Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Aaron hade inte tänkt bjuda in henne, men hon bjöd uppenbarligen in sig själv iallafall. Då hon påstod att det var hans barn bara stirrade han förvånat på henne först, förstod inte alls vad hon menade. Hans barn? Det var ju omöjligt, om inte annat på grund av hur länge sen det var de ens varit ett par.
"Vad pratar du om?" frågade han oförstående, vände snabbt blicken till Sophie då hon frågade - vilket inte var så konstigt, men det var värsta tänkbara tillfälle som Emma kunde komma medans Sophie var där.
"Nej, självklart inte", sade han med en gång.

Emma såg Sophie och gav henne ett litet leende, hon var oerhört manipulativ.
- jag är så ledsen att vi behöver mätas såhär men det verkar inte som om Aaron varit ärlig mot dig. Jag blev gravid med hans barn och jag berättade för honom men han ville inte ha med det att göra, troligtvis för att han hade en ny brud och nu är jag ensamstående mamma och hade behövt avlastning eller hjälp ekonomiskt för att jag ska klara av detta sa hon mjukt och med ett spelat sorgset uttryck i ansiktet.

Sophie såg på Aaron, kunde inte tro sina öron.
- Hur kunde du göra så mot henne? Är det gör du är så frånvarande när vi umgås också? Är det därför det är som att prata med en vägg? För att du pratar med andra tjejer? Så om vi någonsin hade skaffat barn så hade jag inte ens kunnat lita på att du stannar hos mig? Sa hon och svalde hårt.

Aaron förstod inte alls, hon måste ju ha hittat på det här men han förstod inte varför förräns hon nämnde det om ekonomiskt stöd. Så hon kom alltså hit i hopp om att få pengar? Det kunde hon sannerligen glömma med en gång, att hon ens hade fräckheten att dyka upp här och påstå att barnet var hans.
"Du ljuger, vi har ju för fan inte ens setts sen vi gjorde slut", sade han kort, kände sig genast arg utav att hon ens vågade sig dit och all den här fräckheten. Han vände genast blicken till Sophie igen, både nästan chockat och sårat. Frånvarande? Vad pratade hon om? Han förstod inte alls, han hade inte alls märkt av det.
"Jag har inte gjort det emot henne! Vad pratar du om, jag har väl inte varit frånvarande? Och självklart pratar jag inte med andra tjejer", protesterade han med en gång, förstod knappt alls varifrån det här hade kommit - han hade inte gjort någonting som han visste om.

Emma fnös och såg på Aaron
- visst skyll ifrån dig, men man ser rätt tydligt vem barnets pappa är sa hon kyligt och såg på kaoset som hon hade gjort, egentligen gjorde det henne ingenting utan för henne var det bara kul.

- när vi har umgåtts har du varit frånvarande ja. Du har sagt ja,nej eller kanske. Dessutom har jag varit den som fått pusha på vårt förhållande och när vi ska göra saker för du har knappt kommit på några egna idéer. Jag vet att ditt arbete tar upp mycket tid men du borde ha lite tid till din flickvän sa hon och tårar började rinna nerför hennes kinder.
- dessutom hade jag inte blivit arg om du sagt att du hade ett barn men jag är arg för att du inte sa något till mig. Vet du vad, du verkar ändå inte intresserad av att träffa mig så vi kan lika gärna bara göra slut sa hon och drog på sig sin jacka och sina skor igen.

Aaron gav henne bara en ilsken blick, för att vända den till Sophie sen. Han förstod inte alls hennes resonemang, ville inte förstå vad som hände - att hon drev förhållandet? Det kändes som en löjlig tanke med tanke på att han precis höll på att förbereda för att fria till henne. Inte intresserad av att träffa henne? Det var ord som satte sig hårt in i hans hjärta, eftersom han visste att han var oskyldig till det dem anklagade honom för och dessutom var otroligt intresserad av att träffa henne.
"Sophie, vänta. Du kan inte mena det, jag älskar dig mer än nåt annat", protesterade han, bara tanken på att hon faktiskt verkade göra slut kändes förkrossande.

Sophie såg på honom med tårfyllda ögon.
- det är slut Aaron. Du är en annan person än den jag trodde att du var. Jag känner att du inte var intresserad av att träffa mig över huvud taget och det sårade mig och sen kom allt det här, jag orkar inte mer Aaron. Sa hon och strök bort tårarna från sin kind innan hon gick ut från lägenheten och stängde dörren efter sig.

Aaron ville inte tro att det var sant, att hans älskade Sophie gjort slut bara dagar innan han tänkt fria. Det var nog utan tvekan det absolut värsta som hade kunnat hända, och han kände sig helt... Tom, nästan. Som om allting rasat, för så kändes det sannerligen. För en tid hade allt varit så perfekt, han hade älskat jobbet och henne, men uppenbarligen hade det varit långt ifrån så bra som han hade trott och hoppats på.

(om du vill så kan vi spola tills hon får brevet? )

Ýes jag kan spola men vad ska det stå i typ?

Jag kan skriva ihop brevet här på ett ungefär, tänker att hon får det samma dag som han hade planerat att fria - vilket kanske är iaf typ en vecka efter att dem gjort slut?

Idag är dagen som jag hoppades skulle bli så speciell för oss båda. Men allt det blev krossat ihop med mitt hjärta. Inte minst för att jag trodde du litade på mig mer än så, trodde på mitt ord - jag har inga barn. Och eftersom mitt ord inte verkar vara nog, så har du beviset här. Något sådant skulle jag aldrig göra, det trodde jag du visste - men å andra sidan trodde jag också att vi var lyckliga tillsammans.
Angående jobbet som du verkar tro jag tyckte mer om än dig, så var jag inte ens där dagarna efter dina ord. Det var en för stark påminnelse om att jag förlorat den jag älskar mest utan att jag ens vet varför. Den som räddat mig ifrån ett helvete, men också vad det känns som också satt mig i ett helvete utan dig.
Tillbaka till idag. Jag hade huvudet fullt det sista, men det var inte på de grunder du tror. Tvärtom, hade jag snarare huvudet fullt av planer för oss båda. För den här dagen, som jag hade hoppats skulle bli lycklig. Att ringa och avboka middagsbokningen var nog det svåraste jag gjort, för i det var jag tvungen att inse att allt det här verkligen var sant, att det är slut mellan oss bara dagar innan jag skulle gå ner på knä. Att mina drömmar om att ha dig som fru är borta.
Jag vet också att det antagligen är dumt att skriva till dig. Men jag ville att du åtminstone skulle veta sanningen, och få något slags avslut. Nåt slags avsked. Men jag lovar, jag ska inte höra av mig fler gånger.


Och så plus en kopia på faderskapstestet att han inte är pappan

Sophie öppnade brevet och läste det medan tårar rann nerför hennes kinder. Herregud, han hade verkligen tänkt fria till henne. Hon sjönk ner på sängen och såg sig lätt i spegeln.
Kanske en timme senare så knackade hon försiktigt på hans ytterdörr med brevet i handen, vad skulle hon egentligen säga? Skulle han vara arg på henne eller glad att se henne. När hon hörde honom öppna dörren sa hon tyst.
- förlåt för allt, jag visste inte allt du planerade för oss. Jag vet också att du inte kommer vilja ha tillbaka mig efter att jag inte litade på dig. Men jag vill bara säga att jag älskar dig.