PRS Lupple & wolfy

Holly ryckte på axlarna. Det skulle vara betydligt enklare att hitta på saker att göra om det inte vore för den stela stämningen som kommit krypande tillbaka. Nu kändes det nästan som om de behövde göra någonting tillsammans innan klockan var tillräckligt mycket för att de skulle kunna lägga sig, inte som att de faktiskt ville göra någonting ihop. Hon sträckte sig efter fjärrkontrollen till teven för att bläddra mellan kanalerna, hittade tillslut en som visade någon film. De kunde ju se på teve. Hon satt mest och pillade med kanten till hennes tröja, sneglade bara upp mot teverutan då och då.

Han vände blicken mot teven och stirrade tomt mot filmen.
Märkte att även hon inte verkade speciellt positiv till filmen. Han förstod inte varför allt blev så konstigt mellan dem ibland.
Inget särskilt hade ju hänt just nu.
Eller hade han missat nått?
Dessa tankar drev honom nästintill vansinnig och reste sig snart upp för att gå av sig frustrationen.
Gick bara runt i rummet några varv innan han satte sig igen.

Då klockan närmade sig en tid som man ändå kunde tolka som en skaplig läggdagstid reste sig Holly upp. Hon hade försökt spela oberörd trots att hans rastlöshet definitivt hade smittat av sig. Hon stängde av teven men lämnade fjärrkontrollen på bordet ifall det var så att Nik ville se klart filmen trots att hon inte fått intrycket av att han varit särskilt intresserad av den. Hon försvann iväg mot sitt badrum för att borsta tänderna, iakttog sin egna spegelbild under tiden. Hon kände sig ganska uppgiven men hon visste inte riktigt hur hon skulle lösa det hela, lätta upp stämningen igen mellan dem.

Han stirrade på teven som blev svart och såg efter henne när hon gick därifrån till att slutligen titta på klockan.
Det var en bra tid.
Han svalde hårt och övervägde att gå till henne, säga något men la sig bara tyst i soffan, väldigt tankspridd.
Det fanns så mycket som var svårt, konstigt.
Varför var det så konstigt? Var det han? Hon? Dem båda?
Eftersom det var så konstigt så var det kanske bevis på att de inte ens skulle försöka något- de kanske inte ens skulle ha kontakt det var kanske vad ödet försökte säga till dem båda.

Då hon var klar inne på badrummet släckte hon lampan innan hon tyst stängde dörren efter sig. Med lätta steg gick hon längs med korridoren, nästan som om hon var ängslig över att han skulle höra henne närma sig, och stannade upp då hon kommit tillbaka till vardagsrummet. Där låg han på soffan. Kanske det var en behagligare plats än gästrummet han blivit tilldelad - vad visste hon? Holly satte sig ner på huk vid soffan och la armarna om honom i en kram, så gott hon nu kunde med tanke på att han låg ner.
"God natt," viskade hon och pussade honom mjukt på kinden.

Han hörde hennes steg, övervägde att göra som när man är liten och rävsova men helt plötsligt satt hon där på huk, vid honom.
Han kände hennes armar om sig och var inte sen med att krama henne tillbaka.
Han log svagt över pussen.
"Sov gott." Viskade han och såg på henne och utan att han riktigt hann tänka så hade han pressat sina läppar emot hennes i en ordentlig kyss.

Motstå kyssen kunde hon som förväntat inte göra utan hon liksom smalt in i den, kände genast hur behovet av att få något mer växte inom henne. Effekten han hade på henne var verkligen något alldeles extra som inte riktigt gick att förklara. Tillslut avslutade hon kyssen för att låta tummen stryka sig över hans kind innan den stannade upp vid hans mungipa. Holly ville egentligen be honom att åtminstone sova bredvid henne men hon visste ju att hon behövde ge honom utrymme. Så med ett litet leende reste hon sig upp innan hon lämnade honom och vardagsrummet bakom sig.

Han studerade henne, verkligen försökte läsa av hennes ögon efter att hon avslutat kyssen, det var tydligt att hon inte hade ogillat kyssen.
Men precis som hon sa han inget utan följde henne bara med blicken när hon gick iväg.
Han låg kvar i soffan och övervägde alla olika alternativ som ploppade upp i hans huvud.
Efter en stund, han visste inte hur länge så tog han sig tyst upp till hennes rum.
Knackade försiktigt på dörren.
"Kan jag sova hos dig?" Frågade han försiktigt och väldigt lågt.
Han hade någonstans beslutat att det var vad han ville göra.

Då dörren till hennes sovrum öppnades hade hon precis hunnit krypa ner under täcket. Hon satte sig halvt upp för att se på Nik. Ända sedan han hade dykt upp igen hade han så gott som konstant varit den enda hon tänkt på. Om han ville ha personligt utrymme så skulle hon ge honom det också, i hopp om att han en dag skulle vara redo för någonting mer. Att han en dag skulle vara redo att ge henne en chans som mer än bara en vän.
"Kom," log hon och vinkade honom till sig. Att sova bredvid honom skulle helt klart väcka fler gamla minnen från deras barndom till liv igen.

Nikolaj såg på henne, log svagt och tog sig in i rummet.
Drog av sig sin tröja och sina byxor och kröp ned under täcket.
"Du vet att jag inte gillar att sova själv." Viskade han lågt och la sina armar lite prövande omkring henne.
La sig bekvämt och slöt ögonen.
Detta hade helt klart varit rätt beslut, det kändes rätt.