bort honom. ”Skillnaden är att Hayley inte är en varulv med aggressionsproblem”, svarade Yaosu abrupt och stegade raskt in genom de öppna dörrarna, och vidare bort mot sängen den yngre flickan låg nerbäddad i. Hon verkade i alla fall ha fått i sig någonting, så det var bra. Visst såg hon väldigt blek och svag ut, men hon var inte sämre än hon varit när han lämnat under gårdagen. ”Godmorgon, kolla vad jag hittade..ej, Joshua hittade.” Yaosu släppte försiktigt ner Elmo ovanpå de vita lakanen, efter att ha sett sig om efter madam Pomfrey. Lyckligtvis verkade den gamla famnen befinna sig inne på sitt kontor, hon gillade nämligen inte att ha djur inne i salen. Hur många gånger hade hon inte jagat ut Zihao med en kvast efter att han försökt stanna därinne under fullmånen? 27 okt, 2020 21:42 |
krambjörn
Elev |
Tycker han det? Jo, det gör Joshua verkligen. De är typ motsatsen till varandra men ändå klickar de, precis som med han själv och den långa drummeln han drar med sig. Plus så är det ingen som gjort hans vän sådär glad, sen är det ingen som gjort henne sådär ledsen heller, men man blir alltid mer sårad om personen i fråga är en väldigt nära.
”Definitivt, ni är så annorlunda men passar ändå sjukt bra tillsammans,” försäkrar sjuttonåringen med samma glada leende som innan. Ja, hur nu det går till vet han inte. Men på så sätt blir man liksom aldrig uttråkad, om man har samma åsikter, samma allting. Nej, de året han har varit med Zihao har han aldrig blivit uttråkad, nu blir det lite små tjafs, men annars är allt fantastiskt. Hayley behöver någon som Yaosu, och Yaosu behöver någon som Hayley. Så enkelt är det, åtminstone i hans ögon. Sen har han inget med det att göra, men ändå. Nu kanske hans pojkvän har rätt, ett dygn eller två är inte allt för lång tid, med tanke på det som hänt är det nog precis vad hon behöver. Men ändå, varken han, Aeron eller Hayley har behövt stanna i sjukhusflygeln mer än ett dygn. Nu vet han mycket väl att den ett år äldre har det, men ändå. För honom är det en lång tid. Lyckligtvis ser hon ut att må relativt bra, vilket lättar hjärtat lite. Även om hon ser ut att må relativt bra så finns det nog en hel del som ligger och gnager där inne i huvudet på henne. Hayleys ansikte spricker upp i ett leende av synen av de allihop. Helt ärligt har hon inget emot att Zihao hänkat på, men förvånad är hon däremot. Helt ärligt hade hon nog blivit förskräckligt lättad även om bara han kommit, vilket är oerhört konstigt, men hon har känt sig rätt ensam. Zihaos sällskap skulle vara bättre än inget sällskap. Men han ska inte få reda på det, inte riktigt än iallafall. ”Godmorgon,” svarar hon och putar med underläppen. Jösses vad hon saknat Elmo, trots att det bara varit en natt. Hon bär upp honom medan han jamar sådär gulligt. Därefter begraver hon ansiktet i den varma pälsen. Gud skönt. Självklart är hon mer glad över att de andra kommit, men det är en lättnad att katten är okej. Efter att ha tagit smärtstillande har hon kunnat sätta sig upp. Inte helt felfritt, men nu behöver hon inte ligga ner och glo på de andra. ”Tack så mycket,” Hon höjer huvudet från kissemissen och fäster den på Yaosu. Hon hade blivit så glad när hon lagt ögonen på honom, hon har nog inte blivit så glad över någons närvaro innan. Hennes vän sätter sig ner på en stol bredvid sängen. Han vill inte pressa för hårt, men han vill inte låta allting passera utan att prata om det. Jösses vilket dilemma. ”Jag letade efter dig, hade kommit hit om jag inte varit så förbaskad korkad,” förklarar han med en liten grimas, oerhört besviken på sig själv. ”Det är okej, Yaosu är väldigt bra sällskap faktiskt.” 27 okt, 2020 22:26 |
Borttagen
|
Joshua hade rätt, Hayley och Yaosu var verkligen två helt olika personer, både utseendemässigt men även när det kom till deras personligheter. Det var liksom därför de passade så bra ihop, eller åtminstone var det tjugoåringens teori och än så länge höll han fast vid den. Förmodligen funkade det väl på ungefär samma sätt för de andra turturduvorna, för de verkade inte vara det minsta lika varandra. Zihao var lång och klumpig medan den yngre av dem var relativt kort och nätt. Däremot var kontrasten inte alls lika stor mellan dem som den var när det kom till Yaosu och Hayley.
”Det är ju alltid trevligt att höra att man är bra sällskap”, svarade den äldsta av de fyra ungdomarna oh slog sig ner på en pall på andra sidan av Hayleys säng. Att ta med katten verkade ha varit lite av ett genialiskt drag, hon verkade i vilket fall uppskatta lurvbollens närvaro och det var härligt att se. Samtidigt fick det honom att känna sig extra kass över att han lämnat henne under gårdagens kväll. Dock hade det nog bara slutat illa om han stannat, madam Pomfrey var trots allt ganska klok och hon visste mer än väl att det inte var vanligt för en lärare att spendera så mycket tid med en elev. Inte vanligt alls, vilket utan tvivel skulle skapat fler misstankar. Så med andra ord hade det nog varit rätt val, även om det känts jobbigt då och fortfarande kändes tufft. ”Vad är det ens för fel på dig?” Frågade Zihao barskt och hängde över fotändan på sängen. Han så om möjligt ännu besökare ut än sin äldre bror, till och med läpparna var blåaktiga. Merlin, han såg verkligen ut som en gast, eller kanske ett spöke? ”Zihao, man frågar inte på det där sättet”, grälade Yaosu genast och sände iväg en mördande blick mot artonåringen. ”Snälla ignorera honom, jag lovar, vi är inte släkt”, fortsatte han fortsättningsvis och vände sig mot den yngre flickan, med stora ögon. En av händerna letade sig upp mot kinden på sjuttonåringen, där tummen genast började stryka över huden. Hon såg faktiskt lite bättre ut redan idag, som om smärtan var bättre lindad. Skolsystern hade troligen gett henne ännu mer smärtstillande någon gång under morgonen - ett bra val. Att ligga i sådana smärtor skulle bara göra allting tusen gånger värre. ”Lyssna inte på mig? Lyssna inte på honom! Vi är visst släkt, han är bara bitter för att jag fick det här vackra ansiktet medan han är fast med det där”, knorrade Zihao och lipade mot tjugoåringen. Naturligtvis var det ett skämt, så pass självgod var han inte. Däremot hade ingen av dem någonting att klaga på när det kom till generna, förutom det faktum att hela varulvsförbannelsen verkade påverka dem lite udda jämfört med många andra. För där hade de allt båda två någonting att klaga på. ”Äsch, tyst med dig..hur mår du idag? Har du fått i dig någonting?” Undrade Yaosu försiktigt, ännu en gång vänd mot Hayley. 28 okt, 2020 18:28 |
krambjörn
Elev |
Det är väldigt trevligt att ha sällskap, Hayley är väldigt tacksam över att den tre år äldre stannat med henne under kvällen och att de alla tre kommit för att besöka henne på morgonen. Egentligen har hon väldigt tur att hon har sådana människor i sitt liv, för några år sedan hade hon nog aldrig trott att hon skulle få det. Men se där, saker och ting kan faktiskt bli bättre. Tyvärr är omständigheterna inte helt optimala med tanke på att hon fick missfall och smärtan, innan de smärtstillande tabletterna, hade varit bedövande. Hon har lust att flytta på sig så att Yaosu kan lägga sig ner bredvid henne, sådär som de legat under kvällen. Tyvärr skulle det aldrig gå. Inte framför de två andra ungdomarna, och framförallt inte när madam Pomfrey kan komma ut när som helst. Hon får nöja sig med den lurviga katten i hennes knä. Hon smyger ner Elmo under täcket, så att skolsköterskan inte ska få syn på honom. Hon skulle nog schasa iväg honom utan någon extra eftertanke. Det vill hon verkligen inte, förr eller senare kommer de alla behöva gå därifrån och hon kommer verkligen behöva någonting att krama om. Något annat än kudden. Elmo är väldigt bra för det. Det där nöjda lilla leendet på läpparna försvinner när Zihao så abrupt ställer en sådan personlig fråga. Eller ja, kanske hade varit okej om hon brutit armen eller liknande, men det är annorlunda när det kommer till missfall. Mer personligt. Nej, ibland känns det verkligen som att de två Huaze bröderna inte är släkt. Den yngre av de två verkar inte kunna tänka sig för en extra gång. Någonsin. Det får honom att kännas som okänslig, men Hayley vet att det inte är fallet. Hon är ju lite likadan, så hon kan förstå honom. De kristallblå ögonen glider mellan de tre. Joshua vill ju också veta, trots att han troligen listat ut det redan.
”Jag hade missfall,” svarar hon kort med blicken fäst på den stora kissemissen som leker med hennes klädnad. Hon har inte riktigt sagt det högt innan, det känns konstigt. Som att det inte slår henne förrän nu. Nu hade hon inte behövt dela med sig det till de andra, framförallt inte Zihao. Men det hade hon gjort, och ja, hon vet inte riktigt vad hon tycker om det. Men kanske det lär honom en läxa, ställ inte så personliga frågor. Hayley himlar med ögonen åt honom innan hon vänder sin uppmärksamhet till Yaosu igen, vars hand nu befinner sig vid hennes kind. Där får han gärna hålla den. Däremot får det Joshua att tystna helt, även om han tänkt på det så hade han verkligen hoppats på att det inte varit sant. Fan vilka skuldkänslor han får för att han inte kunnat hjälpa henne. ”Det är okej.. har fått i mig en del smärtstillande, rätt skönt faktiskt,” Sjuttonåringen tar försiktigt tag om den större handen vid kinden och drar ned den, så att hon kan börja att pilla med hans fingrar. En sån där vana hon fått av Joshua. Dumma Joshua. ”Hur är det med di.. eller er, det är ju fullmåne snart..” Uppenbarligen kommer det inte vara bra med dem, men hon kan ändå fråga. De båda två ser så bleka och svaga ut. 28 okt, 2020 19:32 |
Du får inte svara på den här tråden.