PRS botillia1 & Lupple

Hon kände doften, hörde hjärtat och blev helt vild. Alla hennes tankar om något annat försvann, som om de aldrig hade funnits.
Det enda hon kunde tänka på var blod.
Hon morrade argt. "Flytta på dig." Fräste hon och sprang mot honom i ett försök att knuffa undan honom och ta sig fram.
Hennes synfält verkade ändras och hon blottade tänderna.
Hon var så redo på att slåss om maten som inte var långt borta.

Han tog lätt tag om hennes armar och höll fast henne.
- nej, kom ihåg att jag bestämmer sa han bestämt och tvingade bort henne från dörren och tvingade ner henne på en stol, han var mycket starkare än henne.
- jag vill att du ser mig i ögonen och lyssnar sa han och såg henne i ögonen och hans ögon förändrades till gula. Hon skulle höra hans röst i sitt huvud som med bestämd ton sa nej. Han hade denna kraften som inte många andra hade.

Hon försökte ta sig loss hela vägen till stolen och även på stolen men han var otroligt mycket starkare.
Hon mötte hans blick och hörde hans ord klart och tydligt och hon kunde inte ta sig loss från befallningen.
Så hon la armarna irriterat över bröstet och morrade åt honom.
" Jag går till ditt rum." Sa hon besegrat och reste sig upp och gick upp till rummet även om det var väldigt svårt. Hon var ju nära människan men hon kunde inte bryta befallningen. Hon smällde igen dörren efter sig och slängde sig argt på sängen men efter en stund när hon samlat sig, fått tillbaka lite kontroll så insåg hon hur tacksam hon var för det han gjort.
Han hade lovat henne och hon log svagt av tanken på löften. Hennes älskling.

Han gav henne en lätt blick när hon försvann ut från rummet innan han gick till kvinnan och pratade med henne ett tag innan han tog sig till köket för att hälla upp ännu ett glas blod till henne som han tog med sig till sitt rum och räckte henne så att hon kunde dricka.
- har du lugnat ner dig eller du tänker fortsätta att vara tjurig? Frågade han och lutade sig mot dörrkarmen med ett höjt ögonbryn.

Hon vände sig snabbt om när hon hörde fotsteg men förstod snart att det var han och log brett mot honom.
" Jag är bättre." Sa hon och reste sig upp och gick sakta fram till honom.
"Förlåt för hur jag betedde mig." Sa hon och smekte hans kind.
"Och tack för hjälpen. Jag insåg att du gjorde precis vad jag ville efter." Sa hon och höll försiktigt fram handen och tog emot glaset och drack upp det lika fort som förut. Det var otroligt gott.

- Men jag kan förstå tanken att man är sugen på blod när man är ny men tyvärr kan man inte sätta tänderna i allt och alla sa han och drog en slinga bort från hennes hår.
--

( Japp japp )

Det hade gått lite mer en månad sen förvandlingen. Hans familj verkade ha accepterat henne bättre men inte helt men hon brydde sig inte för hennes fokus låg på sin älskling.
Hon låg i sängen och studerade sina naglar när det slog henne att hon egentligen skulle fått sin mens nu men så skrattade hon åt sig själv. Klart hon aldrig skulle få den mer.
Dagarna fortsatte och hon började känna sig väldigt konstig. Hon mådde illa och hade utan anledning spytt upp blodet hon druckit tidigare den morgonen. Hon hade inte vågat berätta för Theodor om det och hon låg nu i sängen och var så konstigt trött.
Och hade liksom ont i brösten vilket inte heller kändes riktigt rimligt. Hon slöt ögonen och fann att hon inte hade någon aptit alls.

Theodor var i köket och läste en bok. Theodors syster knackade lätt på dörren där Amelia låg innan hon öppnade dörren och hon gick sedan in med en påse i handen och stängde dörren efter sig.
- jag har köpt en sak till dig och jag tror verkligen inte du egentligen behöver det men jag vill att du provar. sa hon tyst och satte sig på sängen och räckte över den lilla påsen som var från ett apotek.

Amelia var ganska uppjagad ofta på grund av alla nya sinnen och hur skarpa dem var men nu reagerade hon inte ens på gästen fören hon satt på sängen.
Hon öppnade ögonen i ren skräck först men lugnade sig sedan och såg på påsen.
"Vad ska jag göra med en påse?" Sa hon trött och tog emot den och öppnade den och såg vad det var och skrattade lågt.
"Men snälla, det är ju inte rimligt." Sa hon allvarligt och satte sig snabbt upp.
Det var inte rimligt men hennes beteende passade perfekt in. Hon svalde hårt och försökte se oberörd ut.
" Provar, visst. Inget kommer visas." Sa hon självsäkert trots att hon inte kände sig det. Hon gick in på badrummet, låste om sig och läste igenom instruktionerna och gjorde som det stod och väntade.
Och såg de två sträcken visa sig. Hon stirrade på det och skrek högt.
"Theo! " Ropade hon och kastade testet tvärs över badrummet och försökte ta sig så långt ifrån det hon kunde tills hon insåg att det var hon själv hon behövde ta sig ifrån.

Theodor höjde på ögonbrynet när han hörde hennes skrik och sprang direkt dit, hade hon skadat sig på något sätt? Han kom in, såg inte testet som hon kastat. Han satte sig ner på huk vid henne och smekte hennes kind.
- du skrämmer livet ur mig, vad är det älskling? frågade han och såg på henne. Det fanns ju inget farligt där så vad kunde hon vara rädd för? Var det en spindel eller något hon blivit rädd för?