PRS Medi & Vidomina

Hon började vakna till och öppnade ögonen och vände ansiktet mot Jules och lade en hand mot sin panna. Kved innan hon slöt ögonen igen.
"Svimmade jag?" Hon kände huvudet dunka och hon smakade med läpparna.
"Kan jag få vara otrevlig och be om något drickbart?" Hon log trött och kände sig yr fortfarande. Alice lade en hand mot soffan och satte sig mödosamt upp och betraktade dem alla och masserade sin nacke.

"Ja.", svarade Jules och Mary såg oroligt åt Alices håll. Hon satte sig ner bredvid Alice. "Gav Sherman dig något?", frågade hon och Jules gick bort för att hämta vatten åt Alice. Han lämnade det stora rummet och kom tillbaka med ett glas med vatten i sin hand. Han sträckte det över till Alice och blickade mot Mary och sedan Caspian. "Tack, Caspian, vi tar det härifrån, vi ses senare idag.". Caspian nickade och försvann åt det håll han och Alice tidigare hade kommit ifrån.
Jules tittade på Alice och Mary igen. "Jag behöver fortsätta jobba nu, men säg till om det är något.". Han log litet åt de båda, men Mary satt kvar för att trösta Alice.

Hon tog emot glaset och drack av vattnet och lutade sig tillbaka och såg på Jules och Mary.
"Ni kan jobba vidare. Jag kan sitta här och vila. Det går så bra." Hon log mjukt och lade huvudet på sned.
"Ska vi äta hos Ruby och Caspian igen?"

Mary strök Alice på hennes arm. "Så bra att se att du mår bättre." Hon skrattade litet. "Vi tänkte äta hemma hos oss, men vi kan bjuda över Caspian och Ruby, skulle du vilja det?", frågade Mary och ställde sig upp. Hon behövde också återgå till jobbet. "Vila här och lova att du säger till ifall det är något. Vad som helst!". Mary log mot Alice.

"Okej men det skulle nii inte behöva. Jag bara undrade ifall vi skulle vara hos dem. Hur är det med Sherman då?"
Hon såg sig om innan hon vände blicken mot Mary igen och log mjukt. Hon nickade och drog upp benen och drack ur glaset innan hon lade sig ner och somnade snart på soffan.

"Mary vem är flickan på soffan? Hon verkar inte ha sitt ID och jag känner inte igen henne." En man i vit labbrock såg på Mary och pekade mot Alice.
"Du vet om att vår stad är hemlig och vi får inte ta hit vilka vi vill."

"Sherman äter hemma hos sig, han bor på andra sidan av staden.", sa Mary till Alice innan hon lämnade henne. Hon satte sig ner vid sitt skrivbord och fortsatte föra anteckningar på sitt papper och växlade mellan något som påminde om en dator och pappret. När mannen uppsökt henne kollade hon upp från sin blad och höjde frågade på ögonbrynen.
"Alice? Hon är med Sherman, han för experiment på henne den går veckan. Hon bor hos Jules och mig", sa hon och rynkade pannan lite eftersom hon kände sig dumförklarad. Mary reste sig upp. "Vad det något mer jag kan hjälpa dig med?", frågade hon honom, en aning irriterad.

Han lade armarna i kors och såg på henne.
"Så varför ligger hon och sover? Om hon är med Sherman ska hon väl vara det? Och är hon märkt? Kommer hon att minnas sen?" Han såg lite argare ut.
"Nå som din chef vill jag veta."

Mary lade handen på midjan och mötte sin chefs blick. "Sherman har experimenterat färdig på henne idag. Och eftersom jag och Jules ser efter henne så är hon med oss i rummet och vilar. Hon har gått igenom nog och behöver inga fler påfrestningar och särskilt inte från dig.", muttrade hon och såg på honom med en skarp blick.
"Alice kommer att få ta bort minnena sedan, i slutet av veckan. Caspian och Sherman ser efter det.", förklarade hon och blåste bort en ljus hårslinga som fallit i hennes ansikte. "Hon behöver inget ID eftersom hon är med oss.", sa Mary och satte sig ner på stolen igen. "..Om du ursäktar så skulle jag gärna vilja återgå till mitt jobb."

Han såg på henne och nickade.
"Men om det blir mer långvarigt så vill jag ha henne id märkt." Han vände sig om och började gå från henne och lämnade sedan rummet.
Alice rörde sig från soffan och öppnade sina ögonen och gnuggade dem.
"Mary?" Mumlade hon och tog sig upp och gick mot henne och såg ner på henne.
"Mår du bra?"

Mary muttrade något ohörbart medan hennes chef lämnade rummet. Hon tyckte inte om honom eftersom han verkade vilja bråka med Mary hela tiden och visade aldrig någon uppskattning av hennes arbete trots hon var bland de bästa på stället.
När Alice gått fram till Mary vred hon på huvudet för att titta på henne. "Hej, Alice.", sa hon, genast mycket gladare. "Ja, helt okej. Min chef är bara lite jobbig ibland.", skrattade Mary och sköt fram en stol åt Alice bredvid henne själv.
"Hur mår du? Bättre?"