Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik besvarade svagt Aarons leende och tog hans hand och satte sig vid det uppdukade bordet.
”Tänkte ordna fint för er alla.” log Karl-Fredrik snett, men det blev väl inte som planerat. Men allt tycktes ha gott bra och det var mysigt med alla samlade. Det var inte alltid de var samlade då de hade olika jobbtider, men på helgerna försökte de. Sedan brukade de ha husmöte med om något skulle diskuteras.
Förr om åren hade de inte firat jul då det var borgligt och kapitalistiskt. Men de hade genom åren mer och mer gått med på det. Det kändes som om även om de trivdes ihop verkade de ändå behöva flytta till eget.

Aaron kramade försiktigt hans hand och slog sig ner bredvid för att börja ta för sig av gröten. Även hans aptit hade blivit bättre - visserligen hade han ätit ganska normalt och det var inte det som gjort honom så smal, men när han varit som sämst hade aptiten också varit i botten. Men det var väl mest för hur dåligt han annars mådde.
Hela kollektivet hade ju blivit som en stor familj, den familj han hade kvar. Eller ja, visserligen hade väl han och hans mamma sakta men säkert kommit på lite bättre fot med varandra, hon verkade inte riktigt lika nervös runt honom längre. Men samtidigt längtade han också efter mer lugn och ro, här var alltid något som hände och folk överallt kändes det som vilket Aaron inte trivdes helt med. Han önskade på många sätt att han kunnat spola tillbaka tiden tills innan Karl-Fredrik rest till kriget. Då de precis flyttat till ett eget ställe, innan han blev dålig, innan Karl-Fredrik lämnat honom och kommit tillbaka i bitar. Psykiskt iallafall, kändes det som. Det kändes som om allt bara börjat gå åt skogen efter det, och först nu börjat gå åt rätt håll igen. Det där året utan honom hade varit hemskt, dels tack vare att han börjat bli sjuk men också tack vare hur sårad han blivit. Frukosten fortgick utan några större händelser, Aaron höll sig mestadels tyst - vilket inte var så ovanligt egentligen - men det var också tack vare mycket funderingar och tankar. Tankar som han fick ta upp då han istället var ifred med Karl-Fredrik.

När frukosten var klar gick Karl-Fredrik och la sig på sängen med halvslutna ögon. Det tog hårt åt honom att bli sådär och han hade huvudvärk.
Var han än var så kände han sig som en börda för alla då han knappt kunde klara sig själv. Han var glad att Aaron var på bättringsvägen, det gjorde det enklare. Men samtidigt som han inte behövde bekymra sig för Aaron kom hans egna problem allt tydligare fram, de han trängt undan innan.
Han skulle få träffa en psykolog, men inte försen efter nyår vilket kändes som en evighet just nu.
Han tänkte på att flytta till eget, till lägenheten bara han och Aaron. Men han ville inte föreslå det, det skulle bli alltför mycket ansvar och jobb för Aaron. Tänk om han blev som han blev nyss i köket och Aaron alltid fick ta reda på honom.

Aaron dröjde kvar lite extra i köket, var kvar och hjälpte till med att plocka undan och diska efteråt innan han gick upp till rummet efter Karl-Fredrik. Nu när han orkade och kunde igen, så hjälpte han till med det han klarade och orkade med och försökte vara en del med dem andra också. Det var det minsta han kunde göra efter att dem - främst Magnus och Maggan - hade hjälpt honom så otroligt mycket. Både under det året Karl-Fredrik varit borta och som han börjat bli sjuk, ett år som varit så otroligt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Men också mycket nu efteråt, hjälpt både honom och hans älskling.
Då han kommit upp till rummet stängde han dörren efter sig för att på tysta fötter smita fram till sängen och försiktigt lägga sig ner bredvid honom.
"Hur går det?" frågade han mjukt.

Karl-Fredrik la sig på sidan och la sin arm under Aaron så hans huvud kunde vila på den.
"Bra tror jag, huvudvärk." svarade han och sneglade på honom. Han var fortfarande smal, men hade gått upp och det syntes att han var på bättringsvägen.
"Och du då? Hur är det med dig?" frågar han och kastar en blick på några lådor han tagit ner från vinden.
"Jag hade täkt att julpynta och överraska dig." sa han en aningen besviken på sig själv. De skulle städa och pynta hela huset, så var det tänkt. Han skulle, men just nu sa sinnet nej.

Aaron log svagt av att han lade dit armen, och lade sin egen om hans midja. Han önskade att han kunde göra så mycket mer än vad han kunde, att han kunde bota honom med en gång.
"Bara bra." sade han, han kunde må dåligt tack vare medicinen då och då men det blev allt mer sällan. Det var ju nästan den som var värst, cancern i sig var ju förhoppningsvis helt borta men medicinen behöll dem lite till för att skrämma bort eventuella rester.
"Det gör inget. Vi pyntar ihop sen istället." log han, det skulle bli riktigt mysigt även om det var gulligt att han velat överraska.
"Du, jag har tänkt på en sak. Tänk om vi snart skulle försöka flytta till ett eget ställe att pynta istället?" frågade han försiktigt, lite osäkert.

Karl-Fredrik såg på honom med en rynka i pannan. Han log snett mot honom och nickade.
”Jag har också tänkt i de banorna. Jag vet att även de andra vill det, flytta till eget. Upplösa kollektivet Röda räven.” han suckade lätt.
”Nog skulle jag sakna dem. Men vi kan säkert få lägenheter invid varandra och det skulle vara underbart att bo bara med dig.” han strök Aaron sakta över kinden.
”Men skulle du orka? Orka med dig själv och orka med mig?” han var orolig.
”Om jag blir som nu vid spisen.” han såg på Aaron, ville ha hans ärliga mening.

Det var en lättnad att det inte bara var han som ville flytta härifrån. Det förenklade saker otroligt mycket.
"Vi kommer ju ha varandra, och vi kan ju fortfarande träffa dem en massa." log han, vred lätt på huvudet för att kunna placera en puss på hans hand. Han lät sig själv vänta lite med att svara något, tänka efter ordentligt vad han egentligen orkade - och han visste ärligt talat inte. Det skulle säkerligen bli svårt och tufft, men han ville göra allt han kunde för att Karl-Fredrik skulle kunna bli bättre.
"Jag vet inte. Jag får bara orka det. För ifall det kan hjälpa dig så är det värt det." svarade han, han ville lugna honom och säga att det skulle gå finfint men han kunde heller inte ljuga. Inte för honom. Samtidigt var han nästan lite orolig själv, men av andra anledningar - sist dem skulle flytta hade allt gått åt skogen, och Karl-Fredrik hade istället gett sig ut i kriget.