Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Vi behöver inte gömma oss på direkten. Det är minst 20 minuter att åka redan." Hon flinade och en man kom fram med en häst och en mantel.
"Här min prinsessa." Han log mot henne.
"Åh tack." Hon hoppade upp på hästen.

Ethan och de andra ut besättningen spottade ut gräs som kommit i deras mun när de försökt gömma sig. "Ah, den lilla detaljen höll du inne på länge, va?", sa Ethan och torkade som om munnen med baksidan av sin arm medan han såg på henne. Han kände sig avundsjuk att hon fått en egen häst, men höll sig tyst då han bytte en blick med John som gav honom en menande blick att inte gå emot Kiliah. "Det blir spännande det här.", sa John. "Jag kom ihåg första gången jag stormade ett slott. ". Han tystnade. "Flera av mina män gick bort den kvällen.", mumlade han och drog sig till minnes av sina gamla vänner. Sedan bestämde han sig för att glömma det och fokusera på Kiliahs situation. "Men det här kommer gå bra, jag känner det ända i tårna."

"Tja du frågade inte." Hon flinade mot honom och såg på John och log.
"hur många slott har ni stormat egentligen kapten?" Hon smackade och häsen började gå.
"Tja vi kan vara där i natt är bättre."

Ethan fnös och kände att han kunde kommentera i massor, men en blick Frånö John höll honom tyst. Han korsade sina armar om sig och suckade högljutt. Medan de andra i besättnings verkade reta och skratta åt Ethans. Hans beteende verkade roande på något sätt.
När Kiliah sedan frågade om Johns attacker mot slott ryckte han på axlarna. Han andades ut. "Ja, alltså..", började han. "... Det är några gånger. Kanske till din överraskning så har jag plundrat fler än du kan räkna till. Jag började innan jag var så gammal du verkar vara.". John skrattade och drog sig till minnes till sin första attack. "Jag var bara barnsben, men oj så skräckinjagande jag var redan då."

Hon skrattade och såg på dem och log.
"Vi kan sitta uppe och jag säger till när ni kan gömma er." Kiliah såg på John.
"Kanske 20?" Hon log och klappade hästen på halsen.
"Jag har saknat att rida faktiskt." Hon såg på John och log.

"Tack.", muttrade Ethan åt Kiliah när han förstod att det skulle dröja innan de var framme.
John skrattade då han hörde hennes förslag. "Jag var snarare 16.". Han skrattade igen. "Tack och lov hade jag skickliga väpnare med mig. Jag hade nog inte överlevt annars.". Han höll tyst om att han faktiskt avväpnat en man när han bara var barnet. Han såg på Kiliah och iakttog henne. Kapten John tyckte att hon verkade van att rida på hästen och tyckte sig ana en glädje från henne över att vara på hemmaplan igen. "Jag kan se det, du gör det bra, Kiliah.". John drog på läpparna i ett leende. "Cedric..",började han. "..är det något jag bör veta om honom?".

Hon såg på honom.
"Jag menade att det är 20 slott du pludrat." Hon såg på stigen fram för dem och hon såg på mannen som hörde vagnen.
"Ursäkta." Hon såg på honom.
"Han är en skithög." mannen sa det före och Kiliah började att skrattade.
"Oj ja så kan man uttrycka det."

Kapten John skrattade. Såklart hade hon menat 20 slott. Han förbannade sig själv över att inte förstå henne. Hade John börjat bli gammal? Kapten John tvivlade.
"Cedric verkar inte vara så uppskattad av folket, förstår jag.", sa John och de andra ur besättningen skrattade och plockade fram instrumenten för att spela en låt som hånande kusinen Cedric. "Det låter som en lätt match.", sa John sedan och nickade med i takt med musiken de andra spelade.

"Kung Cedric är ett rövhål. Han har höjt skatten 5 gånger under det senaste halvåret medan Kiliahs far höjde två gånger under fyra år." mannen såg över axeln.
"Så vi är glada för friheten och jag är inte en förärade alls." Mannen log.
"Så snälla ge oss frid."

John skrattade över kuskens kommentar. "Så skönt att höra att vi har vänner med oss. I mina ögon är du en av oss.". John bytte en blick med de andra ur besättningen. "Kiliah, med oss andra, kommer att ge honom mer än vad han tål, herr kusk. Cedric har ingen chans.". John skrattade högljutt att de andra stämde in i skrattet. Trots allt vad han deras kapten och de andra ur besättningen kände en stor respekt för honom. "Säg till när vi är framme och vi kommer att vara redo.".